52003AE0742

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén till "Grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden"

(KOM(2002) 746 slutlig)

(2003/C 220/02)

Den 20 december 2002 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden".

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 4 juni 2003. Föredragande var Jörg Frank von Fürstenwerth.

Vid sin 400:e plenarsession den 18 och 19 juni 2003 (sammanträdet den 18 juni) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande.

1. Sammanfattning av slutsatserna

1.1. EESK är positiv till kommissionens grönbok och anser att den är ett ändamålsenligt initiativ och en logisk följd av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors. Utan ett gemensamt regelverk blir den inre marknaden inte verklighet(1). En viktig aspekt av allmänhetens rätt att få sin sak prövad är att inrätta ett betalningsföreläggande som är tillgängligt, snabbt, effektivt och rättvist för allmänheten och för företagen(2). På den inre marknaden måste alla medborgare och företag kunna överblicka och bedöma kostnadsriskerna i ett annat medlemsland på samma sätt som i det land där medborgaren eller företaget vanligtvis uppehåller sig.

1.2. Kommittén både uppmuntrar och uppmanar kommissionen att med tanke på resultaten av samråden lägga fram ett lagförslag om att införa ett enhetligt europeiskt betalningsföreläggande.

1.3. Kommittén stöder kommissionens målsättning att göra civilrättsliga förfaranden snabbare, billigare och effektivare, inte minst med tanke på att just konsumenttvister oftast präglas av ett orimligt förhållande mellan det ekonomiska värdet på fordran och de kostnader som hänger samman med en rättslig prövning(3). Detta gäller också de små och medelstora företagen, som ofta varken kan eller vill anlita internationella advokatkontor eller till och med flera olika advokater för att kunna driva ett mål. Det finns ett behov av att inrätta ett instrument för att lösa tvister om fordringar och på så sätt snabbt och till rimlig kostnad kunna komma till ett verkställbart avgörande. I dag avskräcks faktiskt konsumenter och små och medelstora företag från att utnyttja grundläggande friheter på den inre marknaden, på grund av kostnaderna för processer och den avsevärda tid det tar att få till stånd en dom mot en gäldenär i ett annat medlemsland.

1.4. Om ett europeiskt småmålsförfarande införs gäller det framför allt att finna lösningar för att påskynda tvister om små mål, utan att riskera parternas rättssäkerhet.

1.5. Erfarenheten från tidigare yttranden om civilrättsligt samarbete och inrättande av enhetliga regelverk visar att denna typ av rättsliga åtgärder förutsätter att konsumenter och företag får tillräcklig information om dem. Det civila samhällets organisationer har en viktig praktisk och konkret roll i detta arbete.

2. Inledning: Motivering

2.1. I och med kommissionens grönbok kan alla berörda parter delta i samråd om att eventuellt inrätta ett eller flera gemenskapsrättsliga instrument. Det handlar om följande åtgärder:

- Att införa ett europeiskt betalningsföreläggande. Ett särskilt förfarande för att snabbt och effektivt driva in fordringar som förväntas förbli obestridda, och som fungerar på samma sätt i alla medlemsstater.

- Att införa ett civilrättsligt förfarande, som är särskilt inriktat på tvister om mindre värden och som genom att förenkla den rättsliga processen kan leda till att yrkanden på omstridda fordringar av mindre värde kan behandlas snabbare och inte blir så kostsamma.

2.2. Rättspolitisk bakgrund

2.2.1. Grönboken skall ses som en del av kommissionens breda arbete med lagstiftning som genomförs, är under utarbetande eller som planeras. Kommittén har återigen haft möjlighet att ta ställning till enskilda kommissionsförslag(4).

2.2.2. Först bör arbetet inom det civilrättsliga området nämnas och framför allt arbetet med

- att omvandla Brysselkonventionen till en förordning(5),

- förslaget till förordning om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar(6),

- förordningen om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur(7),

- rådets förordning om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur(8),

- kommissionens rekommendation om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol(9),

- rådets beslut om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område(10).

2.2.3. Arbetet med valet av tillämplig lag bör också nämnas, bland annat följande:

- Utkastet till förordning om valet av tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)(11).

- Publiceringen av grönboken om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument(12).

2.2.4. Slutligen bör även arbetet med det civilrättsliga området nämnas, framför allt följande områden:

- Kommissionens meddelande om europeisk avtalsrätt av den 11.7.2001(13).

- Konsumentkreditsdirektivet(14).

- Direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal(15).

2.2.5. Det finns två målsättningar med allt detta arbete: Dels att skapa en rättslig ram som skall göra det enklare och mindre problematiskt för alla ekonomiska aktörer att utnyttja den europeiska inre marknaden, dels att underlätta den europeiska allmänhetens möjlighet till rättslig prövning.

2.2.6. I grönboken tas två olika frågor upp: Frågan om ett europeiskt betalningsföreläggande och frågan om att införa ett småmålsförfarande. Dessa frågor hör ihop eftersom åtgärder inom dessa områden både kan påskynda och begränsa kostnaderna för civilrättsliga fordringar. Det finns dock praktiska skäl att behandla dessa områden i separata lagförslag.

3. Ett europeiskt betalningsföreläggande

3.1. Kommittén både uppmuntrar och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om att införa ett europeiskt betalningsföreläggande som leder till en exekutionstitel utan exekvaturförfarande.

3.1.1. Utformning

Användbarhet (fråga 1)

3.1.2. I flera medlemsstater är betalningsföreläggande ett vanligt och beprövat sätt att snabbt driva in fordringar. I dessa fall räknar borgenären med att gäldenären troligtvis inte kommer att bestrida fordran. Ändamålet med detta tillvägagångssätt är framför att snabbt få till stånd en exekutionstitel - jämfört med ett vanligt civilrättsligt förfarande - när det inte råder delade meningar om gäldenärens skyldighet att betala, men när denne ändå inte gör det. På grund av det förbud mot att själv driva in skulder som finns i samtliga medlemsstater är borgenären även i sådana fall tvungen att driva in sin fordran genom en statligt godkänd institution. För detta behövs en bas i form av en titel, oberoende av om ett fall innehåller gränsöverskridande delar eller ej. Det vore dock inte ändamålsenligt att förutom medlemsstaternas etablerade betalningsföreläggande också ha ett separat förfarande med europeiska regler, och olika tillvägagångssätt beroende på om fordran innehåller gränsöverskridande element eller om den är nationell. Därför rekommenderar kommittén ett enhetligt europeiskt betalningsföreläggande, som är oberoende av om fordran gäller inom landet eller är gränsöverskridande. Kommittén inser att det också finns goda grunder att inledningsvis skapa ett förfarande för gränsöverskridande tvister. En sådan europeisk modell skulle kunna ge god erfarenhet, och även kunna planeras för nationella ärenden. Resultaten av de samråd som sker i samband med grönboken kommer att ge svar på vilken lösning som är mest effektiv. I båda fallen måste man följa befogenhetsnormer. Förutom EG-fördragets artikel 65 om gränsöverskridande följder bör även EG-fördragets artikel 95 beaktas.

Val av lämpligt rättsligt instrument (fråga 2)

3.1.3. De europeiska lagstiftande myndigheternas slutliga val mellan att skapa en förordning och ett direktiv är mindre viktigt än de aspekter som nämns i föregående stycke. Av lagstiftningsskäl skulle en förordning utan tvekan kunna införas snabbare. Man bör beakta att direktiv tvingar de nationella lagstiftande myndigheterna att integrera bestämmelserna i den nationella lagstiftningen. I detta arbete ingår också att anpassa samtliga förfaranderegler och krav på förfaranden i den nationella lagstiftningen till den europeiska lagstiftningen så att inte lagen blir motstridig eller svårtolkad. Denna risk är särskilt stor när det skapas ett enhetligt rättsområde eftersom de nationella rättssystemen skiljer sig åt. Ett direktiv innebär dock inte nödvändigtvis att de europeiska lagstiftande myndigheterna enbart kan ge nationella lagstiftande myndigheter övergripande ramar. De kan också lägga fram jämförelsevis detaljerade bestämmelser för att på så sätt garantera att förfarandet och förutsättningarna för detta i stort utformas likartat i samtliga medlemsstater. Det planerade tillämpningsområdet avgör vilken typ av rättsligt instrument man väljer. Om lagstiftningsarbetet skall utgå från EG-fördragets artikel 65 rekommenderar kommittén att man väljer att utarbeta en förordning.

Beskrivning (fråga 3)

3.1.4. I alla medlemsstater återfinns problemet med att driva in ett stort antal fordringar. De rättsliga instanserna måste engageras när en gäldenär inte betalar trots att det inte finns någon egentlig tvist om orsaken till fordran. Teoretiskt är det därför tänkbart att man i första hand löser sådana fall med tredskodomar, att man inför särskilda summariska rättegångsformer eller huvudsakligen använder interimistiska åtgärder, så som är praxis i Nederländerna. Om gäldenären efter en interimistisk åtgärd, som ålägger gäldenären att betala, inte inleder någon rättslig process i huvudfrågan är en sådan fordran rent praktiskt snabbt avklarad. I flera medlemsstater finns det dock särskilda betalningsförelägganden. Det finns stora skillnader i hur dessa förfaranden hanteras men i alla medlemsstater beslutar den rättsliga instansen (eller motsvarande behörig myndighet) i skuldfrågan utan att gäldenären hörs i sakfrågan. Avgörandet delges gäldenären med en uppmaning att följa föreläggandet eller att invända mot fordringen inom en viss tid. Om gäldenären förblir passiv kan beslutet (betalningsföreläggandet) verkställas. Endast om denne gör invändningar övergår målet till vanlig rättegång.

Det är uppenbart att sådana förenklade förfaranden även underlättar indrivning av fordringar som antas förbli obestridda och som innehåller gränsöverskridande element. Detta bör betonas inte minst med tanke på att ett rättsligt förfarande utomlands är förknippat med avsevärt arbete för borgenären (fordringsägaren). I sådana fall skulle betalningsföreläggandet särskilt underlättas och påskyndas, om ett betalningsföreläggande i ett EU-land, och den dom som detta resulterar i, utan vidare rättslig prövning skulle kunna verkställas i varje annat EU-land. I och med möjligheten att förfarandet övergår till ett ordinärt förfarande om gäldenären bestrider fordringen, skyddas också gäldenären rättsligt fullt ut.

Motstånd mot betalningsföreläggande (frågorna 4-6)

3.1.5. Betalningsföreläggande är ett praktiskt förfarande för att snabbt och effektivt driva in fordringar i form av penningsummor. Andra fordringar, exempelvis sådana som grundar sig på gärningar eller underlåtenhet, överlämnande av överenskomna varor (varuleveranser efter förskottsbetalning) eller liknande, bör inte omfattas av ett standardiserat betalningsföreläggande eftersom det skulle leda till särskilda problemställningar. I sådana fall bör man hellre hänvisa till ett snabbt småmålsförfarande. Kommittén rekommenderar därför att man inskränker betalningsföreläggande till tvister om pengar som rör säkra, likvida fordringar som kan återkrävas och som bottnar i avtalsförbindelser.

3.1.6. Det borde vara självklart att en fordran inte kan indrivas om överenskommelsen också omfattar en motprestation från borgenärens sida, som denne inte har uppfyllt.

3.1.7. Förutsatt att det säkerställs att delgivningsmetoderna är effektiva och att gäldenären har möjlighet att bestrida fordran anser kommittén att det inte behövs någon maximigräns för de förfaranden som avses, förutom om det krävs särskilda försiktighetsåtgärder eller är motiverat på grund av bristande erfarenhet av instrumentet.

Obligatoriskt eller frivilligt betalningsföreläggande (fråga 7)

3.1.8. Betalningsföreläggandet bör framför allt ses ur två aspekter: Det skulle avlasta domstolarna som i det ordinarie domstolsarbetet tyngs av ett mycket stort antal fordringar, där den förväntade arbetsinsatsen med tanke på gäldenärens rättssäkerhet troligen är inte nödvändig. Dessutom skulle ett betalningsföreläggande underlätta för borgenären att driva in sina fordringar och bespara denne tid att få fram en exekutionstitel. Dessa båda aspekter hör ihop. Om borgenären väljer att driva in sina fordringar via vanligt civilrättsligt förfarande bör denne ha rätt att göra det. Det rättsliga förfarandet i alla medlemsstater borde göra det möjligt att ha ett förkortat och mindre komplicerat förfarande även i en vanlig civilrättslig process om gäldenären inte går i svaromål. Därför bör det inte bli obligatoriskt att tillämpa betalningsföreläggande.

Ansvarsfrågor (frågorna 8-10)

3.1.9. Om betalningsförelägganden harmoniseras kommer frågan om internationella befogenheter att få stor betydelse. När det gäller ordinärt civilrättsligt förfarande regleras denna fråga med ett differentierat system i rådets förordning (EG) nr 44/2001, genom att borgenärens och gäldenärens intressen vägs mot varandra och en förlikning förhandlas fram. Ett enhetligt europeiskt betalningsföreläggande bör integreras i detta system. Därför borde det räcka om de europeiska lagstiftande myndigheterna inskränker sig till frågan om en reglering av internationella befogenheter. Det är inte nödvändigt att fastställa hur medlemsstaterna skall hantera interna och nationella betalningsförelägganden. I medlemsstaterna är befogenheterna för detta redan etablerade. Det finns inget som tyder på att detta skulle medföra nackdelar för berörda parter. Detta gäller också frågan om vilka kvaliteter den person eller det organ, som utfärdar det europeiska betalningsföreläggandet, skall ha. Även i denna fråga går det att utnyttja befintliga bestämmelser i medlemsstaterna och att överlåta åt dessa att utfärda bestämmelser utifrån sina egna rättssystem.

Vad europeiska betalningsförelägganden skall innehålla och hur de skall utformas (frågorna 11-13)

3.1.10. När det gäller innehållet har kommissionen redan definierat ett antal uppgifter, som måste ingå i ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande. Kommittén stöder detta. Det kan dock vara svårt att fastställa hur utförlig grunden för yrkandet skall vara. Eftersom betalningsförelägganden skall hanteras snabbt, summariskt och effektivt, får det inte under några omständigheter ställas samma krav som vid en stämningsansökan i en vanlig civilrättslig process. Det måste räcka med en kortfattad beskrivning av fordran som räcker för att fastställa att gäldenären kan se vilken fordran det rör sig om, och att en annan domstol vid eventuella fortsatta krav också kan fastställa att det rör sig om en fordran som redan resulterat i betalningsföreläggande.

3.1.11. Eftersom betalningsföreläggande är ett summariskt förfarande finns det inte något utrymme för bevisvärdering och eftersom borgenären i regel endast önskar betalningsföreläggande i de fall när denne utgår ifrån att fordran inte kommer att bestridas, finns det inte heller av denna anledning någon anledning att införa bevisning i förfaranden som rör betalningsförelägganden. Gäldenären skyddas av möjligheten att bestrida fordran och i stället inleda ett vanligt civilrättsligt förfarande, där det går att lägga fram alla typer av bevis som är tillåtna i den ansvariga domstolen. Därför bör det vid betalningsförelägganden inte heller krävas någon typ av dokumentation som styrker fordran, utan att man därför förhindrar borgenären att göra så om gäldenären informeras om detta samtidigt med delgivningen av betalningsföreläggandet.

3.1.12. Om handläggningarna av ansökningarna skall automatiseras förutsätter det att det finns en enhetlig standardblankett.

Datateknik och elektronisk databehandling (fråga 14)

3.1.13. Betalningsföreläggandet bör automatiseras så långt det är tekniskt möjligt. Det innebär att man måste använda elektronisk databehandling, annars blir hanteringen kostsam. Parterna och domstolen bör i största möjliga mån kommunicera med datorstöd. Standardiserade texter skall användas där så är möjligt.

Rättslig prövning, delanspråk, standardisering (fråga 15-18)

3.1.14. En prövning av anspråket skulle utgöra en orimlig belastning på betalningsföreläggandeförfarandet. Man skulle inte längre kunna säkra en snabbare och effektivare handläggning. Gäldenärens rättigheter skyddas genom att målet på grund av dennes bestridan övergår i ett vanligt civilrättsligt förfarande. Där behandlar en domare frågan om huruvida anspråket är grundat. Ett gemenskapsinstrument bör emellertid ta hänsyn till situationer då kravet bestrids preliminärt, på grund av att grundläggande formella krav ej uppfylls i anspråket.

3.1.15. Med tanke på att kommittén rekommenderar att förfarandet standardiseras samt anpassas med hjälp av datateknik bör även de betalningsförelägganden som uppstår standardiseras, dvs. bli enhetliga i samtliga medlemsstater, om så bara för att undvika missförstånd och översättningsproblem i samband med gränsöverskridande fall. Utan en standardisering kan man ifrågasätta hur användbart förfarandet blir i gränsöverskridande fall. Ett summariskt och snabbt förfarande för betalningsföreläggande utesluter att en domare prövar anspråkets grund inom detta förfarande. Det är bara på detta vis som det kan bli möjligt med en datoriserad handläggning. I sådana fall kan betalningsföreläggande endast bifallas respektive avslås för hela det belopp som ärendet gäller. Ett bifall för ett delbelopp skulle förutsätta en bedömning av anspråkets grund (åtskillnad mellan berättigade och icke berättigade delar).

3.1.16. Även här måste man värna om borgenärers och gäldenärers rättigheter. Om ett anspråk avslås måste borgenären ha möjlighet att överklaga beslutet. Om detta överklagande ger ett negativt resultat bör det av effektivitetsskäl inte vara möjligt att lämna in en ny ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande avseende samma fordran. Genom att bestrida betalningsföreläggandet kan gäldenären få målet hänskjutet till vanligt civilrättsligt förfarande, där denne har tillgång till samtliga svaromålsrättigheter.

Råd i samband med överklagan, delgivning (fråga 19-20)

3.1.17. Om ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdas och därefter delgivs gäldenären måste gäldenären få information om att betalningsföreläggandet kan överklagas och att ärendet på grund av överklagan övergår i en vanlig domstolsprocess. Gäldenären bör dessutom informeras om sista dag för överklagan och om formkraven. För att gäldenären i praktiken skall kunna utnyttja rätten att överklaga måste denne ha tillgång till adressen till domstolen eller den myndighet dit överklagan skall lämnas in. För att gäldenären skall förstå innebörden av sitt beslut att överklaga måste hon/han få information om att betalningsföreläggandet kommer att verkställas om inte överklagan lämnas in i tid. Denna information måste ges i sådan form att även konsumenter som är oerfarna på det juridiska området och i affärslivet kan begripa den och bedöma dess betydelse. Kommittén föreslår att en bestämmelse införs i rättsakten om följderna av underlåtelse att tillhandahålla sådan information.

3.1.18. Delgivning till gäldenären att fordringen bestrids utgör ett centralt element i betalningsföreläggandet. Mot bakgrund av att det förefaller nödvändigt att få till stånd ett gränsöverskridande förfarande för betalningsföreläggande är det önskvärt med så enhetliga delgivningsbestämmelser som möjligt i EU:s medlemsstater, som garanterar att gäldenären verkligen får veta vilka handlingar som ärendet baseras på. Kommittén uppmanar därför kommissionen att samtidigt lägga fram ett lagförslag för att få så enhetliga delgivningsbestämmelser som möjligt. Om det inte är möjligt att lägga fram ett sådant förslag före antagandet av det förslag som för närvarande behandlas, anser kommittén att kommissionens förslag borde innehålla normer för delgivning av betalningsföreläggande, som säkerställer att gäldenären verkligen får kännedom om föreläggandet.

Bestridande, rättskraft (fråga 21-27)

3.1.19. För att gäldenären skall ha praktisk möjlighet att bestrida fordringen bör en enhetlig tidsfrist fastställas. En frist på 21 dagar från delgivningen torde vara tillräcklig. För kontrollerbarhetens och bevissäkringens skull bör bestridandet lämnas in i skriftlig form. Om det skulle bli aktuellt för gäldenären att bestrida betalningsföreläggandet och processen övergår i ett ordinärt domstolsförfarande bör man överväga om inte betalningsföreläggandet bör verkställas först efter det att tidsfristen för bestridande löpt ut, eller om bestridandet innebär att det bör undanröjas. Man bör betänka om det inte skulle göra förfarandet än mer effektivt om bestridandet leder till att ärendet automatiskt övergår i ett ordinärt förfarande, utan att ytterligare en ansökan måste lämnas in av gäldenären. Därvid måste man se till att borgenären ges möjlighet att presentera kompletterande underlag och styrka sin fordran.

3.1.20. Det vore inte förenligt med den rättsuppfattning som allmänt råder i Europa om ett avgörande som fällts inom ramen för ett sådant summariskt förfarande som betalningsföreläggande inte är möjligt att överklaga inom en fastställd tidsfrist. Det utslag som fälls i ett betalningsföreläggandeärende måste därför finnas tillgängligt för ytterligare en rättslig prövning. Detta krav tillfredsställs dock för gäldenären genom att denne kan överklaga inom en viss tidsfrist, och för borgenären genom att denne har möjlighet att överklaga ett beslut att betalningsföreläggandet avslås. Ytterligare rättsmedel för att överklaga torde inte behövas, i synnerhet som ordinära rättsmedel redan finns för överklagan mot ett utslag från ett vanligt domstolsförfarande som inleds efter en överklagan. Kommittén föreslår att man undersöker med hjälp av vilka instrument man kan vidta effektiva åtgärder, så att en överklagan inte endast blir ett sätt att ytterligare fördröja betalningen av en fordran. Därvid måste dock de rättigheter som krävs för ett adekvat försvar beaktas.

3.1.21. Att ett domstolsbeslut vinner (formell) laga kraft innebär i allmänhet att det inte längre går att bestrida i domstol. Detta är viktigt för att man i en rättstvist någon gång skall kunna fälla ett slutgiltigt avgörande. Domstolsbeslutet bör vinna laga kraft i och med att tidsfristen för överklagan mot ett betalningsföreläggande löper ut.

Ombudstvång, kostnader, interimistisk verkställighet (fråga 28-31)

3.1.22. Rätten att låta sig företrädas av advokat bör inte begränsas. Det får dock aldrig bli fråga om att införa ett ombudstvång. Om tidsfristen för överklagan från gäldenären inte är alltför lång och man avstår från att utfärda en särskild exekutionstitel blir den titel som uppstår (betalningsföreläggandet) mycket snabbt verkställbar. Mot bakgrund av detta ter det sig motiverat att avstå från en särskild interimistisk verkställighet som skulle kräva att man först löser ett antal svåra problem. Eftersom någon prövning av fordrans giltighet inte ägt rum före utfärdandet av exekutionstiteln bör någon verkställan inte kunna inledas alternativt inte kunna fullföljas om överklagan inlämnas mot det europeiska betalningsföreläggandet.

3.1.23. En europeisk exekutionstitel skulle innebära en förenkling i gränsöverskridande fall endast om man kan avstå från ett exekvaturförfarande (verkställighetsförklaring) i den medlemsstat där ärendet måste verkställas. Även kravet på ett speciellt intyg om verkställighet utomlands från den medlemsstat där dom meddelats går principiellt sett stick i stäv mot behovet av att påskynda och förenkla förfarandet. Å andra sidan har det som föreskrivs i artikel 4 i förslaget till förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar(16), dvs. att den medlemsstat där domen meddelats bekräftar att kraven för europeisk exekutionstitel uppfyllts, till syfte att tillförsäkra gäldenären vissa processrättsliga garantier. Om man avstår från intyg från ursprungslandet måste man i rättsinstrumentet om ett europeiskt betalningsföreläggande inkludera sådana processrättsliga garantier som motsvarar dem som anges i kapitel 3 i förslaget till förordning om obestridda fordringar.

4. Ett europeiskt småmålsförfarande

4.1. Kommittén uppskattar de avsikter som kommissionen uttryckt om att göra civilrättsliga förfaranden snabbare, billigare och effektivare. Vi ställer oss positiva till ett europeiskt förfarande för enklare och snabbare handläggning av tvister om mindre värden.

4.1.1. Synpunkter på hur småmålsförfarandet bör utformas

Allmänna synpunkter

4.1.2. Det finns två anledningar till att man vill införa ett småmålsförfarande. Den första anledningen är att man i medlemsstaterna inte är nöjd med det etablerade vedertagna domstolsförfarandet, eftersom det anses vara alltför tidskrävande, kostsamt och omständligt. Detta gäller speciellt tvistemål om mindre värden där processkostnaderna ofta inte står i rimlig proportion till det ekonomiska värdet av föremålet för tvisten. Den andra anledningen är att man i takt med inre marknadens utveckling får räkna med ett ökande antal gränsöverskridande tvistemål. I samband med sådana tvister är det ännu svårare än i inhemska fall att införa ett snabbt, billigt och effektivt förfarande. EU:s lagstiftande myndigheter står nu inför uppgiften att se till att respekten för rättigheter på EU-nivå inte störs på grund av brister i medlemsstaternas rättssystem. Många medlemsstater har inte något särskilt förfarande i mål om mindre värden. I Spanien, Irland, Sverige och Storbritannien har man ett särskilt förenklat förfarande för tvister om mindre värden.

4.1.3. Det största problemet i samband med införande av ett småmålsförfarande är att försöka förena kraven på snabbhet och effektivitet med garantier om rättvisa och rättssäkerhet. Av rättssäkerhetsskäl kommer man inte att kunna undvika att parterna åtminstone har rätt att antingen kräva att målet övergår i ett ordinärt civilrättsligt förfarande, med alla de processrättsliga garantier som ett sådant förfarande innebär, eller också förfoga över rättsmedel för att gå i svaromål mot det avgörande som fällts inom ramen för ett småmålsförfarande.

Tillämpning (fråga 34-36)

4.1.4. Ett tröskelvärde måste fastställas. Det vore inte förenligt med rättssäkerhetsprincipen att låta praxis i enskilda fall bestämma huruvida ett förenklat förfarande skall tillämpas. Tröskelvärdet måste harmoniseras, eftersom detta utgör en förutsättning för att målsättningen att underlätta i gränsöverskridande tvistemål skall kunna uppnås. De medlemsstater som har ett förenklat förfarande har infört mycket varierande tröskelvärden, där det högsta ligger på över 8000 EUR. En lösning på detta problem i praktiken kan endast bli möjlig när man vet hur småmålsförfarandet kommer att se ut i stora drag.

4.1.5. I de medlemsstater som har ett förenklat förfarande är detta förfarande i allmänhet inte begränsat till en särskild typ av fordringar. En begränsning till penningfordringar skulle bidra till en förenkling av dessa förfaranden. Detta skulle dock kunna innebära att kravet på rättsskydd för vanligt förekommande tvister om mindre värden inte uppfylls, eftersom dessa mål inte begränsar sig till penningfordringar. Man bör se till att småmålsförfarandet begränsas till sådana tvistemål där behörigheten ligger hos de vanliga domstolarna i samtliga medlemsstater.

Övergång i ordinärt domstolsförfarande (fråga 37)

4.1.6. Om kommissionen skulle förorda att ett obligatoriskt småmålsförfarande införs, måste det finnas möjlighet att låta processen övergå i ett ordinärt rättsligt förfarande. Endast då kan man säkerställa att parterna inte begränsas i sin rätt till ett rättssäkerhetsbaserat förfarande med samtliga processrättsliga garantier.

Processfrågor (fråga 38-42)

4.1.7. Utnyttjande av ett enhetligt formulär skulle ha fördelen att det bidrog till att göra processerna mer enhetliga. Å andra sidan skulle det förenkla processen ytterligare om den kunde inledas genom en muntlig förklaring. Parternas rätt att låta sig företrädas av ombud bör lika lite inskränkas som den rätt vissa medlemsstater ger konsumentskyddsorganisationer att ge råd till och rättsligt företräda konsumenter. Kommittén anser att man i detta sammanhang bör undersöka om det finns fall där det vore meningsfullt att inleda processen kollektivt (t.ex. genom grupptalan) även i samband med småmålsförfaranden. Om parterna inte är företrädda av ombud har rätten en större skyldighet att bistå dessa under iakttagande av principen om opartiskhet. Man bör därför reglera rättens skyldigheter att informera parterna och ge processledning för att förfarandet inte skall försenas i onödan genom parternas agerande och för att dessa inte skall gå miste om sina rättigheter på grund av bristande kunskaper. Om, och i vilken utsträckning, rätten skall utöva sin informations- och ledningsplikt måste den få ta ställning till i varje enskilt fall. Man bör inte ge möjlighet för parterna att låta sig företrädas av icke-jurister. Det är inte uppenbart hur detta skulle kunna ligga i parternas, rättens och effektivitetens intresse.

4.1.8. I många medlemsstater har olika sektorer inom näringslivet, delvis till höga kostnader, inrättat alternativa system för tvistlösning (ADR). Dessa har i allmänhet accepterats av medborgarna. Kommissionen har påbörjat ett arbete med att skapa positiva ramvillkor för detta(17). Inte minst av detta skäl har dessa alternativa system kommit att fungera väl även i gränsöverskridande frågor. Därför förefaller det onödigt att genom europeisk lagstiftning införa ytterligare tvistlösningsmodeller som förstadium till småmålsförfarandet. Praktisk erfarenhet visar dessutom att tvistlösningsförfaranden som obligatoriskt skall föregå en process inte obetingat leder till en förkortning av processtiderna. Här bör man alltså bibehålla frivilligheten.

4.1.9. Lättnader i processreglerna skulle kunna bidra till att småmålsförfarandet blir mindre omfattande. Man skulle kunna tänka sig att förenkla reglerna för bevisupptagning. Invändningarna mot en sådan utveckling skulle kunna minskas om det i den europeiska lagstiftningen införs ett småmålsförfarande på frivillig bas där möjlighet ges att i efterhand övergå till ett ordinärt förfarande, eller där överklagande mot beslut i småmålsförfaranden tillåts i full utsträckning. När förfaranden förenklas måste man alltid beakta att miniminormer i det rättsliga skyddet inte underskrids.

4.1.10. Att genomföra förfarandet skriftligt skulle kunna leda till att det försvåras och försenas. Visserligen skulle parterna kunna besparas resan till domstolen (i gränsöverskridande fall) men ett skriftligt förfarande inger betänkligheter om det just är gäldenären - vilket alltför ofta händer - som inte klarar av att i tillräcklig mån förklara sin sak skriftligt. Rätten kan på ett mycket bättre sätt sköta sin plikt att informera och leda parterna i personliga samtal. Man bör därför inte göra det skriftliga förfarandet obligatoriskt. Ingenting hindrar dock ett sådant förfarande om bägge parter ställer upp på det.

Dom, kostnader, möjlighet att överklaga (fråga 43-45)

4.1.11. Med tanke på möjligheterna att förenkla och påskynda förfarandena verkar det lockande att minska kraven på domen i småmålsförfaranden. Om det är möjligt att överklaga en dom måste det dock finnas domskäl som motiverar domen eftersom det är dessa som gör domen möjlig att överklaga. Detta gäller oberoende av om någon av parterna verkligen gör ett överklagande. Redan beslutet om överklagan förutsätter att den berörda parten kan bedöma utsikterna att lyckas, vilket endast går att göra om denne känner till vilka fakta rätten betraktat som relevanta och hur rätten bedömt dem.

4.1.12. Det bör inte lagstiftas på EU-nivå om frister inom vilka en process skall vara avslutad. Det skulle göra det omöjligt att ta hänsyn till olika processers grad av komplexitet, och dessutom kan en process försenas av skäl som vare sig parterna eller rätten kan råda över. Man skulle däremot kunna tänka sig tidsgränser för när domar skall meddelas. Det förefaller meningsfullt att ålägga parterna och rätten en allmän förpliktelse att genomföra processen snabbt. Man får dock inte göra sig några illusioner om att dess effekt i regel blir mer än en moralisk appell, såvida man inte inför sanktioner då kravet inte uppfylls.

4.1.13. Vad gäller inskränkningar i rätten att överklaga i småmålsförfaranden måste man skilja mellan införande av ett obligatoriskt eller ett fakultativt förfarande. Om förfarandet blir obligatoriskt kan en inskränkning av överklaganderätten mot ett beslut inte ske eftersom det skulle strida mot rättsstatens principer att undanhålla parterna delar av de rättsäkerhetsgarantier som finns i ett ordinärt förfarande. Detta gäller i ännu högre utsträckning om det inte ges möjlighet att gå vidare till ett ordinärt förfarande. Även om man inför ett fakultativt småmålsförfarande måste parterna kunna välja fritt om de vill överklaga. Det skulle annars kunna uppstå en situation där parterna väljer ett ordinärt förfarande endast av detta skäl. En begränsning av kostnadsersättningen kan leda till att parterna inte anser sig kunna få sin sak prövad i dessa förfaranden då det gäller värden under en viss nivå. Om förfarandet är fakultativt skulle de kunna bestämma sig för ett ordinärt förfarande redan på grund av avsaknaden av kostnadsersättning.

Bryssel den 18 juni 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) Kommittén har påpekat detta vid ett flertal tillfällen. Senast i yttrandet om "Förslaget till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar" [KOM(2002) 159 slutlig - 2002/0090 (CNS)], EGT C 85, 8.4.2003, s. 1.

(2) Se EESK:s yttrande om grönboken om konsumenters rätt att få sin sak prövad och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden; EGT C 295, 22.10.1994, s. 1f. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område", EGT C 117, 26.4.2000, s. 6.

(3) Se Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande om en handlingsplan för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden (KOM(96) 13 slutlig), EGT C 362, 2.12.1996, s. 275.

(4) Se följande fotnoter.

(5) Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 117, 26.4.2000, s. 6.

(6) Förslag till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, KOM(2002) 159 slutlig av den 18.4.2002, EGT C 203 E, 27.8.2002, s. 86. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 85, 8.4.2003, s. 1.

(7) Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 160, 30.6.2000, s. 37. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 368, 20.12.1999, s. 47.

(8) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. EGT L 174, 27.6.2001, s. 1. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 139, 11.5.2001, s. 10.

(9) Kommissionens rekommendation av den 30 mars 1998 om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (98/257/EG), EGT L 115, 17.4.1998, s. 31.

(10) Rådets beslut av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (2001/470/EG), EGT L 174, 27.6.2001, s. 25. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 139, 11.5.2002, s. 6.

(11) (Anm.: finns för närvarande endast i Internetversion).

(12) Grönbok om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument (KOM(2002) 654 slutlig).

(13) Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om europeisk avtalsrätt (2001/C 255/01), EGT C 255, 13.9.2001, s. 1. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 241, 7.10.2002, s. 1.

(14) EGT L 61, 10.3.1990, s. 14. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 337, 31.12.1988, s. 1.

(15) EGT L 95, 21.4.1993, s. 29. Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén: EGT C 159, 17.6.1991, s. 34.

(16) Förslag till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, KOM(2002) 159 slutlig av den 18.4.2002.

(17) Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt", EGT C 85, 8.4.2003.