Mål C-478/07

Budějovický Budvar, národní podnik

mot

Rudolf Ammersin GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Handelsgericht Wien)

”Bilaterala avtal mellan medlemsstater — Skydd i en medlemsstat för en geografisk härkomstbeteckning från en annan medlemsstat — Beteckningen Bud — Bruk av varumärket American Bud — Artiklarna 28 EG och 30 EG — Förordning (EG) nr 510/2006 — Gemenskapsbestämmelser om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar — Republiken Tjeckiens anslutning — Övergångsåtgärder — Förordning (EG) nr 918/2004 — Gemenskapsbestämmelsernas tillämpningsområde — Uttömmande karaktär”

Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 5 februari 2009   I ‐ 7724

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 september 2009   I ‐ 7757

Sammanfattning av domen

1. Fri rörlighet för varor – Undantag – Skydd för industriell och kommersiell äganderätt – Skydd för en beteckning som enkel och indirekt geografisk härkomstbeteckning – Villkor

   (Artiklarna 28 EG och 30 EG)

2. Fri rörlighet för varor – Undantag – Skydd för industriell och kommersiell äganderätt – Skydd för en beteckning som skyddas som geografisk beteckning eller ursprungsbeteckning enligt ett bilateralt avtal mellan medlemsstater – Villkor

   (Artikel 30 EG)

3. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Enhetligt och uttömmande system för skydd

   (Rådets förordning nr 510/2006)

1.  För att avgöra huruvida en beteckning som inte är ett geografiskt namn kan anses utgöra en enkel och indirekt härkomstbeteckning, vars skydd enligt bilaterala avtal mellan medlemsstater kan vara motiverat enligt artikel 30 EG, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida denna beteckning, enligt sakomständigheterna och den rådande uppfattningen i ursprungsmedlemsstaten, även om den inte i sig utgör ett geografiskt namn åtminstone är ägnad att informera konsumenterna om att produkter med denna beteckning härrör från en viss region eller ort i den medlemsstaten. Om en sådan prövning däremot utvisar att beteckningen i fråga saknar denna minimiförmåga att ange den berörda varans geografiska ursprung, kan skyddet för nämnda beteckning inte motiveras med hänvisning till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i artikel 30 EG. Det strider då i princip mot artikel 28 EG, såvida det inte kan motiveras på annan grund.

   Den hänskjutande domstolen måste vidare på nytt kontrollera, med hänsyn till sakomständigheterna och den rådande uppfattningen i ursprungsmedlemsstaten, att beteckningen i fråga i det nationella målet inte blivit generisk i den medlemsstaten vid tidpunkten för de ifrågavarande bilaterala avtalens ikraftträdande eller därefter, efter att ha konstaterat att syftet med det skydd som införts genom dessa avtal omfattas av skyddet för industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i artikel 30 EG.

   Då det fullständigt saknas gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, ankommer det på den hänskjutande domstolen att i enlighet med nationell rätt avgöra om det ska göras en enkät ägnad att klarlägga sakomständigheterna och den rådande uppfattningen i ursprungsmedlemsstaten, för att avgöra huruvida en beteckning kan klassificeras som en enkel och indirekt geografisk härkomstbeteckning och kontrollera att denna inte blivit generisk i den medlemsstaten. Den hänskjutande domstolen har också att enligt nationell rätt avgöra, ifall den finner det nödvändigt att göra en sådan enkät, hur stor procentandel av konsumenterna som därvid kan anses vara tillräckligt betydande.

   (se punkterna 82–84, 89 och 94 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 30 EG innebär inte några konkreta krav beträffande kvaliteten och varaktigheten av bruket av en beteckning i ursprungsmedlemsstaten för att skyddet av denna beteckning ska vara motiverat med hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i nämnda artikel. Frågan huruvida ett sådant krav föreligger i det nationella målet måste besvaras av den hänskjutande domstolen utifrån tillämplig nationell rätt, särskilt bestämmelserna om skydd i de bilaterala avtalen mellan de berörda medlemsstaterna.

   (se punkterna 91, 93 och 94 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Gemenskapsbestämmelserna om skydd i förordning nr 510/2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel har en uttömmande karaktär, och förordningen utgör därför hinder mot tillämpning av bestämmelser i avtal mellan två medlemsstater som ger en beteckning som enligt en medlemsstats nationella rätt erkänns som ursprungsbeteckning skydd i en annan medlemsstat, där detta skydd faktiskt åberopas trots att ursprungsbeteckningen i fråga inte blivit föremål för någon ansökan om registrering i enlighet med nämnda förordning.

   Målet med förordning nr 510/2006 är inte att upprätta ett kompletterande system för skydd av kvalificerade geografiska beteckningar vid sidan om nationella bestämmelser som kan fortsätta att tillämpas, vilket var syftet med exempelvis förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, utan att införa ett enhetligt och uttömmande system för skydd av sådana beteckningar.

   (se punkterna 114 och 129 samt punkt 2 i domslutet)