Mål C‑672/15

Brottmål

mot

Noria Distribution SARL

(begäran om förhandsavgörande från tribunal de grande instance de Perpignan)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2002/46/EG – Tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott – Vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkning av kosttillskott – Maximala doser – Medlemsstaternas behörighet – Nationella bestämmelser i vilka nämnda maximala doser fastställs – Ömsesidigt erkännande – Föreligger inte – Metod som ska tillämpas och uppgifter som ska beaktas vid fastställandet av nämnda doser”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 27 april 2017

1. Tillnärmning av lagstiftning–Kosttillskott–Direktiv 2002/46–Definition av det maximala och minimala dagliga intaget av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkning av kosttillskott–Kommissionens principiella behörighet–Avsaknad av bestämmelser–Medlemsstaternas behörighet–Gränser

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46, artikel 5.4)

2. Fri rörlighet för varor–Kvantitativa restriktioner–Åtgärder med motsvarande verkan–Bestämmelser i en medlemsstat i vilka det inte föreskrivs något förfarande för utsläppande på marknaden i den medlemsstaten av kosttillskott som innehåller näringsämnen som överskrider de maximala dagliga doser som anges i nämnda bestämmelser–Kosttillskott som lagligen tillverkas eller saluförs i en annan medlemsstat–Otillåtet–Motivering–Skydd för folkhälsan–Föreligger inte

   (Artiklarna 34 och 36 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46)

3. Tillnärmning av lagstiftning–Kosttillskott–Direktiv 2002/46–Fastställelse av de maximala mängder av näringsämnen som får användas vid tillverkning av kosttillskott–Fastställelse i det enskilda fallet–Omständigheter som ska beaktas–Den nationella domstolens bedömning

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46, artikel 5.1 och 5.2)

4. Tillnärmning av lagstiftning–Kosttillskott–Direktiv 2002/46–Definition av det maximala och minimala dagliga intaget av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkning av kosttillskott–Vetenskaplig riskbedömning som genomförs innan de övre gränserna för säkert intag fastställs och uteslutande på grundval av allmänt erkända vetenskapliga rön på nationell nivå–Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46, artikel 5.1 a)

1.  Se domen.

   (se punkt 16)

2.  Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott och bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för varor ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för sådana bestämmelser i en medlemsstat, såsom dem som är i fråga i det nationella målet, i vilka det inte föreskrivs något förfarande för utsläppande på marknaden i den medlemsstaten av kosttillskott som innehåller näringsämnen som överskrider de maximala dagliga doser som anges i nämnda bestämmelser och som lagligen tillverkas eller saluförs i en annan medlemsstat.

   Förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som restriktioner, såsom det anges i artikel 34 FEUF, riktar sig mot alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen (se, bland annat, dom av den 11 juli 1974, Dassonville, 8/74, EU:C:1974:82, punkt 74, dom av den 5 mars 2009, kommissionen/Spanien, C 88/07, EU:C:2009:123, punkt 82, och dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, C 333/08, EU:C:2010:44, punkt 74). De bestämmelser som är i fråga i det nationella målet hindrar handeln inom unionen, eftersom ett kosttillskott vars näringsämnen överskrider de gränsvärden som fastställts i nämnda bestämmelser inte får saluföras i Frankrike, även om det lagligen tillverkats eller saluförts i en annan medlemsstat. Nämnda bestämmelser utgör således en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, i den mening som avses i artikel 34 FEUF.

   Enligt EU-domstolens praxis kan bestämmelser i en medlemsstat enligt vilka det är förbjudet att i den medlemsstaten saluföra livsmedel vars näringsämnen överskrider de maximala mängder som fastställts i de bestämmelserna – varvid nämnda livsmedel lagligen tillverkats och/eller saluförts i en annan medlemsstat – i egenskap av åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa importrestriktioner i den mening som avses i artikel 34 FEUF, motiveras om de uppfyller kraven i artikel 36 FEUF, såsom denna tolkats av EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2004, Greenham och Abel, C 95/01, EU:C:2004:71, punkt 34).

   Dessa bestämmelser ska innehålla föreskrifter om ett förfarande som möjliggör för de ekonomiska aktörerna att erhålla tillstånd att saluföra kosttillskott som innehåller näringsämnen som överskrider de tillåtna doserna. Detta förfarande ska vara lättillgängligt och ska kunna avslutas inom rimlig tid, och om det leder fram till ett avslag ska talan kunna väckas mot avslagsbeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2004, kommissionen/Frankrike, C 24/00, EU:C:2004:70, punkt 26, dom av den 5 februari 2004, Greenham och Abel, C 95/01, EU:C:2004:71, punkt 35, och dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, C 333/08, EU:C:2010:44, punkt 81). Vidare får de behöriga nationella myndigheterna endast avslå en ansökan om tillstånd att saluföra nämnda kosttillskott om detta näringsämne medför en verklig risk för människors hälsa (se dom av den 5 februari 2004, kommissionen/Frankrike, C 24/00, EU:C:2004:70, punkt 27, dom av den 5 februari 2004, Greenham och Abel, C 95/01, EU:C:2004:71, punkt 36, och dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Frankrike, C 333/08, EU:C:2010:44, punkt 82).

   I den mån som det i de bestämmelser som är i fråga i det nationella målet föreskrivs ett förbud mot saluföring av kosttillskott vilka innehåller näringsämnen som överskrider de maximala mängder som anges i nämnda bestämmelser, utan att det föreskrivs något som helst förfarande för utsläppande på marknaden för den typen av kosttillskott, även om kosttillskotten i fråga lagligen tillverkats eller saluförts i en annan medlemsstat, är de aktuella bestämmelserna följaktligen inte förenliga med det villkor som anges i punkt 22 i förevarande dom och kan således inte anses vara motiverade med stöd av artikel 36 FEUF.

   (se punkterna 18–23, 27 och 28 samt punkt 1 i domslutet )

3.  Bestämmelserna i direktiv 2002/46 samt bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för varor ska tolkas på så sätt att de maximala mängder som avses i artikel 5 i det direktivet ska fastställas med utgångspunkt i det enskilda fallet, på grundval av samtliga kriterier i artikel 5.1 och 5.2, särskilt de fastställda övre säkerhetsgränserna för intag av de berörda näringsämnena, efter en ingående vetenskaplig bedömning av risken för människors hälsa på grundval av relevanta vetenskapliga rön och inte på grundval av rent hypotetiska överväganden. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om den metod för att fastställa nämnda mängder som är i fråga i det nationella målet uppfyller dessa villkor.

   (se punkt 42 och punkt 2 i domslutet)

4.  Bestämmelserna i direktiv 2002/46 och bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för varor ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att den vetenskapliga riskbedömning som avses i artikel 5.1 a i det direktivet och som ska göras innan de säkerhetsgränser fastställs som bland annat ska beaktas vid fastställandet av de maximala mängder som avses i samma artikel 5, endast genomförs med beaktande av vetenskapliga rön på nationell nivå när även nyare internationella vetenskapliga rön, som talar för att det är möjligt att fastställa högre gränser, finns tillgängliga när den berörda åtgärden vidtas.

   Det ska härvidlag erinras om att nämnda maximala mängder enligt artikel 5.1 a ska fastställas bland annat med hänsyn till de övre gränser för säkert intag av vitaminer och mineralämnen enligt vad som fastställs genom vetenskaplig riskbedömning på grundval av ”allmänt erkända vetenskapliga rön”. Av den bestämmelsens ordalydelse följer således att bedömningen i fråga inte får genomföras endast med beaktande av vetenskapliga rön på nationell nivå, när även internationella vetenskapliga rön finns tillgängliga.

   Syftet med kravet att nämnda bedömning ska göras på grundval av ”allmänt erkända vetenskapliga rön” i artikel 5.1 a i direktiv 2002/46 är att bedömningen genomförs med beaktande av tillförlitliga vetenskapliga rön, oberoende av om det är fråga om nationella eller internationella rön. Om nya tillförlitliga internationella vetenskapliga rön finns tillgängliga vid den tidpunkt då den riskbedömning genomförs som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2002/46, ska man inte bortse från de uppgifterna vid bedömningen.

   (se punkterna 44, 45, 47, 50 och 51 samt punkt 3 i domslutet )