16.10.2015

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/1

---

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/1843

av den 6 oktober 2015

om fastställande av unionsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa unionens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO)

(kodifiering)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 207.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	Rådets förordning (EG) nr 3286/94 (3) har ändrats flera gånger på väsentliga punkter (4). För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

(2)	Den gemensamma handelspolitiken, särskilt användningen av handelspolitiska skyddsåtgärder, måste grundas på enhetliga principer.

(3)	Det förefaller nödvändigt att föreskriva unionsförfaranden för att säkerställa ett effektivt utövande av unionens rättigheter enligt internationella handelsregler.

(4)

Internationella handelsregler är främst de regler som infördes inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO) och som fastställs i bilagorna till WTO-avtalen, men de kan också inbegripa regler i andra avtal i vilka unionen är part och där de regler fastställs som tillämpliga på handeln mellan unionen och tredjeland. Det är därför lämpligt att ge en klar bild av den typ av avtal som begreppet internationella handelsregler avser.

(5)

Unionsförfaranden för att effektivt säkerställa unionens rättigheter enligt internationella handelsregler bör baseras på en rättslig mekanism enligt unionsrätten som är överskådlig och som säkerställer att beslut om att åberopa unionens rättigheter enligt internationella handelsregler fattas på grundval av korrekta faktiska uppgifter och en rättslig analys.

(6)

En sådan mekanism bör syfta till att åstadkomma förfaranden för att begära att unionens institutioner reagerar på handelshinder som införs eller vidmakthålls av tredjeländer och som vållar skada eller på annat sätt orsakar störningar i handeln, förutsatt att det finns en rätt att ingripa mot sådana hinder enligt tillämpliga internationella handelsregler.

(7)	Medlemsstaternas rätt att använda en sådan mekanism bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att ta upp samma eller liknande frågor genom andra unionsförfaranden, särskilt i den kommitté som inrättats genom artikel 207.3 i fördraget.

(8)

Man bör beakta den institutionella roll som den kommitté som inrättats genom artikel 207.3 i fördraget har när det gäller att utarbeta råd till unionens institutioner i samtliga handelspolitiska frågor. Därför bör den kommittén hållas informerad om utvecklingen av enskilda fall så att den kan överväga mer långtgående politiska följder av dessa.

(9)	Det är lämpligt att föreskriva att unionen ska agera i enlighet med sina internationella förpliktelser och, om dessa förpliktelser hänför sig till avtal, att unionen vidmakthåller den balans av rättigheter och skyldigheter som är syftet med avtalen.

(10)

Det är också lämpligt att föreskriva att åtgärder som vidtas i enlighet med berörda förfaranden även bör vara förenliga med unionens internationella förpliktelser och inte påverka andra åtgärder i fall som inte omfattas av denna förordning och som kan vidtas direkt i enlighet med artikel 207 i fördraget.

(11)

Den ordning som ska följas vid det undersökningsförfarande som fastställs i denna förordning bör också fastställas, särskilt vad gäller rättigheter och skyldigheter för unionens myndigheter och de berörda parterna liksom på vilka villkor intresserade parter kan få tillgång till information och begära att bli informerade om de väsentliga förhållanden och överväganden som är resultatet av undersökningen.

(12)	När unionen agerar i enlighet med denna förordning måste behovet av snabba och effektiva insatser genom tillämpning av det beslutsförfarande som fastställs i denna förordning beaktas.

(13)

Kommissionen har skyldighet att agera i fråga om handelshinder som införs eller vidmakthålls av tredjeländer inom ramen för unionens internationella rättigheter och skyldigheter endast om unionens intressen kräver ett ingripande. Vid bedömningen av dessa intressen bör kommissionen överväga samtliga intresserade parters synpunkter.

(14)

För tillämpningen av de undersökningsförfaranden som föreskrivs i den här förordningen krävs det enhetliga villkor för antagande av beslut om att genomföra de undersökningsförfaranden och åtgärder som följer därav. Dessa åtgärder bör antas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (5).

(15)	Det rådgivande förfarandet bör användas för att tillfälligt avbryta pågående undersökningar med hänsyn till dessa åtgärders effekter och deras logiska placering i tiden i förhållande till antagandet av åtgärder.

(16)	Europaparlamentet och rådet bör hållas informerade om utvecklingen enligt denna förordning, så att de kan överväga dess mer långtgående politiska följder.

(17)	I de fall där ett avtal med ett tredjeland förefaller vara det lämpligaste sättet att lösa en tvist som uppstår på grund av handelshinder bör förhandlingar i detta syfte dessutom föras i enlighet med förfarandena i artikel 207 i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I denna förordning föreskrivs unionsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa unionens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt de regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO), och som, med beaktande av andra internationella förpliktelser, syftar till att

a)	agera mot handelshinder som påverkar unionsmarknaden, i syfte att undanröja den skada som vållas av dessa,

b)	agera mot handelshinder som påverkar marknaden i tredjeland, i syfte att undanröja de negativa handelseffekterna av dessa.

De förfaranden som avses i första stycket ska särskilt tillämpas på inledandet, genomförandet och avslutandet av internationella förfaranden för tvistlösning på den gemensamma handelspolitikens område.

Artikel 2

Definitioner

1.   I denna förordning gäller följande definitioner:

a)   handelshinder: varje handelsbruk som införs eller vidmakthålls av tredjeland och i fråga om vilket de internationella handelsreglerna ger rätt att ingripa. Den rätten gäller om de internationella handelsreglerna antingen uttryckligen förbjuder ett handelsbruk eller ger en annan part som påverkas av handelsbruket rätt att söka undanröja effekten av handelsbruket i fråga.

b)   unionens rättigheter: de rättigheter avseende internationell handel som unionen kan åberopa enligt internationella handelsregler; i detta sammanhang avses med internationella handelsregler främst de regler som fastställts inom ramen för WTO och som återges i bilagorna till WTO-avtalet, men de kan också vara regler i varje annat avtal i vilket unionen är part och som innehåller bestämmelser för handeln mellan unionen och tredjeländer.

c)   skada: varje väsentlig skada som ett handelshinder vållar eller hotar att vålla för en unionsindustri på unionsmarknaden i fråga om en vara eller en tjänst.

d)   negativa handelseffekter: de negativa effekter som ett handelshinder orsakar eller hotar att orsaka för unionens företag på tredjelands marknad i fråga om en vara eller en tjänst och som har en väsentlig effekt på unionens ekonomi, eller på ekonomin i en region eller ekonomisk sektor inom unionen; den omständigheten att en klagande anser sig drabbad av sådana negativa handelseffekter ska inte i sig anses vara tillräcklig för att unionens institutioner ska vidta åtgärder.

e)   unionsindustri, antingen :

i)

alla unionens producenter eller leverantörer — av varor eller tjänster som är identiska med eller liknar den vara eller tjänst som är föremål för ett handelshinder, — av varor eller tjänster som direkt konkurrerar med den varan eller tjänsten, eller — som använder eller bearbetar den vara eller tjänst som är föremål för ett handelshinder, eller

ii)

samtliga de producenter eller leverantörer vars sammanlagda produktion utgör större delen av unionens totala produktion av de berörda varorna eller tjänsterna; dock ska följande gälla: — Om producenterna eller leverantörerna har kommersiellt samband med exportörerna eller importörerna eller själva importerar den vara eller tjänst som påstås vara föremål för handelshinder, får begreppet unionsindustri anses avse de övriga producenterna eller leverantörerna. — Under särskilda omständigheter får producenterna eller leverantörerna inom en region i unionen anses som unionsindustri om deras sammanlagda produktion utgör större delen av produktionen av den berörda varan eller tjänsten i den eller de medlemsstater där regionen är belägen, förutsatt att handelshindrets effekt är koncentrerad till den eller de medlemsstaterna.

f)   unionsföretag: ett företag som har bildats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat, som har sitt säte, sin centrala förvaltning eller huvudsakliga verksamhet inom unionen och som direkt deltar i produktionen av de varor eller tjänster som är föremål för handelshinder.

g)   tjänster: sådana tjänster i fråga om vilka internationella avtal kan slutas av unionen på grundval av artikel 207 i fördraget.

2.   Vid tillämpningen av denna förordning ska begreppet producenter av tjänster i samband både med begreppet unionsindustri och begreppet unionsföretag inte påverka den icke-kommersiella karaktär som produktionen av en viss tjänst kan ha enligt lag eller föreskrifter i en medlemsstat.

Artikel 3

Klagomål på unionsindustrins vägnar

1.   Varje fysisk eller juridisk person och varje sammanslutning utan status som juridisk person som agerar på uppdrag av en unionsindustri som anser att den lidit skada till följd av handelshinder som påverkar unionsmarknaden får ge in ett skriftligt klagomål.

2.   Klagomålet ska innehålla tillräckliga bevis på att handelshinder förekommer och på den skada som uppstått på grund av detta. Bevis om skada ska i tillämpliga fall ges in på grundval av den vägledande förteckning över kriterier som anges i artikel 11.

Artikel 4

Klagomål på unionsföretags vägnar

1.   Varje unionsföretag eller varje sammanslutning, med eller utan status som juridisk person, som agerar på uppdrag av ett eller flera unionsföretag som anser sig drabbade av negativa handelseffekter till följd av handelshinder som påverkar marknaden i ett tredjeland får lämna ett skriftligt klagomål.

2.   Ett klagomål ska innehålla tillräckliga bevis på att handelshinder förekommer och på de negativa handelseffekter som uppstått till följd av dessa. Bevis på negativa handelseffekter ska i tillämpliga fall anges på grundval av den vägledande förteckning över kriterier som anges i artikel 11.

Artikel 5

Förfaranden vid klagomål

1.   De klagomål som avses i artiklarna 3 och 4 ska lämnas in till kommissionen, som ska sända en kopia av dem till medlemsstaterna.

2.   Klagomålet får tas tillbaka, varvid förfarandet får avslutas, om det inte ligger i unionens intresse att inte avsluta det.

3.   Om det visar sig att klagomålet inte innehåller tillräckliga bevis för att motivera en undersökning, ska klaganden underrättas om detta.

Kommissionen ska informera medlemsstaterna om den beslutar att klagomålet inte innehåller tillräckliga bevis för att motivera en undersökning.

4.   Kommissionen ska fatta beslut snarast möjligt om att inleda ett undersökningsförfarande efter varje klagomål som lämnats in i enlighet med artikel 3 eller 4.

Beslutet ska fattas inom 45 dagar efter det att klagomålet lämnats in. Denna period kan förlängas på begäran av eller med samtycke från den klagande i syfte att få fram kompletterande information som kan vara nödvändig för att till fullo bedöma om klagomålet är berättigat.

Artikel 6

Begäran om undersökning från en medlemsstat

1.   Varje medlemsstat får begära att kommissionen inleder de förfaranden som avses i artikel 1.

2.   Medlemsstaten ska till kommissionen överlämna tillräckliga bevis till stöd för sin begäran vad gäller handelshinder och effekter av dessa. I tillämpliga fall ska bevis på skada eller negativa handelseffekter lämnas på grundval av den vägledande förteckning över kriterier som anges i artikel 11.

3.   Kommissionen ska utan dröjsmål underrätta de övriga medlemsstaterna om varje begäran.

4.   Om det står klart att en begäran inte innehåller tillräckliga bevis för att motivera en undersökning, ska medlemsstaten underrättas om detta.

Kommissionen ska informera medlemsstaterna om den beslutar att en begäran inte innehåller tillräckliga bevis för att motivera en undersökning.

5.   Kommissionen ska fatta beslut om att inleda ett undersökningsförfarande snarast möjligt efter det att en begäran från en medlemsstat i enlighet med denna artikel har överlämnats. Beslutet ska fattas inom 45 dagar därefter. Denna period kan förlängas på begäran av eller med samtycke från den hänskjutande medlemsstaten så att kompletterande uppgifter kan tas fram som kan vara nödvändiga för att till fullo bedöma om det fall som den hänskjutande medlemsstaten lagt fram är berättigat.

Artikel 7

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för handelshinder (nedan kallad kommittén). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 8

Information till Europaparlamentet och till rådet

Kommissionen ska till Europaparlamentet och rådet hänskjuta sådan information som lämnats i enlighet med denna förordning, för att de ska kunna beakta eventuella mer långtgående följder för den gemensamma handelspolitiken.

Artikel 9

Unionens undersökningsförfarande

1.   Om det står klart för kommissionen att tillräckliga bevis föreligger för att motivera ett undersökningsförfarande och att det är nödvändigt med hänsyn till unionens intressen, ska kommissionen

a)

i Europeiska unionens officiella tidning kungöra att ett undersökningsförfarande inleds; en sådan kungörelse ska ange den berörda varan eller tjänsten och de berörda länderna, sammanfatta den information som mottagits och föreskriva att all relevant information i frågan ska lämnas till kommissionen; den ska också ange den tidsfrist inom vilken intresserade parter får anhålla om att höras av kommissionen i enlighet med punkt 5,

b)	officiellt underrätta företrädarna för det eller de länder som omfattas av förfarandet med vilka, när det är lämpligt, samråd får hållas,

c)	genomföra undersökningen på unionsnivå i samarbete med medlemsstaterna.

Kommissionen ska informera medlemsstaterna om den beslutar att klagomålet innehåller tillräckliga bevis för att motivera att en undersökning inleds.

2.   Vid behov ska kommissionen

a)	söka få fram alla de uppgifter som den anser nödvändiga och kontrollera dessa mot uppgifter från importörer, återförsäljare, agenter, producenter, handelssammanslutningar och -organisationer, förutsatt att de berörda företagen eller organisationerna ger sitt samtycke.

b)	genomföra undersökningar inom tredjeländers territorium, förutsatt att regeringarna i dessa länder har underrättats officiellt och inte gjort invändningar inom en rimlig tidsfrist.

Kommissionen ska vid undersökningen biträdas av tjänstemän från den medlemsstat inom vars territorium undersökningen genomförs, förutsatt att medlemsstaten begär det.

3.   Medlemsstaterna ska på begäran till kommissionen överlämna all den information som är nödvändig för undersökningen, i enlighet med de närmare förfaranden som fastställs av kommissionen.

4.   Den klagande och de berörda exportörerna och importörerna och företrädare för det eller de berörda länderna får

a)

granska alla uppgifter som överlämnats till kommissionen, med undantag för interna handlingar avsedda för kommissionen och myndigheterna, förutsatt att dessa är relevanta för att skydda deras intressen och inte konfidentiella enligt artikel 10 och att de används av kommissionen i undersökningsförfarandet; de berörda personerna ska lämna en motiverad skriftlig begäran till kommissionen och ange vilka uppgifter de behöver,

b)	begära att bli informerade om de väsentliga omständigheter och överväganden som framkommit vid undersökningen.

5.   Kommissionen får höra de berörda parterna. Den ska göra det om dessa inom den tidsfrist som föreskrivs i kungörelsen i Europeiska unionens officiella tidning har lämnat in en skriftlig begäran om att höras som visar att de är en part som berörs direkt av förfarandets resultat.

6.   Kommissionen ska på begäran ge de direkt berörda parterna tillfälle att sammanträffa så att motstridiga uppfattningar och alla motargument kan framföras. Därvid ska kommissionen ta hänsyn till parternas önskemål och behovet av att skydda konfidentiella uppgifter. Ingen part ska vara skyldig att delta i ett möte, och underlåtenhet att delta ska inte påverka parternas sak.

7.   Om de uppgifter som kommissionen begär inte lämnas inom en rimlig tidsfrist eller om undersökningen förhindras väsentligt får slutsatser dras på grundval av tillgängliga fakta.

8.   När kommissionen har avslutat sin undersökning ska den rapportera till kommittén. Rapporten ska läggas fram inom fem månader efter kungörelsen om att förfarandet inleds, om inte undersökningen är så komplicerad att kommissionen förlänger tidsfristen till sju månader.

Artikel 10

Konfidentialitet

1.   Uppgifter som har mottagits i enlighet med denna förordning ska användas bara för det ändamål för vilket de infordrades.

2.   Kommissionen och medlemsstaterna, däribland tjänstemännen hos någon av dem, får inte yppa någon uppgift av konfidentiell art som lämnats i enlighet med denna förordning eller någon uppgift som lämnats konfidentiellt av en part i ett undersökningsförfarande, annat än med uppgiftslämnarens uttryckliga tillstånd.

Varje begäran om konfidentiell behandling ska ange varför uppgifterna är konfidentiella och ska åtföljas av en icke-konfidentiell sammanfattning av uppgifterna eller en förklaring som anger skälen till att uppgifterna inte kan sammanfattas.

3.   Uppgifter ska anses vara konfidentiella om röjande av dem sannolikt har en avsevärd negativ verkan på uppgiftslämnaren eller källan.

4.   Om det visar sig att en begäran om konfidentiell behandling inte är berättigad och uppgiftslämnaren inte är villig att göra uppgifterna offentliga eller att godkänna att de yppas i generaliserad eller sammanfattad form, får uppgifterna lämnas utan avseende.

5.   Denna artikel ska inte hindra unionens myndigheter att yppa allmän information, särskilt de skäl som legat till grund för beslut i enlighet med denna förordning. Sådant yppande måste ske med beaktande av de intresserade parternas berättigade intresse av att deras affärshemligheter inte röjs.

Artikel 11

Bevis

1.   En undersökning av skada ska i tillämpliga fall grundas på följande kriterier:

a)	Omfattningen av den berörda importen till eller exporten från unionen, särskilt om det skett en väsentlig ökning eller minskning, i absoluta tal eller i förhållande till produktionen eller konsumtionen på den berörda marknaden.

b)	Unionsindustrins konkurrenters priser, särskilt för att fastställa om det inom unionen eller på marknader i tredjeländer har förekommit avsevärd underprissättning jämfört med unionsindustrin.

c)

Effekterna av detta på unionsindustrin som de avspeglas i utvecklingen av vissa ekonomiska faktorer som exempelvis produktion, kapacitetsutnyttjande, lager, försäljning, marknadsandel, priser (dvs. en prisnedgång eller uteblivna prisökningar som annars skulle ha inträffat), vinst, kapitalavkastning, investeringar, sysselsättning.

2.   Om hot om skada görs gällande ska kommissionen också undersöka om det är sannolikt att en viss situation kommer att utvecklas till en faktisk skada. I detta sammanhang får hänsyn även tas till följande kriterier:

a)	Ökningstakten i exporten till den marknad där unionens produkter är utsatta för konkurrens.

b)	Ursprungslandets eller exportlandets exportkapacitet vid undersökningstillfället eller inom en överblickbar framtid och sannolikheten för att exporten till följd av den kapaciteten kommer att riktas mot den marknad som avses i led a.

3.   Skada som vållas av andra faktorer och som antingen var för sig eller tillsammans också påverkar unionsindustrin negativt får inte tillskrivas de handelsbruk som undersöks.

4.   När negativa handelseffekter görs gällande ska kommissionen undersöka följderna av sådana negativa effekter för unionens ekonomi, ekonomin i en region eller inom en ekonomisk sektor inom unionen. I detta syfte får kommissionen i tillämpliga fall beakta kriterier av den typ som anges i punkterna 1 och 2. Negativa handelseffekter kan bland annat uppstå i situationer då handelsflödena för en vara eller tjänst förhindras, försvåras eller läggs om till följd av ett handelshinder eller i situationer då handelshinder i betydande grad har påverkat leverans eller försörjning, t.ex. av delar och beståndsdelar eller råvaror, till unionsföretag. Om hot om negativa handelseffekter görs gällande ska kommissionen också undersöka om det är sannolikt att en viss situation kommer att utvecklas till faktiska negativa handelseffekter.

5.   När kommissionen undersöker bevis på negativa handelseffekter ska den också beakta de bestämmelser, de principer eller den praxis som reglerar rätten att agera enligt de relevanta internationella regler som avses i artikel 2.1 a.

6.   Kommissionen ska vidare undersöka varje annat relevant bevis i ett klagomål eller en begäran. I detta sammanhang är de kriterier som anges i punkterna 1-5 inte uttömmande och inte heller kan ett eller flera av dessa kriterier vara utslagsgivande när det gäller att avgöra om en skada eller negativa handelseffekter föreligger.

Artikel 12

Avslutande eller upphävande av förfarandet

1.   Om det som en följd av det undersökningsförfarande som genomförts i enlighet med artikel 9 visar sig att unionens intressen inte kräver att åtgärder vidtas, ska kommissionen avsluta förfarandet i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 7.3.

2.   Om det eller de berörda tredjeländerna efter ett undersökningsförfarande som genomförts i enlighet med artikel 9 vidtar åtgärder som anses tillfredsställande och det därför inte krävs att unionen vidtar några åtgärder, får kommissionen tillfälligt avbryta förfarandet i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 7.2.

Kommissionen ska övervaka tillämpningen av dessa åtgärder, i tillämpliga fall på grundval av regelbundet mottagna uppgifter som den kan begära från de berörda tredjeländerna och vid behov kontrollera.

Om de åtgärder som vidtagits av det eller de berörda tredjeländerna har upphävts, avbrutits eller inte genomförts korrekt, om kommissionen har skäl att tro att så är fallet eller om en begäran från kommissionen om uppgifter i enlighet med andra stycket i denna punkt inte besvaras, ska kommissionen informera medlemsstaterna och vid behov, om det är motiverat av undersökningens resultat och de nya fakta som finns tillgängliga, vidta åtgärder i enlighet med artikel 14.2.

3.   Om det efter ett undersökningsförfarande som genomförts i enlighet med artikel 9 eller före, under eller efter ett internationellt tvistlösningsförfarande förefaller som om det lämpligaste sättet att lösa en tvist på grund av ett handelshinder är att sluta ett avtal med det eller de berörda tredjeländerna som kan förändra unionens och det eller de berörda tredjeländernas materiella rättigheter, ska kommissionen tillfälligt avbryta förfarandet i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 7.2, och förhandlingar ska genomföras i enlighet med artikel 207 i fördraget.

Artikel 13

Handelspolitiska åtgärder

1.   Om det konstateras, till följd av det undersökningsförfarande som genomförs enligt artikel 9, om inte den faktiska och rättsliga situationen är sådan att ett undersökningsförfarande inte behövs, att åtgärder är nödvändiga i unionens intresse för att säkerställa utövandet av unionens rättigheter enligt internationella handelsregler i syfte att undanröja skada eller negativa handelseffekter till följd av handelshinder som införs eller vidmakthålls av tredjeländer, ska lämpliga åtgärder beslutas i enlighet med förfarandet i artikel 14.

2.   Om unionens internationella förpliktelser kräver ett föregående internationellt samråds- eller tvistlösningsförfarande ska de åtgärder som avses i punkt 3 beslutas först sedan detta förfarande avslutats och med beaktande av dess resultat. Särskilt om unionen har begärt att ett internationellt tvistlösningsorgan ska ange och bemyndiga de åtgärder som är lämpliga för att genomföra resultaten av ett internationellt tvistlösningsförfarande, ska de handelspolitiska åtgärder från unionens sida som kan bli nödvändiga till följd av ett sådant bemyndigande vara förenliga med rekommendationen från det internationella tvistlösningsorganet.

3.   Varje handelspolitisk åtgärd som är förenlig med gällande internationella förpliktelser och förfaranden får vidtas, särskilt följande:

a)	Upphävande eller tillbakadragande av koncessioner till följd av handelspolitiska förhandlingar.

b)	En ökning av befintliga tullavgifter eller införandet av andra importavgifter.

c)	Införandet av kvantitativa restriktioner eller andra åtgärder som ändrar import- eller exportvillkoren eller på annat sätt påverkar handeln med det berörda tredjelandet.

4.   Skälen till beslutet ska anges i respektive beslut som ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Offentliggörandet ska också anses utgöra underrättelse till de länder och parter som berörs i första hand.

Artikel 14

Beslutsförfaranden

1.   Om unionen till följd av ett klagomål i enlighet med artikel 3 eller 4 eller en begäran i enlighet med artikel 6 följer formella internationella samråds- eller tvistlösningsförfaranden, ska beslut som gäller inledandet, genomförandet eller avslutandet av sådana förfaranden fattas av kommissionen.

Kommissionen ska informera medlemsstaterna om den beslutar att inleda, genomföra eller avsluta formella internationella samråds- eller tvistlösningsförfaranden.

2.   Om unionen sedan den agerat i enlighet med artikel 13.2 måste fatta beslut om de handelspolitiska åtgärder som ska antas i enlighet med artikel 12.2 tredje stycket eller artikel 13, ska den utan dröjsmål agera i enlighet med artikel 207 i fördraget och, i förekommande fall, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 654/2014 (6) eller varje annat tillämpligt förfarande.

Artikel 15

Rapport

Kommissionen ska inkludera information om genomförandet av denna förordning i den årsrapport om tillämpningen och genomförandet av handelspolitiska skyddsåtgärder som ska föreläggas Europaparlamentet och rådet enligt artikel 22a i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (7).

Artikel 16

Allmänna bestämmelser

Denna förordning ska inte tillämpas i fall som omfattas av andra befintliga bestämmelser inom området på den gemensamma handelspolitikens område. Den ska fungera som ett komplement till

a)	bestämmelserna om upprättandet av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna och genomförandebestämmelserna till dem,

b)	de särskilda bestämmelser som antagits i enlighet med artikel 352 i fördraget och som är tillämpliga på varor framställda av jordbruksprodukter.

Denna förordning ska inte påverka andra åtgärder som kan vidtas i enlighet med artikel 207 i fördraget och inte heller unionsförfaranden för att behandla frågor om handelshinder som väcks av medlemsstaterna i den kommitté som inrättats genom artikel 207 i fördraget.

Artikel 17

Upphävande

Förordning (EG) nr 3286/94 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 18

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

---

(1)  Yttrande av den 10 december 2014 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 juli 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 18 september 2015.

(3)  Rådets förordning (EG) nr 3286/94 av den 22 december 1994 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (EGT L 349, 31.12.1994, s. 71).

(4)  Se bilaga I.

(5)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 654/2014 av den 15 maj 2014 om utövande av unionens rättigheter vid tillämpning och genomdrivande av internationella handelsregler och om ändring av rådets förordning (EG) nr 3286/94 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO) (EUT L 189, 27.6.2014, s. 50).

(7)  Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 22.12.2009, s. 51).

---

---

---