51999PC0576(02)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa som odlas för fiberproduktion

(framlagda av Komissionen)

MOTIVERING

1. INLEDNING

Rådets förordning (EEG) nr 1308/70 om den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa [14] inrättades huvudsakligen för att man ville stödja den traditionella odlingen av spånadslin, framförallt i Belgien, Frankrike och Nederländerna. Sektorn som vid den tiden främst var inriktad på produktion av långa fibrer för textilproduktion har sedan dess genomgått stora förändringar. I nästan alla medlemsstater har man börjat använda korta linfibrer och hampfibrer för nya ändamål. I många fall, men särskilt i Spanien, har odlingen inriktats på just korta fibrer och hampfibrer, vilket är billigare och gör att man kan göra vinster på det relativt höga stödet till produktionen av långa fibrer.

[14] EGT L 146, 4.7.1970, s. 1.

Den gemensamma organisationen av marknaden bygger på ett system med stöd per hektar, men det finns inget interventionssystem och ingen stabiliseringsmekanism. Importen beläggs inte med någon tull och omfattas inte av någon tullkvot och det utgår inga exportbidrag. Stödsystemet består av följande delar:

schablonmässigt fastställd arealersättning per hektar till spånadslin, för närvarande 815,6 EUR per hektar, som dels differentieras beroende på vilket av sex homogena produktionsområden (fördelning baserad på skördarnas storlek historiskt sett) det är fråga om, dels beroende på om stråna rötas eller inte. Stödet går dels till producenten (25%), dels till den förste beredaren (75%) men hela stödet kan även gå till producenten om denne även är den förste beredaren,

schablonmässigt fastställt hektarstöd till hampa, för närvarande 662,8 EUR per hektar, som helt och hållet går till producenten och som endast betalas ut på villkor att producenten använder godkända hampsorter vars halt av det psykotropa ämnet tetrahydrocannabinol (THC) inte överskrider 0,3%. Gränsvärdet sänks från och med regleringsåret 2001/2002 till 0,2%,

en avgift som tas ut på stödet för att finansiera säljfrämjande åtgärder (sedan 1997/98 är avgiften 0),

stöd till privat lagring vid allvarliga störningar på marknaden,

ett system för kontroll av tetrahydrocannabinolhalten och användningen av importerat hamputsäde.

År 1996 föreslog kommissionen rådet en ändring av systemet som skulle innebära en högsta garantiareal och två nivåer på hektarstödet, beroende på vilken metod som används vid skörden, dvs. om syftet är att erhålla långa eller korta fibrer. Förslaget stöddes inte av tillräckligt många medlemsstater. Sedan 1995 har stödnivån sänkts med 7,5% för lin och med 14,4% för hampa. Kontrollsystemet har stärkts genom följande åtgärder:

odlade arealer har tagits med i det integrerade systemet för administration och kontroll när det gäller jordbruksgrödor,

bestämmelser om lägst tillåten avkastning,

krav på avtal mellan producenter och första beredare, samt beredningsåtaganden.

Systemet har blivit mycket komplext och de kontroller och administrativa förfaranden som tillkommit har gjort det svårt att förvalta. De åtgärder som har vidtagits har emellertid inte visat sig vara effektiva när det gäller utvecklingen av andelen odlade arealer under de senaste åren. När det gäller ekonomin har de belopp som avsatts för lin och hampa stigit från 74 miljoner EUR under 1995 till 158 miljoner EUR under 1999.

Det är mot bakgrund av denna utveckling som kommissionen i prispaketet för 1999/2000 informerade om sin avsikt att lägga fram ett förslag om reformåtgärder som skulle kunna träda i kraft till regleringsåret 2000/2001. Bifogade förslag till förordningar är resultatet av detta och bygger på nedanstående överväganden.

2. beskrivning av sektorerna för lin och hampa

2.1. Arealer

År 1998 upptogs cirka 520 000 hektar odlingsjord i hela världen av odlingar av spånadslin. De största producenterna är Ryska federationen, Kina och Vitryssland. När det gäller hampfibrer upptogs 1998 cirka 85 000 hektar av odlingsjorden av denna odling. Nordkorea och Kina är de största producenterna utanför gemenskapen.

Historiskt sett har odlingarna av spånadslin och hampa i Europeiska unionen genomsnittligt upptagit cirka 70 000 hektar för lin och 7 000 hektar för hampa. Produktionen har varit koncentrerad till vissa mycket begränsade geografiska områden där odlingen haft mycket stor betydelse. Sedan 1994 har andelen arealer som odlas med dessa grödor ökat avsevärt.

Under regleringsåret 1999/2000 kom den areal som upptogs av lin att uppgå till 208 000 hektar. I de länder där linet traditionellt odlas har nivån förblivit mer eller mindre konstant medan den har ökat avsevärt i Spanien (187 hektar under 1993, cirka 126 000 hektar under 1999) och, om än i mindre omfattning, i Förenade kungariket (2 181 hektar under 1993, 20 000 under 1996 och cirka 15 000 under 1999). Även i övriga medlemsstater finns ett nyväckt intresse för odlingen.

När det gäller hampa upptog odlingen mer än 40 000 hektar under 1998 och enligt beräkningarna kommer odlingen att uppta 32 000 hektar under 1999. Utvecklingen i Spanien har gått från ett genomsnitt på mindre än 700 hektar mellan 1986 och 1994 till 20 000 hektar under 1998 för att sedan sjunka till 12 000 hektar under 1999. Även i övriga medlemsstater har det genomförts ett flertal utvecklingsprojekt.

2.2. Produktion och användningsområden

Odling av lin och hampa ger strån ur vilka man utvinner fibrer men även stråets kärna den så kallade veden utvinns. I vissa fall ger odlingen även frön. För långa fibrer av spånadslin krävs goda odlingsförhållanden och stråna skördas genom ryckning. Med denna metod erhåller man även korta fibrer, s.k. blånor, som en biprodukt. Om man endast önskar erhålla korta fibrer behöver skörden endast slås.

Vanligtvis skäktas lin och hampa hos en förste beredare, varvid fibrerna separeras från veden. För att stråna skall kunna skäktas (vanligtvis mekaniskt) måste de ha rötats först, dvs. de genomgår en kemisk förruttnelseprocess genom att man låter stråna ligga i regnvatten under ett par veckor. Om stråna inte rötas blir skäktningen svårare och följaktligen dyrare. Av de fibrer som man erhåller vid skäktningen är det endast de långa fibrerna som kan spinnas till trådar som är tillräckligt tunna för tillverkning av kläder och linnevaror av hög kvalitet.

Det förekommer ingen större handel med lin- och hampstrån mellan gemenskapen och tredje land men det förekommer handel mellan de traditionella producentländerna. Handeln med linfibrer är däremot mer omfattande. Under 1998 översteg importen 9 000 ton, huvudsakligen lin av medelgod eller låg kvalitet från Egypten och Litauen. Gemenskapen förser hela världen med långa linfibrer av hög och mycket hög kvalitet, som svårligen låter sig produceras någon annanstans, men man exporterar väldigt små kvantiteter. Under 1998 exporterades cirka 62 000 ton, varav 47 000 ton långa fibrer och 15 000 ton korta fibrer, främst till spinnerier i Kina och Östeuropa som tillverkar tråd av fibrerna och sedan återexporterar till Europa.

När det gäller fibrer av lin och hampa är de främsta användningsområdena för närvarande följande:

långa linfibrer används traditionellt för textiltillverkning. I områdena söder om Engelska kanalen och Nordsjön befrämjar klimat- och jordmånsförhållandena en mycket hög kvalitet. På grund av krisen inom den europeiska textilsektorn, konkurrensen från andra råvaror och modets växlingar befinner sig sektorn periodvis i svårigheter och är beroende av en hög stödnivå som kompenserar för de höga produktionskostnaderna (ryckning av stråna, vävning). I vissa fall kan korta linfibrer användas för framställning av textilier av sämre kvalitet eller ingå i blandningar med andra fibrer,

korta linfibrer och hampfibrer används främst för framställning av pappersmassa och kan avsättas lätt eftersom priset nästan är noll. Ibland är det snarare den vedmassa som sitter kvar i fibrerna man vill åt än själva fibrerna. Produktionen konkurrerar med övriga cellulosahaltiga vegetabiliska material, men produktionskostnaderna är högre. Ursprungligen var produktionen av fibrer för framställning av pappersmassa en biprodukt till textilproduktionen och andra mer vinstgivande användningsområden. På grund av att stödet ofta täcker kostnaderna har produktionen av korta fibrer nästan blivit ett självändamål,

korta fibrer, och ibland även långa fibrer, av lin och hampa kan även användas för en rad andra ändamål, ofta för framställning av återvinningsbara industriprodukter, som papper med särskilda egenskaper, sedelpapper eller vissa cigarettpapper. De kan även användas till kompositmaterial, som exempelvis kan gjutas för att ingå i bildelar eller pressas till möbeldelar eller användas som isoleringsmaterial i byggnader. Användningsområdena är av många olika slag och utvecklingen går snabbt. I vissa fall rör det sig om idéer som befinner sig på forskningsstadiet men i de flesta fallen förekommer redan industriell tillverkning i liten skala och man håller på att utarbeta metoder för att höja produktiviteten och förbättra egenskaperna hos den färdiga produkten. Det finns även avsättningsmöjligheter på de områden där man använder andra vegetabiliska fibrer som jute och sisal.

Veden används som ströhalm för djur, särskilt hästar, och håller tack vare sin goda uppsugningsförmåga hög kvalitet. Eftersom veden står för cirka 50% av ett strås vikt har ströhalm blivit ett av viktigaste avsättningsområdena inom sektorn för hampa. Veden används även för framställning av byggnadsmaterial. Spill, huvudsakligen i form av stoft, används ofta som komposteringsmaterial.

I vissa fall produceras frön för att användas som fågelfoder eller inom fiskerisektorn och ibland även att användas som livsmedel eller i kosmetika, särskilt i form av olja. Utöver sektorerna för produktion av lin och hampa förekommer det även en sektor som producerar utsäde och som erhåller stöd.

Kommissionen förfogar inte över någon officiell statistik över produktionen av strån av lin och hampa, men det är ändå möjligt att preliminärt göra en uppskattning av hur stor produktionen är, på grundval av de arealer som deklareras av medlemsstaterna, utvärderingar av reellt produktiva arealer och statistik beträffande avkastningen från aktörerna och medlemsstaterna. På grundval av en sådan beräkning, med förbehåll för alla eventuella fel, skulle gemenskapens produktion kunna beräknas till 70 000 ton långa fibrer och 120 000 ton korta fibrer, varav 65% är linfibrer. Produktionen av ved skulle uppgå till 300 000 ton.

2.3. Kostnader och produktionsmarginaler

I avsaknad av officiell statistik kan en preliminär beräkning av de ekonomiska resultaten göras på grundval av uppgifter som lämnats in till kommissionen av vissa producenter och beredare inom sektorn för lin och hampa. Uppgifterna ger en indikation på vilka summor det är fråga om vid reell produktion.

När det gäller spånadslin måste man skilja mellan tre olika produktionsformer:

traditionell produktion av långa fibrer, där de korta fibrerna endast betraktas som en biprodukt. Både produktionskostnaderna, mellan 800 och 1 000 EUR per hektar, och beredningskostnaderna, mellan 900 och 1 100 EUR per hektar, är mycket höga. Inkomsterna är dock också höga, om än säsongsbetingade, tack vare att knippena med långa fibrer har ett mycket gott rykte i hela världen och således betingar ett högt pris och även tack vare att stråavkastningen är hög (6-8 ton per hektar). Med den aktuella stödnivån ligger bruttomarginalerna för producenterna mellan 400 EUR per hektar och 700 EUR per hektar. Med ett stöd på mellan 700 och 1000 EUR per hektar för produktionen och den första beredningen sammantaget ligger marginalerna på mellan 450 och 1 200 EUR per hektar,

produktionen av enbart korta fibrer sker till lägre kostnader, mellan 500 och 700 EUR per hektar, vilket bland annat beror på att linet inte rycks utan slås. Stråavkastningen är låg, mellan 2 och 3 ton per hektar. Beredningen är också billigare och ligger på mellan 250 och 350 EUR per hektar men inkomsterna är också lägre beroende på att korta fibrer betingar ett lägre pris, särskilt om de säljs för användning i vanlig pappersmassa. Produktionen är således beroende av stödet som ligger på cirka 600 EUR per hektar och som ger producenten marginaler på mellan 200 och 400 EUR per hektar. För textilsektorn som helhet är marginalerna oftast negativa, upp till -250 EUR per hektar, om producenterna rent faktiskt bär de kostnader som en reell produktion innebär. Det finns emellertid särfall inom textilsektorn där man producerar korta fibrer av hög kvalitet och där marginalen ligger på mellan 100 och 150 EUR per hektar,

inom den tredje produktionsmodellen, som ligger mellan de båda ovanstående, finns möjlighet till förhållandevis hög och stigande avkastning, 4-6 ton lin per hektar, skördat antingen genom ryckning eller slagning. Produktionskostnaderna för stråna ligger mellan 700 och 900 EUR per hektar och beredningskostnaderna mellan 650 och 800 EUR per hektar. Producentens bruttomarginaler varierar mellan 200 och 500 EUR per hektar och för hela textilsektorn ligger marginalerna på mellan 200 och 600 EUR per hektar, med en genomsnittlig stödnivå på cirka 600 EUR per hektar. Produktionen av detta slag inriktas huvudsakligen på tekniska användningsområden, till exempel inom bil- och byggnadsindustrin.

När det gäller hampa beror producentens resultat på hur mycket stråhalm som kan skördas eftersom produktionskostnaderna, som ligger på mellan 650 och 800 EUR per hektar, och försäljningspriserna för strånligger på samma nivå i hela Europeiska unionen. I områden där avkastningen är 8 ton per hektar kan marginalerna nå upp till 600 EUR per hektar medan marginalerna i områden där avkastningen är 4 ton per hektar ligger på 300 EUR per hektar. Beredningskostnaderna är också ungefär lika höga. Däremot kan försäljningspriset variera beroende på vilket användningsområdet är. Det bör påpekas att inom denna sektor är veden en viktig faktor, inte bara sett till kvantiteten utan även till dess värde. Inkomsterna av försäljningen av ved utgör i genomsnitt mer än 40% av beredarens totala inkomster. För hela textilsektorn varierar bruttomarginalerna mellan 150 och 750 EUR per hektar och i detta inbegrips ett stöd på 660 EUR per hektar som går odelat till producenten.

Även om det är nödvändigt att betrakta dessa resultat för spånadslin och hampa med viss försiktighet står det dock klart att bruttomarginalerna, med stöden inräknade, är så höga att de är jämförbara med bruttomarginalerna för konkurrerande sektorer. Vid jämförelse av bruttomarginaler bör det dock beaktas att för spånadslin och hampa är produktionskostnaderna höga och ligger nära hektarstödet. Eftersom värdet av produktionen är lågt kan producenten göra en avsevärd vinst genom att sänka produktionskostnaderna till ett minimum. I vissa fall är det till och med så att spånadslin och hampa endast odlas för att man skall kunna erhålla stöd från gemenskapen.

2.4. Nya avsättningsområden

2.4.1. Långa linfibrer avsedda att användas för textilproduktion

Denna produktion upptar förhållandevis små arealer, cirka 70 000 hektar och skulle inte kunnas utökas i större utsträckning utan att det skulle inverka negativt på kvaliteten eller priserna på marknaden. Det är viktigt att denna traditionella sektor fortsatt erhåller stöd eftersom den innebär en garant för diversifierad odling, är miljövänlig och främjar små och medelstora företag på landsbygden. Inkomsterna är höga och det är inte så vanligt att man odlar bara för att få bidrag. Sektorn är av stor betydelse i de tre medlemsstater som är de främsta producenterna och det är därför berättigat med gemensamma åtgärder.

Den totala stödnivån kan därför inte sänkas i större utsträckning utan att näringen riskeras. Emellertid kompliceras systemet onödigt av det faktum att det förekommer koefficienter som gör att stödet till spånadslin kan variera mellan 615 och 960 EUR per hektar beroende på om linet rötas och repas eller inte och om det produceras utsäde eller inte, vilket förefaller föråldrat.

2.4.2. Olika tekniska användningsområden för fibrer av lin och hampa

Användningsområdena för fibrer, främst korta fibrer, i papper för särskilda ändamål, kompositmaterial andra nya återvinningsbara produkter ökar, men är ännu osäkra.

Bilindustrin tillverkar redan nu bilinredningsdetaljer på basis av vegetabiliska fibrer. Detta är ett viktigt potentiellt avsättningsområde eftersom lagstiftningen ställer högre och högre krav på att produkter skall gå att återvinna. För närvarande använder industrin lin och hampa och importerade råvaror som jute, sisal och kenaf, som i allmänhet är billigare och lättare att få tag i trots att avståndet till leverantörerna är längre.

För byggindustrins vidkommande ligger priserna för lin, hampa och andra återvinningsbara råvaror i allmänhet 50-100% högre än priserna för mineralfibrer som oftast används som isolering eller i spånplattor. Stora investeringar har emellertid gjorts eller kommer att göras för att för att finna ersättningsmaterial till de mineralfibrer som ibland är farligare ur miljö- och hälsosynpunkt.

För många andra produkter (inte vävda) där lin och hampa ingår, som papper för särskilda ändamål (sedlar, cigaretter och tepåsar) och textilier för medicinska ändamål finns en lång rad lokala och begränsade avsättningsmöjligheter. Man har även undersökt om fibrerna kan användas för geotextila ändamål och detta har redan blivit verklighet inom trädgårdsnäringen.

Det är för närvarande svårt att sia om hur betydelsefulla dessa nya avsättningsområden kommer att bli. Uppskattningsvis skulle denna nya marknad på medellång sikt kunna absorbera mellan 50 000 och 120 000 ton korta fibrer av lin och hampa.

Odlingen av fibrer för dessa nya avsättningsområden är för närvarande liten, men bör således öka, dock utan att växa alltför mycket i omfattning under de närmaste åren. Det är i dagsläget nödvändigt att nivån på stödet till dessa sektorer är så pass hög att man kan säkra förbättrad produktivitet, både när det gäller odlingen och beredningen av skörden. Vissa aktörer och forskningsinstitut anser emellertid att många produkter snabbt skulle kunna bli kommersiellt lönsamma, även med en mycket låg stödnivå.

2.4.3. Korta fibrer av lin och hampa för framställning av vanlig pappersmassa

Fibrer för framställning av vanlig pappersmassa eller pappersmassa av returpapper kan endast avsättas med hjälp av ett stöd som täcker produktionskostnaderna och producenternas inkomster. Under sådana förhållanden kan försäljningspriset vara nästan noll och avsättningsmöjligheterna är nästan obegränsade, men den ekonomiska nyttan av ett sådant gemenskapsstöd är tvivelaktig, eftersom pappersindustrin skulle kunna använda sig av andra vegetabiliska material och lantbrukarna skulle kunna få samma inkomster med lägre stöd utan att behöva betala de höga produktionskostnaderna. Ett högt stöd till en produktion som säljs nästan gratis uppmanar producenterna att producera bara för att erhålla stödet. Möjligheten att avsätta korta fibrer för framställning av vanlig pappersmassa bör förbehållas korta fibrer, som är en biprodukt i produktionen av långa fibrer, framför produktion av korta fibrer som självändamål.

2.4.4. Frön och ved

Veden är ibland den värdefullaste produkten vid odling av spånadslin och hampa, särskilt om fibrerna är korta. Ströhalm av hampa är en kvalitetsprodukt som är uppskattad av hästuppfödare, men marknaderna är fortfarande mycket lokala. Användning i spånplattor skulle kunna vara ett annat avsättningsområde om priserna vore avsevärt lägre.

Frön av spånadslin är en biprodukt som ger liten avkastning i jämförelse med avkastningen av frön av oljelin. Ett traditionellt men begränsat avsättningsområde är fågel- och fiskfoder. Det kan finnas en marknad för olja av hampfrö inom kosmetikaindustrin. Användningen av hampfrön och blad från växten som livsmedel, även utan tetrahydrocannabiol, bidrar till att förringa farorna med användningen av cannabis som narkotiskt preparat och har inget näringsvärde.

Stödet får inte främja dessa produkter.

2.5. Särskilda anmärkningar beträffande hampa

Eftersom det finns ett biologiskt samband mellan industrihampa och hampa som används för framställning av narkotiska preparat har kommissionen genomfört flera besök på plats för att kontrollera om det finns en risk för att stöd betalas ut för otillåtna odlingar. Med beaktande av de åtgärder som nyligen har vidtagits för att stärka systemet kan slutsatsen dras att risken för att stöd går till odling av hampa med höga halter tetrahydrocannabiol är minimal, även om man naturligtvis aldrig kan vara säker.

Å andra sidan har Internationella kontrollstyrelsen för narkotika (INCB är ett organ inom FN) gjort följande anmärkningar [15]: "parallellt med att odlingen av hampa fått ett uppsving har det vuxit fram en stor marknad för livsmedel på bas av cannabis i Europeiska unionen" (...) Dessa produkters hälsoeffekter har inte undersökts tillräckligt (...) Den stora och obegränsade tillgången på dessa produkter i butikerna, där chokladkakor och liknande innehållande cannabis kan säljas utan begränsningar till minderåriga, bidrar till att farorna med cannabis, som är ett internationellt kontrollerat narkotiskt preparat, förringas".

[15] Meddelande från INCB, 12.3.1999.

Gemenskapen bör därför även fortsättningsvis vara vaksam och stärka kontrollerna så att dessa otillåtna odlingar inte kastar ett negativt ljus över den del av hampsektorn som odlar hampa för framställning av fibrer. För att undvika detta bör hampodlingen dels övervakas noga, vilket kräver att antalet odlade arealer begränsas, och dels att odlingen begränsas till andra användningsområden än livsmedel.

3. Reformförslag

De största svårigheterna för den gemensamma organisationen av marknaden beror på det faktum att hektarstödet för produktion av korta fibrer är mycket högt i förhållande till produktionskostnaderna och produktens värde. En större sänkning av stödet, antingen direkt eller i form av maximala garanterade arealer, skulle antagligen innebära att den traditionella och ekonomiskt berättigade produktionen skulle försvinna, medan en sådan sänkning inte med nödvändighet skulle innebära att den odling som sker enbart i syfte att erhålla stöd försvinner. En sänkning är således i sig inte en lösning.

Lösningen på dessa problem skulle vara att man sänker hektarstödet till de som producerar lin som är avsett för fiberproduktion till samma nivå som stödet till andra konkurrerande jordbruksgrödor. Ett stöd till beredning av strån bör emellertid införas parallellt för att säkerställa den fortsatta ekonomiska verksamheten inom de användningsområden som anses önskvärda.

3.1. Arealersättning

När det gäller det direkta stödet till producenterna föreslår kommissionen att lin och hampa för fiberproduktion integreras med det system som inrättas genom rådets förordning (EG) nr 1251/1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor [16].

[16] EGT L 160, 26.6.1999, s. 1.

Detta skulle avsevärt bidra till att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken och skulle även innebära att orsakerna till konstaterade snedvridningarna elimineras. För en smidig övergång bör sänkningen av stödet till samma nivå som stödet till spannmål ske genom att arealersättningen för lin och hampa för fiberproduktion fastställs till samma nivå som ersättningen till oljelin eftersom även den ersättningen skall sänkas till samma nivå som ersättningen till spannmål från och med regleringsåret 2002/2003. På så sätt skulle man samtidigt lösa problemet med att det finns olika stödsystem för sorterna spånadslin och oljelin som det ibland är svårt att skilja på.

I likhet med andra direkta stöd är förordning (EG) nr 1259/1999 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken [17] tillämplig på lin och hampa för fiberproduktion, särskilt artikel 3 om miljöskyddskrav och artikel 7 om begränsning av utbetalningar.

[17] EGT L 160, 26.6.1999, s. 113.

I det system som inrättades under regleringsåret 1999/2000 är skörd och minimiavkastning villkor för beviljande av stödet men klimatet kan inverka på dessa faktorer och det krävs ett komplicerat system för att kontrollera av villkoren uppfylls. Om stödet till lin och hampa anpassas efter stödet till övriga jordbruksgrödor skulle dessa villkor kunna utgå, då de inte föreskrivs i förordning (EG) nr 1251/1999. Det är dock nödvändigt att motverka att systemet missbrukas, särskilt eftersom hektarstödet kommer att vara högre än hektarstödet till andra jordbruksgrödor. Det måste finnas möjlighet att ange vissa villkor för beviljandet av hektarstöd till lin och hampa för fiberproduktion, som att man skall använda certifierat utsäde.

För att möjliggöra kontroll av de kvantiteter som berättigar till stöd till beredningen av strån bör det införas krav på att försäljningsavtal för strån skall ha ingåtts mellan producenten och en godkänd förste beredare.

När det gäller hampa bör särskilt strikta kontrollbestämmelser införas för att säkerställa att det endast används utsäde av sorter med låg halt av tetrahydrocannabinol, i enlighet med gällande begränsningar. Det föreslås dessutom att kontroller på plats för fastställande av halten av tetrahydrocannabinol i produktionen skall genomföras varje år hos ett stort antal producenter.

Ett annat villkor för beviljande av arealersättning bör vara att en producents hela produktion av hampa levereras till en eller flera godkända beredare. I avtalet bör ingå en bestämmelse om att beredaren förbinder sig att inte sälja livsmedelsprodukter på bas av hampa till industrin eller handeln.

För att dessa kontroller skall kunna genomföras på ett effektivt sätt bör medlemsstaterna, för varje produktionsområde, fastställa en maximal areal som berättigar till arealersättning för hampa som odlas för fiberproduktion på grundval av medlemsstaternas kapacitet att genomföra effektiva kontroller. För detta krävs ett system med förhandsgodkännande av den hampodling som berättigar till arealersättning. som begränsar sådden enligt detta system till den maximala areal som medlemsstaterna fastställt.

3.2. Stöd till beredning av strån

Principiellt skulle stödet till beredning av strån kunna beviljas på grundval av hur många hektar som utnyttjas för odlingen eller hur stora mängder som produceras. Hektarstöd främjar emellertid inte produktiviteten och innebär framförallt att alla användningsområden betraktas som likvärdiga. Om stödet beviljas per ton färdig produkt kan man undvika att produkten odlas endast för att odlaren skall kunna kvittera ut bidraget, men det kräver samtidigt att kontrollerna stärks. Eftersom det är svårare att genomföra kontroller av stråna än av de fibrer som utvinns ur dessa bör stödet beviljas den som bereder stråna på grundval av vilka mängder fibrer av en viss kvalitet som denne producerar.

Sektorn för produktion av långa linfibrer för textilframställning är av hävd mycket väl integrerad i de olika produktionsregionerna. Stödet måste vara likvärdigt i samtliga medlemsstater som producerar spånadslin och därför krävs en gemensam organisation av marknaden. För att sektorn skall överleva måste stödet till beredningen vara av ett sådant slag att det sammanlagda och genomsnittliga stödet till produkten ligger kvar på samma nivå som under regleringsåret 1999/2000.

Stödet till beredning av strån, vilket beviljas på grundval av hur många ton långa fibrer som produceras, måste således ökas i takt med att arealersättningen till producenten sänks i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1251/1999. Det måste även anpassas efter stödet till de korta fibrer som produceras samtidigt. Med beaktande av det förekommer variationer i strå- och fiberavkastningen föreslås att stödet fastställs till 60 EUR per ton under regleringsåret 2000/2001 och att stödet gradvis ökas fram till regleringsåret 2005/2006 då det skall uppgå till 200 EUR per ton.

Marknaden för korta linfibrer och hampfibrer är mycket mer splittrad. Stöd får under inga omständigheter beviljas fibermassa som innehåller stora mängder ved, då denna produkt, vars beredningskostnader är mycket låga, i allmänhet är avsedd för pappersmassaindustrin. Mot bakgrund av framtidsutsikterna för rensade korta fibrer bör det, åtminstone temporärt, införas ett kompletterande stöd utöver arealersättningen. Ett sådant stöd skulle kunna främja de investeringar som gjorts eller är på väg. Vidare skulle det kunna främja utvecklingen av en miljövänlig odling och nya användningsområden inom jordbruket för vilka man så småningom kan finna lönsam avsättning inom industrin.

När det gäller korta linfibrer och hampfibrer förefaller det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser under övergången mellan det system som inrättades för regleringsåret 1999/2000, och enligt vilket det föreskrivs ett högt stöd för de berörda grödorna, och det framtida systemet som bygger på de industriella marknadspriserna och på att grödorna skall omfattas av det system som gäller för jordbruksgrödor. Stödet bör betalas ut under fem år.

Mot bakgrund av den höga nivån på stödet till långa fibrer och variationerna i avkastningen bör stödbeloppet per ton under det första året ungefärligt motsvara den genomsnittliga nivån på stödet per hektar till lin och hampa under goda odlingsförhållanden. Beloppet bör förbli oförändrat under fem år trots att arealersättningen sänks och skall därefter upphöra. Det föreslås att stödet fastställs till 40 EUR per ton för regleringsåren 2000/2001 till 2004/2005.

Stöd till beredning av strån skall inte beviljas i de fall då villkoren för beviljande av stödet har uppfyllts på ett konstlat sätt.

3.3. Stabiliseringssystem

Arealersättningarna omfattas av de regler för basarealer som fastställs i förordning (EG) nr 1251/1999. Integrationen av lin och hampa för fiberproduktion med systemet för stöd till producenter av vissa jordbruksgrödor kommer att åtföljas av en utökning av basarealerna i enlighet med de villkor som föreskrivs i förordningen. Enligt de uppgifter om referensperioden 1989-1991 som kommissionen förfogar över bör basarealen utökas med cirka 80 000 hektar, huvudsakligen i de traditionella producentländerna där arealerna mer eller mindre förblivit oförändrade. Med undantag för Spanien och Förenade kungariket utgör de arealer där man odlar lin och hampa för fiberproduktion för närvarande mindre än 2% av de basarealer som finns tillgängliga och de arealer som uttagits frivilligt. Denna procentandel ligger på nästan 8% i Spanien och på 17% i Förenade kungariket, vilket beror på att antalet ansökningar om stöd har ökat kraftigt under de senaste åren.

Eftersom det inte finns några begränsningar i gemenskapslagstiftningen för hur stora arealer som används för odling av lin och hampa för fiberproduktion är det, för att motverka missbruk av lagstiftningen och för att begränsa utgifterna, nödvändigt att inrätta ett system med budgetstabilisatorer för beredningsstödet. Eftersom avsättningsområdena för korta linfibrer och hampfibrer är likartade bör det fastställas en gemensam stabilisator för dessa båda produkter.

Det föreslås därför att det skall fastställas en maximal garanterad kvantitet för långa linfibrer och en gemensam maximal garanterad kvantitet för korta linfibrer och hampfibrer. Dessa båda maximala garanterade kvantiteter skall fördelas på medlemsstaterna i form av nationella garanterade kvantiteter.

De föreslagna nationella garanterade kvantiteterna skall baseras på följande faktorer:

de deklarerade genomsnittsarealerna för lin och hampa under de senaste 5 åren, avrundat uppåt. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen och andra företeelser har det visat sig nödvändigt att justera uppgifterna för att dels ta hänsyn till den tendens som kunnat konstateras under de senaste åren, dels med beaktande vilka arealer som kan betraktas som varande i faktiskt bruk utifrån tillgänglig statistik och andra uppgifter,

den genomsnittliga fiberavkastningen utifrån uppgifter som medlemsstaterna och aktörer inom sektorn tillhandahåller,

minst 50 ton per medlemsstat.

För att göra systemet flexibelt och för att möjliggöra vissa överföringar mellan produktionen av långa linfibrer och produktionen av andra linfibrer och hampa föreslås att det skall vara tillåtet att göra överföringar mellan en medlemsstats nationella kvantiteter, under förutsättning att villkoren beträffande reell odling och ekonomisk nytta med överföringen är uppfyllda.

Eftersom det är möjligt att lagra strån under flera år och det dessutom är möjligt att transportera strån mellan olika producenter är det nödvändigt att vidta åtgärder för att begränsa eventuellt missbruk. Det måste införas ett system för sträng kontroll av hur stora kvantiteter det produceras av de olika kategorierna. För att begränsa riskerna så mycket som möjlig bör endast de kvantiteter beviljas stöd som är mindre än ett maximital per hektar som omfattas av ett avtal och som medlemsstaten skall fastställa på grundval av den nationella garanterade kvantiteten och de hektar för vilka första beredare har ingått avtal om köp av strån.

3.4. Övriga åtgärder

Systemet för säljfrämjande åtgärder beträffande spånadslin enligt förordning (EG) nr 1308/70 bygger på ett system med avdrag på stödet och detta överensstämmer inte alltid med de faktiska behoven och det kan förekomma svårigheter när det gäller vilken budgetperiod åtgärderna skall tillskrivas. De säljfrämjande åtgärder som redan inletts i enlighet med det systemet täcker tiden fram till den 30 september 2001. Säljfrämjande åtgärder kommer att införlivas med det allmänna systemet och bestämmelserna kommer att harmoniseras så att de gäller för samtliga jordbrukssektorer. Kommissionen har redan förelagt rådet ett förslag om säljfrämjande åtgärder i tredje land [18]. När det gäller åtgärder av detta slag inom gemenskapen håller man på att utarbeta förslag.

[18] KOM(1998) 683, 14.1.1999.

Ordningen för privat lagring har nästan aldrig tillämpats sedan den inrättades. Efter krisåren 1989-1992 fördröjdes den prisökning som hade kunnat följa minskningen av de odlade arealerna av det faktum att fanns stora privata lager. Systemet förefaller dessutom ännu mindre nödvändigt då det föreslagna nya systemet syftar till stabilisering av fiberproduktionen och anpassning av de odlade arealerna till efterfrågan på marknaden. Det föreslås därför att ordningen för privat lagring upphävs för den aktuella sektorn.

Svårigheter förekommer när det gäller kontroll av användningen av importerade hampfrön till andra ändamål än utsäde. Den enda lösningen förefaller vara att kräva att fröerna denatureras så de inte kan gro.

Eftersom de föreslagna ändringarna innebär radikala förändringar i förhållande till det system som är i kraft för sektorn under regleringsåret 1999/2000 föreslås att kommissionen ges möjlighet att vidta de övergångsåtgärder som krävs för en smidig övergång till det nya systemet.

4. Avslutande anmärkningar

Föreliggande förslag till förordningar upphäver och ersätter kommissionens förslag från 1996 [19] som aldrig blev föremål för något beslut i rådet. Förslaget syftar till en radikal reform av den gemensamma marknaden för lin och hampa för fiberproduktion i syfte att anpassa denna efter utvecklingen och att förenkla det gällande systemet. Förslaget fördelas på två förslag till rådets förordning, där den ena förordningen avser integration av de berörda grödorna med den allmänna ordningen för jordbruksgrödor och den andra förordningen avser inrättande av ett tilläggsstöd till beredning av strån av lin och hampa.

[19] KOM(96) 44 slutlig, 14.2.1996.

Det föreslås därför att rådets förordning (EG) nr 1251/1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor ändras så att den omfattar lin och hampa för fiberproduktion och att förordningen anpassas till de särskilda villkor som gäller för dessa grödor. Bland annat föreskrivs att det måste ha ingåtts ett kontakt om försäljning av strån mellan producenterna och godkända beredare och det föreskrivs begränsningar och kontrollåtgärder för att begränsa risken för otillåten hampodling inom ramen för systemet.

Det bör erinras om att kommissionen har för avsikt att inom en snar framtid lägga ett förslag om reformering av rissektorn som går ut på att även ris skall omfattas av ordningen för jordbruksgrödor och det skulle innebära ytterligare en ändring av rådets förordning (EG) nr 1251/1999. Beroende på utfallet av diskussionerna i rådet och på datum för antagande av de aktuella förordningarna kan det visa sig nödvändigt att ändra den inbördes ordningen och numreringen på artiklarna och styckena i det här förslaget. Efter det att rådet har antagit förslagen om ändring av rådets förordning (EG) nr 1251/1999 när det gäller lin, hampa och ris kommer kommissionen att föreslå att förordningen konsolideras.

Vidare läggs förslag om en förordning om den gemensamma organisationen av marknaderna för lin och hampa som odlas för fiberproduktion. Förslaget syftar till inrättande av ett system för stöd till beredning av strån av lin och hampa. Avsikten är att stödet skall fördelas på olika kategorier färdiga produkter, dels långa linfibrer, dels korta linfibrer och hampfibrer. Stödet till den andra kategorin kommer att beviljas under en begränsad tid och är avsett att bidra till sektorns anpassning, med tanke på nyligen utvecklade produkter och dessas framtida avsättning. Förslaget innehåller även en mekanism för stabilisering av utgifterna, krav på att avtal om försäljning av strån har ingåtts med godkända beredare och en ordning för handelsutbyte.

Genom de föreslagna åtgärderna bör de vara möjligt att minska andelen arealer som deklareras som utnyttjade för lin- och hampodling och att säkra att stöd endast går till odlingar som syftar till en reell produktion och som äger ett ekonomiskt berättigande. Uppskattningsvis kommer utgifterna att uppgå till cirka 80 miljoner EUR för regleringsåret 2000/2001 men kommer att sjunka gradvis till cirka 50 miljoner EUR för regleringsåret 2005/2006 eftersom arealersättningarna sänks och stödet till beredning av korta linfibrer och hampfibrer försvinner.

De föreslagna åtgärderna gynnar små och medelstora företag och dessa är vanligt förekommande inom sektorn. Åtgärderna bidrar till ett förbättrat miljöskydd och budgetdisciplin. Åtgärderna bidrar till det allmänna målet att åstadkomma en enhetlig tillämpning av stödordningarna för jordbruksprodukter. På detta område har gemenskapen ensam behörighet.

Eftersom jordbrukarna har behov av att i god tid känna till vilka bestämmelser som gäller för de grödor som de odlar måste rådet fatta beslut om detta förslag senast i början av mars månad 2000 så att förordningarna kan träda i kraft för regleringsåret 2000/2001 som börjar den 1 juli 2000. För att alla aktörer inom sektorn skall känna till att det för närvarande diskuteras ett projekt för att reformera den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa vid gemenskapens institutioner har kommissionen offentliggjort ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

99/0237 (CNS)

Förslag till

RÅDETS FÖRORDNING

om den gemensamma organisationen av marknaderna för lin och hampa som odlas för fiberproduktion

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 36 och 37 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [20],

[20] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [21],

[21] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [22],

[22] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [23], och

[23] EGT C

av följande skäl:

(1) För att den gemensamma marknaden för jordbruksprodukter skall kunna fungera och utvecklas måste den åtföljas av införandet av en gemensam jordbrukspolitik. Denna politik bör framförallt innefatta gemensam organisation av marknaderna för olika jordbruksprodukter. En sådan organisation kan utformas på olika sätt beroende på vilken produkt det är fråga om.

(2) Syftet med den gemensamma jordbrukspolitiken är att nå de mål som anges i artikel 33 i fördraget. När det gäller lin och hampa som odlas för fiberproduktion bör det, utöver bestämmelserna om arealersättning i rådets förordning (EG) nr 1251/1999 av den 17 maj 1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor [24], föreskrivas åtgärder med hänsyn till den inre marknaden som omfattar stöd till förste beredare av lin- och hampstrån.

[24] EGT L 160, 26.6.1999, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr .../... (se s. ... i denna EGT).

(3) För att säkerställa att lin- och hampstrån verkligen bereds bör stödet endast beviljas på vissa villkor, däribland att den förste beredaren skall vara godkänd och att beredarna åtar sig att ingå avtal om att köpa stråna.

(4) För att gemenskapens medel inte skall missbrukas bör det inte beviljas stöd till en förste beredare om det kan konstateras att denne på ett konstlat sätt har uppfyllt de villkor som krävs för att få stödet och därmed får en förmån som inte är förenlig med målet för stödsystemet för stråberedning.

(5) Med hänsyn till de särskilda karaktärsdragen för dels marknaden för långa linfibrer, dels för marknaden för korta linfibrer och hampfibrer bör det fastställas olika stödbelopp för de två fiberkategorierna. För att säkerställa att det totalt beviljas ett stöd som gör det möjligt att behålla den traditionella produktionen av långa linfibrer på villkor som liknar dem som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 1308/70 av den 4 juli 1970 om den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa [25] bör det stödbelopp som beviljas förste beredaren gradvis öka i takt med att det hektarstöd som producenter beviljas enligt förordning (EG) nr 1251/1999 gradvis minskar och stödet till korta linfibrer bör på sikt upphöra. För korta linfibrer och hampfibrer bör första beredningsföretag beviljas ett stödbelopp som tillåter nya fiberprodukter och de potentiella avsättningsmarknaderna att anpassa sig till varandra under en viss tid.

[25] EGT L 146, 4.7.1970, s. 1. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige och genom förordning (EG) nr 3290/94 (EGT L 349, 31.12.1994, s. 105).

(6) För att undvika bedrägeri i form av ökning av de stödberättigande kvantiteterna bör medlemsstaterna införa en gräns för dessa i förhållande till de arealer för vilka det slutits ett avtal om köp av strån.

(7) För att begränsa de utgifter som uppstår genom tillämpningen av denna förordning bör det införas en stabiliseringsmekanism för varje typ av fiber, dvs. både för långa linfibrer och för korta linfibrer eller hampfibrer. För att bidra till att det produceras rimliga mängder i varje medlemsstat bör det för varje fibertyp fastställas en maximal garanterad kvantitet som fördelas mellan medlemsstaterna i form av nationella garanterade kvantiteter. De nationella garanterade kvantiteterna för korta linfibrer och hampfibrer bör dock vara begränsade till den period som krävs för att nya produkter av dessa skall kunna anpassa sig till marknaden. De nationella garanterade kvantiteterna bör fastställas med hänsyn till de senaste genomsnittsarealerna för spånadslin och hampa, som i förekommande fall anpassas till de faktiska produktionsarealerna multiplicerat med den genomsnittliga fiberavkastningen.

(8) Det bör fastställas villkor för överföring mellan de nationella garanterade kvantiteter som tilldelats varje medlemsstat för de båda fiberkvaliteterna så att varje medlemsstat kan justera kvantiteterna i förhållande till skörden. Kvantiteterna överförs enligt en koefficient som säkerställer en oförändrad budgetsituation.

(9) Producentmedlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att stödsystemet fungerar på ett smidigt sätt. Med hänsyn till den tid som krävs för att bereda all den stråhalm som producerats under regleringsåret bör det dessutom, som en kontrollåtgärd, införas ett system med utbetalning av förskott på stödet.

(10) Åtgärderna i ordningen för handel med tredje land bör sammantaget göra det möjligt att avstå från kvantitativa restriktioner och från uttag av avgifter vid gemenskapens yttre gränser. Dessa åtgärder kan emellertid i undantagsfall visa sig otillräckliga. I sådana fall bör gemenskapen, i syfte att skydda marknaden mot störningar som kan uppstå till följd av detta, omedelbart ges möjligheten att vidta alla nödvändiga åtgärder. Dessa åtgärder skall vara förenliga med de åtaganden som följer av Världshandelsorganisationens avtal om jordbruk [26].

[26] EGT L 336, 23.12.1994, s. 22.

(11) För att illegal odling av hampa inte skall störa den gemensamma organisationen av marknaden för hampa som odlas för fiberproduktion, bör det föreskrivas kontroll av import av hampa och hamputsäde för att säkerställa att produkterna i fråga ger vissa garantier i fråga om tetrahydrocannabinolhalt. Import av andra hampfrön än sådana som är avsedda för utsäde får ske på villkor att fröna inte kan gro.

(12) Allteftersom marknaden för lin och hampa som odlas för fiberproduktion utvecklas skall medlemsstaterna och kommissionen skicka varandra de uppgifter som krävs för tillämpningen av denna förordning.

(13) Eftersom de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning är de förvaltningsåtgärder som föreskrivs i artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [27], bör dessa åtgärder vidtas enligt det förvaltningsförfarande som föreskrivs i artikel 4 i det beslutet.

[27] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(14) De utgifter som medlemsstaterna ådrar sig till följd av åtagandena som uppstår till följd av denna förordning bör finansieras av gemenskapen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1258/1999 av den 17 maj 1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken [28].

[28] EGT L 160, 26.6.1999, s. 103.

(15) Den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa, som fastställs i förordning (EEG) nr 1308/70, har vid ett flertal tillfällen ändrats och överensstämmer inte längre med de genomgripande förändringar som sektorn har genomgått. Därför bör förordning (EEG) nr 1308/70 upphöra att gälla. Rådets förordning (EEG) nr 619/71 av den 22 mars 1971 om allmänna bestämmelser för beviljande av stöd för lin och hampa [29], rådets förordning (EEG) nr 620/71 av den 22 mars 1971 om rambestämmelser för försäljningsavtal för linstrå och hampstrå [30], rådets förordning (EEG) nr 1172/71 av den 3 juni 1971 om allmänna bestämmelser om stöd för privat lagring av lin- och hampfibrer [31], rådets förordning (EEG) nr 1430/82 av den 18 maj 1982 om importrestriktioner för hampa och hampfrö och om ändring av förordning (EEG) nr 1308/70 vad avser hampa [32] och rådets förordning (EEG) nr 2059/84 av den 16 juli 1984 om allmänna bestämmelser för importrestriktioner för hampa och hampfrö och om ändring av förordning (EEG) nr 619/71 med avseende på hampa [33] som följaktligen grundar sig på förordning (EEG) nr 1308/70 och förordning (EEG) nr 619/71 bör upphöra att gälla och ersättas med de nya bestämmelserna i den här förordningen.

[29] EGT L 72, 26.3.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1420/98 (EGT L 19, 28.7.1998, s. 7).

[30] EGT L 72, 26.3.1971, s. 4. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 713/98 (EGT L 73, 1.4.1995, s. 16).

[31] EGT L 123, 5.6.1971, s. 7.

[32] EGT L 162, 12.6.1982, s. 27. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige samt genom förordning (EG) nr 3290/94.

[33] EGT L 191, 19.7.1984, s. 6. Förordningen senast ändrad genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige samt genom förordning (EG) nr 3290/94.

(16) Övergången från systemet i förordning (EEG) nr 1308/70 till det som återges i den här förordningen kan orsaka problem som inte tas upp i den här förordningen. För att sådana problem skall kunna hanteras bör kommissionen anta nödvändiga övergångsåtgärder. Den bör dessutom bemyndigas att lösa specifika praktiska problem.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa som odlas för fiberproduktion skall omfatta ett system för den inre marknaden och ett system för handel med tredje land. Den skall omfatta följande produkter:

>Plats för tabell>

2. I denna förordning avses med

a) jordbrukare: en jordbrukare enligt definitionen i artikel 10 a i rådets förordning (EG) nr 1259/1999 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken [34]

[34] EGT L 160, 26.6.1999, s. 113.

b) godkänd förste beredare: en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning av fysiska eller juridiska personer, oavsett vilken juridisk status sammanslutningen eller dess medlemmar har enligt nationell rätt, som har godkänts av den medlemsstats behöriga myndighet på vars territorium det beredningsföretag är beläget som skall producera linfibrer eller hampfibrer eller bereda andra produkter av hampa som inte är avsedda att användas som livsmedel.

3. Denna förordning skall tillämpas utan att tillämpningen av förordning (EG) nr 1251/1999 påverkas.

Avdelning I

Den inre marknaden

Artikel 2

1. Det skall införas ett stöd för beredning av linstrån och hampstrån avsedda för fiberproduktion.

Stödet skall beviljas en godkänd förste beredare för den kvantitet fibrer som faktiskt framställts av stråna och för vilken det har ingåtts ett köpavtal med en jordbrukare.

Stöd skall inte beviljas en godkänd förste beredare om det konstateras att denne på ett konstlat sätt har uppfyllt de villkor som krävs för att få stödet och därmed får en förmån som inte är förenlig med målet för detta system.

2. Stödbeloppet för beredningsstödet skall fastställas enligt följande:

a) För långa linfibrer

60 EUR/ton för regleringsåret 2000/2001,

120 EUR/ton för regleringsåret 2001/2002,

180 EUR/ton för regleringsåren 2002/2003, 2003/2004 och 2004/2005,

200 EUR/ton från och med regleringsåret 2005/2006.

b) För korta linfibrer och hampfibrer, innehållande högst 5% orenheter och ved av lin, skall stödbeloppet vara 40 EUR/ton för regleringsåren 2000/2001-2004/2005.

3. De fiberkvantiteter som berättigar till stöd skall begränsas till de arealer för vilka det har ingåtts ett avtal om köp av strån.

Medlemsstaterna skall fastställa de gränser som avses i första stycket så att de överensstämmer med de nationella garanterade kvantiteter som avses i artikel 3.

4. På den godkände förste beredarens begäran skall ett förskott betalas ut för den kvantitet fibrer som framställts.

Artikel 3

1. För långa linfibrer fastställs en maximal garanterad kvantitet på 75 500 ton per regleringsår. Den maximala garanterade kvantiteten skall fördelas mellan medlemsstaterna enligt följande (nationell garanterad kvantitet):

13 800 ton för Belgien,

300 ton för Tyskland,

55 800 ton för Frankrike,

4 800 ton för Nederländerna,

150 ton för Österrike,

200 ton för Finland,

50 ton vardera för övriga medlemsstater.

2. För korta linfibrer och hampfibrer, innehållande högst 5% orenheter och ved av lin fastställs en maximal garanterad kvantitet på 119 250 ton per regleringsår Denna kvantitet skall fördelas mellan medlemsstaterna enligt följande (nationell garanterad kvantitet):

10 350 ton för Belgien,

100 ton för Danmark,

6 300 ton för Tyskland,

18 700 ton för Spanien,

61 350 ton för Frankrike,

100 ton för Italien,

5 550 ton för Nederländerna,

1 750 ton för Österrike,

650 ton för Portugal,

1 000 ton för Finland,

1 150 ton för Sverige,

12 100 ton för Förenade kungariket,

50 ton vardera för övriga medlemsstater.

De nationella garanterade kvantiteterna för korta linfibrer och hampfibrer, eventuellt nedsatta enligt punkt 3, skall inte gälla från och med regleringsåret 2005/2006.

3. En medlemsstat får överföra en del av sin nationella garanterade kvantitet enligt punkt 1 till sin nationella garanterade kvantitet enligt punkt 2 och tvärtom.

Vid de överföringar som avses i första stycket skall 1 ton långa fibrer vara lika med 5 ton korta fibrer och hampfibrer.

Stödbeloppen för beredningen skall högst beviljas för de kvantiteter som anges i punkt 1 respektive punkt 2, anpassade enligt de första två styckena i denna punkt.

Avdelning II

Handel med tredje land

Artikel 4

1. Denna artikel skall inte påverka tillämpningen av mer restriktiva bestämmelser som medlemsstaterna kan ha antagit med beaktande av Fördraget och av de åtaganden som följer av Världshandelsorganisationens avtal om jordbruk.

2. Vid all import av hampa med ursprung i tredje land skall det utfärdas ett intyg om att följande villkor är uppfyllda:

oberedd mjukhampa som omfattas av KN-nummer 5302 10 00 och som kommer från tredje land uppfyller de villkor som anges i artikel 5a i förordning (EG) nr 1251/1999,

olika sorters hampfrön avsedda för utsäde som omfattas av KN-nummer 1207 99 10 åtföljs av ett bevis om att tetrahydrocannabiolhalten inte överstiger den som fastställts i artikel 5a i förordning (EG) nr 1251/1999,

andra hampfrön än sådana som är avsedda för utsäde och som omfattas av KN-nummer 1207 99 91 kan inte gro.

Till gemenskapen importerade produkter enligt första och andra strecksatsen skall kontrolleras för att avgöra om de uppfyller villkoren enligt denna artikel.

Artikel 5

Om inte annat föreskrivs i denna förordning eller i en bestämmelse som antagits i enlighet därmed, skall följande vara förbjudet i handeln med tredje land:

uttag av en avgift som har motsvarande verkan som en tull,

tillämpning av kvantitativa begränsningar eller åtgärder med motsvarande verkan.

Artikel 6

1. Om gemenskapsmarknaden för en eller flera av de produkter som förtecknas i artikel 1.1 på grund av import eller export påverkas eller hotas av allvarliga störningar som sannolikt kommer att äventyra uppnåendet av de mål som anges i artikel 33 i fördraget, får lämpliga åtgärder vidtas i samband med handeln med tredje land till dess att sådan störning eller sådant hot om störning har upphört.

Rådet skall på kommissionens förslag och med kvalificerad majoritet anta allmänna tillämpningsföreskrifter för denna punkt och skall bestämma i vilka fall och inom vilka gränser medlemsstater får vidta skyddsåtgärder.

2. Om den situation som nämns i punkt 1 uppstår, skall kommissionen på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ besluta om nödvändiga åtgärder; åtgärderna skall meddelas medlemsstaterna och skall tillämpas omedelbart. Om kommissionen mottar en begäran från en medlemsstat, skall den fatta beslut därom inom tre arbetsdagar från och med mottagandet av begäran.

3. Varje medlemsstat får hänskjuta kommissionens beslut till rådet inom tre arbetsdagar efter det att beslutet meddelades. Rådet skall sammanträda utan dröjsmål. Det får med kvalificerad majoritet ändra eller upphäva beslutet ifråga inom en månad efter den dag då det hänskjutits till rådet.

4. Denna artikel skall tillämpas med beaktande av de skyldigheter som följer av avtal som ingåtts i enlighet med artikel 300.2 i fördraget.

Avdelning III

Allmänna bestämmelser

Artikel 7

Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall artikel 87-89 i fördraget tillämpas på produktion av och handel med de produkter som anges i artikel 1.1.

Artikel 8

Genomförandebestämmelser för tillämpningen av denna artikel skall antas i enlighet med förfarandet i artikel 9.2 i denna förordning. Bestämmelserna skall särskilt gälla

villkoren för godkännande av förste beredare, varvid beredare av produkter av hampa som är avsedda att användas som livsmedel utesluts,

villkoren för en godkänd förste beredare när det gäller avtalen om köp av strån,

kriterierna för dels långa linfibrer, dels korta linfibrer och hampfibrer, innehållande högst 5% orenheter och ved,

villkoren för att bevilja stöd och förskott,

villkoren för att fastställa de gränser som avses i artikel 2.3,

villkoren för överföring mellan de nationella garanterade kvantiteter som avses i artikel 3.3.

Bestämmelserna får även gälla alla kontroller som är nödvändiga för att skydda gemenskapens finansiella intressen mot bedrägeri och andra oegentligheter.

Artikel 9

1. En förvaltningskommitté för lin och hampa (nedan kallad kommittén) skall inrättas.

2. Om det hänvisas till denna punkt skall det förvaltningsförfarande som föreskrivs i artikel 4 i beslut 1999/468/EG tillämpas.

Den period som avses i artikel 4.3 i beslut 1999/468/EG skall vara en månad.

3. Kommittén får behandla varje annan fråga som dess ordförande, antingen på eget initiativ eller på begäran av företrädaren för en medlemsstat, hänskjuter till den.

Artikel 10

Förordning (EG) nr 1258/1999 och de bestämmelser som har fastställts för dess genomförande skall tillämpas för de produkter som anges i artikel 1.

Avdelning IV

Övergångsbestämmelser och slutliga bestämmelser

Artikel 11

Förordningarna (EEG) nr 1308/70, (EEG) nr 619/71, (EEG) nr 620/71, (EEG) nr 1172/71, (EEG) nr 1430/82 och (EEG) nr 2059/84 skall upphöra att gälla.

Artikel 12

Kommissionen skall i enlighet med förfarandet i artikel 9.2 besluta om

de åtgärder som krävs för att underlätta övergången från bestämmelserna i förordningarna (EEG) nr 1308/70 och (EEG) nr 619/71 till dem som införs genom denna förordning,

de åtgärder som krävs för att lösa särskilda praktiska problem. Under förutsättning att de är vederbörligen motiverade får sådana åtgärder avvika från vissa delar av denna förordning.

Artikel 13

Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 juli 2000.

Förordning (EEG) nr 1308/70 och förordning (EG) nr 619/71 skall fortsätta att tillämpas när det gäller regleringsåren 1998/1999 och 1999/2000.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

>Plats för tabell>

BILAGA

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>