17.11.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 286/34

1.1

Övervakning och kontroll av transport av radioaktivt avfall mellan medlemsstater regleras av rådets direktiv 92/3/Euratom av den 3 februari 1992.

1.2

Direktivet gäller både för transporter mellan medlemsstaterna och för import till och export från gemenskapen. Det syftar till att säkerställa att de medlemsstater som är bestämmelseland och transitland informeras om transporter av radioaktivt avfall till eller genom sitt land. Dessa länder kan godkänna eller invända mot sådana transporter.

1.3

Vid export informeras myndigheterna i tredje land som utgör bestämmelseland om transporten.

1.4

Efter mer än tio års tillämpning som i det stora hela har varit tillfredsställande har kommissionen bedömt att det är nödvändigt att genomföra vissa justeringar av praktiska och rättsliga skäl.

1.5

Arbetet med att omarbeta direktivet sker inom ramen för den femte fasen i SLIM-initiativet (Simpler Legislation for Internal Market; SLIM V).

1.5.1

Syftet var att undersöka om det fanns behov av att

1.5.2

Diskussionen av dessa frågor utmynnade i 14 förslag till rekommendationer, som fungerade som diskussionsunderlag inför omarbetningen av direktivet.

2.1

Europeiska kommissionen för fram fyra skäl till att ändra direktiv 92/3:

2.2

Slutligen vill kommissionen på det lagstiftningstekniska planet förbättra textens struktur.

3.1

Direktivet har, precis som kommissionen redovisat, inneburit vissa praktiska problem i genomförandet. När kärnkraftsindustrin rådfrågades inom ramen för SLIM-förfarandet formulerade den rekommendationer som syftade till ökad klarhet och förenkling av de befintliga förfarandena för att uppnå bättre effektivitet i systemet, ökad överskådlighet och tidsvinster.

3.2

Kommissionens vilja att uppdatera direktivet är välgrundad: Det bör göras förenligt med de senaste Euratom-direktiven och bringas i överensstämmelse med internationella konventioner, särskilt konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall. Direktivet bör även förenklas.

3.3

Det finns skäl att understryka och lovorda de insatser som gjorts för att förenkla befintliga förfaranden, till exempel generaliseringen av det automatiska förfarandet för godkännande (art. 6), införandet av ett meddelande om att ansökan om godkännande har mottagits (art. 8) och anpassningen av språkanvändningen i standarddokumentet (art. 13). Kanske hade man kunnat driva förenklingen ännu längre i linje med SLIM-förfarandet – många av de problem som identifierats i dagens praxis finns fortfarande kvar. Vissa av de förändringar som föreslås väcker också frågor när det gäller det praktiska genomförandet. Andra ändringar riskerar att skapa hinder för transporterna av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Inom branschen oroar man sig också för utvidgningen av tillämpningsområdet för direktiv 92/3/Euratom till att omfatta även använt bränsle avsett för upparbetning, en ändring som riskerar att försvåra transporterna och öka den administrativa bördan utan att förbättra skyddet för befolkningen och arbetstagarna, ett skydd som redan säkerställs genom andra rättsliga instrument, t.ex. konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall och gällande bestämmelser om transport av radioaktiva ämnen.

4.1.1

En av de största förändringarna i det nya förslaget är utvidgningen av tillämpningsområdet så att det omfattar allt använt bränsle, utan att göra skillnad på bränsle avsett för upparbetning och bränsle avsett för slutdeponering.

I dag ingår inte använt bränsle avsett för upparbetning i tillämpningsområdet för direktiv 92/3. Sådant bränsle betraktas nu som varor i avvaktan på användning.

4.1.2

Denna distinktion mellan använt bränsle avsett för slutförvaring som betraktas som radioaktivt avfall och använt bränsle avsett för upparbetning har formulerats tydligt och klargjorts flera gånger av kommissionen (svar på skriftliga frågor från parlamentsledamöter E-1734/97 och P-1702/02). Distinktionen innebär dessutom att varje medlemsstat har rätt att fastställa och genomföra sin egen politik i fråga om hantering av använt kärnbränsle samt de olika strategier som finns i frågan.

4.1.3

Kommissionen för fram argument som strålningsskydd och konsekvens (det handlar om samma ämne, det enda som skiljer är destinationen) som motiv till utvidgningen av tillämpningsområdet till att omfatta även använt bränsle avsett för upparbetning. När allt radioaktivt material är underställt samma bestämmelser oavsett materialets destination kommer problemet att bli att undvika att de nya föreslagna bestämmelserna används i något annat syfte för att skapa hinder för transporterna av använt kärnbränsle. Här är det automatiska godkännandeförfarandet en balanserande faktor som bör behållas i texten. En annan faktor som bidrar till balansen är att transitstaten måste ange skälen till att inte ge tillstånd för transporter.

4.2.1

I det nya förslaget ges följande definition av transitland: ”ett land, som inte är detsamma som ursprungslandet eller bestämmelselandet, genom vars territorium en transport planeras eller utförs”. Vad menas med territorium? Omfattas landområden, territorialvatten, den exklusiva ekonomiska zonen och luftrummet?

4.2.2

Det är nödvändigt att ge en mer detaljerad definition av begreppet eftersom konsekvenserna av bestämmelserna kan variera avsevärt beroende på om till exempel den exklusiva ekonomiska zonen inbegrips i territoriet eller inte. Det finns skäl att påminna om att en stats befogenheter enligt internationell rätt varierar med avseende på vilken del av territoriet som avses.

4.2.3

Den internationella offentliga rätten tillerkänner staten fullständig suveränitet över territorialvattnet, men inte över den exklusiva ekonomiska zonen eller kontinentalsockeln, där rätten är begränsad. EESK anser därför att transitstatens territorium bör avse landområdet och luftrummet samt territorialvattnen, men inte den ekonomiska exklusiva zonen.

4.2.4

Ett annat motiv för denna ståndpunkt är att det inte finns någon exklusiv ekonomisk zon i till exempel Medelhavet, eftersom detta hav inte är tillräckligt stort för att möjliggöra sådana. Inom EU finns många medlemsstater som ligger vid Medelhavet och som således inte skulle åtnjuta samma rättigheter som andra medlemsstater. EESK rekommenderar att denna mer precisa definition av transitstatens territorium tillämpas i ljuset av de rättigheter och friheter som fartyg har i fråga om sjöfart enligt internationell rätt, och särskilt rätten till oskadlig genomfart på territorialvatten, i överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 27.3 i i IAEA:s konvention.

4.3.1

Vilka rättigheter tillerkänns egentligen transitstater i detta direktiv?

4.3.2

Enligt förslaget krävs förhandsgodkännande av transitstaten oavsett om denna är en EU-medlemsstat eller tredje land.

4.3.3

När medlemsstater måste begära förhandstillstånd för transit av tredje land måste de försäkra sig om att landet respekterar säkerhetsbestämmelserna i konventionen.

4.4.1

I artikel 27.3 i i IAEA:s konvention om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle anges att ingen av konventionens bestämmelser skall inverka menligt på utövandet av de rättigheter och friheter som staternas fartyg och luftfartyg har i fråga om sjöfart, flodsjöfart och luftfart enligt internationell rätt.

4.4.2

SLIM-gruppen hade för övrigt föreslagit att man skulle lägga till en liknande bestämmelse i direktivet, vilket hade varit lämpligt.

4.4.3

I vilket fall som helst torde det vara nödvändigt att precisera och begränsa möjligheterna för en transitmedlemsstat att vägra ge tillstånd till en transport. Direktiv 92/3 har skapat undantagsbestämmelser i fråga om principerna för inre marknaden för atomenergi, och dessa bestämmelser bör tillämpas strikt. Direktivet ger inte transitländer möjlighet att invända mot transporter utom i de fall då internationella bestämmelser eller gemenskapslagstiftning i fråga om transporter inte respekteras. Det föreliggande kommissionsförslaget begränsar sig emellertid till att hänvisa till ”relevant tillämplig lagstiftning”, en otydlig formulering.

4.4.4

Det vore lämpligare och tydligare att göra åtskillnad mellan fallet ”transitland” och fallet ”bestämmelseland”. För den medlemsstat som är transitland gäller det huvudsakligen att försäkra sig om att den planerade transporten uppfyller kraven i internationella bestämmelser och gemenskapslagstiftning om transport av radioaktiva ämnen. För den medlemsstat som är bestämmelseland är frågan mer omfattande och berör inte bara transportaspekter utan också hanteringen av de radioaktiva ämnena.

4.4.5

Artikel 6.3 skulle kunna få följande lydelse:

”Vid vägran att ge tillstånd, eller då villkor ställs för tillståndet, skall anledningen för detta redovisas.

4.4.6

Det automatiska godkännandeförfarandet, som hindrar staterna från att förhala eller dra ut på förfarandet, är mycket användbart och bör inte bli föremål för ytterligare diskussion (art. 6.2 i förslaget).

4.5.1

Direktivförslaget innebär verkliga förenklingar i de befintliga förfarandena, vilket kommittén välkomnar. Fortfarande kvarstår dock några problem och några frågetecken när det gäller den praktiska tillämpningen av vissa ändringar.

4.6.1

Strukturen i direktivet har ändrats för att de olika stegen i förfarandet skall framgå tydligare. Särskilda bestämmelser gäller import och export, men kopplingen mellan dem och de allmänna bestämmelserna om de olika stegen i förfarandet bör klargöras.

4.6.2

Om man således jämför bestämmelserna i artikel 10.1 med de allmänna bestämmelserna i förslaget blir resultatet att den medlemsstat som är bestämmelseland skall inge en ansökan om tillstånd till sig själv, vilket verkar märkligt.

4.6.3

I artikel 10.2 är uttrycket ”den person som har ansvaret för att hantera transporten” inte särskilt tydligt utan skulle kunna omfatta ett flertal aktörer. Om det rör sig om ett rättsligt ansvar – skulle det i så fall fastställas i avtal eller genom reglering eller lagstiftning?

4.6.4

En annan fråga är avgränsningen mellan artikel 10.2 och artikel 12 som rör villkoren för att export skall förbjudas. Bl.a. väcks frågan om det är det medlemsland som är transitland som skall bedöma om ett tredje land som är bestämmelseland har kapacitet att hantera radioaktivt avfall på ett säkert sätt (art. 12.1 c). Vad händer om transitlandet bedömer att bestämmelselandet inte har tillräckliga resurser?

4.6.5

När man fastställer principerna för export av radioaktivt avfall och använt bränsle till länder utanför EU bör man se över artikel 12 c och nämna att medlemsstaternas myndigheter inte tillåter transporter till tredjeland som inte har de tekniska, juridiska eller administrativa resurser eller de principer för att involvera samhället i beslutsfattandet som krävs för att radioaktivt avfall skall hanteras på ett säkert sätt, åtminstone på den nivå som gäller i EU-staterna.

4.6.6

Artikel 11 behandlar kontrollen av export till länder utanför gemenskapen, men är inte tillräckligt detaljerad när det gäller hur tillståndet från myndigheter i tredje land skall begäras eller erhållas. Dessutom innebär tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i förslaget problem när länder utanför gemenskapen är bestämmelseländer, eftersom dessa inte omfattas av gemenskapens rättsordning.

4.6.7

Bestämmelselandets vägran att godkänna transport: Precis som när det gäller transitländer vore det lämpligt att ge en bättre definition och avgränsning av de skäl som kan anföras för vägran att godkänna en transport (i art. 6.3 avses både transitland och bestämmelseland).

4.7.1

”Radioaktivt avfall”: I artikel 3.1 ges en ny definition av begreppet radioaktivt avfall, som sägs överensstämma med definitionerna i konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall, men som avviker från denna i vissa avseenden. Detta gäller till exempel frågan om vilket land som avgör huruvida det rör sig om radioaktivt avfall. Det vore lämpligt att hålla sig till konventionens definition.

4.7.2

”Tekniska specifikationer”: I artikel 9 hänvisas till ”tekniska specifikationer som låg till grund för godkännandet av transporten” utan att detta begrepp preciseras. Eftersom begreppet ofta används i bestämmelserna om transport av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle finns det skäl att tydligt definiera innebörden av detta begrepp för att undvika all risk för förvirring.

4.7.3

”Tillstånd – godkännande – medgivande”: Dessa begrepp används i flera artiklar i förslaget (art. 4–7, 10, 11 och 13) utan att någon egentlig skillnad mellan dem görs. En harmonisering av terminologin skulle underlätta läsningen och tolkningen av texten. EESK föreslår att två begrepp används: Tillstånd och samtycke. Med tillstånd avses ursprungslandets medgivande. Med godkännande avses destinationslandets eller transitlandets medgivande. I och med denna distinktion blir det möjligt att särskilja de två huvudfaser i kontrollförfarandet som föreskrivs i direktivet.

5.1

EESK stöder omarbetningen av direktivet, som syftar till att göra det förenligt med de senaste Euratom-direktiven och med internationella konventioner, samt till att förenkla och klargöra befintliga förfaranden. Kommittén ser positivt på införandet av ett automatiskt godkännandeförfarande som syftar till att undanröja möjligheterna att förhala ett godkännande.

5.2

Kommittén vill dock rikta uppmärksamheten på behovet av att ompröva bestämmelserna om transporter så att inte dessa leder till att transporterna av använt kärnbränsle avsett för upparbetning inom gemenskapen hämmas på ett otillbörligt sätt, något som skulle stå i strid med inre marknaden på atomenergiområdet.

5.3

Det är slutligen nödvändigt att klargöra bestämmelserna för import och export och att begränsa bestämmelseländerna och transitländernas möjligheter att vägra godkänna transporter.