8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/46

1.1

Från den 28 februari till den 11 mars 2005, under sitt 49:e sammanträde, kommer FN:s kvinnokommission (CSW) att utvärdera genomförandet av den handlingsplattform och den deklaration som antogs under den fjärde internationella kvinnokonferensen (Peking, 1995) och de slutliga dokumentet som antogs under generalförsamlingens 23:e specialsession ”Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred för 2000-talet” (New York, 2000), under vilken det gjordes en första utvärdering av framstegen och hindren på vägen mot jämställdhet.

1.2

Under denna session antog generalförsamlingen en resolution med ytterligare åtgärder och initiativ för att genomföra deklarationen från Peking och handlingsplattformen samt en politisk deklaration genom vilken medlemsstaterna åtog sig att organisera ett nytt möte tio år efter antagandet av plattformen, för att utvärdera de framsteg som gjorts och planera nya verksamheter.

1.3

I enlighet med kvinnokommissionens fleråriga arbetsprogram kommer det 49:e sammanträdet att fokusera på de framsteg som gjorts på plattformens tolv områden och på kartläggning av de nuvarande utmaningarna och nya strategier för att förbättra situationen för kvinnor och flickor och ge dem ökat inflytande. För att främja dialogen kommer kommissionen vid detta tillfälle att vara öppen för största möjliga medverkan av delegationer från medlemsstaterna, det civila samhället och internationella organisationer.

1.4

FN:s insatser har varit avgörande för att föra upp jämställdhetsfrågorna på den internationella dagordningen. 1975 hölls den första internationella kvinnokonferensen, som inledde kvinnornas årtionde (Mexico City). Under den andra konferensen (efter halva årtiondet – Köpenhamn, 1980) började regeringarna (57 stycken) underteckna konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), som utgör en milstolpe på den svåra vägen mot jämställdhet. Under den tredje konferensen (Nairobi, 1985) antogs en handlingsplan med framtida strategier för att förbättra kvinnors situation, och genom denna plan satte regeringar och internationella organisationer upp jämställdheten som ett mål.

1.5

Ännu ett framsteg i erkännandet av kvinnliga särdrag och kvinnors roll har gjorts genom resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som FN:s säkerhetsråd antog 2000 (i vilken man erkänner att krig får särskilda följdverkningar för kvinnor och påtalar behovet av att stärka kvinnors ställning i beslutsprocesserna för förebyggande och lösning av konflikter), men mer allmänt har förbättringen av kvinnors situation tagits upp under mer än ett årtionde, i slutsatserna från alla stora konferenser och internationella möten som FN är med och organiserar (1).

1.6

Ett annat viktigt tillfälle var FN:s millennietoppmöte i september 2000, under vilket medlemsstaterna fastställde åtta tydliga och mätbara utvecklingsmål (de så kallade millenniemålen) för att avsevärt minska fattigdom, svält, sjukdomar och miljöförstöring senast år 2015. Bakgrunden till millenniedeklarationen är också att det behövs en enhetlig prioriteringslista bland alla dem som antagits vid olika internationella konferenser och toppmöten under det senaste årtiondet. Det tredje målet gäller främjande av jämställdhet och ökat inflytande för kvinnor, och det är nära knutet till utbildning, medan det femte målet rör reproduktiv hälsa. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar dock alla åtta punkterna.

2.1

Även om FN-systemet har skapat ett omfattande regelverk för att uppnå jämställdhet, brister ibland överensstämmelsen mellan de avsikter som fästs på papper och den praktiska tillämpningen av principerna inom medlemsstaterna och i deras handels- och utvecklingspolitik. Kvinnors civila, ekonomiska, sociala och politiska rättigheter undergrävs ofta av makroekonomisk politik och handelsavtal som präglas av nyliberalism och inte alls beaktar jämställdhetsdimensionen.

2.2

Dessutom råder det inget tvivel om att det invecklade internationella läget inte gynnar en förbättring av kvinnors situation, utan snarare kan bidra till en kontinuerlig försvagning av den ställning som kvinnor tidigare uppnått.

2.3

De nuvarande konflikterna gör kvinnors situation alltmer utsatt och allvarlig.

2.4

Våld i hemmet förekommer fortfarande världen över och drabbar kvinnor i alla åldrar, socialgrupper och religioner.

2.5

Det är därför viktigt att låta jämställdheten och försvaret av kvinnors rättigheter bli ett prioriterat mål och ett medel för att uppnå jämställd utveckling, bättre fördelning av resurser, hållbar ekonomisk utveckling och förstärkning av skyddssystemen för de svagaste befolkningsgrupperna.

3.1

Det är viktigt att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén medverkar med ett eget dokument till utvärderingen av EU:s framsteg på jämställdhetsområdet.

3.2

Man kan i detta sammanhang erinra om att kommittén alltid har ägnat stor uppmärksamhet åt verksamheter för att förbättra kvinnornas ställning i samhället, både genom många yttranden och egna initiativ. När det gäller den fjärde kvinnokonferensen (Peking, 1995) och dess uppföljare (Peking +5), har kommittén bidragit med två yttranden (EXT/131 och REX/033), i vilka man bland annat framhåller vikten av att kommittén får delta med en delegation i FN:s arbete.

3.3

När det gäller samarbetet med de andra EU-institutionerna, främst rådet, parlamentet och kommissionen, har kommittén fått en viktig roll i övervakningen av de många olika jämställdhetsinitiativ som EU på senare år tagit för att anta de utmaningar och övervinna de hinder som kartlades i Peking.

3.4

Vi tror att kommitténs bidrag till ett systematiskt införlivande av kvinnofrågorna i EU:s alltmer omfattande politikområden och samhällsområden kan bli betydande, om man utgår från en granskning av framstegen och hindren från den fjärde konferensen fram till i dag.

3.5

Vi är medvetna om att EU bör spela en huvudroll på världsscenen och har ett stort ansvar i samband med detta, och vi vill i detta dokument skissera de bidrag till en förbättring av kvinnors levnadsvillkor och deras utveckling världen över som EU kan ge genom sin samarbets-, utvecklings- och handelspolitik.

4.1

I EU har jämställdheten, som redan fanns upptagen i EG-fördraget, ytterligare reglerats genom Amsterdamfördraget, som inneburit att man har antagit ett ”dubbelt angreppssätt”, dvs. dels införlivande av jämställdhetsfrågorna i all gemenskapspolitik, dels särskilda åtgärder för kvinnor. Men frågan om lika möjligheter för kvinnor och män ingick redan i gemenskapens politik för ekonomisk och social sammanhållning, och den var ett viktigt mål för strukturfonderna redan 1994.

4.2

EU har antagit en integrerad strategi som skiljer mellan lagstiftningsinstrument och finansiella instrument och användningen av den öppna samordningsmetoden i socialpolitiken. Bland de jämställdhetsinstrument som senast antagits inom EU återfinns gemenskapens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män (2001–2005), med sina årliga arbetsprogram och strukturfonderna.

4.3

Jämställdhetsstrategin (2001–2005) syftar till att samordna verksamheter och program som tidigare utvecklades inom varje enskild sektor, genom att tillämpa Amsterdamfördragets dubbla angreppssätt för att åstadkomma större enhetlighet, bland annat genom att fastställa säkra indikatorer och ett system för övervakning, utvärdering och spridning av resultat.

4.4

De olika områden som berörs av åtgärderna och målen, och som samverkar inbördes, är i huvudsak fem stycken: ekonomin (rör sysselsättningsstrategin, strukturfonderna och införlivandet av jämställdhetsfrågor i alla politikområden som påverkar kvinnors ställning inom ekonomin), deltagande och representation (med avseende på beslutsprocesserna), sociala rättigheter (vad gäller vardagslivet och skillnaderna i systemen för social trygghet), det civila samhället (rör de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, med särskild fokus på våld och sexhandel), förändring av könsroller och stereotyper (rör de kulturella strukturerna och massmedierna).

4.5

Jämställdhetspolitiken har också förstärkts med hjälp av strukturfonderna. Regleringen av fonderna för perioden 2000–2006 föregicks av en noggrann och kritisk analys av jämställdhetsåtgärderna och deras brister, och det dubbla angreppssätt som föreskrivs i Amsterdamfördraget har tillämpats. För övrigt har strukturfonderna – framför allt Europeiska socialfonden (ESF) – alltid betraktats som det viktigaste instrumentet för den europeiska sysselsättningsstrategin. I de nya riktlinjerna för sysselsättningen, som antogs i juli 2003, finns jämställdhet med som en övergripande dimension i samtliga mål, och detta tema utgör en av de särskilda riktlinjerna.

4.6

Stora framsteg har gjorts inom Europeiska socialfonden, särskilt när det gäller sysselsättnings- och utbildningspolitiken. Fondens insatser har koncentrerats på att förbättra kvinnors tillgång till samt närvaro och ställning på arbetsmarknaden (handlingslinje E) och deras möjligheter att förena arbetsliv och familjeliv, och det finns nu många positiva och uppmuntrande exempel på detta område. I detta sammanhang har ESF ställt sig bakom det kvantitativa mål som Europeiska rådet fastställde vid sitt möte i Lissabon 2000, nämligen att kvinnors förvärvsfrekvens skall öka från 51 % (2000) till 60 % och målet från Europeiska rådet i Barcelona 2002 att barnomsorg skall säkerställas för 90 % av alla barn från tre år upp till skolåldern och minst 33 % av alla barn under tre år (senast 2010).

4.7

Hittills har dock bara sporadiska insatser gjorts för att förbättra kvaliteten i arbetet och karriärmöjligheterna, uppmuntra kvinnligt företagande, minska löneskillnaderna och öka andelen kvinnor som arbetar med ny teknik. När det gäller att förena familjeliv och arbetsliv har flera insatser gjorts för att förbättra barnomsorgen, men ytterst få som direkt rör äldre eller familjemedlemmar som inte är oberoende.

4.8

Jämställdhetsdimensionen är dock fortfarande mycket svag inom de övriga fonderna, framför allt när det gäller jordbruk och fiske, där kvinnor traditionellt är underrepresenterade trots att de aktivt bidrar till dessa sektorers utveckling. Det råder alltså fortfarande en stor brist på jämställdhet på dessa områden, och kvinnors bidrag röner mycket liten uppskattning även när det gäller miljöskydd.

4.9

Några exempel är NOW (New Opportunities for Women, ett sysselsättningsinitiativ), STOP (Stop Trafficking of Persons) för att främja samarbete mot handel med och utnyttjande av kvinnor och barn, Daphne för bättre information om och skydd av våldsoffer samt Kvinnor och vetenskap (ramprogrammet för forskning och utveckling) inom ny teknik. Strategin skall även bidra till att jämställdhetsperspektivet införlivas i högre grad i olika gemenskapsinitiativ, t.ex. Equal, Interreg, Urban, Leader och inom kultursektorn Leonardo, Sokrates, Ungdom, Kultur etc.

4.10

I kommissionens rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män (KOM(2004) 115 slutlig) framhålls att det redan finns en relativt avancerad lagstiftning på detta område i EU (2), och att den förstärkts genom en omfattande rättspraxis. Ett direktiv håller också på att utarbetas om genomförandet av principen om lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. Avsikten är att den nuvarande lagstiftningen på detta område skall bli enhetlig och systematiseras i ett enda direktiv.

4.11

Även vid mötet nyligen under det nederländska ordförandeskapet yttrade sig rådet (sysselsättning och socialpolitik) om detta och slog fast att ett enda direktiv om likabehandling framför allt bör handla om lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden, likabehandling i fråga om social trygghet, utbildning och karriärmöjligheter samt bevisbörda vid mål om könsdiskriminering.

4.12

Förslaget till direktiv om genomförande av principen om likabehandling för jämlik tillgång till varor och tjänster (KOM(2003) 657 slutlig) har även behandlats inom kommittén (3) (se yttrande), som har påpekat vissa allvarliga brister som bör åtgärdas inom en nära framtid.

4.13

Handlingsplattformen från Peking och rådsmötet i Lissabon har fått till följd att statistiken rörande jämställdhetsfrågor ökat på senare år, och man har fastställt nya indikatorer (t.ex. när det gäller beslutsprocesser, arbetsmarknaden och kvinnomisshandel) som gör det möjligt att verkligen analysera problemen och utvärdera effekterna av politik och åtgärder. Det har alltså gjorts tydliga framsteg på statistikområdet, även om det är långt kvar till en seriös bevakning av de olika sektorerna. Först när pågående fenomen och processer kan studeras och analyseras både kvantitativt och kvalitativt kan vi få veta exakt hur omfattande framstegen är.

4.14

Något som vi nästan helt saknar kännedom om både på gemenskapsnivå och medlemsstatsnivå är jämställdhetsperspektivet i budgetarbetet, dvs. hur jämställdhetsfrågorna införlivas i budgetförfarandena. När man inför ett jämställdhetsperspektiv på alla nivåer i budgetprocessen inser man att handläggarnas beslut inte är neutrala, utan får olika utfall för män och kvinnor. I detta sammanhang kan införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) också användas till att utvärdera hur kvinnor och män påverkas av politik, finansiering och beskattning.

4.15

Trots att gemenskapspolitiken för kvinnor har förstärkts, behövs det om målen verkligen skall uppnås fortfarande positiv särbehandling och kraftfulla insatser från medlemsstaternas sida, eftersom det är de som främst ansvarar för tillämpningen av denna politik.

4.16

Kvinnors arbetslöshet har förvisso minskat i EU och ligger nu på 55,6 %, men det mål som fastställdes vid rådsmötet i Lissabon är i många länder långt ifrån uppnått. Många kvinnor har kommit att ingå i de svagaste grupperna bland arbetstagarna, de som har otrygga arbetsförhållanden och ofta inte alls omfattas av systemen för social trygghet. I många medlemsstater råder det fortfarande löneskillnader mellan kvinnor och män, och dessa ökar till och med. Beklagligt nog förekommer både en vertikal och en horisontell segregation. Som tidigare antytts verkar åtgärderna för att förena familjeliv och arbetsliv främst koncentrera sig på barnomsorg, och det förekommer nästan inga åtgärder rörande andra familjemedlemmar som behöver vård. Dessutom har endast några få medlemsstater vidtagit åtgärder för att uppmuntra även yrkesarbetande pappor att ta föräldraledigt.

4.17

Också när det gäller beslutsfattande är skillnaderna stora. Man behöver inte gå längre än till EU-kommissionen som består av 22 män och 7 kvinnor (endast 24 %), och parlamentet som består av 510 män och 222 kvinnor (endast 30 %). Inte heller på nationell nivå är situationen bättre: den genomsnittliga andelen kvinnliga ledamöter i de nationella parlamenten är lägre än 25 % och andelen kvinnor i regeringarna bara något högre än 20 % (4). Inom EESK är kvinnorna underrepresenterade (av 317 ledamöter är endast 79 stycken kvinnor, alltså endast 25 %).

5.1

De problem som rör lika möjligheter för kvinnor och män får en fullständig behandling även inom EU:s samarbets- och utvecklingspolitik. Kommissionens meddelande (KOM(95) 423 slutlig av den 18 september 1995) som följdes av rådets resolution om integrering av könsfrågor i utvecklingssamarbetet (av den 20 december 1995) utgör grunden för antagandet av en första förordning 1998 ((EG) nr 2836/98, utfärdad av rådet den 22 december 1998), som nu har förnyats för tvåårsperioden 2004–2006. Den nya texten ((EG) nr 806/2004) medför en förstärkning av målen – stöd till införlivande av jämställdhetsperspektivet och antagande av positiv särbehandling för att främja lika möjligheter som ett viktigt bidrag till att minska fattigdomen i världen – och prioriterar kontroll av resurser och tjänster till förmån för kvinnor, framför allt på områdena utbildning, sysselsättning och medverkan i beslutsprocesserna. Ett annat viktigt inslag är stödet till offentlig och privat verksamhet som syftar till jämställdhet.

5.2

Handlingsprogrammet för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete (2001–2006) (5) skall bidra till att överbrygga klyftan mellan de principer som formulerats och praktiken, genom en konkret strategi och fastställande av prioriterade områden: understödjande av makroekonomisk politik som är knuten till fattigdomsminskning samt hälsovårds- och utbildningsprogram inom den sociala sektorn, tryggad livsmedelsförsörjning och hållbar landsbygdsutveckling, transporter, uppbyggnad av den institutionella kapaciteten och sund offentlig förvaltning (good governance), handel och utveckling, regionalt samarbete och regional integration, stöd till integrering av ett jämställdhetsperspektiv i alla projekt och program både på regional och nationell nivå, och tillhandahållande av instrument och lämplig utbildning på jämställdhetsområdet till kommissionens personal.

5.3

I programmet för främjande av jämställdhetsperspektivet i samarbetspolitiken under perioden 2005–2006 är följande områden prioriterade: främjande av positiva attityder och beteenden hos ungdomar för att bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och utbildning och metodrelaterat stöd till de viktigaste aktörerna i samarbetsländerna.

5.4

Kommissionen stöder åtgärder och projekt som syftar till ökad jämställdhet genom bilateralt och regionalt samarbete i västra Balkan, Östeuropa och Centralasien, Medelhavsområdet, Afrika, Västindien och länderna i Stillahavsområdet och Latinamerika. Andra anslag till genomförande av åtgärder på detta område utgår från tematiska kriterier i stället för geografiska.

5.5

Ett viktigt ögonblick i utvecklingen av förbindelserna mellan EU och tredje land var undertecknandet av Cotonouavtalet den 23 juni 2000 med AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Avtalet visar på sambandet mellan politik, handel och utveckling, och tillför en social dimension också genom främjandet av de icke-statliga aktörernas och därmed det civila samhällets fullständiga medverkan i utvecklingsstrategierna. Det slås fast att jämställdhet är ett övergripande tema i avtalet och därför bör beaktas på ett systematiskt sätt (artiklarna 8 och 31). Vi ser mycket positivt på att icke-statliga aktörer deltar i olika skeden i utformningen av nationella strategiska dokument, och vi hoppas att man kommer att vara särskilt noggrann med att involvera kvinnoorganisationer.

Dessutom ger avtalet EESK ett tydligt rådgivningsuppdrag i förhållande till de ekonomiska och sociala intressegrupperna, och kommittén får därmed institutionellt erkännande som en privilegierad samtalspartner.

5.6

Att involvera kvinnor och få dem att medverka aktivt i utvecklingspolitiken är verkligen inte lätt och går inte snabbt, men det är viktigt att alla EU-institutioner fortsätter att vara mycket uppmärksamma på denna fråga, så att det som fästs på papper omsätts i konkreta handlingar.

5.7

I detta sammanhang anser vi att gemenskapspolitiken för ekonomisk och social sammanhållning bör fungera som en modell som kan exporteras till övriga världen, och att EU bör åta sig att främja och tillämpa denna politiks principer internationellt, genom förbindelserna med tredje land.

5.8

Något som kan vara till nytta här är särskilda klausuler i handels- och samarbetsavtalen och positiv särbehandling av de länder som respekterar kvinnors rättigheter.

5.9

Visserligen har avregleringen av handeln bidragit till kvinnors sysselsättning i utvecklingsländer, men den har också ofta lett till att kvinnorna hamnat i den grupp med arbetstagare som har otrygga arbetsförhållanden, låga kvalifikationer och lägre lön och inte alls omfattas av systemen för social trygghet. Avregleringen av handeln går ofta hand i hand med en strukturomvandling som föreslås eller påbjuds av internationella organ. Eftersom det saknas lämpliga mekanismer för socialt skydd lägger en sådan en tung börda på de svagaste befolkningsgrupperna, i vilka kvinnorna ofta är i majoritet.

5.10

Trots detta verkar jämställdhetsfrågorna fortfarande inte få så mycket uppmärksamhet inom dessa politikområden, framför allt när det gäller handelspolitiken. Eftersom dessa politikområden inte alls är neutrala utan t.o.m. ofta får negativa följder just för kvinnor, och eftersom den ekonomiska utvecklingen i ett land inte kan bortse från social rättvisa, vore det lämpligt att jämställdhetsfrågorna beaktades i utformningen av politiken och att man införde kontrollsystem för att utvärdera effekterna både på makroekonomisk och mikroekonomisk nivå.

—

Medverkan i beslutsprocesserna och den kvinnliga representationen är fortfarande alltför låg både i EU-institutionerna och på nationell, regional respektive lokal nivå i medlemsstaterna. Den bör uppmuntras inom alla kretsar, bl.a. genom en diskussion om kvoteringssystem.

—

Utbildningsåtgärder för att göra införlivandet av ett jämställdhetsperspektiv mer utbrett bör genomföras både inom institutionerna och i medlemsstaterna, i de instanser där besluten fattas och i dem där politiken och strategierna genomförs.

—

Riktade analyser och studier med avseende på jämställdhet, statistik och särskilda indikatorer är oundgängliga för att fastställa temaområden, och för att förbättra politiken och strategierna och utvärdera deras följdverkningar. Att ta fram statistik som är indelad i olika kategorier är nödvändigt också i fortsättningen, liksom att fastställa nya indikatorer.

—

Det krävs en noggrann kvantifiering av de resurser som anslås till insatser för kvinnor inom alla fonder och andra finansieringsinstrument i EU och i medlemsstaterna, framför allt genom att införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) uppmuntras och får större spridning.

—

Grundförutsättningen är dock att kvinnor får samma tillgång till utbildning som män, vilket också sägs i den tredje punkten i millenniemålen.

—

När det gäller strukturfonderna bör de åtgärder som riktar sig till kvinnor inom jordbruket (EUGFJ) och fisket (FFU) förstärkas och knytas till miljöskyddet, ett annat område där den jämställdhetsrelaterade gemenskapspolitiken är tämligen svag.

—

Det behövs en ny dynamik i politiken för kvinnligt företagande och för att andelen kvinnor inom den nya teknikens sektorer skall öka.

—

Utbildningsinsatserna inom kunskapssamhället måste intensifieras så att denna sektor inte blir ytterligare ett tillfälle att diskriminera och utesluta kvinnor, som ju i hög grad kan bidra till att uppnå målen i Lissabonstrategin.

—

När det mer allmänt gäller arbetsmarknaden behövs fler åtgärder för att motverka den vertikala och den horisontella segregationen och undanröja alla hinder för verklig jämställdhet, genom att medlemsstaterna fastställer specifika och mätbara mål i samarbete med arbetsmarknadsparterna. Framför allt på lönediskrimineringens område bör medlemsstaterna börja tillämpa det dubbla angreppssätt som föreskrivs i rådets riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (6) och vars viktigaste dimensioner är allmän och yrkesinriktad utbildning, yrkesklassificering, lönesystem och kulturella stereotyper.

—

Åtgärderna för att förena arbetsliv och familjeliv bör ge större utrymme för vård av äldre familjemedlemmar – särskilt med tanke på befolkningens åldrande – utan att detta inkräktar på insatserna för barn.

—

För att främja lika möjligheter för män och kvinnor bör man uppmuntra och förbättra investeringarna i offentliga tjänster, framför allt inom skol- och universitetsvärlden och hälso- och sjukvården.

—

Även inom medlemsstaterna bör invandrings- och integrationspolitiken för kvinnor stärkas, liksom asylåtgärderna med inriktning på kvinnor som drabbats av konflikter, diskriminering och våld i sina hemländer.

—

Handeln med kvinnor och barn måste bekämpas.

—

Inom utvecklings- och handelspolitiken krävs en fortsatt förstärkning av samhällets medverkan i allmänhet och kvinnornas roll i synnerhet. Kvinnors intressegrupper måste involveras helt och fullt i utformningen av utvecklingspolitiken och de nationella strategiska dokumenten i de olika länderna, inte minst genom att kvinnor beviljas större anslag och därmed får en starkare ekonomisk och social ställning.

—

Handelsavtalens och utvecklingspolitikens effekter måste utvärderas, även på mikroekonomisk nivå, genom särskilda konsekvensbedömningar rörande de svagaste gruppernas levnadsvillkor och med beaktande av skillnaderna mellan könen.

—

Kommissionen och dess delegationer måste få en mer framträdande roll, så att de kan påverka respekten för mänskliga rättigheter och därmed också de situationer där kvinnors rättigheter kränks.

—

Delegationerna bör få ett särskilt ansvar för integreringen av jämställdhetsfrågorna på alla politikområden.

—

Europeiska unionen bör använda sig av allt sitt inflytande för att få så många medlemsstater som möjligt att ratificera och genomföra alla internationella fördrag som har positiva effekter på kvinnors situation, i synnerhet konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess tilläggsprotokoll, och få de stater som redan undertecknat konventionen att ta tillbaka sina förbehåll.