29.6.2012

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/97

---

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder”

COM(2011) 573 final

2012/C 191/17

Föredragande: Edouard DE LAMAZE

Den 20 september 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder”

COM(2011) 573 final.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 mars 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder kommissionens mål att sörja för att EU kan utöva sin straffrättsliga behörighet på nya områden som omfattas av harmoniseringsåtgärder, i enlighet med artikel 83.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU skulle på detta sätt kunna få ett effektivt verktyg för att förbättra och stärka tillämpningen av sin politik, i linje med framstegen när det gäller EU-domstolens rättspraxis under 2005 och de två direktiven från 2008 och 2009 om inrättande av en miljöstraffrätt.

1.2   Kommissionens meddelande innebär obestridligen ett framsteg såtillvida att EU för första gången föreslår att en politik som ska ligga till grund för unionens insatser på det straffrättsliga området ska utarbetas. Dessa insatser bör, enligt EESK:s uppfattning, understödjas av kraftfulla politiska impulser.

1.3   Mot bakgrund av ovan nämnda utveckling på rättsområdet vill kommittén inledningsvis påminna om att viljan att genomföra EU-politiken inte i sig själv i tillräcklig grad berättigar till att tillämpa straffrätten, eftersom utvidgningen av EU-straffrätten är underordnad subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

1.4   Eftersom straffrättsliga påföljder är förknippade med lidande och vanära bör kriminalisering vara en absolut sista utväg (ultima ratio) för unionen att tillgripa mot en medlemsstat. De svårigheter som medlemsstaterna kan stöta på vid genomförandet av EU-politiken, och som gör genomförandet mindre effektivt, bör i sig inte vara tillräckligt för att tillgripa straffrättsliga åtgärder. För detta krävs att agerandet i fråga allvarligt skadar intressen som anses vara grundläggande.

1.5   Enligt EESK:s uppfattning innebär kommissionens förslag att det på förhand görs en bättre definiering av vad begreppet allmänintresse på EU-nivå ska omfatta. Begreppet existerar ännu inte i juridiken men är nödvändigt för att rättfärdiga att straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå tillgrips mot unionens medborgare. Enbart konsumentintresset kan inte räcka för att berättiga sådana åtgärder.

1.6   Det måste göras mer omfattande undersökningar av hur de grundläggande rättigheterna, inbegripet de sociala rättigheterna, i framtiden kan skyddas genom straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå. Detta innebär när det gäller de sociala rättigheterna att man överväger hur man kan harmonisera dem mellan de olika medlemsstaterna. Eftersom definitionen av brott och påföljder kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att det strider mot de grundläggande rättigheterna såtillvida att principerna om proportionalitet och rättssäkerhet överträds anser kommittén att det i sådana fall är nödvändigt med en harmonisering på det straffrättsliga området.

1.7   Beslutet att anta nya straffrättsliga åtgärder på EU-nivå bör först och främst berättigas genom en konsekvensanalys som utarbetas i samarbete med sakkunniga från olika medlemsstater. Analysen bör innefatta en jämförande studie av de rättssystem i medlemsstaterna som har ansvaret för tillämpningen av den aktuella lagstiftningen samt en analys av behovet av förbättring av rättsstaten som visar att dessa nya bestämmelser måste antas på EU-nivå.

1.8   Med andra ord bör man med hjälp av analysen kunna styrka behovet av straffrättslagstiftning på EU-nivå med hänsyn till principerna om subsidiaritet, nödvändighet och proportionalitet (kravet på ultima ratio). Det är bra att kommissionen intar detta synsätt när det gäller utvidgande av EU:s insatser på straffrättsområdet.

1.9   EESK anser att det måste göras en oberoende vetenskaplig undersökning av effektiviteten hos den straffrättsliga lagstiftning som fastställs på EU-nivå samt av hur denna påverkar de grundläggande rättigheterna. Denna undersökning bör ingå som en nödvändig del i den inledande konsekvensanalysen.

1.10   Det är nödvändigt att precisera vad en eventuell harmoniseringspolitik på det straffrättsliga området ska omfatta, särskilt med avseende på om den ska syfta till att harmonisera definitionerna av påföljder och lagbrott.

1.11   De minimibestämmelser som införs på EU-nivå bör inte inkräkta på de nationella myndigheternas definitioner av brottskategorier som dessutom är kopplade till rättssystemet, och medlemsstaterna måste få utarbeta sina egna strategier på det straffrättsliga området, helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

1.12   Under alla omständigheter kan en gradvis tillnärmning av sådana bestämmelser på det straffrättsliga området bara genomföras på ett genomgripande sätt utifrån ett nära samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna (justitieministerier och åklagare) samt mellan de rättsliga myndigheterna. Sådant samarbete torde kunna garanteras med hjälp av en särskild budget. Tillnärmningen kan emellertid inte påverka det faktum att de nationella processrättsliga reglerna skiljer sig åt, särskilt vad gäller garantin för rätten till försvar (t.ex. rätten att överklaga). Processrättsliga frågor omfattas för övrigt inte av meddelandet. Detta betyder att de straffrättsliga processerna och praxisen i de olika straffrättssystemen kan leda till varianter som lagstiftarna på EU-nivå inte kan förutse. Mot bakgrund av detta anser EESK att det är särskilt viktigt att EU:s framtida åklagarmyndighet får till uppgift att inom ramen för sin behörighet övervaka den gradvisa tillnärmningen av medlemsstaternas straffrättslagstiftningar, vilka ligger till grund för myndigheternas rättsliga åtgärder.

1.13   Vidare anser kommittén att man bör diskutera frågan om juridiska personers rättsliga ansvar, som för närvarande inte erkänns av alla medlemsstater. Med tanke på denna ojämlikhet inför lagen bör frågan prioriteras, eftersom många allvarliga lagöverträdelser på det ekonomiska och sociala området samt på miljöområdet begås av industrin och företagen.

1.14   Utvidgandet av EU:s insatser på det straffrättsliga området kräver först och främst en diskussion av frågor som exempelvis följande:

—	Straffrättens företräde framför alla andra system för förebyggande åtgärder eller ersättning, såsom system för administrativa påföljder, t.ex. skattepåföljder, möjligheten till kollektiv talan och medling.

—	Fastställande av lämplig straffnivå, som ska definieras på EU-nivå, utan vilken den straffrättsliga lagstiftningen skulle ha en mycket mindre avskräckande effekt i förhållande till många av de lagstiftningar som den ersätter.

—	Eurojusts roll och den framtida EU-åklagarmyndighetens roll.

1.15   Slutligen anser EESK att en diskussion om principen för utvidgandet av den europeiska straffrätten bör åtföljas av en diskussion om respekten för rätten till försvar som visar sig ha sämre skydd utanför den juridiska ramen för straffprocessrätten. Om utvidgningen av den europeiska straffrätten ska kunna genomföras på ett effektivt sätt krävs det att rätten till försvar stärks, särskilt inom ramen för Eurojust och Europol. Dessa rättigheter bör garanteras på ett effektivt sätt i praktiken och för samtliga EU-medborgare. Det är bara så den europeiska straffrättslagstiftningen kan uppfylla det krav på respekt för de grundläggande rättigheterna som anges i fördraget (artikel 67.1 och artikel 83.3 i EUF-fördraget).

2.   Innehållet i meddelandet

2.1   Kommissionen anser att straffrättsliga åtgärder på EU-nivå är nödvändiga om man ska åstadkomma en mer effektiv tillämpning av EU-politiken inom finanssektorn och på området för skydd av unionens finansiella intressen, skydd av euron och kampen mot penningförfalskning.

2.2   Kommissionen uppmanar till en utvärdering av hur lämpligt det skulle vara att utvidga dessa åtgärder så att de omfattar följande områden: vägtransporter, uppgiftsskydd, tullregler, miljöskydd, fiskeripolitiken och politik för den inre marknaden (förfalskning, korruption och offentlig upphandling). Denna uppräkning är inte uttömmande.

2.3   Dessa åtgärder skulle grundas på artikel 83.2 i EUF-fördraget där följande föreskrivs: ”Om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt, får minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området meddelas i direktiv.”

2.4   Även om Lissabonfördraget ger en rättslig grund som underlättar antagandet av direktiv på det straffrättsliga området, måste dessa direktiv fullt ut respektera inte bara de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan och i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utan även de grundläggande principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Som det betonas i meddelandet ska straffrätten användas som en sista utväg (ultima ratio).

2.5   Enligt subsidiaritetsprincipen kan EU endast ingripa om, som det förklaras i meddelandet, medlemsstaterna inte klarar av att genomföra EU-lagstiftningen eller om det på området uppstår stora skillnader mellan medlemsstaterna som medför att tillämpningen inte blir konsekvent.

2.6   I enlighet med kravet på ultima ratio anger kommissionen att valet mellan straffrättsliga eller administrativa åtgärder ska grunda sig på en djupgående konsekvensanalys. En grupp sakkunniga ska hjälpa till med denna uppgift och även tillhandahålla en tolkning av vissa grundläggande straffrättsliga begrepp (”effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder”, ”ringa fall” eller ”medhjälp och främjande”).

2.7   Kommissionen utvärderar mervärdet av en EU-åtgärd på det straffrättsliga området i förhållande till följande fyra mål:

—	Främja fri rörlighet för personer och inköp över gränserna (genom minimiregler för processuella rättigheter).

—	Undvika att det skapas ”tillflyktsorter”.

—	Stärka det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsliga myndigheterna samt samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna.

—	Förebygga och bestraffa allvarliga överträdelser av EU-lagstiftningen (miljö, kampen mot illegalt arbete etc.).

2.8   Meddelandet tar inte upp de åtgärder som enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget kan antas för att bekämpa de brott som räknas upp och som kallas ”eurobrott” på grund av deras särskilt allvarliga natur och gränsöverskridande inslag (1).

3.   Allmänna överväganden

3.1   Ämnet för detta meddelande är särskilt känsligt på grund av att politiken på det straffrättsliga området härstammar från en suveränitet som sträcker sig tillbaka till staternas begynnelse och att de straffrättsliga normerna direkt påverkar de individuella friheterna och alla medborgares rättigheter.

3.2   På vissa områden, särskilt kampen mot människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, som omfattas av artikel 83.1 i EUF-fördraget, finns det tveklöst en önskan om EU-insatser på det straffrättsliga området, men kommittén är inte säker på att en liknande önskan finns när det gäller de områden som omfattas av artikel 83.2 i EUF-fördraget.

3.3   Grunderna för en EU-lagstiftning på det straffrättsliga området.

3.3.1   Det måste finnas ett tillräckligt legitimt intresse.

3.3.1.1   Kommittén välkomnar det nya regelverk som infördes genom Lissabonfördraget. Det är nu lättare att anta direktiv om straffrättsliga frågor och att skydda de grundläggande rättigheterna.

3.3.1.2   EESK vill ändå undvika eventuella missförstånd: Artikel 83.2 i EUF-fördraget får inte ge uppfattningen att en önskan om att garantera genomförandet av EU-politiken i sig skulle räcka för att straffrättsliga åtgärder ska kunna vidtas.

3.3.1.3   Den ”ekonomiska återhämtning” som kommissionen hänvisar till i samband med planerna på att utvidga EU:s insats på det straffrättsliga området (s. 10) är ett nog så viktigt mål som alla är eniga om att prioritera, men det kan inte i sig utgöra ett tillräckligt legitimt intresse för att rättfärdiga straffrättsliga åtgärder. Detta mål är avhängigt av så mycket mer än kampen mot ”den svarta ekonomin och ekonomisk brottslighet”, något som kommissionen för övrigt inte anser att EU:s insatser på det straffrättsliga området bör inskränka sig till.

3.3.1.4   Enligt EESK:s uppfattning innebär kommissionens förslag att det på förhand görs en bättre definition av vad begreppet allmänintresse på EU-nivå ska omfatta. Begreppet existerar ännu inte i juridiken men är nödvändigt för att rättfärdiga att straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå ska vidtas mot unionens medborgare. Enbart konsumentintresset kan inte räcka för att berättiga sådana åtgärder.

3.3.1.5   Det måste göras mer omfattande undersökningar av hur de grundläggande rättigheterna och de sociala rättigheterna i framtiden kan skyddas genom straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå. Detta innebär när det gäller de sociala rättigheterna att man överväger hur man kan harmonisera dem mellan de olika medlemsstaterna. Eftersom definitionen av brott och påföljder kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att det strider mot de grundläggande rättigheterna såtillvida att principerna om proportionalitet och rättssäkerhet överträds anser kommittén att det i sådana fall är nödvändigt med en harmonisering på det straffrättsliga området.

3.3.2   ”Metaprincipen” om subsidiaritet och kravet på tillämpning enbart som sista utväg (ultima ratio)

3.3.2.1   Inom ramen för en EU-lagstiftning på det straffrättsliga området anser EESK att subsidiaritetsprincipen är särskilt viktig eftersom de sociala värden som är skyddade enligt lagen är intimt förbundna med medlemsstaternas sociala struktur och själva identitet. Denna identitet är stadfäst i EUF-fördraget, där det anges att medlemsstaterna inte bör tveka att använda sina privilegier och ”dra i nödbromsen” om de bedömer att den föreslagna lagstiftningen berör grundläggande aspekter av deras straffrättsliga system (artikel 83.3).

3.3.2.2   De minimiregler som införs på EU-nivå bör inte inkräkta på de nationella myndigheternas definitioner av brottskategorier som dessutom är kopplade till rättssystemet, och medlemsstaterna måste få utarbeta sina egna strategier på det straffrättsliga området, helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

3.3.2.3   Kommissionen preciserar att EU-insatser på det straffrättsliga området enligt subsidiaritetsprincipen enbart är berättigade om alla eller en väsentlig del av medlemsstaterna inte kan garantera att EU-lagstiftningen respekteras med hjälp av den egna lagstiftningen. Det är berättigat att ställa den hypotetiska frågan om huruvida EU bör ingripa i ett fall som rör en enda medlemsstat eller ett litet antal medlemsstater som inte klarar av att garantera detta.

3.3.2.4   Eftersom EU-lagstiftning på det straffrättsliga området kan kränka individens rättigheter bör denna dessutom alltid grunda sig på proportionalitetsprincipen, och inte minst på kravet på tillämpning som sista utväg (ultima ratio), vilket innebär att det först måste konstateras att det inte finns något annat, mindre restriktivt sätt att uppnå det önskade målet.

3.3.2.5   I meddelandet framhävs betydelsen av att tillämpa dessa principer, vilket förutsätter att det genomförs analyser där alla tänkbara alternativ beaktas.

3.3.2.6   EESK noterar att kommissionen verkar vilja genomföra sådana analyser. Kommissionen anger att den ”kommer att utarbeta planer för hur man kan samla in ytterligare statistiska uppgifter och bevisning för att hantera de områden som behandlas i artikel 325.4 och artikel 83.2 i EUF-fördraget” (punkt 2.2.2).

3.3.2.7   I enlighet med kravet på ultima ratio påpekar kommissionen att lagstiftaren ska basera sig på konsekvensanalyser som innehåller ”en bedömning av om medlemsstaternas sanktionssystem leder till önskade resultat och vilka svårigheter som möter de nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av EU-lagstiftningen på fältet” (punkt 2.2.1).

3.3.2.8   Det måste erkännas att det hittills har gjorts mycket få bedömningar av medlemsstaternas genomförande och tillämpning av EU-lagstiftningen och jämförande studier av de olika rättssystemen. Den första uppgiften måste bestå i att genomföra sådana. Det är först när man ser resultaten av dessa bedömningar och studier som man enligt EESK:s uppfattning kan avgöra om harmoniseringsåtgärder verkligen är ”nödvändiga”.

3.3.2.9   EESK vill betona att det är nödvändigt att påvisa både bristerna i medlemsstaternas rättssystem och vilka svårigheter som uppkommer på EU-nivå på grund av de olika synsätten på i vilken grad något är kriminellt, vilka påföljder som ska tillämpas och vilken effekt påföljderna får.

3.3.2.10   EESK anser att även det straffrättsliga EU-instrumentet bör bli föremål för en oberoende vetenskaplig bedömning i syfte att utvärdera dess effektivitet och inverkan på de grundläggande rättigheterna. Endast en sådan bedömning kan göra det möjligt att stärka de åtgärder som verkligen är effektiva och lämna de andra åt sidan. Detta förutsätter att medlemsstaterna inrättar specifika finansiella instrument som gör det möjligt att inom ramen för deras budgetar avsätta nödvändiga finansiella medel. Det förutsätter även att man på EU-nivå fastställer en gemensam metod som inbegriper de mest centrala indikatorerna och mätinstrumenten.

3.3.2.11   Kommittén är medveten om att diskussionen om subsidiaritet i anslutning till lagstiftningen på det straffrättsliga området ännu är i sin linda. Rättspraxisen håller fortfarande på att ta form. Vi vill i sammanhanget understryka att det är viktigt att utveckla diskussionen för att bättre ringa in detta begrepp. På ett mer generellt plan vill vi också uppmana till en fördjupad diskussion om de principer som ligger till grund för all EU-lagstiftning på det straffrättsliga området.

3.3.2.12   De argument som framförs i meddelandet för att understryka mervärdet av en EU-åtgärd på det straffrättsliga området (sidan 4) bör enligt EESK:s uppfattning granskas mer ingående.

3.3.2.12.1   I anslutning till skillnaderna i påföljder inom EU tar man framför allt upp diskrimineringen mellan EU-medborgare med avseende på de grundläggande rättigheterna. Detta bör emellertid relativiseras, dels med hänsyn till domstolens handlingsfrihet i många länder, dels för att den avskräckande effekten främst beror på hur effektiva de straffrättsliga instanserna är.

3.3.2.12.2   EESK vill understryka att under alla omständigheter förutsätter en genomgripande och gradvis tillnärmning av de grundläggande bestämmelserna på det straffrättsliga området ett samarbete mellan de rättsliga myndigheterna, vilket bör säkerställas med hjälp av en särskild budget. Vi vill fästa uppmärksamheten på att den eftersträvade harmoniseringen inte helt kan sudda ut skillnaderna när det gäller de straffrättsliga förfarandena, särskilt inte när det gäller utformningen av kontradiktoriska förfaranden och rätten till försvar.

3.3.2.12.3   Eftersom åtgärder på det straffrättsliga området förefaller erforderliga, vill vi fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att eftersträva harmonisering med avseende på bevisframläggningen.

3.3.2.13   Eftersom straffrättslig lagstiftning alltid ska vara en sista utväg, vill EESK även erinra om att man bör undersöka möjligheterna till förebyggande åtgärder, bland annat i form av insatser på det sociala området. Sådana kan på ett effektivt sätt kombineras med straffrättsliga påföljder.

3.3.3   Andra principer

3.3.3.1   EESK vill erinra om att det vid tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna ställs krav på att lagstiftaren ska vara tydlig och exakt i sin formulering av grunderna för åtal, vilket återspeglar det allmänna kravet på rättssäkerhet. Detta krav bör enligt EESK:s uppfattning utsträckas till att omfatta även anknytande brott som försök att begå brott och medhjälp, som definieras olika i de olika länderna.

3.3.3.2   Som kommissionen påpekar är syftet med att harmonisera lagstiftningen inte att påföljderna i medlemsstaterna ska skärpas. Mot bakgrund av principen om (vertikal) överensstämmelse vill EESK erinra om att de minimipåföljder som planeras på EU-nivå inte får leda till en höjning av de maximipåföljder som är möjliga i en medlemsstat, eftersom det skulle strida mot rättssystemet i denna stat (artikel 67.1 i EUF-fördraget). Kommittén anser att man bör göra åtskillnad mellan begreppen stränghet och effektivitet vid bedömningen av påföljder.

3.3.3.3   När det gäller de påföljder som EU förordar, vill EESK erinra om att det med hänsyn till den horisontella överensstämmelsen vore lämpligt att även beakta de påföljdsnivåer som redan fastställts i europeiska rättsakter.

3.4   Rättsliga begrepp som bör förtydligas

3.4.1   Kommissionen har uppenbarligen velat lansera en debatt innan man ens har fastställt vissa grundläggande begrepp. Detta har lett till vissa oklarheter i meddelandet. Kommittén är medveten om dokumentets politiska betydelse, men beklagar att diskussionen inte kan ske på de solida grunder som man kunde ha önskat. Kommittén vill bland annat understryka svårigheterna att göra den nödvändiga åtskillnaden mellan begreppen straffrättsliga och administrativa påföljder, och undrar vad som avses med ”allvarliga överträdelser” i EU:s lagstiftning.

3.4.2   Arbetet inom sakkunniggruppen torde bidra till att reda ut vissa oklarheter. Som tidigare meddelats kommer EESK att se till att de sakkunniga utses bland jurister, advokater, domare och kriminologer.

3.5   Vilka sektorer bör omfattas av EU:s åtgärder på det straffrättsliga området?

3.5.1   I meddelandet ges med rätta exempel på alternativ till straffrätten, utan att man enligt EESK:s mening ser till samtliga konsekvenser. EU:s reaktion på oönskade beteenden på de finansiella, sociala och ekonomiska områdena bör enligt kommittén inbegripa en ekonomisk aspekt, dvs. administrativa och civila påföljder (t.ex. förbud att utöva ett yrke).

3.5.2   Avsaknaden av en övergripande strategi på det straffrättsliga området på EU-nivå leder till avsaknad av en noggrann motivering med avseende på förteckningen över sektorer där kommissionen skulle kunna lägga fram initiativ.

3.5.3   EU:s insatser bör enligt EESK:s mening grunda sig på tre kriterier: graden av allvar (ska fastställas) och överträdelsernas gränsöverskridande dimension samt det gemensamma kriteriet avseende överträdelsernas ”kränkande karaktär” med beaktande av det intresse som skadas.

3.6   Vilken harmoniseringsnivå?

3.6.1   EESK noterar att meddelandets målsättning är att fastställa minimibestämmelser. Fördraget gör det inte möjligt att gå längre än så och utesluter även varje form av total harmonisering. Minimibestämmelser kan emellertid vara uttryck för en vilja till en mer eller mindre långtgående harmonisering. EESK anser att det är viktigt att noggrant fastställa den önskade harmoniseringsnivån, med utgångspunkt i de sektorer det är fråga om. Europaparlamentet kan ge den politiska impuls som krävs och samtidigt säkerställa den demokratiska legitimiteten, men på nationell nivå är det viktigt att parlamenten tar sig an frågan och uttalar sig i den, i linje med sina nya befogenheter, i syfte att stärka förtroendet för den europeiska straffrätten.

3.6.2   Detta är mycket viktigt, för även om det rör sig om en minimiharmonisering innebär en harmonisering av definitionerna av överträdelser och påföljder ett mycket stort arbete som ständigt börjas om på nytt, och som enligt EESK:s uppfattning inte kan undgå att påverka varje nationellt rättssystems identitet.

3.7   Rätten till försvar

3.7.1   EESK vill fästa uppmärksamheten på att även om Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att oavsett påföljder, antingen de är administrativa eller straffrättsliga, är garantierna desamma för den som ställs inför rätta (tillämpning av artikel 6 i Europakonventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). I realiteten kan det uppstå skillnader när det gäller skyddet av svarandens rättigheter beroende på vilken typ av påföljd som valts. Denna situation talar enligt EESK:s uppfattning för en tydlig definition av när administrativa respektive straffrättsliga påföljder ska komma i fråga.

3.7.2   För att ge svarandens rättigheter ett bättre skydd vid administrativa påföljder, förordar EESK principer som syftar till att införa rättsbefogenheter på detta område.

3.7.3   EESK vill understryka att frågan om rätten till försvar även är aktuell inom ramen för samarbetet mellan rättsliga och brottsbekämpande organ (bland annat Eurojust och Europol).

3.8   Andra viktiga frågor

3.8.1   Frågan om vilket ansvar (straffrättsligt eller civilt) som juridiska personer ska ha.

3.8.1.1   Det faktum att vissa länder i dag inte erkänner juridiska personers straffrättsliga ansvar skapar en snedvridning med avseende på de möjliga påföljderna och möjligheten att hänvända sig till behörig domstol (straffrättslig eller civilrättslig beroende på den internationella privaträtten, därav risken för s.k. forum shopping (val av den mildaste domstolen)). Det är exempelvis onödigt att understryka att när det gäller vilka påföljder som ska gälla vid stora gränsöverskridande föroreningar är det mycket effektivare att vidta rättsliga åtgärder mot de ansvariga, i regel företag, i stället för att bara väcka talan mot företagsledning eller tjänstemän. Detta är en fråga som bör diskuteras mer ingående, särskilt möjligheten att delegera ansvaret inom företagen, för annars gäller inte likhet vare sig inför lagen eller i anslutning till de förebyggande åtgärdernas avskräckande effekt.

3.8.1.2   Eftersom harmoniseringen av tillämpningen av straffrätten på företag stöter på begreppsmässiga problem i de olika medlemsstaterna, kommer brottsbekämpningen när det gäller överträdelse av de grundläggande rättigheterna, som ligger till grund för de europeiska standarderna, även i fortsättningen att vara av uteslutande administrativ art, oavsett om det rör sig om initiativ från kommissionen, medlemsstaterna och/eller oberoende myndigheter. När juridiska personer kallas till dessa instanser, som har sanktionsbefogenheter, är det viktigt att de har samma rätt till försvar som vid en straffdomstol.

3.8.2   Även andra frågor tas upp i meddelandet.

3.8.2.1   Ska begreppet ”grov oaktsamhet” definieras i EU-lagstiftningen?

3.8.2.2   I enlighet med princip nulla poena sine lege (inget straff utan skuld) anser EESK att även om EU:s lagstiftning på det straffrättsliga området kan definiera rekvisitet uppsåt, är det dock bara medlemsstaterna som har befogenheter att införa sanktioner vid grov oaktsamhet (ska diskuteras).

3.8.3   Bör man införa bestämmelser om förverkande i EU-lagstiftningen?

3.8.3.1   Även om det inte förefaller finnas någon princip som strider mot att man i EU-lagstiftningen inför påföljder i anslutning till förverkande (ej att förväxla med beslagtagande av tillgångar), bl.a. i samband med narkotikahandel, bör frågan diskuteras ingående om man överväger åtgärder, till exempel konfiskation av tillgångar, något som är ett okänt begrepp i många rättssystem och som kan väcka frågor om proportionalitet och osäkerhet när det gäller påföljderna.

---

(1)  Terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel och organiserad brottslighet.

---