1)

Ska artiklarna 3.1 och 4 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1) tolkas så att de, i avtal med konsumenter, utgör hinder för ett avtalsvillkor om att ingen formell underrättelse krävs, även om detta villkor anges klart och entydigt i avtalet?

2)

Ska Europeiska unionens domstols dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C-421/14), tolkas så att en försening på mer än 30 dagar med en enda avbetalning avseende kapital eller ränta kan utgöra ett tillräckligt grovt avtalsbrott mot bakgrund av lånets varaktighet och belopp och den övergripande balansen i avtalsförhållandena?

3)

Ska artiklarna 3.1 och 4 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 tolkas så att de utgör hinder för ett avtalsvillkor som föreskriver att ett lån får sägas upp till förtida betalning i händelse av en försening med mer än 30 dagar när den nationella rätten, som föreskriver en formell underrättelse inför uppsägning till förtida betalning, tillåter att parterna avtalar om ett undantag från denna bestämmelse under förutsättning att en skälig uppsägningstid föreskrivs i avtalet?

4)

Ska de fyra kriterier som Europeiska unionens domstol fastställde i sin dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C-421/14) för bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor om uppsägning i förtid på grund av gäldenärens bristande avtalsuppfyllelse under en begränsad period anses vara kumulativa eller alternativa?

5)

Om dessa kriterier ska anses vara kumulativa, kan det då anses att ett avtalsvillkor inte är oskäligt mot bakgrund av att det ena eller andra av dessa kriterier väger tyngre i förhållande till de övriga kriterierna?