30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 106/22

—

helt eller delvis upphäva domen i mål T-219/99, British Airways plc mot kommissionen,

—

undanröja eller sänka BA:s böter med ett belopp som överlåts åt domstolen att bedöma som lämpligt och

—

vidta annan åtgärd som domstolen finner nödvändig.

A.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att använda fel metod för att fastställa BA:s provisionssystems utestängande karaktär

Förstainstansrätten förklarade att BA:s provisioner ”skapade lojalitet”, och därför var utestängande. Förstainstansrättens prövning av skapandet av lojalitet kan emellertid inte särskilja den kundlojalitet som uppnås genom ett missbrukande utestängande handlande från den kundlojalitet som är ett resultat av laglig priskonkurrens. Om förstainstansrättens prövning av skapandet av lojalitet accepterades, skulle detta skapa en avsevärd rättslig osäkerhet beträffande omfattningen av laglig priskonkurrens, och skulle på så sätt hindra företag att ingå i laglig priskonkurrens och alltså motverka grundsyftet med gemenskapens konkurrensrätt.

B.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta bevisen för att BA:s provisionssystem inte haft någon inverkan på konkurrenterna

BA:s andra grund för överklagandet rör förstainstansrättens domskäl beträffande effekterna av BA:s provisioner. Tydliga bevis visar att konkurrenternas försäljningsandel ökade under perioden för den påstådda överträdelsen och att BA:s andel av resebyråernas försäljning minskade. Förstainstansrätten avfärdade detta bevis med argumentet att BA:s agerande”utan tvekan” måste ha påverkat dess konkurrenter samt att det utan BA:s förfarande skulle ha gått ännu bättre för konkurrenterna. Förstainstansrätten tillade att när ett dominerande företag genomför metoder som avser att konkurrera ut dess konkurrenter, är den omständigheten att resultatet inte uppnås inte tillräcklig för att det inte skall anses vara fråga om missbruk.

Detta resonemang är felaktigt. För det första kräver konkurrensrätten att domstolen prövar den faktiska eller troliga inverkan av påstått missbruk. Detta var särskilt lämpligt i detta mål eftersom BA:s agerande hade pågått tillräckligt länge för att man skulle kunna fastställa dess påverkan. För det andra fanns det i målet tydliga bevis på att BA:s förfarande inte hade någon inverkan. BA påstår inte att den faktiska inverkan måste påvisas i varje fall. Men det är en helt annan sak att påstå, som förstainstansrätten gör, att man kan bortse från tydliga bevis som pekar på avsaknad av inverkan. Förstainstansrättens domskäl i denna aspekt skulle, om de accepterades, innebära att incitament såsom de ifrågavarande per se skulle utgöra missbruk, oavsett deras faktiska eller troliga inverkan. Detta motsvarar inte innehållet i artikel 82 EG, vilken kräver en prövning av ”samtliga omständigheter” för att fastställa huruvida konkurrenternas möjligheter verkligen begränsats.

C.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte bedöma huruvida det förelåg nackdel för konsumenter under artikel 82 andra stycket b EG

Förfaranden av företag i dominant ställning som begränsar konkurrensmarknaden är olagliga enligt artikel 82 andra stycket b EG endast om det är till nackdel för konsumenter. Artikel 82 andra stycket b EG skyddar tydligt konkurrens och konsumenter, inte konkurrenter. Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte bedöma huruvida BA:s provisioner till framgångsrika resebyråer skadade konsumenter. Den överklagade domen innehåller ingen analys av detta krav, utan inriktas endast på BA:s konkurrenter.

D.

Även om BA:s provisioner i princip hade kunnat ”begränsa” konkurrenternas marknad, gjorde sig förstainstansrätten skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte analysera denna påverkan

BA:s fjärde grund för överklagandet skall beaktas endast om, i motsats till vad som gäller för den första, andra och tredje grunden för överklagandet, dess incitamentsystem i princip kunnat begränsa konkurrenternas marknad till nackdel för konsumenterna, i strid med artikel 82 andra stycket b EG. I den överklagade domen saknas i två hänseenden analys och beräkning av i vilken utsträckning BA:s provisioner begränsat konkurrenternas marknad: (i) förstainstansrätten behandlade MA:s och PRS som om de hade samma verkningar vilket var felaktigt eftersom var och en hade olika termer och villkor samt var tillgängliga för olika perioder, och minst en av dem (PRS) kan inte på någon grund ha varit utestängande; (ii) förstainstansrätten underlät att pröva ”samtliga omständigheter” för att fastställa hur BA:s konkurrenter påverkades av dess provisionssystem.

E.

Förstainstansrätten tillämpade artikel 82 andra stycket c EG felaktigt beträffande den diskriminerande effekten av BA:s provisioner.

Förstainstansrätten tillämpade artikel 82 andra stycket c EG felaktigt då den ansåg att BA:s provisioner var diskriminerande mellan resebyråer. Artikel 82 andra stycket c EG kräver inte att samtliga kunder skall få tillgång till samma priser och villkor. Den förbjuder skillnader endast om: (i) de jämförda transaktionerna är likvärdiga; (ii) villkoren som tillämpas på transaktionerna är olika; och (iii) en handelspartner får en konkurrensnackdel i förhållande till den andra handelspartnern som ett resultat av sådana skillnader. I stället för att tillämpa ordalydelsen av artikel 82 andra stycket c EG, förutsatte förstainstansrätten helt enkelt att blott det faktum att två byråer erhåller olika provisionsbelopp ”naturligtvis” hade en faktisk inverkan på deras möjlighet att konkurrera med varandra.