4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/1

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/2

a)

Domarna Irena Pelikánová och Eugène Buttigieg.

b)

Domarna Irena Pelikánová och Leopoldo Calvo-Sotelo Ibáñez-Martín.

c)

Domarna Eugène Buttigieg och Leopoldo Calvo-Sotelo Ibáñez-Martín.

a)

Domarna Stéphane Gervasoni och Lauri Madise.

b)

Domarna Stéphane Gervasoni och Zoltán Csehi.

c)

Domarna Lauri Madise och Zoltán Csehi.

a)

Domarna Egidijus Bieliūnas och Ian Forrester.

b)

Domarna Egidijus Bieliūnas och Constantinos Iliopoulos.

c)

Domarna Ian Forrester och Constantinos Iliopoulos.

a)

Domarna Ingrida Labucka och Viktor Kreuschitz.

b)

Domarna Ingrida Labucka och Frederik Schalin.

c)

Domarna Viktor Kreuschitz och Frederik Schalin.

a)

Domarna Juraj Schwarcz och Vesna Tomljenović.

b)

Domarna Juraj Schwarcz och Inga Reine.

c)

Domarna Vesna Tomljenović och Inga Reine.

a)

Domarna Franklin Dehousse och Anthony Michael Collins.

b)

Domarna Franklin Dehousse och Virgilijus Valančius.

c)

Domarna Anthony Michael Collins och Virgilijus Valančius.

a)

Domarna Irena Wiszniewska-Białecka och Ignacio Ulloa Rubio.

b)

Domarna Irena Wiszniewska-Białecka och Anna Marcoulli.

c)

Domarna Ignacio Ulloa Rubio och Anna Marcoulli.

a)

Domarna Mariyana Kancheva och Carl Wetter.

b)

Domarna Mariyana Kancheva och Nina Półtorak.

c)

Domarna Carl Wetter och Nina Półtorak.

a)

Domarna Otto Czúcz och Andrei Popescu.

b)

Domarna Dean Spielmann och Peter George Xuereb.

—

när det gäller den första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde avdelningen, genom tillägg, till den ursprungliga sammansättningen som ska avgöra målet, av den fjärde domaren vid den avdelningen och en femte domare från den avdelning som följer i nummerordning (med undantag för avdelningsordföranden), som utses i den ordning som föreskrivs i artikel 8 i rättegångsreglerna;

—

när det gäller den nionde avdelningen, genom tillägg, till den ursprungliga sammansättningen som ska avgöra målet, av de två andra domarna vid den avdelningen.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/5

1)

Artikel 11 A.1 b i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, i dess lydelse enligt rådets direktiv 95/7/EG av den 10 april 1995, ska tolkas på så sätt att värdet på en sakrätt som ger innehavaren nyttjanderätt till fast egendom och kostnaderna för att färdigställa en kontorsbyggnad som har uppförts på den aktuella marken kan ingå i beskattningsunderlaget för en leverans i den mening som avses i artikel 5.7 a i sjätte direktivet, när den skattskyldiga personen visserligen redan har betalat mervärdesskatt på nämnda värde och kostnader, men även omedelbart har gjort fullt avdrag för den mervärdesskatten.

2)

I ett fall som det förevarande, där mark med en byggnad under uppförande har mottagits till följd av upplåtelsen av en sakrätt som ger innehavaren nyttjanderätt till denna fasta egendom, ska artikel 11 A.1 b i sjätte direktivet (direktiv 77/388), i dess lydelse enligt direktiv 95/7, tolkas på så sätt att det värde på sakrätten som ska ingå i beskattningsunderlaget för en leverans i den mening som avses i artikel 5.7 a i sjätte direktivet motsvarar värdet på de belopp som årligen ska betalas i vederlag under den återstående löptiden för det arrendeavtal genom vilket nämnda sakrätt har upplåtits, vilka har korrigerats eller kapitaliserats enligt samma metod som den som används för att fastställa arrendeupplåtelsens värde.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/6

1)

Vid prövningen av frågorna 1-4 i målen C-191/14 och C-192/14, fråga 3 i mål C-295/14 och fråga 1 i målen C-389/14 och C-391/14–C-393/14 har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 15.3 i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG, i den del denna artikel 15.3 utesluter beaktandet av utsläpp från elproducenter vid fastställandet av det högsta årliga antalet utsläppsrätter.

2)

Artikel 4 i och bilaga II till kommissionens beslut 2013/448/EU av den 5 september 2013 om nationella genomförandeåtgärder för övergångsutdelningen av gratis utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG är ogiltiga.

3)

Verkningarna av ogiltigförklaringen av artikel 4 i och bilaga II till beslut 2013/448 begränsas i tiden på så sätt att denna ogiltigförklaring inte har några verkningar förrän efter utgången av en period på tio månader från avkunnandet av förevarande dom för att Europeiska kommissionen ska kunna vidta nödvändiga åtgärder, och att de åtgärder som vidtas fram till utgången av denna period på grundval av de ogiltigförklarade bestämmelserna inte kan ifrågasättas.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/8

1)

Talan ogillas.

2)

Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/8

1)

Talan ogillas.

2)

Republiken Polen ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)

Irland, Republiken Frankrike, Rumänien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/9

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/10

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/10

1)

Artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse ska tolkas på så sätt att vid tillämpningen av denna artikel kan en fysisk person inte samtidigt ha en normal bostad både i en medlemsstat och i ett tredjeland.

2)

Under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet – där den berörda personen har både personlig och yrkesmässig anknytning till ett tredjeland och personlig anknytning till en medlemsstat – ska man, vid fastställandet av huruvida den berörda personen har sin normala bostad i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 1186/2009 i tredjelandet, i samband med helhetsbedömningen av relevanta faktiska omständigheter tillmäta särskild vikt vid den period under vilken den berörda personen har vistats i detta tredjeland.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/11

1)

Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1719/2005 av den 27 oktober 2005 och kommissionens förordning (EG) nr 1214/2007 av den 20 september 2007 ska tolkas så, att en dryck, såsom Ferm Fruit – som erhållits genom jäsning av äppelkoncentrat, är avsedd att förtäras som den är eller som en basingrediens i andra drycker, och som genom rening, däribland ultrafiltrering, har fått en neutral färg, doft och smak och som har en alkoholhalt på 16 volymprocent utan att destillerad alkohol har tillsatts – omfattas av nr 2208 i nomenklaturen.

2)

Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt förordning nr 1719/2005 och förordning nr 1214/2007 ska tolkas så, att drycker med en alkoholhalt på 14 volymprocent, som inte innehåller någon destillerad alkohol och som framställs genom att socker, aromämnen, färgämnen, smakförstärkare, förtjockningsmedel och konserveringsmedel – samt i ett fall grädde – tillsätts till Ferm Fruit, omfattas av nr 2208 i nomenklaturen.

3)

Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt förordning nr 1719/2005 och förordning nr 1214/2007 ska tolkas så, att en dryck med en alkoholhalt på 13,4 volymprocent, som framställs genom att socker, aromämnen, färgämnen, smakförstärkare, förtjockningsmedel, konserveringsmedel och destillerad alkohol tillsätts till Ferm Fruit – där den destillerade alkoholen varken till volym eller till alkoholhalt utgör mer än 49 procent av den alkohol som finns i drycken, och resterande 51 procent är resultatet av en jäsningsprocess – omfattas av nr 2208 i nomenklaturen.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/12

1)

Artikel 24.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG ska tolkas så, att denna bestämmelse ger medlemsstaterna rätt att behålla eller införa ytterligare krav vad gäller de aspekter avseende standardiseringen av förpackningen av tobaksvaror som inte har harmoniserats genom direktivet.

2)

Artikel 13.1 i direktiv 2014/40 ska tolkas så, att den förbjuder att det på märkningen på styckförpackningar, ytterförpackningen eller på själva tobaksvarorna i sig, anbringas upplysningar som omfattas av denna bestämmelse, även när dessa upplysningar är materiellt korrekta.

3)

Vid prövningen av de frågor som ställts av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) (Högsta domstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (förvaltningsrättsliga avdelningen)) har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artiklarna 7, 18, 24.2 och 24.3 i direktiv 2014/40, eller av bestämmelserna i kapitel II i avdelning II i detta direktiv.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/13

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/14

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Bank of Industry and Mine och Europeiska unionens råd ska bära sina respektive rättegångskostnader.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/14

—

ska den domstol som handlägger målet i den sändande staten försäkra sig om att denna adressat vederbörligen, genom det standardformulär som återges i bilaga II till denna förordning, har informerats om sin rätt att vägra att ta emot handlingen,

—

ankommer det på den domstolen att, för det fall denna formalitet har underlåtits, rätta till förfarandet i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning,

—

tillkommer det inte den domstol som handlägger målet att förhindra adressaten från att utnyttja sin rätt att vägra att ta emot handlingen,

—

är det först efter det att adressaten faktiskt har utnyttjat sin rätt att vägra att ta emot handlingen som den domstol som handlägger målet kan pröva om denna vägran är berättigad; denna domstol ska, i detta syfte, ta hänsyn till alla relevanta uppgifter i akten för att fastställa om den berörda personen förstår eller inte förstår det språk på vilket handlingen har avfattats, och

—

kan denna domstol, om den konstaterar att adressatens vägran att ta emot handlingen inte var berättigad, i princip tillämpa de rättsföljder som i ett sådant fall föreskrivs i nationell rätt, under förutsättning att den ändamålsenliga verkan av förordning nr 1393/2007 iakttas.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/15

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/15

1)

Måste näringsidkarens geografiska adress och identitet, i den mening som avses i artikel 7.4 b i direktiv 2005/29/EG (1), anges redan i reklam för specifika varor i en tryckt publikation, även när konsumenterna endast kan köpa nämnda varor via en i reklamen angiven webbplats, tillhörande det företag som gör reklam, och konsumenterna lätt kan erhålla den information som är nödvändig enligt artikel 7.4 i direktivet på eller via denna webbplats?

2)

Har det betydelse för svaret på den första frågan huruvida det företag som gör reklam i den tryckta publikationen gör det för att sälja egna varor och direkt hänvisar till den egna webbplatsen vad avser den information som är nödvändig enligt artikel 7.4 i direktiv 2005/29/EG eller huruvida reklamen gäller andra företags varor vilka säljs via det förstnämnda företagets plattform på Internet och konsumenterna, för att erhålla den information som avses i artikel 7.4 i direktivet, måste klicka sig vidare, en eller flera gånger, till de andra företagens internetsidor via en länk på plattformsoperatörens webbplats, som är den enda webbplats som nämns i reklamen?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/16

1.

Ska artikel 3.1 i direktiv 93/13 (1) tolkas så, att frågan huruvida det föreligger en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet ska bedömas med strikt hänvisning till de förhållanden som rådde då avtalet ingicks, eller kan obalansen även avse det fall att konsumentens prestation under giltighetstiden för ett avtal som avser fortlöpande eller periodiskt återkommande tillhandahållande har blivit orimligt kostsam jämfört med då avtalet ingicks till följd av betydande svängningar i växelkursen?

2.

Innebär kravet att ett avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 att nämnda avtalsvillkor ska ange endast de skäl till varför ovannämnda villkor införs i avtalet samt hur detta villkor fungerar, eller ska det även redogöra för alla möjliga följder som kan innebära att det pris som konsumenten betalar kan variera, exempelvis valutarisken, och kan det mot bakgrund av direktiv 93/13/EEG anses att bankens skyldighet att informera kunden i samband med beviljande av lån endast avser kreditvillkoren, det vill säga ränta, avgifter och de säkerheter som låntagaren åläggs att ställa, och att nämnda skyldighet inte omfattar information om möjliga upp- eller nedgångar i en utländsk valutas växlingskurs?

3.

Ska artikel 4.2 i direktiv 93/13/EEG tolkas så, att begreppen ”avtalets huvudföremål” och ”[förhållandet mellan] å ena sidan … pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” omfattar ett villkor i ett kreditavtal uttryckt i en utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling, med stöd av vilket lånet ska återbetalas i samma valuta?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/17

1)

Mot bakgrund av de ”stödsystem” som definieras i artikel 2 k i direktiv 2009/28/EG, vilka inbegriper bland annat skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader, som instrument för att uppnå de mål avseende användning av förnybar energi som ställs upp i nämnda direktiv 2009/28/EG, ska nämnda incitament eller åtgärder anses vara obligatoriska och bindande för medlemsstaterna, så att de har direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda vid alla typer av offentliga instanser, inbegripet domstolar och förvaltningsmyndigheter?

2)

Ska användningen av uttrycket ”men är inte begränsat till” vid beskrivningen av de skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader som de ”stödsystem” som nämns i föregående fråga kan inbegripa förstås så, att dessa incitament specifikt omfattar icke-beskattning, det vill säga ett förbud mot alla typer av punktskatter eller särskilda avgifter, utöver de generella skatter som belastar den ekonomiska verksamheten och produktionen av elektricitet, som påförs energi från förnybara källor? I denna del uppkommer även följande fråga: Ska på samma sätt ovannämnda allmänna förbud anses omfatta konkurrerande skatter, dubbelbeskattning eller överlappande skatter vad gäller flera generella eller specifika skatter som tas ut under olika skeden i produktionen av förnybar energi, när de påverkar samma beskattningsgrundande händelse som utlöser den aktuella vindkraftsskatten?

3)

För det fall föregående fråga ska besvaras nekande och beskattning av energi från förnybara källor godtas: Ska begreppet ”särskilda ändamål” i artikel 1.2 i direktiv 2008/118/EG tolkas så, att dessa ändamål måste vara exklusiva och att vidare den avgift som påförs förnybar energi sett till hur den är uppbyggd ska vara ha genuint icke-fiskal karaktär, och inte endast ha budget- eller skatteuppbördssyften?

4)

När det gäller vad som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/96/EG om de skattenivåer som medlemsstaterna ska tillämpa på energiprodukter och elektricitet, tar direktivet som utgångspunkt för de minimiskattenivåer som anges i direktivet summan av de direkta och indirekta skatter som påförts på dessa produkter när de frisläppts för förbrukning. Innebär detta att den skattenivå som krävs av detta direktiv inte omfattar nationella skatter som inte är av genuint icke-fiskal karaktär, såväl sett till hur de är uppbyggda som till deras särskilda ändamål, tolkat i enlighet med det svar som ges på den föregående frågan?

5)

Utgör begreppet kostnader i artikel 13.1 e i direktiv 2009/28/EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska ges en vid tolkning, så att det inbegriper, och är synonymt med, skatt i allmänhet?

6)

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställes följande fråga: Kan de kostnader som ska betalas av de konsumenter som avses i nämnda artikel 13.1 e, endast inbegripa de avgifter eller skatter som i förekommande fall syftar till att kompensera för de skador som orsakas på miljön och till att avhjälpa dessa skador med hjälp av den uppburna skatten, men inte de avgifter eller skatter på icke-förorenande energi vilkas primära syfte rör budgeten eller skatteuppbörden?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/18

1)

Mot bakgrund av de ”stödsystem” som definieras i artikel 2 k i direktiv 2009/28/EG, vilka inbegriper bland annat skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader, som instrument för att uppnå de mål avseende användning av förnybar energi som ställs upp i nämnda direktiv 2009/28/EG, ska nämnda incitament eller åtgärder anses vara obligatoriska och bindande för medlemsstaterna, så att de har direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda vid alla typer av offentliga instanser, inbegripet domstolar och förvaltningsmyndigheter?

2)

Ska användningen av uttrycket ”men är inte begränsat till” vid beskrivningen av de skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader som de ”stödsystem” som nämns i föregående fråga kan inbegripa förstås så, att dessa incitament specifikt omfattar icke-beskattning, det vill säga ett förbud mot alla typer av punktskatter eller särskilda avgifter, utöver de generella skatter som belastar den ekonomiska verksamheten och produktionen av elektricitet, som påförs energi från förnybara källor? I denna del uppkommer även följande fråga: Ska på samma sätt ovannämnda allmänna förbud anses omfatta konkurrerande skatter, dubbelbeskattning eller överlappande skatter vad gäller flera generella eller specifika skatter som tas ut under olika skeden i produktionen av förnybar energi, när de påverkar samma beskattningsgrundande händelse som utlöser den aktuella vindkraftsskatten?

3)

För det fall föregående fråga ska besvaras nekande och beskattning av energi från förnybara källor godtas: Ska begreppet ”särskilda ändamål” i artikel 1.2 i direktiv 2008/118/EG tolkas så, att dessa ändamål måste vara exklusiva och att vidare den avgift som påförs förnybar energi sett till hur den är uppbyggd ska vara ha genuint icke-fiskal karaktär, och inte endast ha budget- eller skatteuppbördssyften?

4)

När det gäller vad som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/96/EG om de skattenivåer som medlemsstaterna ska tillämpa på energiprodukter och elektricitet, tar direktivet som utgångspunkt för de minimiskattenivåer som anges i direktivet summan av de direkta och indirekta skatter som påförts på dessa produkter när de frisläppts för förbrukning. Innebär detta att den skattenivå som krävs av detta direktiv inte omfattar nationella skatter som inte är av genuint icke-fiskal karaktär, såväl sett till hur de är uppbyggda som till deras särskilda ändamål, tolkat i enlighet med det svar som ges på den föregående frågan?

5)

Utgör begreppet kostnader i artikel 13.1 e i direktiv 2009/28/EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska ges en vid tolkning, så att det inbegriper, och är synonymt med, skatt i allmänhet?

6)

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställes följande fråga: Kan de kostnader som ska betalas av de konsumenter som avses i nämnda artikel 13.1 e, endast inbegripa de avgifter eller skatter som i förekommande fall syftar till att kompensera för de skador som orsakas på miljön och till att avhjälpa dessa skador med hjälp av den uppburna skatten, men inte de avgifter eller skatter på icke-förorenande energi vilkas primära syfte rör budgeten eller skatteuppbörden?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/19

1)

Mot bakgrund av de ”stödsystem” som definieras i artikel 2 k i direktiv 2009/28/EG, vilka inbegriper bland annat skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader, som instrument för att uppnå de mål avseende användning av förnybar energi som ställs upp i nämnda direktiv 2009/28/EG, ska nämnda incitament eller åtgärder anses vara obligatoriska och bindande för medlemsstaterna, så att de har direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda vid alla typer av offentliga instanser, inbegripet domstolar och förvaltningsmyndigheter?

2)

Ska användningen av uttrycket ”men är inte begränsat till” vid beskrivningen av de skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader som de ”stödsystem” som nämns i föregående fråga kan inbegripa förstås så, att dessa incitament specifikt omfattar icke-beskattning, det vill säga ett förbud mot alla typer av punktskatter eller särskilda avgifter, utöver de generella skatter som belastar den ekonomiska verksamheten och produktionen av elektricitet, som påförs energi från förnybara källor? I denna del uppkommer även följande fråga: Ska på samma sätt ovannämnda allmänna förbud anses omfatta konkurrerande skatter, dubbelbeskattning eller överlappande skatter vad gäller flera generella eller specifika skatter som tas ut under olika skeden i produktionen av förnybar energi, när de påverkar samma beskattningsgrundande händelse som utlöser den aktuella vindkraftsskatten?

3)

För det fall föregående fråga ska besvaras nekande och beskattning av energi från förnybara källor godtas: Ska begreppet ”särskilda ändamål” i artikel 1.2 i direktiv 2008/118/EG tolkas så, att dessa ändamål måste vara exklusiva och att vidare den avgift som påförs förnybar energi sett till hur den är uppbyggd ska vara ha genuint icke-fiskal karaktär, och inte endast ha budget- eller skatteuppbördssyften?

4)

När det gäller vad som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/96/EG om de skattenivåer som medlemsstaterna ska tillämpa på energiprodukter och elektricitet, tar direktivet som utgångspunkt för de minimiskattenivåer som anges i direktivet summan av de direkta och indirekta skatter som påförts på dessa produkter när de frisläppts för förbrukning. Innebär detta att den skattenivå som krävs av detta direktiv inte omfattar nationella skatter som inte är av genuint icke-fiskal karaktär, såväl sett till hur de är uppbyggda som till deras särskilda ändamål, tolkat i enlighet med det svar som ges på den föregående frågan?

5)

Utgör begreppet kostnader i artikel 13.1 e i direktiv 2009/28/EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska ges en vid tolkning, så att det inbegriper, och är synonymt med, skatt i allmänhet?

6)

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställes följande fråga: Kan de kostnader som ska betalas av de konsumenter som avses i nämnda artikel 13.1 e, endast inbegripa de avgifter eller skatter som i förekommande fall syftar till att kompensera för de skador som orsakas på miljön och till att avhjälpa dessa skador med hjälp av den uppburna skatten, men inte de avgifter eller skatter på icke-förorenande energi vilkas primära syfte rör budgeten eller skatteuppbörden?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/20

1)

Mot bakgrund av de ”stödsystem” som definieras i artikel 2 k i direktiv 2009/28/EG, vilka inbegriper bland annat skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader, som instrument för att uppnå de mål avseende användning av förnybar energi som ställs upp i nämnda direktiv 2009/28/EG, ska nämnda incitament eller åtgärder anses vara obligatoriska och bindande för medlemsstaterna, så att de har direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda vid alla typer av offentliga instanser, inbegripet domstolar och förvaltningsmyndigheter?

2)

Ska användningen av uttrycket ”men är inte begränsat till” vid beskrivningen av de skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader som de ”stödsystem” som nämns i föregående fråga kan inbegripa förstås så, att dessa incitament specifikt omfattar icke-beskattning, det vill säga ett förbud mot alla typer av punktskatter eller särskilda avgifter, utöver de generella skatter som belastar den ekonomiska verksamheten och produktionen av elektricitet, som påförs energi från förnybara källor? I denna del uppkommer även följande fråga: Ska på samma sätt ovannämnda allmänna förbud anses omfatta konkurrerande skatter, dubbelbeskattning eller överlappande skatter vad gäller flera generella eller specifika skatter som tas ut under olika skeden i produktionen av förnybar energi, när de påverkar samma beskattningsgrundande händelse som utlöser den aktuella vindkraftsskatten?

3)

För det fall föregående fråga ska besvaras nekande och beskattning av energi från förnybara källor godtas: Ska begreppet ”särskilda ändamål” i artikel 1.2 i direktiv 2008/118/EG tolkas så, att dessa ändamål måste vara exklusiva och att vidare den avgift som påförs förnybar energi sett till hur den är uppbyggd ska vara ha genuint icke-fiskal karaktär, och inte endast ha budget- eller skatteuppbördssyften?

4)

När det gäller vad som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/96/EG om de skattenivåer som medlemsstaterna ska tillämpa på energiprodukter och elektricitet, tar direktivet som utgångspunkt för de minimiskattenivåer som anges i direktivet summan av de direkta och indirekta skatter som påförts på dessa produkter när de frisläppts för förbrukning. Innebär detta att den skattenivå som krävs av detta direktiv inte omfattar nationella skatter som inte är av genuint icke-fiskal karaktär, såväl sett till hur de är uppbyggda som till deras särskilda ändamål, tolkat i enlighet med det svar som ges på den föregående frågan?

5)

Utgör begreppet kostnader i artikel 13.1 e i direktiv 2009/28/EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska ges en vid tolkning, så att det inbegriper, och är synonymt med, skatt i allmänhet?

6)

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställes följande fråga: Kan de kostnader som ska betalas av de konsumenter som avses i nämnda artikel 13.1 e, endast inbegripa de avgifter eller skatter som i förekommande fall syftar till att kompensera för de skador som orsakas på miljön och till att avhjälpa dessa skador med hjälp av den uppburna skatten, men inte de avgifter eller skatter på icke-förorenande energi vilkas primära syfte rör budgeten eller skatteuppbörden?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/21

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/22

1.

Är EU-domstolen, för att undvika oförenliga domar, behörig att tolka tullkonventionen om internationell transport av gods upptaget i TIR-carnet (TIR-konventionen) av den 14 november 1975, Genève, som godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2112/78 (1) av den 25 juli 1978) av den 14 november 1975, (EGT L 252, 1978. s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 36) (konventionen trädde för gemenskapens del i kraft den 20 juni 1983) – på ett för medlemsstaternas domstolar bindande sätt – i frågan om det område som regleras i artiklarna 8 och 11 i denna konvention, för att bedöma huruvida det föreligger ett ansvar för den garanterande sammanslutningen, såsom även regleras i artikel 457.2 i tillämpningsförordningen för tullkodexen (2)?

2.

Är det vid en tolkning av artikel 457.2 i tillämpningsförordningen för tullkodexen jämförd med artikel 8.7 (nu artikel 11.2) i [TIR-konventionen] och de förklarande anmärkningarna till dem, tillåtet att utgå från att tullmyndigheterna i ett fall som det här aktuella enligt artikel 8.1 och 8.2 i [TIR-konventionen] i så stor utsträckning som möjligt ska kräva betalning av de belopp som ska betalas från den direkt ansvarige innehavaren av TIR-carneten innan de kräver betalning från den garanterande sammanslutningen?

3.

Ska den mottagare som förvärvat eller tagit hand om en vara för vilken det föreligger kännedom om att den har transporterats med TIR-carnet, för vilken inte har fastställts att den har företetts vid bestämmelsetullkontoret och deklarerats, endast med anledning av dessa omständigheter antas utgöra den person som borde ha varit medveten om att varan har undandragits från tullövervakning, och ska denne anses vara solidariskt betalningsansvarig i den mening som avses i artikel 203.3 tredje strecksatsen i [rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen] jämfört med artikel 213 i samma förordning?

4.

Om den tredje frågan besvaras jakande: Utgör en underlåtenhet från tullmyndigheternas sida att kräva betalning av tullskulden från denna mottagare hinder mot att ansvar uppkommer – vilket även regleras i artikel 457.2 i tillämpningsförordningen för tullkodexen – för den garanterande sammanslutningen enligt artikel 1.16 i [TIR-konventionen]?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/23

1.

Är principen om rättsmissbruk, vilken enligt [domstolens] dom Halifax är tillämplig på mervärdesskatteområdet, direkt tillämplig gentemot en enskild person när det inte finns någon nationell bestämmelse som ger uttryck för den principen i en situation som den förevarande där en omdefiniering av transaktionerna före försäljningen och köp och sälj-transaktionerna (gemensamt kallade klagandenas transaktioner), enligt Commissioners krav, skulle medföra en skyldighet för klagandena att betala mervärdesskatt när en korrekt tillämpning av vid tidpunkten gällande nationella bestämmelser på klagandenas transaktioner inte hade medfört en sådan skyldighet?

2.

Om svaret på fråga 1 är att principen om rättsmissbruk är direkt tillämplig gentemot en enskild person trots avsaknaden av en nationell bestämmelse som ger uttryck för den principen, var den principen i så fall tillräckligt klar och precis för att tillämpas på klagandenas transaktioner, vilka genomfördes innan domstolens dom i målet Halifax hade meddelats och i synnerhet med beaktande av principerna om rättssäkerhet och skydd för klagandenas berättigade förväntningar?

3.

Om principen om rättsmissbruk är tillämplig på klagandenas transaktioner och de därför ska omdefinieras -

4.

Ska den nationella domstolen vid prövningen av huruvida det väsentliga syftet med klagandenas transaktioner var att erhålla en skattefördel beakta transaktionerna före försäljningen (som genomfördes enbart av skatteskäl) för sig eller ska syftet med klagandenas transaktioner bedömas som en helhet?

5.

Ska section 4.9 i [Value Added Tax] Act betraktas som nationell lag som införlivar sjätte direktivet (1), trots att den är oförenlig med bestämmelsen i artikel 4.3 i sjätte direktivet enligt vilken, korrekt tillämpad, klagandena, avseende tillhandahållande före första inflyttning av byggnader, skulle behandlas som skattskyldiga trots att en tidigare överlåtelse skett som var skattepliktig?

6.

Om section 4.9 är oförenlig med sjätte direktivet, ska klagandenas åberopande av denna bestämmelse betraktas som rättsmissbruk i strid med de principer som erkänts i domstolens dom Halifax?

7.

Alternativt, om section 4.9 inte är oförenlig med sjätte direktivet, har klagandena erhållit en skattefördel som strider mot direktivets syfte och/eller section 4?

8.

Även om section 4.9 inte ska anses införliva sjätte direktivet, ska principen om rättsmissbruk i den mening som avses i domstolens dom i målet Halifax ändå tillämpas på de aktuella transaktionerna med hänvisning till de kriterier som domstolen slog fast domen Halifax?

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/24

—

upphäva tribunalens dom av den 29 februari 2016 i mål T-265/12, Schenker Ltd mot Europeiska kommissionen,

—

ogiltigförklara artikel 1.1 a i kommissionens beslut C(2012) 1959 final, av den 28 mars 2012 rörande ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/39462 – Spedition), eller alternativt återförvisa målet till tribunalen,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att kommissionen fick grunda sig på Deutsche Posts ansökan om immunitet, att principen om förbud mot dubbel representation inte hade åsidosatts och att kommissionen inte var tvungen att undersöka ett eventuellt åsidosättande av denna princip.

2.

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att tolka artikel 1 i förordning nr 141/62 (1) så, att den inte är tillämplig på agerandet enligt ”UK New Export System”.

3.

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att slå fast ”UK New Export System”, trots att det endast avsåg klareringstjänster för transporter från Förenade kungariket till länder utanför EES, på ett märkbart sätt kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna.

4.

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen inte åsidosatte artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, principen om god förvaltningssed och motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF när den beslutade att inte hålla The Brink’s Company gemensamt och solidariskt ansvarigt tillsammans med klaganden (en efterträdare till BAX Global Ltd. (UK)) för agerande enligt ”UK New Export System”.

5.

Tribunalen gjorde den felaktig rättstillämpning genom att förvränga innehållet i det omtvistade beslutet, överskrida sin behörighet enligt artikel 264 FEUF och underlåta att göra en avvägning vid tillämpningen av proportionalitetsprincipen när den konstaterade att kommissionen inte hade åsidosatt artikel 23 i förordning nr 1/2003 (2), proportionalitetsprincipen och principen om att straffets stränghet måste vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen, när böterna beräknades.

6.

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fastställde den nedsättning av böterna som kommissionen gjort med stöd av 2006 års meddelande om förmånlig behandling (3) och har förvrängt innehållet i beslutet.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/25

—

upphäva tribunalens dom av den 29 februari 2016 i mål T-267/12 Deutsche Bahn AG m.fl. mot Europeiska kommissionen,

—

ogiltigförklara artiklarna 1.2 g, 1.3 b och 1.4 h i kommissionens beslut av den 28 mars 2012 i ärende COMP/39462 – Freight Forwarding (beslutet) eller, i andra hand, återförvisa målet till tribunalen,

—

ogiltigförklara eller, i andra hand, sätta ned de böter som anges i artiklarna 2.2 g, 2.3 a, 2.3 b och 2.4 h i beslutet eller, i tredje hand, återförvisa målet till tribunalen, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade rätt att förlita sig på Deutsche Posts ansökan om immunitet, att principen om förbud mot dubbel representation inte hade åsidosatts och att kommissionen inte behövde utreda ett eventuellt åsidosättande av denna princip.

2.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tolka artikel 1 i förordning nr 141/62 (1) så, att den inte var tillämplig på förfarandet ”Advance Manifest System”.

3.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte åsidosatt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, principen om god förvaltning och motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) genom att inte hålla The Brink’s Company och Schenker China Ltd. (i egenskap av efterträdare till BAX Global (China) Co. Ltd.) solidariskt ansvariga för förfarandet ”Chinese Currency Adjustment Factor”.

4.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att missuppfatta innebörden av beslutet, överskrida sina befogenheter enligt artikel 264 FEUF, samt genom att underlåta att göra en tillbörlig avvägning vid tillämpningen av proportionalitetsprincipen när den fann att kommissionen, vid beräkningen av böterna, inte hade åsidosatt artikel 23 i förordning nr 1/2003 (2), proportionalitetsprincipen och principen om påföljdens adekvans i förhållande till överträdelsen.

5.

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde kommissionens beslut att sätta ned bötesbeloppen enligt de procentsatser som anges i 2006 års tillkännagivande (3). Tribunalen missuppfattade innehållet i beslutet och åsidosatte klagandenas rätt till en rättvis rättegång.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/27

—

upphäva den överklagade domen i den del tribunalen inte godtog klagandens första grund gällande överträdelserna

—

ändra artiklarna 2.2 och 2.3 i beslutet av den 28 mars 2012 i ärende COMP/39462 – Spedition (nedan kallat beslutet) i den del dessa artiklar berör klagandena och, med stöd av sin obegränsade behörighet, sätta ned de böter som dessa ålagts, och

—

under alla omständigheter förplikta kommissionen att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta klagandenas rättegångskostnader för förfarandena vid tribunalen och domstolen.

1.

Tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att den uppenbart har överskridit ramarna för en skälig bedömning av bevisningen avseende huruvida överträdelserna i fråga, särskilt AMS- och CAF-överträdelserna, avsåg all spedition som ett ”paket av tjänster”.

2.

Tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa den i rättspraxis fastslagna principen att kommissionen, vid en överträdelse avseende en komponent hos en vara eller tjänst, endast ska beakta försäljningar som är hänförliga till den komponenten.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/28

1)

Följande rättsakter ogiltigförklaras i de delar som avser Good Luck Shipping LLC:

2)

Verkningarna av beslut 2013/661 ska bestå med avseende på Good Luck Shipping, fram till dess ogiltigförklaringen av förordning nr 1154/2013 träder i kraft.

3)

Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Good Luck Shippings rättegångskostnader.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/29

1)

McCarron Poultry Ltd förpliktas att till Europeiska kommissionen utge 900 662,25 euro jämte dröjsmålsränta enligt en räntesats på 2,50 procent per år, beräknat från den 1 december 2010 fram till det datum då fordran betalats till fullo.

2)

McCarron Poultry ska ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/29

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Rättegångsdeltagarna ska bära sina egna rättegångskostnader.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/30

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Ice Mountain Ibiza, SL ska bära rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/31

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Ice Mountain Ibiza, SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/31

1)

Överklagandet ogillas.

2)

El Corte Inglés, SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/32

1)

Målen T-422/15 och T-423/15 förenas vad gäller denna dom.

2)

Överklagandena ogillas.

3)

U-R LAB ska ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/33

—

ogiltigförklara beslutet av den 15 juni 2015, varigenom Easme avslog sökandens ansökan,

—

förplikta Easme att betala ut ett belopp på 50 000 euro i skadestånd för förlusten av möjligheten och ett belopp på 90 800 euro i skadestånd för den ekonomiska skada som sökanden vållats, och

—

förplikta Easme att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den webbportal, varigenom sökandens ansökan – med anledning av den ansökningsomgång och därmed förknippade verksamheter som omfattas av Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation (2014–2020) – skulle ha lämnats in var inte tillgänglig på grund av ett tekniskt fel.

2.

Andra grunden: Sökanden har inte, i motsats till vad Easme gör gällande, agerat bedrägligt när det skrev under utfästelsen vid inlämnandet av dess ansökningshandlingar.

3.

Tredje grunden: Avslaget på den ansökan som sökanden har lämnat in strider mot bestämmelserna om stöd.

1.

Första grunden: Den ekonomiska skada som sökanden har vållats på grund av förlusten av möjligheten.

2.

Andra grunden: Den ekonomiska skada som sökanden har vållats till följd av den tid som sökanden har lagt ned med anledning av anbudsinfordran.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/33

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

upphäva överlåtelse T8391925 av den 14 april 2014.

—

Åsidosättande av artikel 17 i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av regel 31 i förordning nr 2868/95.

—

Åsidosättande av regel 84.3 b i förordning nr 2868/95.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/34

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/180 av den 9 februari 2016 om ändring av bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU om djurhälsoåtgärder för att bekämpa afrikansk svinpest i vissa medlemsstater vad gäller posterna för Estland, Litauen och Polen (EUT L 35, s. 12), i den mån genomförandebeslutet upptar kommunen Czyże, resterande del av kommunen Zabłudów och kommunen Hajnówka med staden Hajnówka i del II till bilagan till beslut 2014/709/EU,

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden rör ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom att kommissionen inte har iakttagit kravet på att de angripna åtgärderna ska vara nödvändiga för att uppnå de eftersträvade målen, att kommissionen inte har iakttagit kravet på att de angripna åtgärderna ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och att kommissionen inte iakttagit kravet på att de angripna åtgärderna ska vara proportionerliga i strikt mening.

2.

Den andra grunden rör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, s. 13) och i interna regler för ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

3.

Den tredje grunden rör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten i det angripna beslutet.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/35

—

ta upp ansökan och de ogiltighetsgrunder som åberopas i denna till sakprövning,

—

bifalla talan såvitt avser de ogiltighetsgrunder som åberopas i ansökan och, som följd härav, ogiltigförklara det angripna beslutet,

—

förordna om att ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF ska inledas, så att sökanden kan utöva sina processuella rättigheter och så att kommissionen formellt och på ett rättsenligt sätt kan avgöra frågan om de tvivel den haft angående de aktuella stödens förenlighet, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden

Sökanden anför i första hand att kommissionen har antagit ett beslut genom vilket ett individuellt stöd har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden i strid med artikel 250 FEUF och kollegialitetsprincipen, eftersom beslutet inte antogs av kommissionskollegiet, och i strid med såväl artikel 108.2 FEUF som artiklarna 4 och 13 i förordning nr 659/1999, (1) eftersom den inte hade inlett det formella förfarandet innan den antog beslutet.

2.

Andra grunden

Sökanden åberopar genom den andra ogiltighetsgrunden, som framställs i andra hand, att artikel 107.3 FEUF har åsidosatts. Sökanden anser nämligen att kommissionen gjorde fel vid bedömningen av huruvida stödet var förenligt med den inre marknaden.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/36

—

fastställa att EU-figurmärket ”MAKE UP FOR EVER PROFESSIONAL” nr 3 371 341 är giltigt för samtliga varor och tjänster som avses i registreringsansökan,

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

återförvisa ärendet till EUIPO för vidare handläggning om det visar sig nödvändigt,

—

förplikta bolaget L’Oréal att ersätta rättegångskostnaderna för förfarandet vid EUIPO:s invändningsenhet, EUIPO:s överklagandenämnd, samt förevarande överklagande vid tribunalen.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och 7.1 c i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 7.3 i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/37

—

bifalla överklagandet och ogiltigförklara det överklagade beslutet i sin helhet,

—

förordna om att ansökan om registrering som EU-varumärke av ordmärket LITU ska avslås beträffande samtliga varor, och

—

förplikta motparten och/eller motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/38

—

ändra det överklagade beslutet, och

—

följaktligen, godta ansökan om registrering av EU-varumärke nr 10 985 323 ANDREA INCONTRI i dess helhet,

—

förplikta de andra parterna att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen, såväl som kostnaderna i invändningsförfarandet och överklagandeförfarandet vid EUIPO.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/38

—

ogiltigförklara det beslut som fattades av ERCEASs överklagandekommitté den 26 februari 2016, med referens Ares (2016) 1020667-29/02/2016 efter ett formellt överklagande (formal redess) som framställdes den 22 december 2015 och riktades mot professor José Labastidas utvärderingsskrivelse av den 17 december 2015 med referens Ares (2015) 5922529,

—

ogiltigförklara professor José Labastidas utvärderingsskrivelse av den 17 december 2015 med referens Ares (2015) 5922529 samt rättsakter som hänger samman med de nämnda rättsakterna, däribland förteckningen över projekt som godkänts av grupp SH5 – Cultures and Cultural Production i ERC-Cog-2015, vilken offentliggjordes av ERCEA den 12 februari 2016,

—

ogiltigförklara alla föregående, följande eller härmed sammanhängande rättsakter.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/39

—

förklara att sökandens talan kan tas upp till prövning,

—

ogiltigförklara rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, i den del den rör sökanden,

—

ogiltigförklara rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, i den del det rör sökanden,

—

ogiltigförklara efterföljande beslut och förordningar som förlänger de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 och uppdaterar skälen, det vill säga

—

förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna med tillämpning av artiklarna 87 och 91 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av de kriterier som anges i artikel 1 i beslut 2014/119/Gusp, som återges i skäl 4 i förordning (EU) nr 208/2014, i skäl 3 i beslut 2015/364/Gusp, som återges i skäl 2 i förordning (EU) nr 2015/357, i skäl 4 i beslut 2015/876/Gusp, som återges i skäl 3 i förordning (EU) nr 2015/357, i skäl 4 i beslut 2016/318/Gusp, som återges i skäl 2 i förordning (EU) nr 2015/357.

4.

Fjärde grunden: Rådet har gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

5.

Femte grunden: Uppenbart åsidosättande av sökandens rätt till egendom.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/40

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta motparten eller motparterna att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 52.1 a i samma förordning.

—

De motstående varumärkenas samexistens med andra kännetecken som innehåller uttrycket ”FREE STYLE”.

—

Överklagandenämnden har i det överklagade beslutet felaktigt tagit upp den bevisning som sökanden lagt fram efter utgången av den frist som anges i artikel 76.1 och 76.2 i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/41

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta motparten eller motparterna att ersätta rättegångskostnaderna.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/42

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

avslå invändning nr B 2 307 737 som framställts av Bodegas Grupo Yllera SL mot den ansökan om registrering av EU-varumärke nr 12 162 921 som bolaget Vignerons de la Méditerranée inkommit med, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/43

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna för förevarande förfarande, för förfarandet vid överklagandenämnden och för ogiltighetsförfarandet vid EUIPO.

—

Åsidosättande av artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/43

—

upphäva det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta kostnaderna vid tribunalen och överklagandenämnden samt kostnaderna för ogiltighetsförfarandet.

—

Åsidosättande av artikel 5.1 b i förordning nr 6/2002.

—

Åsidosättande av artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/44

—

upphäva personaldomstolens dom av den 2 mars 2016 i mål F-3/15, Frieberger och Vallin mot kommissionen, i den del personaldomstolen där fann att det fanns fog för den fjärde grunden för talan,

—

vad gäller förfarandet i första instans, i den utsträckning personaldomstolen fann att målet kunde avgöras i sak, ogilla talan och förplikta sökandena i första instans att ersätta rättegångskostnaderna, och

—

vad gäller överklagandet, förplikta vardera parten att bära sina rättegångskostnader i denna instans.

1.

Första grunden: Missuppfattning av de argument som anfördes i första instans samt åsidosättande av förbudet mot att döma utöver vad parterna har yrkat (ultra petita).

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 26.5 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

3.

Tredje grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet överföring av pensionsrättigheter enligt artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/45

—

upphäva den dom som Europeiska unionens personaldomstol meddelade den 2 mars 2016 i mål F-60/15,

—

förplikta Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet att ersätta samtliga rättegångskostnader i båda instanser.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rättskraften i dom av den 15 september 2011, Bennett m.fl./harmoniseringskontoret, F-102/09, EU:F:2011:138.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43) som genomförde det ramavtal om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999 mellan de allmänna branschövergripande organisationerna, liksom av väletablerade internationella socialrättsliga principer och normer om anställningstrygghet.

4.

Fjärde grunden: Bristande motivering av den överklagade domen.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/46

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, i den del det är till klagandens nackdel, det vill säga i den mån den talan som väcktes av sökanden – här klaganden – avslogs, och i den mån varumärkesinnehavarens överklagande ledde till att annuleringsenhetens överklagade beslut upphävdes och ansökan om upphävande därmed avslogs,

—

såvida tribunalen anser sig behörig att ändra beslutet: upphäva unionsvarumärke nr 3 743 663 i dess helhet, och i annat fall eller i övrigt återförvisa målet till EUIPO,

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 15.1 a i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 75 i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/46

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

fastställa att det varumärke som är föremål för ansökan nr MC 013 666 871 har godkänts för registrering som gemenskapsvarumärke för varor och tjänster i klasserna 29, 30, 32 och 43 som avses i registreringsansökan av den 23 januari 2015,

—

förplikta EUIPO att ersätta samtliga kostnader som den varumärkessökande hade inom ramen för registreringsförfarandet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/47

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/48

—

upphäva det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO (och motparten vid överklagandenämnden, om den intervenerar) att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/49

—

ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2016/318 av den 4 mars 2016 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 60, 2016, s. 76) i den del det rör sökanden,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2016/311 av den 4 mars 2016 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 60, 2016, s. 1), på grund av att den underlåter att upphäva förordning nr 208/2014, i den del den rör sökanden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Europeiska unionens råd (nedan kallat rådet) saknade korrekt rättslig grund för antagandet av de omtvistade åtgärderna. För det första var villkoren för tillämpning av artikel 29 FEUF inte uppfyllda vad gäller de omtvistade åtgärderna, av bland annat följande skäl: (i) De skäl som rådet uttryckligen uppgav (stärkande av rättsstaten och respekten för mänskliga rättigheter i Ukraina) är endast vaga påståenden som inte med framgång kan åberopas som giltiga grunder för dessa åtgärder. (ii) Den grund som rådet åberopar uppfyller inte kraven med avseende på rättslig kontroll som uppställs under dessa förhållanden. (iii) Antagandet av restriktiva åtgärder gentemot sökanden stödjer och legitimerar i praktiken den nya ukrainska regimens agerande, vilken själv underminerar ett korrekt förfarande och rättsstaten och som åsidosätter, och ämnar att systematiskt åsidosätta, mänskliga rättigheter. För det andra var villkoren för tillämpning av artikel 215 FEUF inte uppfyllda, eftersom det inte förelåg något giltigt beslut enligt kapitel 2 i avdelning V FEU. För det tredje fanns det inte något samband som var tillräckligt för att artikel 215 FEUF skulle tillämpas gentemot sökanden.

2.

Andra grunden: Rådet missbrukade sina befogenheter. Rådets egentliga syfte med de omtvistade åtgärderna var väsentligen att försöka ställa in sig hos den nuvarande regimen i Ukraina (så att Ukraina närmar sig EU), och inte de syften/skäl som angavs i inledningen av de omtvistade åtgärderna.

3.

Tredje grunden: Rådet underlät att ange skäl. ”Skälen” som anges i de omtvistade åtgärderna för att inkludera sökanden är (utöver att vara felaktiga) klichéartade, olämpliga och olämpligt preciserade.

4.

Fjärde grunden: Sökanden uppfyller inte det angivna kriteriet för att en person ska upptas i förteckningen vid relevant tidpunkt.

5.

Femte grunden: Rådet gjorde en uppenbart felaktig bedömning när det inkluderade sökanden i de omtvistade åtgärderna. Genom att åter peka ut sökanden, trots den uppenbara avsaknaden av samband mellan ”skälen” och det relevanta kriteriet för utpekande, gjorde rådet ett uppenbart fel.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar och/eller rätt till ett effektivt rättsskydd. Rådet har bland annat underlåtit att på ett lämpligt sätt höra sökanden innan denne åter pekas ut. Sökanden har inte heller getts en korrekt eller rättvis möjlighet att vare sig korrigera felaktigheter eller framlägga uppgifter rörande sina personliga omständigheter.

7.

Sjunde grunden: Sökandens rätt till egendom enligt artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts, bland annat eftersom de restriktiva åtgärderna utgör en omotiverad och oproportionerlig inskränkning av dessa rättigheter, av bland annat följande skäl: (i) Det finns inget som tyder på att några tillgångar som sökanden påståtts ha förskingrat anses ha förts ut ur Ukraina. (ii) Det är varken nödvändigt eller lämpligt att frysa sökandens samtliga tillgångar, eftersom ukrainska myndigheter nu har uppskattat omfattningen av de förluster som varit föremål för prövning i brottmål mot sökanden.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/50

—

ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2016/318 av den 4 mars 2016 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 60, 2016, s. 76) i den del beslutet rör sökanden,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2016/311 av den 4 mars 2016 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 60, 2016, s. 1), på grund av att den inte upphäver förordning nr 208/2014, i den del förordningen rör sökanden,

—

förplikta rådet att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Sökanden gör gällande att Europeiska unionens råd (nedan kallat rådet) saknade en lämplig rättslig grund för de angripna åtgärderna. Argument till stöd för detta och följande grunder inkluderar följande. Villkoren för att rådet ska kunna stödja sig på artikel 29 FEU var inte uppfyllda genom de angripna åtgärderna. De angripna åtgärderna var oförenliga med de mål som uttryckligen åberopats i rådets beslut (Gusp) 2016/318 (rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna i Ukraina). De angripna åtgärderna undergräver rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter genom att stödja en regim som inte har en tradition av att kontrollera att de mänskliga rättigheterna respekteras eller att rättsstatsprincipen iakttas. Rådet kan inte rätteligen hysa någon tillit till beslut av Ukrainas allmänna åklagarmyndighet eller domstolar, bland annat eftersom de varken är oberoende eller opartiska, samt är utsatta för politisk inblandning från den nuvarande regimen i Ukraina. Oskuldspresumtionen, som sökanden har rätt att omfattas av, har vid flera tillfällen åsidosatts av de ukrainska myndigheterna.

2.

Andra grunden: Sökanden gör gällande att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Rådets faktiska syfte när det genomförde de angripna åtgärderna var, och är, att vinna den nuvarande regimen i Ukrainas gunst och att maximera sitt politiska inflytande hos den regimen, vilket inte är att använda sig av sina befogenheter på ett korrekt sätt.

3.

Tredje grunden: Sökanden gör gällande att rådet underlåtit att på ett tillfredsställande sätt ange korrekta eller tillräckliga skäl, och endast har stött sig på standardformuleringar och oprecisa påståenden.

4.

Fjärde grunden: Sökanden gör gällande att den inte uppfyller det villkor som anges för att en person ska kunna tas upp i förteckningen vid den relevanta tidpunkten. De uppgifter som rådet stött sig på utgjorde inte ett tillräckligt underlag avseende de faktiska omständigheterna för att föra upp sökanden i förteckningen.

5.

Femte grunden: Sökanden gör gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det beslutade att han skulle omfattas av de angripna åtgärderna. Rådet hade inte någon konkret, faktiskt tillförlitlig och konsekvent bevisning för att rättfärdiga de angripna åtgärderna, och hade inte gjort en tillräckligt ingående prövning av det begränsade underlag som det faktiskt hade tillgång till.

6.

Sjätte grunden: Sökanden gör gällande att dennes rätt till försvar har åsidosatts och/eller att han har förnekats ett effektivt domstolsskydd. Bland annat har rådet inte samrått med sökanden på ett tillfredställande sätt innan det beslutade om de angripna åtgärderna, och sökanden har inte getts tillfälle att på ett ändamålsenligt och rättvist sätt vare sig rätta till felaktigheter eller att ta fram relevant information.

7.

Sjunde grunden: Sökanden gör gällande att dennes rätt till egendom enligt artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts.

4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/52

—

förplikta Europeiska investeringsbanken att retroaktivt ersätta den förlust som sökanden har lidit i form av förlorade pensionsrättigheter, uppgående till 55 641,17 EUR, med tillägg av räntor enligt gällande sats, med utgångspunkt i antagandet att den ursprungliga överföringen omfattade samtliga hennes pensionsrättigheter i Instituto della Previdenza Sociale vid tidpunkten för den ursprungliga begäran om överföring,

—

i andra hand: förplikta EIB att omedelbart retroaktivt återställa till ZZ de pensionsberättigade månader, som motsvarar beloppet 55 641,17 EUR, med tillägg av räntor enligt gällande sats, med utgångspunkt i antagandet att den ursprungliga överföringen omfattade samtliga hennes pensionsrättigheter i Instituto della Previdenza Sociale. Härvidlag föreslår sökanden att beräkningen ska ske enligt artikel 71.1 i EIB:s bestämmelser om pensionssystemet för anställda (Staff Pension Scheme Regulations)

—

förplikta EIB att vidta de åtgärder som personaldomstolen finner lämpliga, och

—

förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna, som beräknas till 3 000 EUR.