RÅDETS DIREKTIV av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (88/609/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 130s i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande(2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och

med beaktande av följande:

I Europeiska gemenskapernas åtgärdsprogram för miljön år 1973(4), 1977(5), 1983(6) och 1987(7) betonas vikten av att minska och hindra luftförorening.

Rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, betonar i sin resolution om åtgärdsprogrammet för miljön år 1987 1992 att det är viktigt att gemenskapen i första hand inriktar sina åtgärder mot att minska luftföroreningar vid källan, bland annat genom att besluta om och genomföra åtgärder som avser utsläpp från stora förbränningsanläggningar.

Gemenskapen har dessutom enligt beslut 81/462/EEG(8) blivit part i konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar.

Enligt rådets direktiv 84/360/EEG av den 28 juni 1984 om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar(9) skall vissa förfaranden tillämpas och åtgärder vidtas i syfte att hindra eller minska luftföroreningar från industrianläggningar och särskilt från anläggningar som tillhör vissa angivna kategorier, däribland stora förbränningsanläggningar.

Enligt artikel 8 i direktiv 84/360/EEG() skall rådet enhälligt efter förslag från kommissionen och vid behov fastställa utsläppsgränsvärden för nya anläggningar. Sådana gränsvärden skall baseras på bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader samt utformas med beaktande av utsläppens art, mängd och skadlighet. I artikel 13 i nyss nämnda direktiv föreskrivs att medlemsstaterna skall genomföra en politik och en strategi med lämpliga åtgärder för att stegvis anpassa befintliga anläggningar inom de angivna kategorierna till bästa tillgängliga teknik, med beaktande av vissa angivna förhållanden.

Med hänsyn till de skador på miljön som orsakas av luftföroreningar är det mycket angeläget att minska och kontrollera utsläppen från nya och befintliga stora förbränningsanläggningar. För att uppnå detta är det nödvändigt att dels sätta upp övergripande mål, som innefattar en planerad begränsning i etapper av de totala årliga utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider från befintliga förbränningsanläggningar, och dels fastställa gränsvärden för utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från nya anläggningar i enlighet med de principer som redovisas i artikel 8 i direktiv 84/360/EEG.

Sådana gränsvärden för utsläpp från nya anläggningar kommer att behöva ses över med hänsyn till tekniska framsteg och utvecklingen av miljöskyddskraven. Kommissionen kommer att lämna förslag i detta syfte.

När de totala årliga utsläppstaken har fastställts för befintliga stora förbränningsanläggningar har hänsyn tagits till behovet av jämförbara insatser från medlemsstaterna, samtidigt som särskilda förhållanden i medlemsstaterna har beaktats. När kraven på utsläpp från nya anläggningar har fastställts har hänsyn tagits till tekniska och ekonomiska begränsningar, för att på så sätt undvika oskäliga kostnader. I fråga om Spanien har ett tillfälligt och begränsat undantag medgetts från skyldigheten att fullt ut tillämpa gränsvärdena för utsläpp av svaveldioxid från nya anläggningar, eftersom denna medlemsstat anser sig behöva en särskilt stor ny kapacitet för elproduktion för att ge utrymme för tillväxt inom energi- och industrisektorn.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Detta direktiv gäller förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på 50 MW och däröver, oavsett vilket bränsle som används (fast, flytande eller gasformigt).

Artikel 2

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. "Utsläpp": utsläpp till luft av ämnen från förbränningsanläggningar.

2. "Rökgaser": gasformiga utsläpp som innehåller fasta, flytande eller gasformiga ämnen. Det volymetriska gasflödet skall uttryckas i kubikmeter per timme vid standardtemperatur (273 K) och standardtryck (101,3 kPa) efter korrigering för innehållet av vattenånga, i det följande angivet som (Nm³/h).

3. "Utsläppsgränsvärde": den mängd av ett ämne i rökgaserna från en förbränningsanläggning som under en bestämd tidsperiod får släppas ut till luften. Värdet skall beräknas som massan i förhållande till volymen rökgas uttryckt i mg/Nm³ vid ett syreinnehåll i rökgasen på 3 volymprocent för flytande eller gasformiga bränslen och 6 volymprocent för fasta bränslen.

4. "Avsvavlingsgrad": förhållandet mellan mängden svavel som avskiljs i förbränningsanläggningen under en bestämd tidsperiod genom processer som är särskilt avsedda för detta ändamål och den svavelmängd i bränslet som tillförs förbränningsanläggningen och förbrukas under samma tidsperiod.

5. "Driftansvarig": en fysisk eller juridisk person som driver förbränningsanläggningen och som har eller har tilldelats rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut avseende denna.

6. "Bränsle": varje fast, flytande eller gasformigt brännbart material som används för att driva förbränningsanläggningen, med undantag för hushållsavfall samt giftigt och farligt avfall.

7. "Förbränningsanläggning": varje teknisk inrättning i vilken bränslen oxideras för att den frigjorda värmen skall kunna utnyttjas.

Detta direktiv gäller förbränningsanläggningar för energiproduktion, med undantag för sådana som direkt använder förbränningsprodukterna i tillverkningsprocesser.

Detta direktiv gäller inte

- anläggningar där förbränningsprodukterna används för direkt uppvärmning, torkning eller annan behandling av föremål eller material, t. ex. uppvärmningsugnar eller ugnar för värmebehandling,

- efterförbränningsanläggningar, dvs. teknisk utrustning som är avsedd att rena rökgaser genom förbränning och som inte används som en separat förbränningsanläggning,

- anordningar för regenerering av katalysatorer för katalytisk krackning,

- anordningar för omvandling av vätesulfid till svavel,

- reaktorer som används inom den kemiska industrin,

- koksugnsblock,

- cowperapparater.

Anläggningar som drivs med diesel-, bensin- eller gasmotorer eller gasturbiner skall oavsett bränsletyp undantas från tillämpningsområdet för detta direktiv.

Om två eller flera separata nya anläggningar installeras på ett sådant sätt att rökgaserna från anläggningarna skulle kunna ledas ut genom en gemensam skorsten, enligt de behöriga myndigheternas bedömning med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, skall en sådan kombination av anläggningar betraktas som en enhet.

8. "Flerbränsleanläggning": förbränningsanläggning i vilken en eller flera bränsletyper kan förbrännas samtidigt eller växelvis.

9. "Ny anläggning": förbränningsanläggning för vilken det ursprungliga tillståndet till uppförande eller, i avsaknad av ett sådant förfarande, det ursprungliga drifttillståndet utfärdats den 1 juli 1987 eller senare.

10. "Befintlig anläggning": en förbränningsanläggning för vilken det ursprungliga tillståndet till uppförande eller, i avsaknad av ett sådant förfarande, det ursprungliga drifttillståndet utfärdats före den 1 juli 1987.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall senast den 1 juli 1990 utarbeta lämpliga program för att stegvis begränsa de totala årliga utsläppen från befintliga anläggningar. Programmen skall innehålla tidsplaner och en redogörelse för hur åtgärderna skall genomföras.

2. Programmen skall upprättas och genomföras i syfte att minska utsläppen så att åtminstone de krav i fråga om utsläppstak och procentuella reduktioner som fastställs för svaveldioxid i bilaga 1, kolumn 1 6, och för kväveoxider i bilaga 2, kolumn 1 4, uppfylls vid de tidpunkter som anges i bilagorna.

3. När programmen genomförs skall medlemsstaterna också bestämma de totala årliga utsläppen i enlighet med bilaga 9 avsnitt C.

4. Kommissionen skall år 1994 på grundval av de sammanfattade rapporter som medlemsstaterna utarbetar enligt artikel 16 avge en rapport till rådet angående genomförandet av de minskningar som avses i denna artikel. Om det behövs skall till rapporten fogas förslag till omprövning av målet för minskningen under etapp tre eller tidpunkten vad gäller svaveldioxid, och av målet för minskningen under etapp två eller tidpunkten vad gäller kväveoxider. Beslut med anledning av förslagen skall fattas enhälligt av rådet.

5. Om behovet av energi förändras på ett beaktansvärt och oväntat sätt eller om tillgången till vissa bränslen eller utnyttjandet av vissa energiproduktionsenheter medför allvarliga tekniska svårigheter för en medlemsstat vid genomförandet av ett program som avses i punkt 1, skall kommissionen, på begäran av medlemsstaten och med beaktande av vad som anges i begäran, besluta om ändringar i fråga om utsläppstaken eller tidpunkterna i bilaga 1 och 2 såvitt gäller den medlemsstaten. Kommissionen skall underrätta rådet och medlemsstaterna om sitt beslut.

Varje medlemsstat får inom tre månader hänskjuta kommissionens beslut till rådet. Rådet får genom ett beslut som fattas med kvalificerad majoritet inom tre månader ändra kommissionens beslut.

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga tillstånd till uppförande eller, i avsaknad av ett sådant förfarande, samtliga drifttillstånd för nya anläggningar innehåller villkor som överensstämmer med de utsläppsgränsvärden för svaveldioxid, kväveoxider och stoft som anges i bilaga 3 7.

2. Före den 1 juli 1995 och mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och miljöskyddskraven skall kommissionen lägga fram förslag till ändringar av de gällande gränsvärdena. Beslut i anledning av förslagen skall fattas enhälligt av rådet.

3. Medlemsstaterna får tillämpa utsläppsgränsvärden och tidpunkter för genomförandet som är strängare än vad som följer av punkt 1 och 2. De får lägga till andra föroreningar och ställa ytterligare krav eller kräva att anläggningarna anpassas till tekniska framsteg.

Artikel 5

Utan hinder av vad som föreskrivs i bilaga 3 gäller följande:

1. För nya anläggningar med en tillförd effekt på minst 400 MW som är i drift högst 2 200 timmar per år (rullande medelvärde över fem år) skall gälla ett gränsvärde på 800 mg/Nm³ för utsläpp av svaveldioxid.

2. För nya anläggningar som använder inhemskt fast bränsle skall gälla följande. Om det gränsvärde för svaveldioxid som skall tillämpas för anläggningen på grund av bränslets särskilda beskaffenhet inte kan efterlevas utan användning av oskäligt kostsam teknik, får gränsvärdena i bilaga 3 överskridas.

Sådana anläggningar skall åtminstone uppfylla de krav i fråga om avsvavling som fastställs i bilaga 8.

3. Till och med den 31 december 1999 får Spanien meddela tillstånd för nya kraftverk som har en tillförd effekt på 500 MW eller mer och som använder inhemskt eller importerat fast bränsle. Dessa anläggningar skall tas i bruk före utgången av år 2005 och uppfylla följande krav:

- I fråga om importerade fasta bränslen, ett gränsvärde för utsläpp av svaveldioxid på 800 mg/Nm³.

- I fråga om inhemska fasta bränslen, en avsvavlingsgrad på minst 60 %.

Tillstånd får meddelas om den sammanlagda effekten enligt tillstånden för dessa anläggningar inte överstiger:

- I fråga om anläggningar som använder inhemska fasta bränslen, 2 000 MWe.

- I fråga om anläggningar som använder importerade fasta bränslen, antingen 7 500 MWe eller 50 % av all ny kapacitet hos samtliga sådana anläggningar som använder fasta bränslen och som erhållit tillstånd fram till och med den 31 december 1999, varvid det lägsta värdet skall gälla.

Artikel 6

Medlemsstaterna får tillåta att de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 4 överskrids i fråga om anläggningar som använder inhemsk lignit. Undantag får endast medges om det behövs med hänsyn till väsentliga problem som beror på lignitens beskaffenhet och som uppstår trots att bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader tillämpas, samt om lignit är en väsentlig bränslekälla för anläggningarna.

Kommissionen skall omgående underrättas om sådana fall. Samråd om lämpliga åtgärder skall ske med kommissionen.

Artikel 7

För att säkerställa att de i bilaga 6 angivna gränsvärdena för utsläpp av kväveoxider efterlevs, kan de tillstånd som avses i artikel 4.1 bl. a. innehålla krav på en viss lämplig konstruktionslösning.

Om det vid övervakning framkommer att utsläppsgränsvärdena inte kan efterlevas av skäl som inte har kunnat förutses, skall de behöriga myndigheterna kräva att den driftansvarige vidtar alla lämpliga grundläggande åtgärder för att gränsvärdena skall efterlevas så snart som möjligt och senast inom ett år. Kommissionen skall omedelbart underrättas om sådana fall och om resultaten av de åtgärder som vidtagits för att åstadkomma rättelse.

Bestämmelserna i denna artikel skall ses över på grundval av ett förslag som kommissionen lämnar till rådet samtidigt med de förslag som avses i artikel 4.2.

Artikel 8

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det av de tillstånd som avses i artikel 4.1 framgår vilka åtgärder som skall vidtas om reningsutrustningen fungerar dåligt eller havererar. Om utrustningen havererar skall detta omgående meddelas till den behöriga myndigheten, som skall besluta om lämpliga åtgärder. Den behöriga myndigheten skall särskilt kräva att den driftansvarige ser till att driften begränsas eller upphör så snart det är praktiskt möjligt, till dess att den normala driften kan återupptas, eller att anläggningen drivs med bränslen som förorenar mindre. Det sagda gäller inte om den behöriga myndigheten finner att det föreligger ett övergripande behov av att upprätthålla elförsörjningen. Myndigheten skall särskilt säkerställa att den driftansvarige vidtar de åtgärder som behövs för att reningsutrustningen skall bli driftklar så snart som möjligt.

2. Den behöriga myndigheten får medge att skyldigheten att följa gränsvärdena för utsläpp av svaveldioxid i artikel 4 inte skall gälla för en period av högst sex månader i fråga om en anläggning som normalt använder bränsle med låg svavelhalt, om den driftansvarige finner att gränsvärdena inte kan efterlevas på grund av ett avbrott i försörjningen med lågsvavligt bränsle, om avbrottet har orsakats av en allvarlig brist på bränslet i fråga.

3. Den behöriga myndigheten får medge undantag från skyldigheten att följa de utsläppsgränsvärden som anges i artikel 4 beträffande en anläggning som normalt endast använder gasformigt bränsle, om anläggningen under en kort period på grund av ett plötsligt avbrott i tillgången på gasformigt bränsle måste tillföras andra typer av bränsle och om anläggningen annars skulle behöva utrustas med anordningar för rökgasrening. Den behöriga myndigheten skall omedelbart underrättas om varje sådant fall.

4. Medlemsstaterna skall omedelbart underrätta kommissionen om fall som avses i denna artikel.

Artikel 9

1. När det tillstånd som avses i artikel 4.1 meddelas för en ny flerbränsleanläggning, som samtidigt utnyttjar två eller flera bränsletyper, skall de behöriga myndigheterna fastställa utsläppsgränsvärden enligt följande:

- För det första genom att använda det utsläppsgränsvärde för varje bränsletyp och förorening som svarar mot anläggningens tillförda effekt enligt bilaga 3 7.

- För det andra genom att bestämma de bränslevägda utsläppsgränsvärdena, vilka erhålls genom att multiplicera de individuella gränsvärdena enligt ovan med den tillförda effekten för varje bränsletyp och därefter dividera produkten med summan av de tillförda effekterna för samtliga bränslen.

- För det tredje genom att addera de bränslevägda utsläppsgränsvärdena.

2. För flerbränsleanläggningar som för egen förbrukning använder destillations- och omvandlingsåterstoder från råoljeraffinering, separat eller tillsammans med andra bränsletyper, tillämpas bestämmelserna för det bränsle som har det högsta utsläppsgränsvärdet (bestämmande bränsletyp), trots vad sägs i punkt 1, om den effekt som denna bränsletyp tillför under anläggningens drift utgör minst 50 % av summan av de tillförda effekterna från samtliga bränsletyper.

Om den bestämmande bränsletypen tillför mindre än 50 %, fastställs utsläppsgränsvärdet med utgångspunkt från förhållandet mellan den tillförda effekten för var och en av bränsletyperna och summan av de tillförda effekterna från samtliga bränsletyper enligt följande:

- För det första genom att använda det utsläppsgränsvärde för varje bränsletyp och förorening som svarar mot anläggningens tillförda effekt enligt bilaga 3 7.

- För det andra genom att beräkna utsläppsgränsvärdet för den bestämmande bränsletypen (den bränsletyp som har det högsta utsläppsgränsvärdet enligt bilaga 3 7 eller, när det gäller två bränsletyper med samma utsläppsgränsvärde, den bränsletyp som har den högsta termiska effekten). Detta värde erhålls genom att det utsläppsgränsvärde som fastställts i bilaga 3 7 för denna bränsletyp multipliceras med två, varefter utsläppsgränsvärdet för den bränsletyp som har det lägsta värdet subtraheras från den erhållna produkten.

- För det tredje genom att bestämma de bränslevägda utsläppsgränsvärdena, vilka erhålls genom att multiplicera det beräknade utsläppsgränsvärdet för den bestämmande bränsletypen med den tillförda effekten för detta bränsle och genom att multiplicera vart och ett av de andra individuella utsläppsgränsvärdena med den tillförda effekten för varje bränsletyp, varefter produkten divideras med summan av de tillförda effekterna för samtliga bränslen.

- För det fjärde genom att addera de bränslevägda utsläppsgränsvärdena.

3. Som ett alternativ till punkt 2 kan ett gränsvärde för utsläpp av svaveldioxid på 1 000 mg/Nm³ användas som ett medelvärde för raffinaderiets samtliga nya anläggningar, oavsett vilken kombination av bränslen som används.

De behöriga myndigheterna skall säkerställa att tillämpningen av denna bestämmelse inte leder till att utsläppen från befintliga anläggningar ökar.

4. När tillstånd enligt artikel 4.1 meddelas för en ny flerbränsleanläggning, som växelvis utnyttjar två eller flera bränsletyper, skall de utsläppsgränsvärden gälla som fastställs i bilaga 3 7 för varje bränsletyp.

Artikel 10

Rökgaser från förbränningsanläggningar skall ledas ut på ett kontrollerat sätt genom en skorsten.

Utsläppsvillkoren skall fastställas i det tillstånd som avses i artikel 4.1. Den behöriga myndigheten skall särskilt tillse att skorstenshöjden beräknas på ett sådant sätt att hälsa och miljö skyddas.

Artikel 11

Om en förbränningsanläggning utökas med minst 50 MW, skall det utsläppsgränsvärde som skall gälla den nya delen av anläggningen fastställas med beaktande av hela anläggningens kapacitet. Denna bestämmelse gäller inte i de fall som anges i artikel 9.2 och 9.3.

Artikel 12

Om förbränningsanläggningar uppförs som kan förväntas ha betydande inverkan på miljön i andra medlemsstater, skall medlemsstaterna säkerställa att tillräcklig information lämnas och att samråd sker i enlighet med artikel 7 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt(10).

Artikel 13

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs enligt bilaga 9 för övervakning av utsläppen från de förbränningsanläggningar som omfattas av detta direktiv och av alla andra siffervärden som krävs för genomförande av direktivet. Medlemsstaterna får kräva att övervakningen sker på den driftansvariges bekostnad.

2. De mätmetoder och den mätutrustning som används för att bestämma koncentrationer av svaveldioxid, stoft, kväveoxider och syre samt andra värden som behöver övervakas för genomförandet av detta direktiv skall motsvara den bästa industriella mättekniken och ge reproducerbara och jämförbara resultat. Detsamma gäller all utrustning som i övrigt används för att utvärdera resultaten.

Bestämningsmetoderna måste godkännas av de behöriga myndigheterna.

3. De behöriga myndigheterna skall tillhandahålla uppgifter om tillämpade kriterier i fråga om prestanda för mät-, kalibrerings- och analysutrustning eller metoder som används i samma syfte. Uppgifterna skall lämnas till kommissionen.

Artikel 14

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillse att den driftansvarige inom skälig tid underrättar de behöriga myndigheterna om resultaten från de kontinuerliga mätningarna och kontrollerna av mätutrustningen, samt om resultaten från de individuella mätningarna och från alla andra mätningar som utförts för att kunna bedöma om detta direktiv följs.

Artikel 15

1. När kontinuerliga mätningar utförs skall det anses att utsläppsgränsvärdena i bilaga 3 7 efterlevs, om en utvärdering av de resultat som avser den faktiska drifttiden under ett kalenderår visar följande:

a) Inte något medelvärde för en kalendermånad överstiger utsläppsgränsvärdena.

b) Följande villkor är uppfyllda:

- För svaveldioxid och stoft: 97 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden uppgår till högst 110 % av utsläppgränsvärdena.

- För kväveoxider: 95 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden uppgår till högst 110 % av utsläppsgränsvärdena.

Varken de perioder som avses i artikel 8 eller start- och stopperioder skall medräknas.

2. Om endast icke-kontinuerliga mätningar eller andra lämpliga förfaranden krävs för bestämningen, skall det anses att de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 3 7 efterlevs om det av resultaten från varje serie mätningar eller från andra förfaranden som definierats och bestämts enligt regler som fastställts av de behöriga myndigheterna, framgår att utsläppsgränsvärdena inte överskrids.

3. I fall som avses i artikel 5.2 och 5.3 skall kravet på avsvavling anses uppfyllt, om det vid utvärderingen av de mätningar som utförts i enlighet med bilaga 9 punkt A.2 visar sig att den avsvavlingsgrad som krävs uppnås enligt samtliga medelvärden för kalendermånad eller samtliga rullande 30-dagarsmedelvärden.

Varken de perioder som avses i artikel 8 eller start- och stopperioder skall medräknas.

Artikel 16

1. Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1990 underrätta kommissionen om de program som har fastställts i enlighet med artikel 3.1.

Senast ett år efter det att en etapp som avser minskningen av utsläppen från befintliga anläggningar har avslutats, skall medlemsstaterna till kommissionen lämna en sammanfattande rapport om de resultat som uppnåtts vid genomförandet av programmen.

Det krävs också en rapport i mitten av varje etapp.

2. De rapporter som avses i punkt 1 skall ge en överblick över

- samtliga förbränningsanläggningar som omfattas av detta direktiv,

- utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider, uttryckta i ton per år och som koncentrationer av ämnena i rökgaserna,

- åtgärder som har vidtagits eller som planeras för att minska utsläppen och ändringar i fråga om valet av bränsle,

- ändringar i driftsätt som har genomförts eller som planeras,

- förbränningsanläggningar som slutgiltigt har tagits ur drift eller planeras tas ur drift, och

- i förekommande fall, de gränsvärden för utsläpp från befintliga anläggningar som fastslagits genom programmen.

När de årliga utsläppen och mängden föroreningar i rökgaserna beräknas skall medlemsstaterna beakta bestämmelserna i artikel 13, 14 och 15.

3. Kommissionen skall tillsammans med medlemsstaterna regelbundet jämföra de program som avses i artikel 3.1, för att säkerställa ett harmoniserat genomförande av programmen på gemenskapsnivå.

Kommissionen skall särskilt tillse att genomförandet av programmen ger de väntade resultaten i fråga om den totala minskningen av utsläppen, och vid behov lägga fram lämpliga förslag.

4. De medlemsstater som tillämpar artikel 5 skall årligen underrätta kommissionen.

Artikel 17

1. Medlemsstaterna skall senast den 30 juni 1990 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 18

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 24 november 1988.

På rådets vägnar

V. KEDIKOGLOU

Ordförande

(1) EGT nr C 49, 21.2.1984, s. 1 och EGT nr C 76, 22.3.1985, s. 6.

(2) EGT nr C 337, 17.12.1984, s. 446 och EGT nr C 175, 15.7.1985, s. 297.

(3) EGT nr C 25, 28.1.1985, s. 3.

(4) EGT nr C 112, 20.12.1973, s. 1.

(5) EGT nr C 139, 13.6.1977, s. 1.

(6) EGT nr C 46, 17.2.1983, s. 1.

(7) EGT nr C 328, 7.12.1987, s. 1.

(8) EGT nr L 171, 27.6.1981, s. 11.

(9) EGT nr L 188, 16.7.1984, s. 20.

(10) EGT nr L 175, 5.7.1985, s. 40.

BILAGA 1

>Plats för tabell>

(1) Ytterligare utsläpp kan uppstå från verksamhet för vilken tillstånd meddelats den 1 juli 1987 eller senare.

(2) I fråga om förbränningsanläggningar för vilka tillstånd meddelats före den 1 juli 1987 men som då ännu inte tagits i bruk gäller följande. Utsläpp som inte har beaktats vid fastställandet av de utsläppstak som anges i denna bilaga skall följa de krav för nya anläggningar som fastställs i detta direktiv eller inräknas i de sammanlagda utsläppen från befintliga anläggningar, vilka utsläpp inte får överskrida de tak som fastställs i denna bilaga.

BILAGA 2

>Plats för tabell>

(1) Ytterligare utsläpp kan uppstå från verksamhet för vilken tillstånd meddelats den 1 juli 1987 eller senare.

(2) I fråga om förbränningsanläggningar för vilka tillstånd meddelats före den 1 juli 1987 men som då ännu inte tagits i bruk gäller följande. Utsläpp som inte har beaktats vid fastställandet av de utsläppstak som anges i denna bilaga skall följa de krav för nya anläggningar som fastställs i detta direktiv eller inräknas i de sammanlagda utsläppen från befintliga anläggningar, vilka utsläpp inte får överskrida de tak som fastställs i denna bilaga.

BILAGA 3

GRÄNSVÄRDEN FÖR UTSLÄPP AV SO2 FRÅN NYA ANLÄGGNINGAR(1) Fasta bränslen

>Hänvisning till >

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

(1) Rådet skall år 1990 besluta om gränsvärden för utsläpp från anläggningar mellan 50 och 100MWt, på grundval av en rapport från kommissionen om tillgången på lågsvavligt bränsle ochefter förslag från kommissionen

BILAGA 4

GRÄNSVÄRDEN FÖR UTSLÄPP AV SO2 FRÅN NYA ANLÄGGNINGAR Flytande bränslen

>Hänvisning till >

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

BILAGA 5

>Plats för tabell>

BILAGA 6

>Plats för tabell>

BILAGA 7

>Plats för tabell>

BILAGA 8

AVSVAVLINGSGRAD (enligt artikel 5.2)

>Hänvisning till >

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

BILAGA 9

METODER FÖR MÄTNING AV UTSLÄPP

A. Förfaranden för mätning och utvärdering av utsläpp från nya anläggningar

1. Halterna av SO2, stoft, NOx och syre skall för nya anläggningar med en tillförd effekt över 300 MW mätas kontinuerligt. Övervakningen av SO2 och stoft får dock begränsas till icke-kontinuerliga mätningar eller andra lämpliga bestämningsförfaranden, om sådana mätningar eller förfaranden, vilka måste prövas och godkännas av de behöriga myndigheterna, kan användas för att fastställa halterna.

För andra anläggningar än de som avses i första stycket får de behöriga myndigheterna kräva att kontinuerliga mätningar utförs avseende dessa tre föroreningar och syre om det anses nödvändigt. Om kontinuerliga mätningar inte krävs, skall icke-kontinuerliga mätningar eller lämpliga bestämningsförfaranden som godkänts av de behöriga myndigheterna regelbundet tillämpas för att beräkna mängden av de nyssnämnda ämnena i utsläppen.

2. För anläggningar som skall uppfylla kraven på avsvavling i artikel 5.2 och 5.3 skall de krav på mätningar av SO2-utsläpp som anges i punkt 1 gälla. Dessutom skall svavelhalten i det bränsle som tillförs förbränningsanläggningen övervakas regelbundet.

3. De behöriga myndigheterna skall underrättas om väsentliga förändringar som avser den typ av bränsle som används och anläggningens driftsätt. De skall bedöma om övervakningskraven enligt punkt 1 fortfarande är lämpliga eller om de måste ändras.

4. Kontinuerligt arbetande mätsystem skall med regelbundna intervall kontrolleras i samråd med de behöriga myndigheterna. De instrument som används för mätning av SO2-, stoft-, NOx- och syrehalter skall kalibreras och funktionsprovas med lämpliga, regelbundna intervall. Kontinuerligt arbetande mätutrustning skall kalibreras i enlighet med en referensmätmetod som är godkänd av den behöriga myndigheten.

B. Fastställande av totala årliga utsläpp från nya anläggningar

De behöriga myndigheterna skall inhämta uppgifter om de totala årliga utsläppen av SO2 och NOx. Om kontinuerlig mätning sker skall den driftansvarige för varje förorening summera den dagliga utsläppsmängden på grundval av rökgasflödet. Om kontinuerlig mätning inte sker skall uppskattningar av de totala årliga utsläppen göras av den driftansvarige på grundval av punkt A.1 och motsvarande de behöriga myndigheternas krav.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de totala årliga utsläppen av SO2 och NOx från nya förbränningsanläggningar, samtidigt som uppgifter lämnas enligt punkt C.3 om de totala årliga utsläppen från befintliga anläggningar.

C. Fastställande av totala årliga utsläpp från befintliga anläggningar

1. År 1990 och därefter varje år skall medlemsstaterna göra en fullständig inventering av utsläppen av SO2 och NOx från befintliga anläggningar enligt följande:

- För varje enskild anläggning, i fråga om anläggningar med en kapacitet över 300 MWt samt för raffinaderier.

- Sammantaget för andra förbränningsanläggningar som omfattas av detta direktiv.

2. Den metod som används för dessa inventeringar skall överensstämma med den som använts för att fastställa SO2- och NOx-utsläppen från förbränningsanläggningar år 1980.

Före år 1990 skall medlemsstaterna till kommissionen ha överlämnat en fullständig redogörelse för de metoder och basdata som har använts för att fastställa de utsläpp av SO2 och NOx från befintliga förbränningsanläggningar som återfinns i kolumn 0 i bilaga 1 och 2.

3. Resultaten av inventeringen skall överlämnas till kommissionen i en lämpligt sammanfattad form senast 9 månader efter utgången av det år som avses.

Uppgifter om den metod som använts för att upprätta utsläppsinventeringarna samt mera detaljerade, grundläggande uppgifter skall lämnas till kommissionen på begäran.

4. Kommissionen skall göra en systematisk jämförelse av de nationella sammanställningarna och vid behov lämna förslag till rådet om en harmonisering av metoderna för utsläppsinventering, i syfte att effektivt genomföra detta direktiv.