16.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 334/1

(1)

Rådets direktiv 89/396/EEG av den 14 juni 1989 om identifikationsmärkning av livsmedelspartier (3) har ändrats flera gånger (4) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör det direktivet kodifieras.

(2)

Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

(3)

Handeln med livsmedel intar en mycket viktig ställning på den inre marknaden.

(4)

En uppgift om vilket parti ett livsmedel kommer ifrån tillgodoser behovet av bättre information om varors identitet. Den är därför en värdefull informationskälla när livsmedel blir föremål för tvister eller utgör en hälsorisk för konsumenter.

(5)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (5) innehåller inga bestämmelser om identifikationsmärkning av livsmedelspartier.

(6)

På internationell nivå föreligger en allmän skyldighet att lämna uppgift om tillverknings- eller förpackningspartiet för förpackade livsmedel. Det är unionens plikt att bidra till utvecklingen av den internationella handeln.

(7)

Det är därför lämpligt att föreskriva allmänna och horisontella bestämmelser för att hantera ett gemensamt system för märkning av varupartier.

(8)

Effektiviteten hos detta system beror på hur det tillämpas i olika marknadsföringsled. Det är samtidigt önskvärt att utesluta vissa varor och aktiviteter, framför allt i början av distributionsnätet för jordbruksprodukter.

(9)

Det är nödvändigt att beakta det faktum att vissa livsmedel, såsom glass i portionsförpackningar, konsumeras i direkt anslutning till inköpet, varför uppgift om livsmedelspartiet direkt på portionsförpackningarna inte fyller någon funktion. För dessa varor bör det däremot vara obligatoriskt att ange uppgift om partiet på storförpackningen.

(10)

Begreppet parti innebär att flera försäljningsenheter av ett livsmedel har producerats, framställts eller förpackats på huvudsakligen identiska sätt. Detta begrepp bör därför inte tillämpas på varor i lös vikt eller på varor som genom sin individuella särprägel eller heterogena karaktär inte kan anses utgöra en homogen mängd.

(11)

Med hänsyn till den mångfald identifikationsmetoder som används, bör det ankomma på företaget att bestämma partiets omfattning och att förse det med en motsvarande uppgift eller märkning.

(12)

För att som avsetts uppfylla kraven på information bör denna uppgift vara lätt att urskilja och att känna igen som sådan.

(13)

Datum för minsta hållbarhetstid eller uppgift om sista förbrukningsdag får enligt direktiv 2000/13/EG tjäna som identifikation av partiet under förutsättning att tidpunkten är noggrant angiven.

(14)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i del B i bilaga I.

a)

jordbruksprodukter som när de lämnar jordbruket

b)

om livsmedlen vid försäljning till den enskilde konsumenten inte är färdigförpackade utan förpackas på köparens begäran, eller om de färdigförpackas för omedelbar försäljning,

c)

förpackningar eller behållare vars största yta är mindre än 10 cm2,

d)

glass i portionsförpackningar. Uppgift som gör det möjligt att identifiera partiet ska finnas på storförpackningen.