Yttrande om den gemensamma jordbrukspolitikens inverkan på sysselsättningen och på arbetsmarknadsituationen för jordbrukare och arbetstagare inom jordbruket i EU (96/C 18/14)

Den 22 februari 1995 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om den gemensamma jordbrukspolitikens inverkan på sysselsättningen och på arbetsmarknadssituationen för jordbrukare och arbetstagare inom jordbruket i EU.

Sektionen för jordbruk och fiskeri, som ansvarat för kommitténs arbete i frågan, utarbetade sitt yttrande den 28 september 1995. Föredragande var Hans-Joachim Wilms. Medföredragande var Maria Luísa Santiago och André Laur.

Vid sin 329:e plenarförsamling 25 och 26 oktober 1995 (sammanträdet den 25 oktober) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande, utan röster emot men med två nedlagda röster.

1. Den gemensamma jordbrukspolitiken och sysselsättningen

1.1. Med den gemensamma jordbrukspolitiken har Europeiska unionen sedan 1960-talet försökt säkra inkomsterna för jordbrukarna inom gemenskapen. Under 1980-talet växte jordbruksproduktionen kraftigt, och därmed kostnaderna för systemet med marknadsregleringar på de viktigaste jordbruksproduktmarknaderna, utan att målet att säkra inkomsterna kunde uppfyllas. En reform var därför oundviklig. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 1992 och avtalen i Uruguayrundan inom ramen för GATT har haft en avgörande effekt på sysselsättningen inom unionens landsbygdsområden. Sänkningen av jordbrukspriser som syftar till att minska EU:s strukturella överskott och finansiella avgifter liksom skyldigheterna att minska produktionen - i olika grad beroende på region - försvårar landsbygdens sysselsättningsproblem. Den minskade produktionen kommer på kort och medellång sikt främst att beröra löntagarna inom jordbruket men även oberoende jordbrukare vars jordbruk blir mindre lönsamma. Ett minskat antal arbetstillfällen kommer främst att visa sig i de sektorer som hittills fått understöd i mycket hög utsträckning. Jordbruksproduktionen har därför en tendens att koncentreras kring gynnade områden. I dessa områden kan man på lång sikt förvänta sig ett ökat antal löntagare. Vid framtida utvärdering av EU:s jordbrukspolitik måste man ta hänsyn till sysselsättningseffekterna när den politiska kursen ändras.

1.2. Negativa effekter på sysselsättningen har också visat sig inom industrin för jordbruksprodukter, inom livsmedelsindustrin och hos jordbrukets underleverantörer. Beroende på hur betydelsefull sysselsättningen inom jordbruket är (i vid bemärkelse) inom den berörda regionen kommer sysselsättningen att hotas av en nedåtgående spiral som kan hota landsbygden som erbjuder attraktiva livsmöjligheter.

1.3. I Europas landsbygdsområden bor och arbetar mer än hälften av alla européer. Jordbruksområdena har inte bara en stor levnadsmässig och ekonomisk betydelse för sina invånare. De är samtidigt fritidsområden för dem som bor och arbetar i tätbefolkade områden. Landskapets variation ger landsbygden ett egenvärde. Landsbygdens biologiska mångfald gör den oumbärlig och återställer den ekologiska balansen gentemot stadsområdena.

1.4. Antalet arbetslösa i vissa landsbygdsregioner är klart högre än genomsnittet. Den ständiga pendlingen till arbetsplatsen tvingar ett stort antal löntagare till tidsödande och dyra resor för att komma till staden. Denna uppdelning mellan platsen där man bor och där man arbetar medför avsevärt mer trafik och ökad belastning av de olika kommunikationerna. När det gäller landsbygdsregionernas livskraft är det ännu inte så illa att de är på väg att avfolkas fullständigt, så att flykten från landsbygden förvärrar städernas problem. Också miljöpolitiska aspekter talar för att att man skall bevara livskraftiga landsbygdsområden inom unionen.

1.5. Eftersom den "primära arbetsmarknaden" är underutvecklad just i landsbygdsområdena har en "andra arbetsmarknad" bildats i ett flertal fall: flera initiativ, delvis subventionerade av allmänna medel (t ex programmet LEADER) syftar till att erbjuda arbete på denna marknad även till "problemgrupper". Företag för främjande av arbetstillfällen, sysselsättnings- och strukturutveckling (ABS) som bildats i de nya förbundsländerna i Tyskland är ett exempel på detta.

2. Kvinnan inom jordbruket

2.1. Kvinnorna hör till huvudaktörerna i hela utvecklingsprocessen i strukturomvandlingens spår inom jordbruket och på landsbygden.

2.2. Ett stort antal kvinnor är anställda inom jordbruket (700 000 arbetstagare inom jordbruket - av totalt 2,5 miljoner - är kvinnor). De övertar i allmänhet de minst kvalificerade och sämst avlönade jobben inom jordbrukssektorn. I vissa landsbygdsområden i EU åtnjuter de kvinnor som arbetar i hemmet eller som är säsongsarbetare bara ett minimalt socialt skydd och ibland saknar de till och med socialt skydd.

2.3. Jordbruksverksamhet i form av familjeföretag är ett av det västerländska samhällets kännetecken: 90 % av jordbruken i Europeiska unionen är familjeföretag i vilka kvinnorna spelar en avgörande roll. Kvinnorna har tagit ett allt större ansvar inom familjejordbruken och deras arbetsinsats har ofta en avgörande betydelse för företagets överlevnad. Det är ofta kvinnan som forsätter att driva lantbruket när mannen arbetar på annat håll utanför jordbruket för att höja familjens inkomster.

2.4. Det är svårt att analysera kvinnors arbete och sysselsättning inom jordbrukssektorn. Man måste i denna studie ta hänsyn till att familj och företag i princip utgör en enhet där familjemedlemmarna tillsammans ansvarar för fullgörandet av olika uppgifter inom jordbruket. Denna invecklade situation har fått som konsekvens att det i flera av unionens länder endast är familjens överhuvud som i egenskap av företagare har det ekonomiska och finansiella ansvaret för jordbruket.

2.5. Kvinnans verksamhet och i synnerhet den som hon utövar i sin speciella roll som medarbetande familjemedlem är ofta "osynlig". Den syns inte i statistiken och täcks inte av lagstiftningen. Det kvarstår att officiellt erkänna denna sorts medarbete - och till och med att stödja det genom att ge kvinnan en yrkesmässig status, t. ex. som medföretagare.

2.6. Uppdelningen av jordbrukets verksamhet och dess ansvar ger inte kvinnan en klart definierad yrkesmässig ställning. Ur social synvinkel är det för övrigt vanligt att kvinnan har en underordnad ställning i förhållande till mannen som i allmänhet har en ledande position.

2.7. Av samtliga som har huvudansvar för ett jordbruk i Europeiska unionen är 75,7 % män och bara 24,3 % kvinnor. I gengäld är 73,7 % av medarbetarna i familjen kvinnor. I vissa landsbygdsregioner, i synnerhet i södra Spanien, Portugal, norra Frankrike, Italien och Irland, kan man notera att kvinnans roll i jordbruksverksamheten har ökat i omfattning. Den officiella statistiken försöker i detta fall att återge verkligheten när det gäller kvinnans verksamhet som jordbrukare.

2.8. Omorganisationen av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att ge kvinnorna en viktig roll i formandet av morgondagens landsbygd. De nya inkomstkällorna (hantverk, landsbygdsturism, omvandling till jordbruksproduktion i liten skala, miljöskydd, bevarande av landsbygdsmiljön och nya teknologier) uppmuntras systematiskt genom nya åtföljande åtgärder och regionalpolitiska åtgärder som syftar till en diversifiering av jordbrukets verksamhet.

2.9. Diversifieringen har som målsättning att bidra till att familjejordbruken skall överleva och att nya sysselsättningsmöjligheter därmed också skall öppnas för den yngre generationen.

3. Social trygghet och befolkningsströmmar

3.1. Traditionellt rör sig befolkningströmmarna av arbetskraft till jordbruket - nu liksom förr - från medelhavsländerna till medlemsstater i södra delen av unionen. De politiska omstörtande händelser som ägt rum i Central- och Östeuropa under de senaste åren har lett till betydande förändringar i befolkningsströmmarna, vilket påverkar arbetsmarknaden för jordbrukare i de norra medlemsstaterna. På grund av den djupa strukturella kris som fortsätter att tynga de före detta COMECON-länderna har dessa befolkningsströmmar ännu inte stabiliserats och kan följaktligen inte ligga till grund för en helhetsbeskrivning.

3.2. Det är tydligt att det ihållande emigrationstrycket kvarstår vilket påverkar sysselsättningen i mycket hög utsträckning. Antalet arbetare som har varaktig anställning minskar medan antalet säsongsarbetare ökar. Gällande regler för ersättning, boende och anställningstrygghet hotas.

4. Socialförsäkringsystemen inom jordbruket i EU

4.1. Gemensamma föreskrifter

4.1.1. Ansvaret för att bygga upp de sociala trygghetssystemen ligger fortfarande hos medlemsstaterna. Maastrichtfördraget har inte förändrat detta. De nationella instanserna har även fortsättningsvis ansvaret för att fastställa regler vad gäller socialförsäkringens förmånstagare, förmåner och finansiering.

4.1.2. Några gemensamma rättsregler måste dock respekteras. Detta gäller direktiven 86/613/EEG och 79/7/EEG som rör tillämpningen av principen om likabehandling av män och kvinnor. Dessa texter förbjuder all direkt och indirekt könsdiskriminering.

4.1.3. Frånvaron av en rättslig status för kvinnliga jordbrukare i vissa medlemsstater medför att dessa kvinnor inte har rätt till det skydd som de nationella socialförsäkringssystemen garanterar.

4.1.4. I detta sammanhang måste man komma ihåg förordning (EEG) nr 1408/71 som grundar sig på artikel 51 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Denna förordning föreskriver att försäkringsperioderna eller vistelseperioder i i de olika medlemsstaterna måste läggas samman när man beräknar huruvida villkoren för vissa förmåner uppnåtts. Denna bestämmelse omfattar uttryckligen eventuella pensionssystem för jordbrukare. Därmed undviker man förlusten av pensionsrättigheter i det fall man är yrkesverksam i olika medlemsstater och gynnar därför den fria rörligheten inom unionen för arbetstagare och oberoende jordbrukare som är obligatoriskt anslutna till socialförsäkringssystemet.

4.2. Pensionssystem inom jordbruket

4.2.1. Merparten av medlemsstaterna har inte särskilda pensionsförsäkringar som gäller jordbruket. Arbetstagare och arbetsgivare inom denna sektor täcks därför av det allmänna pensionssystemet.

4.2.2. Belgien, Nederländerna, Irland, Luxemburg och Portugal saknar särskilda pensionsförsäkringar som gäller jordbruket. Jordbrukare och jordbruksarbetare i dessa länder lyder således under det allmänna socialförsäkringssystemet medan pensionsförsäkringsförmånerna i Danmark, Sverige och Storbritannien betalas ut till alla medborgare som har rätt till detta pga sin ålder och finansieras helt eller delvis av skatter.

4.2.3. Egna pensionssystem för oberoende jordbrukare finns i Tyskland (sedan 1995 omfattas även de nya förbundsländerna), Frankrike, Grekland, Spanien, Italien, Österrike och Finland. I vissa fall kännetecknas dessa system enbart av en administrativ självständighet, med en särskild jordbruksförsäkringskassa som dock är integrerad i det allmänna socialförsäkringssystemet. De förmåner som de anslutna har rätt till överensstämmer i det stora hela med de rättigheter som det allmänna systemet erbjuder (jämför Spanien och Finland).

4.2.4. Grekland, Spanien, Italien och Frankrike är de enda länderna i EU som har egna pensionssystem för avlönade jordbruksarbetare. Vissa av dessa har dock bara administrativ självständighet. I övriga medlemsstater omfattas denna kategori av anställda av bestämmelserna i varje lands allmänna socialförsäkringsystem.

4.2.5. Den ofta låga pensionsnivån för jordbruksarbetare i medlemsstater med socialförsäkringssystem har i några länder förbättrats genom frivilliga eller lagstadgade tilläggsförsäkringar (Tyskland).

5. Målsättningarna för Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

5.1. Främjande av sysselsättningen

5.1.1. Förmågan hos EU:s jordbruksområden att överleva bestäms av hur man lyckas främja skapandet av nya arbetstillfällen. Kampen mot arbetslösheten bör ges högsta prioritet. Att bevara existerande arbetstillfällen och skapa nya i jordbruksområdena kräver att man knyter samman möjligheterna som jordbrukspolitiken erbjuder med åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken, den ekonomiska och regionala politiken liksom inom samhälls- och miljöpolitiken. Detta skulle ske med målsättningen att behandla stads- och landsbygdsområden respektive ekonomiska sektorer lika. En oumbärlig aspekt är att samtliga berörda parter börjar tänka i helt nya banor. I detta perspektiv måste de politiska instrumenten (t ex strukturfonderna) ständigt ses över så att jordbruksområdenas viktiga sysselsättningspotential också kan utnyttjas.

Nya arbetstillfällen och inkomstmöjligheter skulle kunna skapas genom:

- en förbättring av infrastrukturen i jordbruksområden (som på samma gång utgör ett av de viktigaste förbehållen för de andra åtgärder som nämns);

- att ge ersättning för åtgärder på miljöområdet som går utanför de normala skyldigheter jordbruket har;

- att främja ett hållbart jordbruk som baseras på ekologiska krav (exempelvis biologiskt jordbruk);

- ett genomförande av omfattande skogplanteringsprojekt i regioner där jordbruk inte kan upprätthållas, liksom program för kamp mot skogsbränder;

- regional utveckling av saluföring av jordbruksråvaror och deras förädling till livsmedel av hög kvalitet;

- främjande av odling av jord- och skogsbruksprodukter som i egenskap av förnyelsebara råvaror är avsedda för tekniska ändamål och energisyften (t ex med hjälp av skattemässiga åtgärder);

- förbättring av tillståndet för existerande skogar och bättre skogsvård;

- att ta tillvara de möjligheter som biotekniken erbjuder;

- utveckling av turism på landsbygden;

- en utveckling av arbetstillfällen inom tjänstesektorn på landsbygden (möjligheterna sträcker sig från underhåll av bygden till användande av ny informationsteknologi) (t ex distansarbete, "télétravail");

- främjande i stor skala av kvalificeringsåtgärder (jfr 5.6).

5.1.2. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt eventuella möjligheter att kombinera flera yrkesaktiviteter. Det är lämpligt att se över stödpolitiken och de skattemässiga, yrkesmässiga och sociala bestämmelserna och de ofta byråkratiska metoderna som strider mot denna målsättning. Härvidlag måste man ta hänsyn till eventuella konsekvenser för den existerande landsbygdsekonomin i syfte att bevara jämlika utkomstmöjligheter.

5.1.3. Det är viktigt att fortsätta att koncentrera EU:s stöd till de jordbruksområden som är särskilt missgynnade, och harmonisera stimulansåtgärder som vidtagits inom ramen för utvecklingsprogram för regioner eller sektorer. Detta för att så långt som möjligt undvika konkurrerande projekt och nyttjanderätter.

5.1.4. Det är dessutom nödvändigt att medlemsstaterna samordnar sina åtgärder för att styra de nya befolkningsströmmarna och arbete över gränserna, med hänsyn till avtalade regler om fri rörlighet och om den inre marknaden. Kommittén uttalar sig för en europeisk lagstiftning som bereder vägen för ersättnings- och lagstiftningsmässig minimistandard.

5.2. Främjande av hälsoskydd och säkerhet på arbetsplatsen

5.2.1. Det verkar vara mycket brådskande att kommittén tar initiativ till att stimulera införandet av direktiv om exempelvis arbetsskydd i den nationella lagstiftningen. Detta har få av EU:s medlemsstater börjat göra. I många länder verkar det som om de minimiföreskrifter som finns i direktiven om skydd av arbetare ännu inte omsatts i realiteten, även om man kan förutse en förbättring av hälsoskyddet så snart direktiven har införlivats med den nationella lagstiftningen.

5.2.2. Det är viktigt att påskynda Europeiska standardiseringskommitténs arbete så att man kan disponera över ett antal normer som svarar mot grundläggande säkerhetskrav. Detta skulle tillåta att man skapade en gemensam säkerhetsnivå som skulle vara möjlig att kontrollera.

5.2.3. Det är också nödvändigt att förbättra biståndet beträffande tekniker för säkerhet och arbetshälsovård i familjejordbruken. För att undvika konkurrensstörningar inom unionen behövs också en harmonisering av normerna.

5.3. Främjande av lika möjligheter för kvinnor

5.3.1. Europaparlamentet har bett kommissionen att gå vidare med att erkänna kvinnliga jordbrukares yrkesmässiga status genom att ändra direktiv 86/613/EEG. Detta direktiv förespråkar att medlemsländerna beviljar makar till oberoende jordbrukare egna rättigheter. Denna rekommendation har tyvärr inte följts av alla medlemsstater. Kommissionen borde följaktligen vidta kraftfulla åtgärder gentemot de medlemsstater som inte tillämpar dessa föreskrifter. Det är viktigt att kämpa mot den nöd som särskilt drabbar kvinnliga pensionärer genom att det införs en allmän skyldighet som också gäller kvinnor att ansluta sig till socialförsäkringssystemet.

5.3.2. För att kvinnorna skall vara i stånd att ägna sig åt sina nya uppgifter i arbetet med att bevara och utveckla landsbygden måste man särskilt uppmuntra att det skapas sociala centra och att det vidtas åtgärder på följande områden:

- barn- och äldreomsorg;

- transporter;

- hälsovård;

- avbytarservice;

- kvinnocentra för arbetslivs- och egenföretagarintroduktion.

5.4. Främjande av socialförsäkringssystem för äldre människor ()

5.4.1. Jordbruks- och fiskerisektionens informationsrapport från den 11 december 1985 () avslöjade att "löntagarna inom jordbruket utgör en grupp med låga inkomster". Dessutom noteras i rapporten att dessa löntagare åtnjuter sämre förmåner, i absoluta ekonomiska termer, än löntagare i genomsnitt inom industrin, eftersom socialförsäkringssystemen är indelade efter lönenivåer". Detta konstaterande är fortfarande aktuellt. Nivån på arbetares och jordbrukares pensionssystem måste följaktligen höjas i de fall då det förekommer sådana skillnader. Denna förbättring är särskilt nödvändig för de socialförsäkringssystem som baseras på inkomster från arbete.

5.4.2. Om man också vill bemöta de krav som ställs av strukturpolitiken bör anslutningsmöjligheten hos de olika socialförsäkringssystemen också garanteras inom varje medlemsstat där det finns pensionsförsäkringssystem för jordbruket. Denna anslutningsmöjlighet regleras tillfredsställande i fall av ändrad verksamhetsplats mellan medlemsstater.

5.4.3. Den genomgripande strukturförändringen har lett till en minskning av antalet försäkrade, vilket gör att finansieringen av nuvarande pensionsförsäkringssystem för jordbruket utsätts för hot som överstiger de "normala" demografiska risker som allmänna försäkringssystem löper. Det blir följaktligen allt mer nödvändigt att ge finansiella tillskott som härrör från allmänna skatteintäkter eller från gemensamma socialförsäkringssystem. En överföring av fondmedel mellan allmänna system och särskilda system är dock bara möjlig om det sker en omfattande harmonisering av de juridiska bestämmelser som styr avgifter och förmåner i de olika systemen.

5.5. Främjande av villkor för förtidspension

5.5.1. I samband med åtföljande reformåtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken bör de sysselsatta inom jordbruket slutligen uppleva att de omfattas av en speciell lagstiftning om förtidspension. De nuvarande regelerna, som bara är överförda från andra områden, räcker inte till (förtidspension vid nedläggning resp. driftsinskränkning). I en nära framtid kommer jordbruket att beröras av en djupgående strukturförändring, och regelverket som tillåter flertalet jordbrukare inom EU att erhålla förtidspension mot att de upphör med sin produktion måste därför utvidgas ytterligare till att ge löntagare inom jordbruket egna rättigheter.

5.6. Främjande av löntagarnas kvalifikationer

5.6.1. Främjandet av löntagarnas och självägande jordbrukares kvalifikationer gäller tre områden:

- främjandet av innovationer inom jord- och skogsbruket; ansvarsfullt användande av ny bioteknik; förenlighet mellan teknologiska framsteg och diversifieringen av jordbruksverksamheter;

- främjandet av privata initiativ (t ex starthjälp och företagarutbildning) och ideella initiativ (kulturella,...) och genomförandet av statliga (förvaltnings-) ingripanden;

- främjandet av rådgivande aktiviteter.

5.6.2. Det brådskar att på regional nivå formulera de relevanta åtgärder för fortbildning och kompetensutveckling som bör bli resultatet av en överenskommelse mellan arbetsmarknadsmyndigheter, privata investerare, fackföreningar och utbildningsansvariga. För att arbetarna verkligen skall kunna dra nytta av kvalifikationsåtgärder är det viktigt att sluta vedertagna och lagstadgade avtal som reglerar arbetsbefrielse och tjänsteledighet för utbildning. Självägande jordbrukare bör ha rätt till bidrag.

5.7. Starthjälp till unga jordbrukare

5.7.1. Parallellt med kvalificeringsåtgärderna och bestämmelserna om förtidspension bör startbidraget till unga jordbrukare höjas, och kvot- och premiereglerna bör göras smidigare. Jordbrukets produktionsstruktur förbättras, om vi får fler nya jordbruk som drivs av unga, högt kvalificerade jordbrukare, som reagerar flexibelt och dynamiskt på de utmaningar som framtidens jordbruk innebär.

6. Dialogen mellan arbetsmarknadsparterna inom jordbruket

6.1. På jordbruksområdet är dialogen mellan arbetsmarknadsparterna institutionaliserad på europeisk nivå och kompletteras av den dialog som förs på nationell nivå.

7. Den institutionella dialogen mellan arbetsmarknadsparterna

7.1. Dialogen mellan arbetsmarknadsparterna äger rum mellan EFA (European Federation of Agricultural Workers" Trade Unions) och arbetsgivarrepresentanterna i sammanslutningen av jordbruksorganisationer inom gemenskapen (COPA/COGECA/GEOPA), som funnits i Bryssel sedan 1960, inom ramen för den partssammansatta kommittén för arbetsmarknadsproblem för löntagare inom jordbruket (initiativkommitté) och genom deltagande i rådgivande kommittéer på jordbruksområdet.

8. Den partssammansatta kommittén

8.1. Artikel 2 i stadgarna föreskriver att "kommittén skall biträda kommissionen i utarbetandet och genomförandet av arbetsmarknadspolitiken som syftar till att förbättra och harmonisera livs- och arbetsvillkoren för löntagare inom jordbruket".

8.2. Den partssammansatta kommittén har rätt att avge yttranden såväl på begäran som på eget initiativ.

8.3. Efter att ha producerat anmärkningsvärda resultat fram till mitten av 80-talet utsätts den partssammansatta kommitténs arbete idag alltmer för kritik. Det är idag ovanligt att ett yttrande från dennna kommitté verkligen får direkta återverkningar på de sociala villkoren för löntagarna inom jordbruket. Man bör särskilt understryka att de överenkommelser som slöts inom den arbetsgrupp som kallades "harmonisering" ledde till att den avtalsenliga arbetstiden inom jordbruket i alla länder stegvis minskades till 40 timmar mellan 1978 och 1981.

8.4. Den partssammansatta kommitténs arbetsgrupper arbetar för närvarande intensivt för att "uttömma alla möjligheter". De nuvarande arbetsgrupperna ägnar sig särskilt åt följande områden:

a) sysselsättning (ökning av arbetets attraktionskraft och en förbättring av det sociala skyddsnätet);

b) harmonisering (kontroversiella diskussioner om utkastet till en europeisk rekommendation angående:

- utarbetandet av en progressiv plan för att uppnå 38-timmarsvecka,

- införandet av minst fem veckors semester,

- överenskommelse om tjänsteledighet för utbildning,

- arbetsvillkor för säsongsarbetare),

- överenskommelse om årlig arbetstid;

c) yrkesutbildning (studie om utbildning, vidareutbildning och kontinuerlig bildning);

d) säkerhet och hälsa (minska problemen med användandet av produkter för växtskydd);

e) statistik (enkät om deltidsarbete inom jordbruket; rapport om de villkor som tillämpas för jordbruksarbetare i EU genom kollektivavtal och gällande lagar);

f) skogsbrukspolitik (undersökning av ackordlönens inverkan på säkerheten)

8.5. Under de senaste åren har en förbättrad samordning ökat effektiviteten i gruppernas arbete. Det faktum att EFA och COPA/COGECA/GEOPA vardera knutit till sig en rådgivartjänst i arbetsgrupperna har spelat en särskilt viktig roll för detta.

8.6. Det börjar växa fram ett behov av att skapa en extra arbetsgrupp kallad "Medelhavsområdet/Central- och Östeuropa" som skulle möjliggöra att man finner en lösning på de problem som den politiska utvecklingen i dessa länder skapat inom EU.

9. Rådgivande kommittéer

9.1. Den rådgivande kommittén för problem inom strukturpolitiken för jordbruket är det främsta rådgivande organet inom dialogen mellan arbetsmarknadsparterna.

9.2. Den rådgivande kommittén sammanträder i genomsnitt två gånger per år. Dess roll har framför allt att göra med information. Eftersom dess struktur ännu inte i tillräckligt stor utsträckning omfattar områdena regionalpolitik och jordbruksområdenas framtid har dess möjligheter ännu inte kunnat utnyttjats fullt ut.

9.3. Det är just i utarbetandet av en europeisk sysselsättningspolitik som den rådgivande kommittén skulle kunna tilldelas en avgörande roll.

10. Ekonomiska och sociala kommittén ber kommissionen att i framtiden varje år ge ESK en sammanfattande rapport om den partssammansatta kommittén, de rådgivande kommittéerna inom kommissionen och ESK:s föreslagna sysselsättningsinitiativ för jordbrukssektorn.

Bryssel den 25 oktober 1995.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Carlos FERRER

() Avsnitt 5.4 gäller inte medlemsländer som saknar socialförsäkringssystem med inkomstanknytning.

() Dok. CES 728/85 fin.