Yttrande från Regionkommittén om "Kommissionens meddelande 'Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen'"

(2003/C 256/02)

BAKGRUND

Kommissionens meddelande "Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen" (KOM(2003) 34 slutlig).

Kommissionens beslut av den 30 januari 2003, att i enlighet med artikel 265 första stycket i EG-fördraget, rådfråga kommittén i denna fråga.

Presidiets beslut av den 11 februari 2003 att ge utskottet för territoriell sammanhållningspolitik i uppdrag att utarbeta ett yttrande i denna fråga.

Kommitténs yttrande om "Den europeiska regionalpolitikens struktur och mål i samband med utvidgningen och globaliseringen - en första diskussion" (CdR 157/2000 fin)(1).

Kommitténs yttrande om kommissionens meddelande "Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen" (CdR 74/2001 fin)(2).

Kommitténs yttrande om kommissionens meddelande "Första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen" (CdR 101/2002 fin)(3).

Det utkast till yttrande (CdR 391/2002 rev.) som antogs av utskottet för territoriell sammanhållningspolitik den 30 april 2003 (föredragande: Michael Schneider, statssekreterare (D-PPE)).

och av följande skäl:

1) Den andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen är ännu ett steg i riktning mot utarbetandet av förslag om hur EU:s sammanhållningspolitik skall utformas efter 2006 i samband med utvidgningen.

2) Genom rapporten aktualiseras analysen av läget och utvecklingen i medlemsstaterna och regionerna, samt de viktigaste diskussionsfrågorna om den framtida sammanhållnings-politiken.

3) I ljuset av resultaten av den andra lägesrapporten om ekonomisk och social sammanhållning måste Regionkommittén se över, vidareutveckla och anpassa förslagen i de tidigare yttrandena till den aktuella debatten.

4) En central riktlinje för kommitténs bedömningar är fortfarande målsättningen i artikel 158 i EG-fördraget att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen för att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen. Det viktigaste bidraget för att stärka de regionala och lokala myndigheternas roll i EU är att minska utvecklingsskillnaderna i de olika regionerna liksom de mest missgynnade områdenas eftersläpning.

5) Europeiska kommissionen har i den andra lägesrapporten lagt fram uppdaterade uppgifter om den socioekonomiska utvecklingen i både de nuvarande medlemsstaterna, regionerna och kandidatländerna. Analysen visar tydligt att regional- och strukturpolitiken även i framtiden måste vara en gemensam uppgift för såväl medlemsstater som för lokala och regionala myndigheter samt för Europeiska unionen. En åternationalisering av denna politik måste därför förkastas, vilket också kommissionen påpekar i sin andra halvtidsrapport. Det är därför nödvändigt att bevara EU:s regionalpolitik för mindre utvecklade regioner och utforma en ny politik för övriga regioner.

Mot bakgrund av ovanstående antog Regionkommittén vid sin 50:e plenarsession den 2 och 3 juli 2003 (sammanträdet den 2 juli) följande yttrande enhälligt.

Regionkommitténs ståndpunkt

1. Analys av läget och utvecklingen

1.1. ReK påpekar att förstärkningen av de ekonomiska skillnaderna inom unionen till följd av utvidgningen kommer att vara den huvudsakliga utmaningen för EU:s sammanhållningspolitik från och med 2006. Det handlar framför allt om att lyckas integrera det ökade antalet unionsmedborgare som lever i regioner med en inkomst per capita långt under gemenskapsgenomsnittet i utvecklingen av hela unionen, oberoende av om de är bosatta i en "gammal" eller "ny" medlemsstat.

1.2. Kommittén konstaterar att skillnaderna mellan EU:s medlemsstater har minskat samtidigt som de regionala skillnaderna inom medlemsstaterna ökat ytterligare. För Regionkommittén är det därför ännu en gång nödvändigt att betona vikten av att de lokala och regionala myndigheterna verkligen deltar i utformningen och genomförandet av sammanhållningspolitiken, så att hänsyn tas i synnerhet till rekommendationerna i ESDP (Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv) som antogs i Potsdam i maj 1999.

1.3. Kommittén menar att den svaga tillväxten som blev kännbar under 2000 troligen kommer att påverka EU:s svagaste regioner mer än genomsnittligt. Detta understryker betydelsen av EU:s sammanhållningspolitik som i ännu större utsträckning måste bidra till att stärka dessa regioners konkurrenskraft i ekonomiskt svåra tider och göra det möjligt att uppnå en mer polycentrisk utveckling av gemenskapsterritoriet samt stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i unionen.

1.4. Ett gott resultat av EU:s sammanhållningspolitik har varit att de sysselsättningspolitiska konsekvenserna av den ekonomiska avmattningen inte varit så allvarliga tack vare olika strukturfondsåtgärder. De regionala skillnaderna vad gäller arbetslöshetsnivån i dagens EU har dessutom minskat ytterligare. Man kan dock inte bortse från att arbetslöshetsnivån i många av EU:s regioner och kommuner fortfarande är alldeles för hög, och att man måste göra extra ansträngningar även i de framtida medlemsstaterna för att höja sysselsättningsnivån samt lindra konsekvenserna av oundvikliga strukturomvandlingar.

1.5. Regionkommitténs hittills framlagda synpunkter om EU:s sammanhållningspolitik bekräftas i studiens resultat beträffande effekterna av sammanhållningspolitiken. Detta gäller framför allt strukturfondsåtgärderna - särskilt mål 1-stödet - som lett till betydande tillväxteffekter samt en 3-procentig minskning av inkomstskillnaden mellan mål 1-områden och EU-genomsnittet sedan 1989.

1.6. Det är dock samtidigt uppenbart att de faktorer som är av avgörande betydelse för regionernas konkurrenskraft är särskilt svagt utvecklade i problemtyngda regioner. Utbildning, innovation och produktivitet tillsammans med de nödvändiga investeringarna i fysiskt kapital och infrastruktur måste därför beaktas i större utsträckning. Kommittén vill betona vikten av att sektorspolitik som innebär stark påverkan på regional nivå måste bidra till sammanhållningsmålet.

1.7. ReK kräver att det - beroende på den framtida utformningen av stödmålen - utarbetas övergångsregler för samtliga områden som förlorar sitt nuvarande strukturstöd under nästa programperiod.

1.8. För att vara trovärdig måste regional- och sammanhållningspolitiken ha tillräckliga budgetmedel. ReK anser att 0,45 % av gemenskapens BNP i anslag till denna politik utgör en acceptabel utgångspunkt för diskussion.

2. Prioriteringar för den framtida politiken

Efter att kommissionen redogjort för läget i debatten kan fyra centrala åtgärdsområden identifieras:

- Insatser i områden som släpar efter i utveckling eller har strukturella problem

- Åtgärder utanför de områden som släpar efter i utveckling

- Åtgärder för att främja gränsöverskridande, transnationellt och mellanregionalt samarbete

- Förenklad förvaltning

2.1. Regioner vars utveckling släpar efter

2.1.1. Enligt kommissionen får biståndet till mindre utvecklade regioner så gott som enhälligt stöd i de remissvar som inkommit till kommissionen. De flesta föreslår att man skall behålla kriteriet på 75 % när stödområdena skall fastställas (75 % av BNP per capita, mätt i köpkraftsstandard på NUTS 2-nivå), och att man även fortsättningsvis bör ta särskild hänsyn till de strukturella nackdelar som drabbar regioner i de yttersta randområdena och extremt glest befolkade regioner, oberoende av deras BNP, under förutsättning att den så kallade statistiska effekten neutraliseras. I det sammanhanget måste man ta hänsyn till taket för de egna medlen inom EU-budgeten.

2.1.2. Den innehållsmässiga utformningen av mål 1 medger redan i dag tillräcklig flexibilitet för att man skall kunna beakta gemenskapens prioriteringar, till exempel Lissabon- och Göteborgsprocesserna för sysselsättning, ekonomiska reformer, social sammanhållning och hållbar utveckling. Man måste emellertid se till att den framtida utformningen av konkurrensrätten inte inkräktar på denna flexibilitet.

2.1.3. Kommittén kräver därför uttryckligen att det framtida mål 1 skall omfatta följande områden:

2.1.4. Regioner med en BNP per capita på upp till 75 % av gemenskapens genomsnitt (EU 25), regioner som berörs av den så kallade statistiska effekten samt regioner med särskilda handikapp, extremt glesbefolkade regioner och regioner i de yttersta randområdena, oberoende av deras BNP.

Övergångsregler för de nuvarande mål 1-regioner som vid slutet av innevarande stödperiod på grund av en positiv utveckling har överskridit tröskeln på 75 % (EU-15).

Dessutom bör medlemsstater som på grund av den statistiska effekten överskrider 90 % av EU-genomsnittet få ett omfattande stöd från Sammanhållningsfonden under en övergångstid. Detta stöd kan sedan minskas successivt.

2.1.5. ReK understryker att denna ställning kräver att hänsyn tas till de utmaningar som utvidgningen leder till. Det gäller att finna lämpliga lösningar för såväl kandidatländerna som de nuvarande EU-regioner som har bestående problem. Den framtida utformningen av sammanhållningspolitiken får inte missgynna de mest problemtyngda regionerna i de nuvarande medlemsländerna. Framför allt får inte sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna ensidigt finansieras på bekostnad av de nuvarande stödområden som inte kan klara av strukturomvandlingen på egen hand.

2.1.6. Den så kallade statistiska effekten är också ett problem som särskilt berör de mindre utvecklade regionerna. Kommissionens senaste uppgifter tyder på att i de nuvarande mål 1-områdena skulle 18 regioner med 21 miljoner invånare uteslutas från stödet under mål 1 enbart på grund av att utvidgningen medför att gemenskapens genomsnittliga BNP sjunker. Bland dessa 18 regioner återfinns regioner i Belgien, Storbritannien, Finland, Italien, Österrike, Portugal och Spanien, samt nästan alla östtyska mål 1-områden. Medborgarna i dessa regioner skulle kunna få ett intryck av att utvidgningen skall finansieras på deras bekostnad.

2.1.7. ReK stöder Europeiska kommissionen, som upprepade gånger lyfter fram detta specifika problem och förespråkar en rättvis reglering. Av såväl stödrättsliga skäl som av likabehandlingsskäl bör man finna en lösning inom ramen för det framtida mål 1 och de stödrättsliga bestämmelserna i anslutning till detta. Beträffande mål 1 tas även i den nu gällande strukturfondsförordningen för innevarande stödperiod särskild hänsyn till regioner med speciella problem. Även i den förordning som gäller från år 2007 bör man därför införa en bestämmelse om att de regioner som hamnar över 75 %-gränsen enbart på grund av att EU-genomsnittet sänks skall behålla sin status som mål 1-områden även i fortsättningen. Den regionala välståndsnivån skulle liksom tidigare vara kriteriet för tilldelningen av mål 1-medel till stödområdena och skulle bidra till en differentierad men ändå rättvis fördelning av medlen, utan att de övre finansiella gränser som beslutats på högsta politiska nivå ifrågasätts. Dessutom bör man säkerställa att dessa regioner även fortsättningsvis behåller sin status som stödområden enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget och följaktligen faller under stödreglerna i den artikeln.

2.2. Åtgärder utanför de områden som släpar efter i utveckling

2.2.1. ReK stöder kommissionen i dess uppfattning om behovet av åtgärder i andra regioner än i dem som är minst utvecklade och rekommenderar i detta sammanhang starkt att de nuvarande instrumenten förbättras för att underlätta och decentralisera genomförandet, framför allt genom att göra den löpande förvaltningen och den finansiella kontrollen effektivare. Kommittén begär därför att ett nytt mål 2 skall införas från och med 2007 för samtliga regioner som inte är mål 1-regioner.

2.2.2. Samtidigt bör man beakta den specifika situationen för de gränsregioner som ligger intill ett nytt mål 1-område och som eventuellt skulle förlora sin status som mål 2- eller mål 3-regioner. Särskild hänsyn bör tas till dessa gränsregioner, åtminstone under den första programperioden efter 2006, vid utformningen av det nya målstödet eller Interreg.

2.2.3. Det är av central betydelse att gemenskapens åtgärder på detta område stärker regionernas konkurrenskraft i enlighet med unionens politiska mål såsom de definierades i Europeiska rådets beslut i Lissabon och Göteborg. Endast med hjälp av ett effektivt bidrag från unionen, inriktat på ett europeiskt mervärde, kan det bli möjligt att på ett beslutsamt sätt verka för de nödvändiga strukturreformer för mer konkurrens, innovation, flexibilitet och tillväxt som angavs i Lissabonstrategin.

2.2.4. Kommittén vill förtydliga att det i princip finns två olika alternativ när det gäller den framtida utformningen av EU:s strukturpolitik inom detta område:

2.2.5. För det första är det många som anser att den regionala nivån även fortsättningsvis är den mest lämpade nivån för att utforma och administrera åtgärderna. Detta alternativ innebär fördelar vad gäller en betydande kontinuitet i stödåtgärderna, hänsyn till den lokala dimensionen samt förenligheten med den europeiska konkurrensrätten och de nationella strukturpolitiska instrumenten.

2.2.6. För det andra diskuteras hur man med utgångspunkt i faktorer av betydelse för konkurrenskraften skall kunna ange självständiga, tematiska, gemenskapsövergripande stödområden, exempelvis transportförbindelser, diversifiering av produktionsstrukturen, kunskapssamhället, innovation, forskning och utveckling, miljöfrågor, sysselsättning, social integration samt livslångt lärande och utbildning. Detta skulle ha fördelen att unionen kan reagera på ett flexibelt sätt på socioekonomiska problem i andra regioner än de som släpar efter i utvecklingen, i de fall då detta är nödvändigt med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och medför det största europeiska mervärdet. Stödrättsliga problem och förenligheten med medlemsstaternas strukturpolitiska insatser måste emellertid klaras ut i förväg. Riktlinjerna på EU-nivå skall då i möjligaste mån begränsas till att omfatta måldefinitioner, för att ge regionerna utrymme att välja vilka egna strukturpolitiska satsningar de vill göra.

2.2.7. Mot bakgrund av detta anser ReK att en starkare inriktning mot temaområden är förenlig med den regionala nivån om denna har en central roll när det gäller att fastställa prioriteringarna och genomföra mål 2-programmen, och om dessa prioriteringar bygger på territoriella och temainriktade kriterier som är klart definierade på EU-nivå. Urvalet av de regioner som ska ha rätt till stöd inom ramen för mål 2 bör - i motsats till vad som gäller för mål 1- områden - inte göras på basis av en BNP-indikator, utan snarare på basis av andra kriterier, exempelvis befolkningsutveckling, låg befolkningstäthet, arbetslöshetsnivå, utbildningsnivå, regional konkurrenskraft (t.ex. klimatet för etablering av nya små och medelstora företag), innovation, variationen i den ekonomiska verksamheten och företagstätheten.

2.2.8. Europeiska kommissionen uppmanas att göra en mer detaljerad undersökning i den tredje sammanhållningsrapporten av de olika alternativen för den framtida utformningen av sammanhållningspolitiken för andra regioner än de som släpar efter i utvecklingen. Även det nya mål 2 måste ges tillräckliga finansiella medel. I detta sammanhang bör man särskilt uppmärksamma regioner som har särskilda handikapp (bergsområden, öar, svårtillgängliga landsbygdsområden, glesbefolkade områden).

2.2.9. Kommittén betonar att frågan om städerna i detta sammanhang har stor betydelse för den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europa och hänvisar till kommissionens konstaterande att städerna står i centrum för den ekonomiska, sociala och territoriella förändringen, vilket framkom redan i den andra rapporten om sammanhållningen.

2.2.10. Kommittén förväntar sig därför att även stadsområdena skall kunna vara berättigade till bidrag från strukturfonderna. Hit hör också åtgärder inom ramen för Lissabonprocessen, åtgärder som främjar bättre konvergens inom stadsområden och en bättre social sammanhållning.

2.2.11. Kommittén anser att det krävs lika stora ansträngningar både när det gäller landsbygden, särskilt i områden med naturgeografiska handikapp, t.ex. bergsområden, och när det gäller att upprätthålla fungerande relationer mellan städerna och landsbygden, i syfte att undvika isolering och marginalisering av landsbygden under trycket från städer och infrastruktur. Därför är det helt nödvändigt att nära samordna de framtida riktlinjerna för EU:s strukturpolitik och riktlinjerna för vissa andra politikområden som har stor lokal och regional inverkan (jordbruk och skogsbruk, transporter, stadsplanering, forskning och innovation, sysselsättning, utbildning, konkurrens osv.).

2.3. Gränsöverskridande, transnationellt och mellanregionalt samarbete

2.3.1. Regionkommittén har redan i ett stort antal yttranden framhållit vilket betydande mervärde gemenskapens åtgärder har för det gränsöverskridande, transnationella och interregionala samarbetet, och detta bekräftas också i den andra lägesrapporten. Det är dock absolut nödvändigt att förenkla administrationen av programmen och projekten på detta område så att det inte längre kan uppkomma sådana förseningar som under nuvarande stödperiod.

2.3.2. ReK stöder kommissionen när det gäller att utveckla en strategisk metod som omfattar alla aspekter på ett Europaövergripande samarbete mellan regioner, kommuner och företag och som gör det möjligt att genomföra gemensamma projekt och lära av varandra. Det europeiska nätverket bör ges högsta prioritet så att det kan löpa vidare.

2.3.3. Kommittén utgår ifrån att gemenskapsinitiativ även fortsättningsvis kan användas som verktyg för särskilda målsättningar som är av europeisk betydelse. De skall dock bara gälla i de fall då målprogrammen inte kan användas, då det går att påvisa ett avsevärt europeiskt mervärde och då det krävs en gemensam europeisk satsning, som exempelvis i fallet Interreg. Detta initiativ har visat sig vara effektivt och bör därför ges tillräckliga medel.

3. Förenklad förvaltning

3.1. Redan i sitt yttrande av den 10 oktober 2002 (CdR 101/2002 fin(4)) krävde Regionkommittén att förfarandena för att bevilja regionalt stöd skulle förenklas och att det skulle klargöras vilken roll kommissionen, medlemsstaterna och regionerna skulle spela med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. ReK vill åter betona vikten av att integrera de olika nuvarande stödinstrumenten (mål 2, mål 3 etc.), vilket dock alltid måste ske med en regional utgångspunkt. Slutligen efterlyser ReK en bättre samordning mellan samtliga gemenskapens politikområden och finansieringsinstrument å ena sidan och sammanhållningspolitiken å den andra. I den förberedande rapporten om förenkling av strukturfonderna efter år 2006 kommer konkreta förslag att läggas fram på detta område.

4. Andra förfaranden

4.1. Regionkommittén uppmanas att även fortsättningsvis spela en aktiv roll i debatten om utformningen av den europeiska sammanhållningspolitiken efter år 2006. Därför bör Regionkommitténs verksamhet gentemot kommissionen, parlamentet och rådet utvecklas för att ge spridning åt innehållet i den förberedande rapporten om administrativ förenkling och åt det obligatoriska remissyttrandet om den andra lägesrapporten, och på så sätt vinna fler anhängare för de regionala och kommunala angelägenheterna på detta centrala politikområde.

4.2. Kommissionen uppmanas att även fortsättningsvis bedriva en omfattande diskussion om den framtida sammanhållningspolitiken, att fördjupa den tredje sammanhållnings-rapporten fram till slutet av år 2003, samt att senast i slutet av 2004 presentera konkreta förslag till utformning av sammanhållningspolitiken i framtiden. Förhandlingarna i rådet och parlamentet bör avslutas i så god tid att det år 2006 finns tillräckligt med tid för att utarbeta och godkänna planerna och programmen, så att det inte på nytt uppstår förseningar i början av den nya stödperioden.

Bryssel den 2 juli 2003.

Regionkommitténs

ordförande

Albert Bore

(1) EGT C 148, 18.5.2001, s. 25.

(2) EGT C 107, 3.5.2002, s. 27.

(3) EUT C 66, 19.3.2003, s. 11.

(4) EUT C 66, 19.3.2003, s. 11.