5.7.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 164/18

1.1

Landsbygden i Europeiska unionen (EU) kännetecknas av stor mångfald. Landsbygdspolitiken måste återspegla detta och skapa garantier för att denna mångfald, både när det gäller social struktur och miljö, kan bevaras i framtiden. En levande landsbygd gynnar inte enbart befolkningen på landsbygden utan kommer hela samhället till godo.

1.2

I EU håller långsamt en politik för landsbygden att ta form som utgör mer än en förlängning av politiken för jordbrukssektorn. Landsbygdsekonomin kan ju inte enbart baseras på livsmedelstillverkning med tanke på jordbrukets minskande betydelse i många landsbygdsområden. Det här är enda sättet för den europeiska landsbygden att bevara sin livskraft, ur såväl miljömässig, ekonomisk som social synvinkel. Det handlar för det första om att skapa långsiktiga perspektiv för landsbygdsbefolkningen genom att öka sysselsättningen, utveckla infrastrukturen och skapa större diversifiering när det gäller arbeten på landsbygden. För det andra måste jordbruksproduktionen bli mer konsumentinriktad än producentinriktad, vilket tidigare har varit fallet. För det tredje måste livsmedelskvaliteten förbättras och natur, miljö och vatten skyddas effektivare.

1.3

Därför är det viktigt att utgå från ett realistiskt perspektiv. Det förutsätter att man är medveten om det europeiska jordbrukets roll för landskapsvården och om vilka konsekvenser det skulle få om denna roll skulle gå förlorad genom att man tillämpar snävt ekonomiska kriterier på jord- och skogsbruket. Man kan inte enbart genom landsbygdspolitiken komma till rätta med alla de problem som landsbygdsområdena i EU brottas med. På vissa områden räcker förordningen inte till för att man skall komma till rätta med hela problematiken och då krävs gemensamma insatser från olika fonder. Samordningen – på regional nivå – mellan landsbygdspolitiken och regionalpolitiken (2) är en avgörande faktor i detta sammanhang. ReK efterlyser dock ytterligare förslag till hur man skall säkerställa att EU:s och medlemsstaternas övriga politikområden samt EU:s och medlemsstaternas politik för landsbygdsutveckling kompletterar varandra. På motsvarande sätt bör Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling jämföras med andra politikområden för att säkerställa ömsesidigt gynnsamma mål.

1.4

Landsbygdspolitiken har genom Salzburgkonferensen (2003) fått en ny och kraftig knuff framåt. Regionkommittén konstaterar med tillfredsställelse att slutsatserna från Salzburg i stor utsträckning integrerats i förordningen. Viktiga positiva inslag är att politiken nu skall tillämpas i alla EU:s regioner och att genomförandet och finansieringen förenklas. Regionkommittén stöder också partnerskapet såsom det beskrivs i artikel 6 i förordningen. Det är av största vikt att de lokala och regionala myndigheterna görs delaktiga i alla faser av landsbygdspolitiken. Det är bästa sättet att säkerställa att just de åtgärder vidtas som leder till ökad ekonomisk och social sammanhållning inom regionen i fråga och med andra regioner.

1.5

Kommittén har mot denna bakgrund följande synpunkter på förordningen. Viktigast i detta sammanhang är att det antas en verklig politik för landsbygdsutveckling.

2.1

ReK ser positivt på att kommissionen med stöd i artikel 159 i fördraget avsätter en betydande andel av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) till regioner inom det nya ”konvergensmålet”.

2.2

Regionkommittén ställer sig positiv till den nya lagstiftningen för landsbygdspolitiken men anser det beklagligt att landsbygdspolitiken i skälen först och främst betraktas som ett komplement till marknads- och inkomstpolitiken och inte tillskrivs en självständig roll. En relaterad fråga är om det finns tillräckliga budgetmedel för att föra en ambitiös landsbygdspolitik.

2.3

Regionkommittén anser att fördelarna med ett mer strategiskt förhållningssätt när det gäller landsbygdsutvecklingen är tydliga. Det är viktigt att en uppsplittring av resurserna förhindras. Mervärdet av en EU-strategi kan dock ifrågasättas. Lissabon- och Göteborgsstrategin samt slutsatserna från Salzburgkonferensen är en fullgod ram på EU-nivå. Det är upp till medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna att avgöra vilken innebörd dessa ramar skall ha för landsbygden och politiken. Endast på så sätt kan man förebygga spänningar mellan önskan om ett mer strategiskt förhållningssätt i landsbygdspolitiken på EU-nivå och önskan om att bevara en tillräcklig grad av flexibilitet på nationell, regional och lokal nivå.

2.4

ReK välkomnar förslaget enligt vilket medlemsstaterna måste rådgöra med de lokala och regionala myndigheterna. Tidsfristen för att utarbeta den nationella strategin och programmen för landsbygdsutveckling väcker dock viss oro inom kommittén. Regionkommittén anser det också vara beklagligt att strategin måste lämnas in, innan programmet kan lämnas in till kommissionen. De båda hänger nämligen nära samman med varandra. Kommittén föreslår att man på denna punkt följer samma förfarande som i regionalpolitiken, där medlemsstaterna kan lämna in den strategiska ramen tillsammans med de operationella programmen (rekommendation 1).

2.5

På längre sikt skulle man kunna sträva efter en enda regionalfond, utan åtskillnad mellan fonden för landsbygdspolitik och fonden för regionalpolitik, där man för varje region på basis av en sammanhängande strategi för hela regionens territorium tar upp alla regionens möjligheter och problem.

2.6

Landsbygdspolitiken uppstår genom ett eller flera program för landsbygdsutveckling. Efter en analys av regionens eller medlemsstatens starka och svaga sidor vidtas genom landsbygdsutvecklingsprogrammet sådana åtgärder som svarar mot regionens eller medlemsstatens behov. Detta står möjligen i strid med bestämmelsen i artikel 16 i förordningen om minimiandelen EU-stöd per prioritering (15, 25 respektive 15 %). ReK anser också att det krävs balans i utgifterna för landsbygdspolitiken. Ur detta perspektiv är det framför allt vettigt att fastställa ett minimum för den tredje prioriteringen, en diversifiering av landsbygdens ekonomi. Av utvärderingarna av de olika landsbygdsprogrammen för perioden 2000-2006 har det nämligen framgått att just denna del av landsbygdspolitiken inte varit särskilt väl utvecklad. Fördelningen av medlen mellan de olika prioriteringarna måste dock också grunda sig på den analys av styrkor och svagheter som finns i programmet. ReK anser därför att man bör utnyttja möjligheten att frångå procenttalen enligt artikel 16, om det finns tillräckliga skäl för detta enligt analysen i programmet (rekommendation 3).

2.7

Man får inte heller genom fördelningen av medlen hämma de projekt som omfattas av förordningen som helhet men faller utom ramen för en av prioriteringarna. Detta verkar dock omöjligt genom bestämmelsen i artikel 71.6, att en viss åtgärd endast kan finansieras inom ramen för en enda prioritering. ReK föreslår därför att denna artikel ändras i detta avseende (rekommendation 19).

2.8

Förordningen är ibland ovanligt detaljerad, framför allt i jämförelse med förordningarna om regionalpolitik. Vissa saker bör dock överlåtas åt dem som har till uppgift att utarbeta landsbygdsprogrammet, till exempel begränsningen av stödet till bättre bearbetning och saluföring till småföretag och mikroföretag, bestämmelsen i artikel 50 att diversifieringsstödet är begränsat till ett barn och taken för EU-stödet enligt bilaga 1.

2.9

I Salzburg drogs slutsatsen att en levande landsbygd inte kan klara sig utan jordbruket och att jordbruket inte kan klara sig utan en levande landsbygd. Det är mycket viktigt att unga bönders etablering ägnas tillräcklig uppmärksamhet i landsbygdsutvecklingsprogrammen. För närvarande saknas det en integrerad politik för unga bönder. Ett startpaket är ett exempel på en sådan integrerad politik, där allt som har att göra med övertagande av ett jordbruk och nyetablering knutits ihop till ett enda projekt.

2.10

ReK tar notis om förslaget att avskaffa de socioekonomiska kriterierna för kartläggning av ”områden som inte är bergsområden men där det finns andra svårigheter” och likställa beräkningsgrunden för ersättning med kostnadsberäkningar för ersättning inom ramen för program för miljövänligt jordbruk. Kommissionens motivering till detta är tydlig, men kommittén är orolig över de effekter som en ändring av kriterierna kan få för jordbruksföretagen i de berörda områdena. Om ändringen leder till stora socioekonomiska konsekvenser skulle dessa kunna lindras genom andra politiska interventioner. Man bör åtminstone överväga en övergångsperiod för att gradvis avskaffa stödet till bönder i områden som snart inte längre kan komma i fråga för stöd.

2.11

Kommittén ställer sig positiv till att nu även andra markägare än lantbrukarna får delta i åtgärderna för ett miljövänligt jordbruk. Detta kan vara den länk som hittills saknats i markanvändningsplaneringen, där målet är att all mark i ett område skall omfattas (och inte bara jordbruksmarken). I anslutning till detta föreslår kommittén att man skall kunna använda sig av andra belöningsgrunder för åtgärder för ett miljövänligt jordbruk, eftersom den nuvarande – som utgår från extra kostnader och inkomstbortfall till följd av åtaganden som gjorts – inte alltid kan tillämpas, till exempel en ersättning baserad på resultat och därtill kopplade fördelar (rekommendation 8).

2.12

Förordningen innehåller inte längre incitament för deltagande i åtgärder för miljövänligt jordbruk, såsom möjligheten att höja ersättningen med 20 %. Detta är olämpligt med tanke på de fördelar och den betydelse som dessa åtgärder har för förvaltningen av landsbygdområdena, och kommittén föreslår att detta incitament återinförs (rekommendation 8).

2.13

Skillnaderna mellan länder med välutvecklat och mindre utvecklat skogsbruk är mycket markanta. Kommissionens förslag är inte tillräckligt flexibla för att uppmuntra till skogsodling i länder där utvecklingsnivån är låg. Den skogsindustri som är under utveckling i dessa länder äventyras och miljöfördelarna går förlorade om ersättning inte utbetalas för att avhjälpa dessa skillnader

2.14

Varje år söker många lantbrukare arbete utanför jordbrukssektorn, vilket i vissa regioner kan förstärka problemet med avbefolkning. Utöver skapandet av nya arbetstillfällen bör större tonvikt läggas vid omskolning av lantbrukare och vid möjligheten att bedriva jordbruksverksamhet på deltid. I landsbygdsutvecklingsprogrammet måste det skapas utrymme för sådan omskolning och för möjligheten att ägna sig åt flera verksamheter, även i kombination med arbete utanför jordbruket, i synnerhet i de regioner där strukturfondernas fördelar är begränsade (framför allt Europeiska socialfonden (ESF)). I regioner som har större koncentration av ESF-stöd bör man i ESF-programmen ge särskilt utrymme för omskolning av lantbrukare och deras möjlighet att bedriva flera verksamheter.

2.15

Landsbygdsområdena i unionen erbjuder ett värdefullt natur- och kulturarv, som kan spela en avgörande roll vid diversifieringen av landsbygdsekonomin. Den lokala turistnäringens kapacitet att utnyttja dessa tillgångar på ett hållbart sätt och ge turisterna upplevelser av hög kvalitet hämmas dock ofta av dåligt utbyggda tjänster och/eller en oändamålsenlig produktutveckling. Därför är det viktigt att man särskilt hänvisar till utbildning i samband med de turismanknutna åtgärderna i artikel 52 i förordningen (rekommendation 12).

2.16

Kvinnorna spelar en stor roll i diversifieringen av landsbygdekonomin men stöter ofta på specifika problem, till exempel begränsningar i tillgången till kapital för att starta en rörelse. ReK anser att förordningen bör bidra till att kvinnor blir mer involverade i landsbygdens ekonomi (rekommendation 11). Internet är också ett ovärderligt verktyg för en diversifiering av landsbygdsekonomin. Många landsbygdsområden har dock begränsad eller ingen tillgång till Internet. ReK välkomnar därför kommissionens förslag om att avsätta ERUF-medel för att landsbygdsområden skall kunna få IKT-infrastruktur i tillräcklig utsträckning. Detta bidrar i hög grad till att överbrygga denna digitala klyfta. På så sätt blir områdena också mer attraktiva för nya företag, och de företag som finns kan skaffa sig nya marknader. Kompletterande åtgärder blir möjliga genom EJFLU som en del av den prioriterade uppgiften att diversifiera ekonomin på landsbygden.

3.1

ReK fäster stor vikt vid att lokala och regionala myndigheter involveras i utarbetandet och genomförandet av landsbygdsutvecklingsprogrammen och anser att denna roll bör framhållas tydligare i förordningen (rekommendation 13). ReK anser att man i de nationella strategierna bör lämna tillräckligt med utrymme för skräddarsydda lösningar i regionerna och på lokal nivå (se också punkt 2.2). ReK anser också att det är viktigt att man i strategierna beaktar behovet av en balanserad regional utveckling i varje region. Alltför många föreskrifter på EU-nivå eller nationell nivå om vilken strategi som bör följas kan inverka hämmande på regionala initiativ som anpassats till lokala möjligheter och problem.

3.2

Det behövs skräddarsydda lösningar i fråga om programplanering, finansiering och kontroll. Det är därför också märkligt att man i förordningen föreslår att medlemsstaterna skall utarbeta ett landsbygdsutvecklingsprogram antingen på nationell eller regional nivå. Det är bättre att ge större frihet i detta avseende. Regionala och nationella program bör också kunna kombineras. I medlemsstater med federal förvaltningsstruktur har det under den nuvarande stödperioden visat sig vara möjligt att införa nationella rambestämmelser som därefter tillämpas för de regionala programmen (rekommendation 2).

3.3

ReK stöder förslaget att först och främst genomföra den tredje prioriteringen på basis av lokala utvecklingsstrategier. Det står utom alla tvivel att ny ekonomisk verksamhet är av avgörande betydelse för landsbygdsområden. Denna verksamhet skall utgöra ett komplement till jordbruksverksamheten. Man måste dock se till att denna nya verksamhet introduceras försiktigt, så att inte landsbygdsområdenas specifika kvaliteter äventyras. Denna kommentar ligger i linje med Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ståndpunkt (3), som går ut på att urbanisering av landsbygden måste förhindras, dvs. att man inte kan vidta likadana åtgärder i städer som på landsbygden. Det gäller framför allt sådana landsbygdsområden som står under tryck från städerna och där bevarandet av landsbygdsmiljöns särdrag och egenskaper är av stor betydelse för livskvaliteten i städerna. Problemen i dessa områden, bland annat jordbrukets problem, kräver helt andra lösningar än problemen i de mer avlägsna landsbygdsområdena. Detta måste beaktas i förordningen.

4.1

Kommittén fäster stor vikt vid Leaderdimensionen och anser det därför beklagligt att den fått en så otydlig ställning i förordningen. Leaderdimensionen nämns i artikel 4.2 å ena sidan som en fjärde prioritering, å andra sidan som en metod för att ge form åt åtgärderna från de tre första prioriteringarna. Kommittén anser att Leaderdimensionen bör får den plats den förtjänar – som en särskild prioritering att jämföra med Interregs roll inom regionalpolitiken. En anpassning av Leaderdimensionen till andra strategier innebär en fara för denna strategis unika karaktär och mervärde. Kommittén uppmanar kommissionen att i förordningen tydligare ange Leaders roll och att klargöra att Leader är en särskild prioritering.

4.2

När det gäller genomförandet av den lokala strategin verkar det enligt artikel 63.1 som om denna strategi måste uppfylla alla målen för de fyra prioriteringarna. Detta står i strid med bestämmelsen i artikel 62 a, att ett eller flera av målen för de tre prioriteringarna kan uppnås med hjälp av Leadermetoden. Kommittén föreslår att denna inkonsekvens avlägsnas ur förordningen (rekommendation 14).

4.3

ReK stöder förslaget att en del av de EU-medel som varje medlemsstat tilldelas skall sättas av för Leaderdimensionen, i enlighet med det berörda områdets behov. ReK stöder också förslaget att inrätta ett europeiskt nätverk för landsbygdsutveckling. Erfarenheterna av inrättandet av de nationella Leadernätverken kan utnyttjas i det här sammanhanget. ReK varnar dock för att de oacceptabla fördröjningarna vid inrättandet av EU:s observationsorgan för landsbygdsområden (Leader+), Leader- observationsorganet (Leader II) och många av de nationella Leadernätverken kommer att återupprepas. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör prioritera att inrätta dessa organ redan från första början av programperioden. Lokala myndigheter har stor erfarenhet av att arbeta med Leader-programmet, vilket medlemsstaterna bör dra nytta av när de skall utarbeta en ram för Leader.

4.4

ReK motsätter sig att en väsentlig del av budgeten avsätts till de medlemsstater som har de effektivaste Leaderprogrammen. Detta kommer förmodligen att leda till att kortsiktiga ”lätta” projekt prioriteras framför projekt på lång eller medellång sikt. En tillförlitlig planering kräver att man vet vilka medel som står till förfogande i var och en av medlemsstaterna (rekommendationerna 15 och 18).

5.1

ReK anser det viktigt att övergången mellan programperioden 2000–2006 och programperioden 2007–2013 sker på ett sådant sätt att kontinuiteten när det gäller arbetet och åtgärderna inte riskeras. Därför måste man garantera att de fleråriga åtgärder som beviljades under den tidigare fasen, t.ex. miljöåtgärder inom jordbruket, finansieras under hela den åtagandeperioden och att den utlovade gemenskapsfinansieringen (medfinansieringsnivån) bibehålls. För att EU skall ha en effektiv landsbygdspolitik under den nya fasen stöder ReK kommissionens förslag om en budget på 88,75 miljarder euro (exklusive modulering) för finansiering av EU:s politik för landsbygdsutveckling. Kommittén motsätter sig starkt en åternationalisering av politiken eller delar av denna.

5.2

Kommittén konstaterar att förslaget till förordning förutom en förhandsbedömning, en utvärdering efter halva tiden och en utvärdering i efterhand även föreskriver årliga löpande utvärderingar. Vi ifrågasätter om en årlig löpande utvärdering tillför något mervärde.

5.3

Syftet med denna förordning är också att förenkla lagstiftningen. För att kunna bedöma om detta verkligen skett måste man se på tillämpningsföreskrifterna. ReK skulle också gärna utarbeta ett yttrande om dessa föreskrifter med tanke på vilka erfarenheter kommitténs ledamöter har av att genomföra politiken.