17.11.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 286/8

1.1

Föreliggande förslag till direktiv syftar till att ändra direktiv 98/71/EG. Med ändringen avser man att i alla EU-länder avskaffa möjligheten att gentemot tredje part hävda ensamrätt till formgivning i fråga om delar till sammansatta produkter. Med tredje part avses oberoende leverantörer som tillverkar, använder och säljer delar för reparation i syfte att återge sammansatta produkter deras ursprungliga utseende.

1.2

Förslaget berör i första hand bilbranschen men skulle även kunna tillämpas på andra sektorer som hushållsapparater, motorcyklar och klockor.

1.3

Man kan erinra om att direktiv 98/71/EG (”direktivet”) föregicks av kommissionens grönbok om mönsterskydd vari resultatet av en omfattande studie i frågan presenteras. Grönboken innehöll dessutom ett utkast till förslag till direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning och ett utkast till förslag till förordning.

1.4

I grönboken diskuterades även mönsterskydd för beståndsdelar till sammansatta produkter och särskilt de beståndsdelar som fogar ihop en produkt med en annan produkt. I grönboken föreskrivs att de beståndsdelar skall mönsterskyddas som i sig uppfyller kraven för mönsterskydd, men det preciseras att mönsterrätt inte kan erhållas för sådana detaljer ”som måste återges exakt till formen och dimensionerna för att den produkt som mönstret ingår i skall gå att ansluta till den sammansatta produkten”.

1.5

I det förslag till direktiv som kommissionen lade fram formellt i december 1993 (1) framhålls att även beståndsdelar till sammansatta produkter kan mönsterskyddas om mönstret i tillräcklig utsträckning uppfyller kraven för mönsterskydd, det vill säga är nytt och särpräglat (artikel 3). Mönsterrätt kan dock inte erhållas för produkter som går att ansluta till eller placera i, kring eller mot en annan produkt (artikel 7.2).

1.6

Förslaget innehöll en annan viktig bestämmelse: att ensamrätt till mönster inte kan hävdas gentemot tredje part som, tre år efter det att en sammansatt produkt med en särskild formgivning kommit ut på marknaden, använder (kopierar) formgivningen, förutsatt att formgivningen är beroende av den sammansatta produktens utseende och att syftet är att ”reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende” (artikel 14). Därmed skapades ett viktigt undantag i fråga om mönsterskydd när det gäller reservdelar och reparation, det s.k. reservdelsundantaget eller reparationsklausulen.

1.6.1

När det gäller denna aspekt i förslaget till direktiv från 1993 anförde EESK i sitt yttrande IND/504 av den 6 juli 1994 och med Jean Pardon som föredragande följande:

1.6.1.1

I likhet med övriga industriella rättigheter innebär också mönsterskydd exklusiva rättigheter (ensamrätt). Den ensamrätt som innehavaren av mönstret eller modellen åtnjuter avser dock endast produktens yttre utformning (eller design), inte själva produkten.

1.6.1.2

Mönsterskyddet medför alltså en ensamrätt på formen men inte på produkten. Mönsterskyddet för en klocka hindrar inte konkurrensen på marknaden för klockor (punkt 9.2 i motiveringsdelen till kommissionens förslag till förordning).

1.6.1.3

När det gäller reservdelar (t.ex. en stänkskärm eller en lykta på en bil) som omfattas av reservdelsklausulen är situationen en annan. Utseendet på (eller formgivningen av) dessa delar kan inte avvika från de originaldelar som skall ersättas.

1.6.1.4

Om sådana reservdelar omfattas av mönsterskydd skulle följden bli ett produktmonopol inom reservdelsmarknaden. Att mönsterskydda en stänkskärm eller lykta skulle leda till att konkurrensen på denna marknad helt utplånas.

1.6.1.5

Detta skulle stå i strid med det egentliga syftet med mönsterskyddet som de lagstiftande instanserna skall besluta om detaljerna för.

1.6.1.6

Reservdelsklausulen innebär att mönsterskydd gäller när detta skydd är praktiskt tillämpbart. Undantag från detta skydd görs endast i de fall, t.ex. reparationer, då det inte går att tillämpa systematiskt. På så sätt kan man förhindra att det uppstår monopol som utestänger konkurrenter och att konsumenterna drabbas av priser som fastställts av en leverantör med ensamrätt.

1.6.1.7

Reservdelsklausulen förhindrar samtidigt uppkomsten av monopolvinster. Förutsättningarna för vinstgivande formgivning – att det finns en marknad och att konsumenterna fritt kan välja – skulle inte finnas om mönsterskyddet också kom att gälla för reservdelar som omfattas av klausulen.

1.6.1.8

Ekonomiska och sociala kommittén stöder därför kommissionens förslag om en reservdelsklausul.

1.7

Detta undantag, den s.k. reparationsklausulen, tillmötesgick krav från industrin som tillverkar reservdelar till bilar och i synnerhet delar till bilar som skadats i kollisioner. De oberoende leverantörerna hade tidigare försökt få undantag från bestämmelserna om mönsterskydd genom att hos EG-domstolen anföra gällande lagstiftning, men utan framgång (se målen Cicra-Renault (2) och Volvo-Veng (3)).

1.8

Reparationsklausulen i förslaget till direktiv från 1993 kritiserades av biltillverkarna, som ju har andra intressen än de oberoende tillverkarna av reservdelar. Kommissionen prövade då ett nytt angreppssätt med ett modifierat förslag (4). Det nya förslaget gick ut på att tredje part som ville kopiera formgivningen av en särskild sammansatt produkt i reparationssyfte skulle kunna göra det direkt (utan hänsyn till att tre år måste ha gått sedan den sammansatta produkten kommit ut på marknaden) under förutsättning att de betalade en ”passande och rimlig ersättning” (artikel 14).

1.9

Men varken de oberoende tillverkarna (5) eller biltillverkarna med formgivningsrättigheter (6) ansåg att lösningen ”passande och rimlig ersättning” var acceptabel.

1.10

Stora meningsskiljaktigheter framkom även under medbeslutandeförfarandet med rådet och Europaparlamentet. Ett samrådsförfarande inleddes som avslutades i september 1998 då man i praktiken avstod från att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning i och med att gällande nationell lagstiftning frystes (den s.k. freeze plus-lösningen som de insatta säger) och att frågan sköts upp till ett senare tillfälle.

2.1

I direktivet avses med mönster en produkts eller en produktdels utseende (artikel 1 a).

2.2

Ett mönster skall skyddas genom mönsterrätt i den mån det är nytt och särpräglat (artikel 3.2). Men mönsterskydd för en beståndsdel skall endast erhållas i den mån

Med ”normal användning” enligt punkt 3 a avses slutanvändarens användning, vilket inte utesluter underhåll, service och reparationsarbeten (artikel 3.4).

Tillämpat på bilbranschen innebär ovanstående regler att delar och beståndsdelar under motorhuven, som inte är synliga vid normal användning av ett fordon (t.ex. motorns cylinderlock), inte är mönsterskyddade.

2.3

Mönsterrätt kan heller inte erhållas för sådana detaljer i en produkts utseende som uteslutande är betingade av teknisk funktion (artikel 7.1). Likaledes kan mönsterrätt inte erhållas för sådana detaljer i en produkts utseende som måste återges exakt till formen och dimensionerna för att den produkt som mönstret ingår i eller används på skall gå att ansluta till eller placera i, kring eller mot en annan produkt (artikel 7.2). När det gäller bilar innebär detta t.ex. att formen på en stötfångare eller en backspegel kan mönsterskyddas men inte den beståndsdel som används för att fästa delen på karossen.

2.4

Slutligen bör följande framhållas:

2.4.1

Kommissionen skall senast tre år efter det att direktivet genomförts (senast oktober 2004) lägga fram en analys av följderna av bestämmelserna i direktivet för gemenskapens industri, i synnerhet för tillverkarna av sammansatta produkter och beståndsdelar, för konsumenterna, för konkurrensen och för den inre marknadens funktion. Senast ett år senare (dvs. oktober 2005) skall kommissionen lägga fram förslag till Europaparlamentet och rådet om sådana ändringar i direktivet som behövs för att fullfölja den inre marknaden med avseende på beståndsdelar i sammansatta produkter och eventuellt andra ändringar (artikel 18).

2.4.2

Fram till dess att ändringar antas skall medlemsstaterna bibehålla sina rättsliga bestämmelser om användning av ett mönster till en beståndsdel som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende. Medlemsstaterna skall endast kunna vidta förändringar i dessa bestämmelser om syftet är att avreglera marknaden för sådana delar (artikel 14 – Övergångsbestämmelser som tidigare omnämnts som den s.k. freeze plus-lösningen). Alla medlemsstater har nu genomfört direktivet. Av EU-25 har nio stater (Belgien, Irland, Italien, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Storbritannien och Ungern) infört någon form av reparationsklausul och därigenom genomfört en liberalisering, men flertalet (16 medlemsstater) har utökat skyddet för reservdelar och delar för reparation.

2.4.3

Med avseende på avreglering av eftermarknaden fastställs i artikel 110.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning att ”skydd i form av gemenskapsformgivning inte [skall] åtnjutas för en formgivning som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt och som används (…) för att möjliggöra reparation av denna sammansatta produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende”.

2.4.4

I samma riktning går rådets förordning (EG) nr 1400/2002 av den 31 juli 2002 om grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden inom motorfordonssektorn, vilket dock inte gör kommissionens aktuella förslag mindre betydelsefullt.

3.1

Det som föreskrivs i förslaget är mycket enkelt: Artikel 14 (övergångsbestämmelserna) i direktiv 98/71 ändras, och i praktiken fastställs att skydd inte skall ges för en formgivning som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt och som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende. Det handlar i praktiken om den tidigare nämnda ”fria reparationsklausul från första dagen” som vissa berörda parter har efterfrågat länge.

3.2

I skälen till förslaget anges att de grundläggande motiven bakom en sådan fullständig, omedelbar och kostnadsfri ”liberalisering” är följande:

3.3

Det framhålls också att rättsordningen för formskydd för närvarande skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna, vilket försämrar inre marknadens funktion och kan snedvrida konkurrensen.

3.4

Andra och mer detaljerade skäl ges i motiveringen, huvudsakligen upprepningar eller sammanfattningar av slutsatserna från kommissionens fördjupade konsekvensanalys och, endast delvis, EPEC-rapporten. Bland de alternativ som diskuteras anses endast avregleringen ge olika fördelar utan allvarliga nackdelar. Avreglering skulle leda till att ”inre marknadens funktion skulle förbättras, mer konkurrens skulle uppnås på eftermarknaden, konsumentpriserna skulle sjunka och det skulle skapas möjligheter och arbetstillfällen för små och medelstora företag” (punkt 2.2, s. 7).

3.5

De andra alternativen skulle å sin sida vara mindre lämpliga, i huvudsak av följande skäl:

4.1

I EPEC-rapporten, som redan nämnts flera gånger, konstateras (punkt 3.7) att reservdelar som inte är original inte garanterat håller samma kvalitet som originaldelarna. Detta beror på att de oberoende tillverkarna saknar de särskilda kunskaper om processer, kvalitet och teknik som biltillverkarna har på området.

4.2

Moderna bilar är ett komplext resultat av sammansättning av oberoende komponenter med högt teknikinnehåll (till exempel specialstål) och kännetecknas inte bara av form och dimensioner, utan också av kvaliteten i montering (exempelvis svetsteknik och limning) och material. Det är därför möjligt att icke-originaldelar avviker från originalnormerna.

4.3

För att få typgodkännande utsätts personbilar för en rad krocktester, framifrån och från sidan, och för kontroll av att de uppfyller kraven i de särskilda direktiven om skydd för förare och passagerare vid kollision. Till detta kommer det nyligen antagna direktivet om skydd för fotgängare, som syftar till att minska skadorna på fotgängare som blir påkörda av bilar. Enligt denna norm måste bilkonstruktörerna utforma fordonets framdel i enlighet med vissa fastställda säkerhetskrav och genomföra särskilda krocktester.

4.4

De oberoende reservdelsleverantörerna behöver däremot inte genomföra någon teknisk förhandskontroll av de delar som de saluför, eftersom inget typgodkännandeförfarande föreskrivs för enskilda bildelar, utom för vissa komponenter, nämligen de s.k. separata tekniska enheterna. Dessa är, när det gäller karosseridelar, fönsterglasen, backspeglarna, strålkastarna och bakljusen. För övriga komponenter (motorhuvar, stötfångare osv.) finns inga krav på tekniska tester före utsläppandet på marknaden och alltså inga garantier för att dessa komponenter uppfyller samma specifikationer som originaldelarna. De oberoende leverantörerna är endast underställda allmänna krav på produktsäkerhet och ansvariga endast för skador som är en följd av defekter hos produkten.

4.5

Förslaget tycks också stå i strid mot det viktiga direktivet om uttjänta fordon, där konstruktörerna åläggs att eliminera tungmetaller i bildelar och att ange vilka ämnen som ingår i komponenterna för att underlätta återvinning. Konstruktörerna skall också se till att tillverkningen sker på så vis att demontering av uttjänta fordon och återvinning underlättas. Dessa krav gäller naturligtvis inte oberoende leverantörer, och om man använder reservdelar (till exempel stötfångare) vilkas sammansättning inte är känd kan man äventyra hanteringen av uttjänta fordon, vilket kan få följder för miljön och i slutändan innebära ökade kostnader.

4.6

Kommissionen har rätt i påpekandet att formskyddet är tänkt att belöna formgivarens intellektuella prestation, inte de tekniska funktionerna eller kvaliteten (se direktivförslaget, s. 9). Det stämmer alltså att formskydd och säkerhet begreppsmässigt hänför sig till skilda områden. Men man kan inte bortse från att den avreglering som kommissionen föreslår ur praktisk synvinkel skulle kunna leda till ett ökat antal komponenter på marknaden som inte har testats i tillräcklig utsträckning inom ramen för de testföranden som nämns i punkt 4.3 ovan, och som inte motsvarar kraven i direktivet om uttjänta fordon. De påstådda fördelar som avregleringen enligt kommissionen skulle kunna ge konsumenterna i termer av ökad konkurrens bör man alltså väga mot de eventuella ökade risker som konsumenterna skulle kunna löpa.

5.1

Kommittén vill återigen hävda den ståndpunkt som förts fram i flera tidigare yttranden, nämligen att det ökade handelsutbytet leder till att immateriella rättigheter blir allt viktigare, att ett rättsligt skydd av industridesign är en grundläggande förutsättning för teknisk innovation och att man måste gå vidare med den nödvändiga kampen mot förfalskningar.

5.2

Kommittén upprepar dock sin uppfattning att den ensamrätt som innehavaren av mönstret eller modellen åtnjuter endast avser produktens yttre utformning, inte själva produkten.

5.3

Vi bekräftar därmed den åsikt som kommittén i tidigare yttranden gett uttryck för. Om reservdelar som omfattas av reservdelsklausulen mönsterskyddas skapas ett produktmonopol på eftermarknaden, vilket strider mot mönsterskyddets natur.

5.4

Det system som inrättades genom direktiv 98/71/EG gjorde det dessutom möjligt att bibehålla ett antal olika och ibland inbördes motstridiga nationella system på mycket viktiga områden inom en sektor med enorm ekonomisk betydelse på den europeiska marknaden, och den senaste EU-utvidgningen bidrog till att öka detta antal.

5.5

Kommissionens förslag syftar därför till att fullborda en inre marknad på detta område, genom att närma de nationella systemen till varandra med utgångspunkt i en avreglering av användningen av mönsterskydd för reservdelar som skall återge sammansatta produkter deras ursprungliga utseende (eftermarknaden).

5.6

Kommittén stöder kommissionens förslag, som är ett i en rad lagstiftningsinitiativ som redan fått vårt stöd och som kan bidra till ökad konkurrens, lägre priser och nya arbetstillfällen, framför allt inom små och medelstora företag.

5.7

EESK anser dock att kommissionens förslag borde vara bättre förankrat när det gäller att tydligt visa överensstämmelsen med TRIPS-avtalet och effekten på sysselsättningen, och framför allt att garantera att konsumenterna – förutom den rätt till information som förefaller säkerställd – inte påverkas i sitt fria val, vare sig direkt när det gäller produkter som används av oberoende leverantörer, eller indirekt genom de effekter som användning av reservdelar vid reparation av sammansatta produkter (framför allt motorfordon) får på marknadsvärdet eller de indirekta kostnaderna (t.ex. försäkring).