30.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 224/116

1.1

Tio år efter den gemensamma valutans införande anser EESK att man bör utvärdera vilka fördelar och nackdelar euron har haft för medborgarna och företagen, inte i ekonomiskt och monetärt hänseende – eftersom ekonomer, politiker och journalister redan har ägnat och fortfarande ägnar sig åt detta – utan ur användarnas synvinkel. Med andra ord har euron under tio år visat sitt värde, och dess införande har gjort det möjligt för Europa att agera med en prestigefylld och stabil valuta på den internationella scenen. Men hur uppfattar användarna den gemensamma valutan?

1.2

Detta dokument grundar sig på en analys av fördelarna med eurons införande. Fram träder en bild som innehåller både ljus och skuggor, till följd av världskonjunkturen. Fokus ligger på resultatet av de enkäter Eurobarometern regelbundet genomför för att undersöka om och i vilken utsträckning de uppnådda fördelarna uppskattas av Europamedborgarna.

1.3

I många länder är resultatet positivt, men i vissa länder förklarar en hög procentandel av intervjupersonerna att de fortfarande tycker att det är svårt att använda den ”nya” valutan, att de räknar om priserna till den gamla nationella valutan, att de anser att höjda priser är en följd av euron och att de endast halvt om halvt tycker att införandet av en gemensam valuta har gynnat den ekonomiska tillväxten. Sammanfattningsvis leder undersökningen till slutsatsen att euron inte alltid, och inte i alla länder, har rönt tillräcklig uppskattning av allmänheten.

1.4

En första reaktion på resultatet kan bestå i att man ifrågasätter hur objektiva och medvetna svaren är, men EESK avvisar detta angreppssätt. I stället för att glädja sig över framgången bör man förstå de djupliggande orsakerna till de negativa attityderna och fråga sig vad man kan göra för att avhjälpa de objektiva eller subjektiva orsakerna till missnöjet.

1.5

Berättigade och objektiva uppfattningar kan avhjälpas eller motverkas genom riktade politik eller riktade insatser. Ett exempel på detta är förbättrade betalningssystem (gemensamma eurobetalningsområdet, SEPA) eller lämpliga åtgärder för att begränsa prishöjningarna, åtgärder som naturligtvis måste vara förenliga med principerna om fria marknader och fri konkurrens.

1.6

När det gäller subjektiva uppfattningar blir det svårare. Man måste agera med fullständig respekt för den allmänna opinionen och fråga sig vilka djupliggande orsaker det finns till de negativa attityderna. Det behövs förvisso en kommunikationsstrategi, men formerna för dess genomförande bör anpassas till de olika nationella och sociala frågor som är viktiga för den allmänhet man riktar sig till.

1.7

Eurobarometerns undersökningar har påvisat stora attitydskillnader mellan olika medlemsländer, och det är därför rimligt att avvisa standardlösningar. På detaljnivå kan man se stora skillnader i uppfattning beroende på socialgrupp och utbildningsnivå. Därför bör kommunikationsstrategierna riktas in på målgrupper, så att de avsatta medlen kan ge ett optimalt resultat.

1.8

För övrigt bör det påpekas att optimala resultat inte kan uppnås enbart genom en kommunikationsstrategi som rör euron. Den analys som har gjorts ger tillräckliga belägg för att euron ofta uppfattas som symbolen för Europa, och att det därför inte är euron i sig utan själva ”Europatanken” som vissa motsätter sig. Slutsatsen av detta är att man måste betrakta kommunikationsstrategin för euron som en del i en långsiktig och omfattande politik som når sitt mål först när känslan av att tillhöra Europa har blivit så stark hos medborgarna att den övervinner EU-motståndet.

1.9

För att EU ska uppfattas inte bara som en ekonomisk, utan också en politisk och social enhet är det dock nödvändigt att man successivt åstadkommer levnadsförhållanden som bygger på jämställdhet, samarbete och frånvaro av sociala konflikter, ett mål som endast kan uppnås om medborgarna får se konkreta åtgärder. Ingen informationskampanj kommer att lyckas om dessa villkor inte är uppfyllda.

1.10

Den viktigaste utgångspunkten för att öka acceptansen för euron är därför en gemensam ekonomisk politik och socialpolitik som främjar sysselsättning och inkomster och samtidigt erbjuder ett fullgott system för social trygghet. Först då kan medborgarna uppskatta Europaprojektet och därmed också acceptera euron.

1.11

Kommittén är medveten om sitt ansvar och sitt uppdrag som språkrör för arbetsmarknadsparterna och som en institution som befinner sig nära medborgarna, arbetstagarna och de ekonomiska aktörerna. Vi anser att kommittén bör bidra på ett konkret sätt till de initiativ som tas, om det behövs med insatser ute på fältet. Kontakter med motsvarande organ på nationell nivå och enskilda EESK-ledamöters insatser i förhållande till de egna europeiska och nationella branschorganisationerna kommer att vara särskilt värdefulla.

2.1

Sex år efter eurons införande är det enligt kommitténs åsikt lämpligt att utvärdera vilka följder den nya valutan har fått för medborgarna i de länder där den antagits. Det är en skenbart enkel uppgift eftersom det finns ett rikt material att tillgå, framställt av bl.a. kommissionen, ECB, Europaparlamentet, universitet, forskningsinstitut, fackpress, experter och arbetsmarknadsparterna.

2.2

Det intryck man får är dock att detta material till största delen är resultatet av ensidiga erfarenheter och synpunkter eller slutsatser som är en kompromiss av olika och ibland motstridiga åsikter. Med ett sådant angreppssätt följer man demokratins regler, men problemens kärna döljs ibland av tillfälliga omständigheter och alltför ofta av interna ståndpunkter i de olika medlemsstaterna.

2.3

Kommittén anser att verkliga framsteg bara kan göras om man betraktar verkligheten utan förutfattade meningar. När man utgår från konstaterandet att euron generellt sett har varit obestridligt framgångsrik, vill man förstå varför den fortfarande kritiseras av mer eller mindre stora delar av den allmänna opinionen, och man måste söka orsakerna till detta och om möjligt föreslå lösningar. Avsikten är inte att göra braskande avslöjanden och ännu mindre att ge intrycket av att man vill lansera nya opinionskampanjer. Syftet med detta dokument är mer blygsamt: att uppmuntra till nya diskussioner om gamla välkända problem.

3.1

Vårt arbete tar sin utgångspunkt i fördelarna med euron, i de resultat som redan uppnåtts och de allmänt vedertagna ”officiella” åsikterna. Sedan följer en kritisk analys av de resultat och åsikter som kartlagts genom studier på fältet, och en avslutande, egen analys av orsakerna till att den nya valutan har blivit föremål för kritik och mindre positiva omdömen. Eventuella förslag ska som tidigare sagt betraktas som en utgångspunkt för ytterligare fördjupning.

3.2

Vårt främsta referensdokument har varit Flash Eurobarometer nr 193, ”The eurozone, 5 years after the introduction of euro coins and banknotes – Analytical report” från november 2006. Denna undersökning genomfördes av Gallup Organization och organiserades och leddes av Eurobarometerns arbetslag från kommissionens generaldirektorat för ekonomi och finans, ECFIN. Det har också gjorts intervjuer med utvalda personer i det land som senast anslöt sig till euroområdet, Slovenien (2007) och de länder som anslutit sig under 2008 (Malta och Cypern). Man lät medvetet bli att använda källor från länder utanför euroområdet, eftersom man ansåg att endast de erfarenheter som gjorts av direkt berörda personer var intressanta.

3.3

Detta dokument kompletteras av Eurobarometerns undersökning från september 2007 (1), som genomfördes i de nya medlemsländerna. I flera fall kan man dra intressanta slutsatser av jämförelsen mellan ”erfarenheter” och ”förväntningar”.

4.1

Enligt de skrifter som sammanställts inom EU-institutionerna och de personer som stöder den gemensamma valutan har euron medfört en rad fördelar och vinster som här anges. De numera välkända orsakerna har dock utelämnats, liksom kritiska kommentarer som i stället kan återfinnas i den del som handlar om medborgarnas uppfattningar.

4.2

Denna förteckning utan kommentarer omfattar följande fördelar och vinster:

4.3

Vid sidan av dessa fördelar, som är föga omdiskuterade även om vissa menar att de inte är så självklara, finns de aspekter som rör fördelarna med en ”stark” valuta och kanske är mer kontroversiella.

4.4

Här måste man vara tydlig: en stark valuta innebär fördelar för somliga och nackdelar för andra, men det är viktigt att bedöma de totala fördelarna för ekonomin. I eurons fall kan fördelarna inte ifrågasättas. Det behövs också en stabil valuta, vilket euron är i den bemärkelsen att den representerar en stabil ekonomi som växer trots konjunkturchockerna. Dess externa värde beror på händelser vars effekter kan motverkas – men förvisso inte helt avhjälpas – genom lämplig ekonomisk och monetär politik.

5.1

Euron som kontant betalningsmedel. Sju år efter det att euron infördes är det förvånande att 41 % av intervjupersonerna förklarar att de har ”vissa svårigheter” eller ”stora svårigheter” med att använda denna valuta. Procentandelen håller på att minska men är fortfarande ganska stor. I undersökningen klargörs inte vilken typ av problem det gäller, men det är rimligt att anta att den negativa attityden är mer känslobetingad än rationell när man betänker att en stor majoritet (mellan 93 % och 63 % beroende på land) förklarar att de inte har några problem med att känna igen mynten och sedlarna. De som säger att de har svårigheter är förmodligen i påtaglig utsträckning personer som inte såg någon fördel med att införa en gemensam valuta och som delvis tillhör mindre gynnade socialgrupper. Statistiskt stämmer hur som helst inte de svar som rör svårigheterna överens med dem som rör användningen.

5.1.1

Detta antagande stärks av en jämförelse med en undersökning i de nya medlemsländerna från september 2007. Cirka tre fjärdedelar av intervjupersonerna hade sett euromynt och eurosedlar, och 44 % hade använt dem. Det är mycket svårt att förklara att 41 % av de personer som bor i euroländerna och har tioårig erfarenhet av valutan hävdar att de har svårigheter, när detta inte är fallet i de nya medlemsländerna där 44 % säger sig använda (eller ha använt) euro utan problem.

5.1.2

Enbart informationsinsatser räcker inte för att få till en ändring av den här sortens attityder. Om de eventuella svårigheterna som det verkar är relativt små eller minimala bör man koncentrera sig på riktade insatser på nationell nivå. I detta sammanhang är utbildning snarare än information avgörande. Men om det till sist visar sig att de påstådda ”svårigheterna” inte är något annat än ett uttryck för motvilja mot allt som ”Europa” står för kommer särskilda åtgärder inte att få något resultat. En attitydförändring i förhållande till euron kommer att gå hand i hand med ett successivt godtagande av Europatanken.

5.2

Euron: grunden för prisberäkningar och en faktor för konsumentval. En förutsedd effekt var att en viss del av befolkningen (större eller mindre i olika länder) under lång tid skulle fortsätta att ”tänka” i den nationella valutan. Undersökningen har bekräftat detta. När konsumenterna beräknar priser refererar 40 % av dem fortfarande – alltid eller ”ibland” – till den nationella valutan, både vid dagliga och större inköp.

5.2.1

När det gäller konsumentval är den procentandel vars inköp påverkas negativt eller positivt av euron fortfarande hög (59 %). Men de som anser att den gemensamma valutan är en ”neutral” faktor ökar successivt (från 31 % 2003 till 41 % 2007). Samtidigt minskar den procentandel som förklarar att de begränsar sina inköp av rädsla för att göra av med för mycket pengar (från 39 % till 33 %), medan den procentandel som tvärtom hävdar att de gör av med för mycket pengar därför att de inte kan bedöma valutans värde är stabil (26-25 %).

5.2.2

De två aspekter som beaktas – den nationella valutan och euron betraktade som ”neutrala” faktorer – har inte nödvändigtvis något samband med varandra, och det finns inte heller något som ger anledning att tro att de sammanfallande procenttalen (cirka 40 %) motsvarar samma grupp.

5.3

Nyttan av dubbla prisangivelser och konsumenternas preferenser. I två olika undersökningar ställdes två frågor: Är dubbla angivelser värdefulla och tycker medborgarna att de är önskvärda? Svaren sammanföll. En stor majoritet (cirka 60 %) tyckte varken att denna åtgärd var värdefull eller nödvändig efter en viss övergångsperiod. Det bör framhållas att den procentandel som är emot dubbla angivelser har ökat successivt, ett tydligt tecken på att den gemensamma valutan håller på att få fäste (eller har fått fäste, beroende på hur man ser det) i människors vanor och vardagsliv.

5.3.1

Medborgarnas svar om dubbla prisangivelser är inte förvånande om man tänker på hur lång tid som gått sedan euron infördes. Men denna aspekt är mycket viktig för de länder som just anslutit sig till euroområdet (Slovenien, Cypern och Malta) och de som snart kommer att ansluta sig (baltländerna och Slovakien). Den undersökning som Eurobarometern genomförde i november 2007 visar att det finns en utbredd rädsla för prishöjningar till följd av eurons införande. Erfarenheterna visar att dubbla prisangivelser kan vara effektiva för att avskräcka från sådana höjningar under förutsättning att de åtföljs av kontroller och andra avskräckande åtgärder, något som inte alltid skett i de länder där euron först infördes. Kommissionen har nyligen intagit en ståndpunkt genom att föreskriva att dubbla prisangivelser ska vara obligatoriska under sex månader och inte bör förekomma mer än ett år.

5.4

Sedlar och mynt. Av undersökningen om de nuvarande valörerna på sedlar och mynt framgår att det inte verkar krävas någon förändring av sedlarnas valörer. En stor andel av intervjupersonerna (som dock varierar mellan 80 % i Finland och Tyskland och 33–35 % i Irland och Italien) tycker däremot att man bör minska antalet myntvalörer – för att det skulle bli bekvämare och enklare att betala – och i praktiken avskaffa en- och tvåcentsmynten. Majoriteten är dock rädd för att priserna kan komma att höjas om mynt med låga valörer avskaffas. Dessa farhågor är också utbredda i de länder där majoriteten vill att de små mynten avskaffas.

5.4.1

Erfarenheterna visar att de prishöjningar inom detaljhandeln som skedde i samband med införandet av euron eller kort därefter till stor del berodde på att man avrundade priser som vid valutabytet fått decimaler lägre än 5. Detta knep blev möjligt genom den bristande vaksamheten både hos myndigheterna och de konsumenter som ansåg att de ”små” mynten hade ett försumbart värde. Fenomenet blev särskilt uppmärksammat i länder där den nationella valutan har små valörer (bl.a. Italien). EESK avråder helt från avskaffande av en- och tvåcentsmynten. Mot den ”bekvämlighet” som anförs inom vissa delar av marknaden står hänsyn till allmänna intressen.

5.5

Frågan om resenärers användning av euron vid betalning utanför euroområdet förtjänar särskild uppmärksamhet. I genomsnitt har över 50 % av intervjupersonerna svarat att de i större eller mindre utsträckning använder euro på resor till länder utanför euroområdet. Procenttalen skiljer sig dock avsevärt mellan länderna, från 72 % i Grekland till 38 % i Finland. Det är glädjande att den gemensamma valutan är välkommen i flera turistländer, tack vare sin prestige och det stora antalet användare.

5.5.1

Av försiktighetsskäl bör man dock jämföra fördelen med att inte behöva växla pengar när man reser utomlands med kostnaden. En undersökning visar att växelkursen vid betalning med euro i tredje land med en ”stark” valuta i de flesta fall är mycket högre än den officiella växelkursen. Denna aspekt har inte framhållits i undersökningen och inte heller tagits upp av intervjupersonerna, ett tecken på att kostnaderna för växling betraktas som mindre viktiga eller inte alls uppmärksammas.

5.6

Kapitlet om den nuvarande användningen av den gemensamma valutan avslutas med den centrala frågan: Vilken är medborgarnas generella bedömning av euron? Har den inneburit fler fördelar eller fler nackdelar? Analysen av svaren är av största betydelse för framtida kommunikationsstrategier, men innebär också att det behövs en diskussion om gemenskapens politik i fråga om euron samt om de nationella regeringarnas relationer till sina medborgare.

5.6.1

Enligt de senaste uppgifterna anser 48 % av medborgarna att införandet av euron har varit fördelaktigt, vilket är avsevärt färre än i september 2002 (59 %). Vad som är viktigare, och mer oroväckande, är att tendensen är konstant nedåtgående. En liten men stabil andel (7–8 %) anser att övergången till den nya valutan endast har fått försumbara konsekvenser. Allt fler menar däremot motsatsen (andelen har stigit från 29 % till 38 %).

5.6.2

Den landsvisa analysen av svaren visar att Irland (75 %), Finland (65 %) och Luxemburg (64 %) är mest positiva, dvs. länder som kännetecknas av god ekonomisk tillväxt. En negativ inställning finns framför allt i Italien (48 %) Grekland (46 %) och Tyskland (44 %). Strax över medelvärdet ligger Frankrike (51 %). Man kan alltså inte fastställa något direkt samband mellan en positiv värdering av euron och ekonomisk tillväxt: Å ena sidan är det visserligen sant att man bland de mest positiva inställda återfinner länder med god tillväxt och att man bland de negativt inställda återfinner länder med låg tillväxt (Italien och Grekland), men det framgår också att euroområdets två största länder, Tyskland och Frankrike, kännetecknas av både gynnsam tillväxt och en relativt negativ folkmening.

5.6.2.1

EESK anser att denna fråga utgör nyckeln till hela undersökningen: Som tidigare omnämnts i punkt 5.1.1 bör man undersöka om det finns ett samband mellan värderingen av euron som valuta och inställningen till Europeiska unionen, och i så fall hur detta samband ser ut. Det skulle kunna finnas ett annat samband, nämligen med konjunkturen, som i så fall förenklat skulle kopplas till euron. Det är med andra ord möjligt att det i bedömningen av euron som valuta finns en känslomässig eller ideologisk komponent som inte har något att göra med valutan som sådan.

5.6.3

Orsakerna bakom blygsam ekonomisk tillväxt är flera, och de påverkar och överlappar ofta varandra: Förutom de orsaker som har koppling till valutan (inflationstakt, växelkurs och ränta) kommer också sådant som produktivitet, konkurrenskraft, löneläge, konsumtion, betalningsbalans, fred på arbetsmarknaden, underskottet i de offentliga finanserna m.m. Frågan är komplex och diskuteras av politiker, ekonomer och arbetsmarknadsparter, men den genomsnittliga medborgaren tenderar att förenkla och riktar uppmärksamheten på den konkreta faktor som återfinns i vardagslivet, dvs. pengarna.

5.6.4

I specialistkretsar finns en tendens att skylla den svaga ekonomiska tillväxten på valutapolitiken, som enligt en del sakkunniga och politiska partier har visat svag motståndskraft mot de höga växelkurserna och som inte i tillräcklig utsträckning har främjat tillväxt och sysselsättning genom lämpliga räntesatser. Detta är inte rätt sammanhang för den debatten, men allmänheten uppfattar även här euron som roten till problemen.

5.6.5

Eurokritikerna hittar man i synnerhet i länder med låg tillväxt, men de återfinns också i viss utsträckning i länder med högre tillväxt. I dessa länder förstärks motståndet av att vissa delar av allmänheten redan före införandet offentligt uttryckt sitt motstånd mot att överge den nationella valutan, som var stark och prestigefylld och en symbol för landets värde och identitet. Dessa argument framförs dessutom ofta även i dag i de länder som har valt att inte delta i eurosamarbetet.

5.7

Analysen av de positiva åsikterna om euron ger stöd åt de hypoteser som framförts i punkterna 5.6.3 och 5.6.4 (2). De mest positiva kategorierna är de som i de socio-demografiska analyserna klassas som de mest välinformerade: fler män än kvinnor, fler egenföretagare och tjänstemän än arbetare och arbetslösa, fler unga än äldre, fler i städerna än på landsbygden, fler högutbildade än lågutbildade. Bättre information leder till större mognad och kritisk förmåga.

5.7.1

Det vore alltför förenklat att tro att enbart information skulle kunna övervinna motviljan mot euron, men varje beslut bör emellertid bedömas mot bakgrund av den särskilda situationen i varje land. Det finns länder där informationen nästan är alltför effektiv, men ofta har en kritisk underton. De politiska partierna och många gånger regeringarna har avgörande betydelse för opinionsbildningen. Det handlar inte om desinformation, utan om en kommunikation på grundval av övertygelse som av demokratiska skäl bör respekteras. Å andra sidan kan man tycka att majoriteten – de positivt inställda – borde ställa upp ett mer övertygat, stabilt och uttryckligt försvar för euron.

5.7.2

En kampanj för att stödja euron som i huvudsak grundar sig på politiska, ekonomiska eller monetära motiv skulle emellertid troligtvis inte få något starkt genomslag i den allmänna opinionen. Större samförstånd skulle kunna uppnås om man påminde om och underströk de praktiska aspekter som ligger närmast medborgarnas behov. Den typen av budskap skulle ha mycket större chans att vinna gehör hos mottagarna – om det gäller det dagliga livet behöver man inte hänvisa till abstrakta principer. Budskapet måste alltså vara enkelt – men inte förenklat. Officiella instanser är minst lämpade att sprida den här typen av budskap. Det är alltså mycket bättre att medvetandegöra och utnyttja ekonomiska aktörer och arbetsmarknadsparterna, som står närmare medborgarna och som förvisso är mer övertygande.

5.7.3

Om man granskar de praktiska aspekter som är fördelaktiga kan man i första hand lyfta fram turismen. Resor till utlandet blir enklare och billigare (i synnerhet inom euroområdet, men också i tredje land). Därtill kommer att det är lättare att jämföra priser  (3). Det är på denna positiva faktor, i synnerhet avskaffandet av växlingsavgifter och tryggheten när det gäller kostnaden vid köp utomlands, som researrangörer och fastighetsmäklare, turistbranschen i allmänhet och utgivare av betalkort borde rikta in sig på. Finanssektorn har här en viktig roll – den senaste utvecklingen när det gäller penningöverföringar (det gemensamma eurobetalningsområdet, SEPA) gör betalningar inom euroområdet lika säkra, snabba och avgiftsfria som överföringar inom landet. Det krävs emellertid en noggrann övervakning av tillsynsmyndigheterna för att säkerställa att finanssektorn följer reglerna.

5.7.4

Det tredje motivet (i ordning efter betydelse) som euroanhängarna framhåller är vid första anblicken mindre uppenbart: ökad prestige för Europa. Argumentet är generellt och teoretiskt och kan användas i en brett upplagd, allmän kampanj.

5.8

Av större intresse är analysen av kritiken mot euron. En mycket stor majoritet av medborgarna (81 % 2006, en andel som konstant ökar) håller euron ansvarig för prishöjningarna. Denna åsikt dök upp redan innan den gemensamma valutan infördes. Redan då fruktade man att leverantörer av varor och tjänster, särskilt affärsverksamheten, skulle utnyttja övergången från den nationella valutan för avrundningar och höjningar i strid med bestämmelserna. Kommissionen försäkrade att detta inte skulle hända, regeringarna bidrog å sin sida genom att främja avtal med handeln, och konsumentorganisationerna rekommenderade vaksamhet.

5.8.1

Det som hände i verkligheten tillhör den moderna historien: I vissa länder respekterades överenskommelserna (EESK anser att Österrike bör framhållas som exempel), i andra länder respekterades de i mindre utsträckning och i ytterligare några inte alls. Detta är inte rätt tid och plats för att inleda en diskussion om var ansvaret ligger, men man måste konstatera att prishöjningarna i många länder inleddes just i samband med övergången till euron. Detta ledde till den allmänna meningen att prishöjningarna ”skapades” av euron, en känsla som fortfarande finns kvar och som cementerats allt mer i frånvaro av kommunikation som kan återge frågan rätt proportioner: Införandet av euron blev ett bra tillfälle för vissa att tjäna pengar, men euron i sig var och förblir ett ”neutralt” instrument. Försök att informera om detta har inte gjorts, eller genomförts endast halvhjärtat.

5.8.2

De prishöjningar som har skett successivt efter införandet har ingenting att göra med euron. När valutan en gång har införts och användningen har konsoliderats utgör den en måttstock på – inte en orsak till – marknadsutvecklingen. Påverkan är försumbar när det gäller inflation, växelkurser eller spekulation – förhållandena hade varit desamma för de olika nationella valutorna, möjligen sämre än för euron. På denna punkt bör man, liksom när det gäller förhållandena i föregående stycke, klargöra sakernas tillstånd en gång för alla. Detta grundläggande argument i kampen mot den skepticism och motvilja som fortfarande finns till euron bör diskuteras och utgöra utgångspunkt för en informationskampanj som omfattar arbetsmarknadsparterna, regeringarna och kommissionen.

5.8.3

Ytterligare ett argument, som i viss mån hänger samman med föregående, är priskonvergensen, dvs. att euron skulle ha bidragit avsevärt till en priskonvergens inom eurozonen tack vare konkurrensen mellan olika länder och trycket från konsumenterna, som nu slutligen kan jämföra priser. Detta antagande användes – och utgjorde en hörnsten – i den kampanj som föregick införandet av euron. Kampanjen innebar emellertid en risk för överdrivna förhoppningar eftersom gränserna för konvergensen inte angavs. Man angav inte heller att konvergensen inte skulle gälla varor och tjänster som produceras och konsumeras lokalt. Dessa orsakar de allra största utgifterna, de som konsumenterna märker direkt.

5.8.4

Undersökningen tycks bekräfta denna uppfattning: 68 % av de svarande uppger att euron inte har bidragit till priskonvergens (45 %) eller ”vet inte” (23 %). De som hävdar motsatsen är 32 %. I undersökningen saknas emellertid en grundläggande uppgift: Man får inte veta om svaret baseras på intuition eller känsla, eller på direkta erfarenheter (resor utomlands, gränsöverskridande inköp). I samband med informationskampanjen bör man se till att förväntningarna på priskonvergens blir rimliga och förklara orsakerna till begränsningarna. Man bör för övrigt understryka att den uteblivna eller reducerade konvergensen i andra sektorer än lokala varor och tjänster framför allt beror på andra faktorer än den gemensamma valutan, t.ex. lagen om tillgång och efterfrågan, transportkostnader eller beskattning. Euron har kort sagt bidragit till priskonvergens i den mån det är möjligt, men prisskillnader kommer även fortsättningsvis att finnas, precis som i USA, ett land där man alltid har haft en gemensam valuta.

6.1

En stor majoritet (75 %) av de intervjuade anser att euron har en viktig roll som internationell valuta, men en mycket mindre andel är intresserade av växelkursen, även om de i allmänhet har ett visst begrepp om den europeiska valutans allt starkare ställning i förhållande till dollarn. En lika stor – eller något större – andel (78 %) anser emellertid att euron inte alls har påverkat huruvida de känner sig mer eller mindre europeiska. En landsvis analys av svaren kan ge anledning till diskussion och viss förvåning. Bland de länder där euron betraktas som viktig för den europeiska identiteten återfinns i Irland (56 %) och (långt efter) Italien (28 %) och Luxemburg (19 %). De lägsta procentsatserna tillhör Holland, Grekland, Tyskland och Österrike (10–14 %).

6.1.1

Ett försök till förklaring, som emellertid är giltig endast för några länder, kan ges med utgångspunkt i att man bland de länder som har en hög uppfattning om euron som faktor av betydelse för den europeiska identiteten återfinner Italien, vars nationella valuta upplevde allvarliga svängningar, medan man bland de länder där uppskattningen är mindre återfinner Tyskland, där man var stolt över sin nationella valuta, som var stark och stabil. För andra länder kan man se andra motiv och uppfattningar, till exempel desinformation, likgiltighet, eller att mindre vikt fästs vid idén om ett Europa med en prestigefylld valuta. Denna senare aspekt tycks bekräftas av vissa förvånande uppgifter: I alla länder, inbegripet länder med en positiv uppfattning om euron, anser en stor majoritet av de tillfrågade att euron inte alls har förändrats deras uppfattning i fråga om den europeiska identiteten.

6.1.2

Trots att det har gått flera år sedan euron infördes och trots att den har visat sitt värde på det internationella planet kan man notera att euron inte på något avgörande sätt har fått en större roll som främjare av och symbol för den europeiska identiteten. Eftersom det här handlar om känslor som grundar sig på ett brett spektrum av individuella uppfattningar är det svårt att tänka sig särskilda kampanjer för att förändra medborgarnas uppfattning i denna fråga. En förändring kan ske endast gradvis genom att man avlägsnar de grundläggande orsakerna till dessa känslor. Euron kommer med andra ord att bli en symbol för den europeiska identiteten först när medborgarna verkligen känner att de är ”européer”.

6.2

Större optimism råder när det gäller frågan om huruvida man förväntar sig att euroområdet kommer att utsträckas till de nya medlemsländerna: Nästan 80 % totalt anser att det är troligt eller möjligt, och en majoritet i alla länder hyser denna uppfattning. EESK ser i detta svar ett tecken på tilltro till eurons attraktionsförmåga, en egenskap som valutan inte skulle ha om den verkligen betraktades som politiskt svag och en negativ faktor.

7.1

Denna fråga, som utgör den grundläggande delen och den mest abstrakta, finns det skäl att diskutera i ett särskilt kapitel. EESK har å sin sida utarbetat ett antal yttranden i denna fråga, och förbehåller sig rätten att inom kort återvända till den. Här räcker det att notera att cirka hälften av de tillfrågade känner till att den ekonomiska politiken samordnas på gemenskapsnivå, men majoriteten av dessa menar att denna samordning inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning. Den landsvisa analysen visar emellertid att både medvetenhet och bedömning varierar i stor utsträckning mellan länderna. Det är slående hur objektivt de svarande bedömer den ekonomiska situationen i det egna landet: Medborgarna i länder där den ekonomiska situationen är god är medvetna om detta, medan de som bor i länder med svårigheter inte tvekar att erkänna detta.

7.2

När det gäller stabilitetspakten är graden av medvetenhet och skillnaderna mellan länderna ungefär desamma som i fråga om medvetenheten om den ekonomiska politiken. Tre fjärdedelar av de svarande är således överens om att stabilitetspakten säkerställer en stark och stabil euro. Det som har en annan uppfattning kommer symptomatiskt nog från länder som i större utsträckning har känt av prishöjningar, som då implicit tillskrivs euron.

7.3

Enligt undersökningen tycks det vara en spridd uppfattning att euron är orsaken bakom den ekonomiska situationen och prisutvecklingen (ibland även de positiva aspekterna) i de olika länderna, och att detta återspeglar vars och ens (nationella) utsiktspunkt. Man bör framhålla att ekonomin i hela euroområdet skyddar valutan från de chocker som skulle drabba varje enskilt land med större kraft. Alla medborgare borde fråga sig hur det egna landets situation skulle ha varit om inte den gemensamma valutan hade existerat: Vilken nationell ekonomi skulle ensam ha kunnat möta de yttre händelser som inträffat under de senaste åren och som i framtiden kan drabba världsekonomin?

8.1

Det är inte möjligt att i ett enda dokument ställa samman de analytiska övervägandena rörande euroländerna, de 11 nya medlemsländerna, inbegripet de tre länder som senast anslutit sig, och andra eventuella framtida anslutningsländer på kort eller längre sikt. En granskning av svaren på några av nyckelfrågorna i undersökningen från september 2007 kan emellertid fungera som underlag för en diskussion om den framtida politiken i fråga om införandet av den gemensamma valutan.

8.2

När det gäller åsikterna om konsekvenserna av införandet av euron på nationell nivå visar undersökningen att 53 % av medborgarna är positivt inställda, medan 33 % är motståndare och 15 % ”vet inte” (4). På frågan om införandet av euron i allmänhet blir det genomsnittliga resultatet ungefär detsamma. I båda fallen varierar andelen positivt respektive negativt inställda mellan olika länder: Motståndet varierar mellan 55 % i Lettland och 18 % i Rumänien. I allmänhet är inställningen mer negativ i länder med liten befolkning.

8.2.1

En jämförelse mellan dessa uppgifter och uppgifterna från euroländerna (se punkt 5.6) visar en lägre andel positivt inställda i den senare gruppen. EESK finner detta förvånande, men om resultatet överensstämmer med verkligheten beror det troligtvis på ett allmänt missnöje med EU snarare än en särskild motvilja mot den gemensamma valutan (se punkt 5.6.2).

8.3

Den obekanta storhet som konsumenterna anser vara viktigast är konsekvenserna av införandet av euron på priserna: Tre fjärdedelar av de svarande fruktar höjda priser, 11 % tror att euron inte skulle påverka priserna medan 6 % förväntar sig prissänkningar. Dessa uppgifter ska jämföras med resultatet i euroområdet (se punkt 5.1), där mer än 80 % ger den gemensamma valutan skulden för prishöjningarna. Man kan dra slutsatsen att erfarenheterna bekräftar farhågorna hos dem som ännu inte har antagit euron. Ett sådant påstående vore emellertid alltför förenklat och till och med vilseledande. Faktum är att prishöjningar har konstaterats – och konstateras fortlöpande – i alla europeiska länder och i hela världen. Det vore intressant att genomföra en undersökning i andra länder för att ta reda på vilka faktorer man skyller prishöjningarna på i avsaknad av euron.

8.4

Svaren på frågan om vilka positiva effekter ett införande av euron skulle få visar att en stor majoritet av de tillfrågade förväntar sig att den gemensamma valutan blir ett praktiskt betalningsmedel i samband med resor i utlandet, att den kommer att underlätta inköp i andra länder och prisjämförelser, och att man kommer att slippa växlingsavgifter. En mindre andel väntar sig att euron kommer att skydda deras länder från internationella kriser. Alla dessa förväntningar motsvarar de fördelar som vi redan ser i de länder där euron införts, vilket visar t.o.m. de mest hårdnackade motståndarna att förhoppningarna inte har svikits.

8.5

Mindre konkreta frågor besvaras mindre utpräglat positivt med en hög andel ”vet inte”. Det visar tydligt att frågor om mindre konkreta företeelser besvaras med större försiktighet, eller inte alls. Mot den bakgrunden framstår resultaten mer positiva: 66 % anser att euron kommer att stärka Europas position i världen, och cirka hälften tror att euron kommer att säkerställa prisstabilitet, främja tillväxt och sysselsättning samt säkerställa sunda offentliga finanser. Frågan om lägre räntor får däremot ett mer nyanserat svar: Endast en tredjedel svarar positivt medan motrösterna och de obeslutsamma fördelar de resterande två tredjedelarna lika mellan sig.

8.6

Den centrala frågan om det ”politiska” värdet handlar om inställningen till euron som en faktor som gynnar framväxten av en europeisk medvetenhet. Medan 53 % besvarar frågan positivt är 35 % negativa. Resultatet är i sig uppmuntrande, och det är ännu mer glädjande om man betänker att svaren 2004 var positiva till 47 % och negativa till 45 %. Om man jämför dessa uppgifter med resultatet från undersökningen i euroländerna (se punkt 6.1) väcks frågorna: Mer än tre fjärdedelar i de senare förklarar att euron inte har inneburit någon förändring i uppfattningen av den europeiska identiteten.

9.1

Eurobarometerns undersökningar är värdefulla eftersom medborgarnas inställning till euron kartläggs fortlöpande. I detaljer kan bedömningarna ibland skilja sig åt, men enskilda mätningar för att få en bättre bild av vissa tendenser kan visa sig otillräckliga eller till och med kontraproduktiva om man skulle förlora det övergripande politiska värdet ur sikte när det gäller vad en ledande politiker med god intuition kallat ”eurons diplomati”.

9.2

Det finns inga tvivel om att en betydande del av opinionen både i euroländerna och i de nya medlemsländerna fortfarande är skeptiska mot den gemensamma valutan, men det intryck som svaren på de enskilda frågorna som helhet ger är att den negativa inställningen mycket ofta döljer ett motstånd till EU-tanken. Det är med andra ord inte euron i sig som ifrågasätts, utan det som euron representerar för medborgarna: en politisk konstruktion som man inte har tagit till sig utan kanske rentav motarbetar och som tar sig uttryck i en valuta som ”påtvingats” uppifrån.

9.3

Orsakerna till den negativa inställningen till EU-tanken – och till euron som dess konkreta symbol – är många: En av dem är att det – trots regeringarnas officiella hållning – i varje land finns politiska rörelser och informationskanaler som är motståndare till Europaprojektet. Ofta är det regeringarna själva som motiverar nödvändiga men impopulära åtgärder med att den gemensamma valutan eller de bestämmelser som ligger till grund för den kräver dem. Det är svårt att säga i vilken utsträckning denna inställning verkligen beror på en negativ grundsyn eller om det rör sig om ren opportunism, men det går inte att genomföra någon ”europeisk” politik om den inte verkligen anammats av dem som har makten: regeringar, politiska partier, medier.

9.4

Det organiserade civila samhället har en avgörande roll i detta sammanhang eftersom det är sektorsövergripande och står i direktkontakt med medborgarna. Det kan utöva påtryckningar nedifrån och upp mot de beslutsfattande instanserna och samtidigt påverka uppifrån i förhållande till medborgarna, vilket ger det organiserade civila samhället en gynnsam men samtidigt ansvarsfylld position. Arbetet kan ge resultat endast om det finns ett samförstånd som går utöver politiska positioner och nationell tillhörighet. EESK är den enda EU-institution som uppfyller dessa krav, och kommittén avser att på allvar och med övertygelse spela sin roll i samarbete med kommissionen och arbetsmarknadsparterna i medlemsstaterna.

9.5

Det saknas inte skäl för att inrikta verksamheten på att föra medborgarna närmare euron och samtidigt EU-tanken: euroområdets ekonomiska tyngd, de globala investeringarna i den gemensamma valutan och den successivt ökande användningen av euron som reservvaluta, skyddet mot finansiell turbulens, prisstabiliteten och eurons bidrag till att bevara köpkraften. Invändningar kan bemötas med en fråga: Vad hade hänt i ditt land om den nationella valutan hade varit tvungen att på egen hand möta turbulensen i det förgångna och de kriser som drabbar oss i dag och kan drabba oss i framtiden?

9.6

Den viktigaste utgångspunkten för att öka acceptansen för euron är i vilket fall som helst en gemensam ekonomisk politik och socialpolitik som främjar sysselsättning och inkomster och samtidigt erbjuder ett fullgott system för social trygghet. Först då kan medborgarna uppskatta Europaprojektet och därmed också acceptera euron.