C_2011051SV.01002901.xml

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Uppdatering av gemenskapsmetoden (riktlinjer)” (yttrande på eget initiativ)

Den 17 december 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

Underkommittén ”Uppdatering av gemenskapsmetoden”, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 maj 2010 (föredragande: Henri Malosse, medföredragande: Georgios Dassis).

Med anledning av att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén inledde sin nya mandatperiod utsåg kommittén Henri Malosse till huvudföredragande vid sin 466:e plenarsession den 19–21 oktober 2010 (sammanträdet den 21 oktober 2010), och antog följande yttrande med 187 röster för, 5 röster emot och 6 nedlagda röster:

1.1 Trots en rad betydande framgångar och ett allt större inflytande tycks EU fortfarande vara osäker på sin egen uppgift och ge upphov till tvivel från omvärlden. Den ekonomiska och monetära unionen har trots det framgångsrika införandet av euron skakats djupt av den finansiella krisen, mer än på något annat håll i världen. Lissabonstrategin har inte gjort EU världsledande inom kunskapsekonomin. Dessa svårigheter har lett till att medborgarna börjat tappa tålamodet, och många frågar sig om EU kommer att kunna hantera de stora utmaningar som vi i dag står inför: globaliseringen, klimatförändringarna och återhämtningen från den ekonomiska och finansiella krisen.

1.2 I sådana ögonblick av tvivel är det alltid nyttigt att gå tillbaka till de grundläggande principerna för EU-samarbetet. Gemenskapsmetoden, som utgjorde grunden för Europeiska unionens ljusare dagar behöver uppdateras och återlanseras.

1.3 EESK anser att gemenskapsmetoden bör tillämpas på de områden som i dag är viktiga för medborgarna: den ekonomiska återhämtningen i Europa, effektivisering av utbildningssystemen, innovation och forskning, tryggad energiförsörjning, hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringar, främjande av lika möjligheter och företagaranda, fri rörlighet för personer med respekt för sociala rättigheter, utveckling av tjänster i allmänhetens intresse på EU-nivå, bland annat på områdena kommunikation, miljö, hälsa, säkerhet och civilskydd.

1.4 Återlanseringen av gemenskapsmetoden kommer endast att bli effektiv om den åtföljs av tillräckliga resurser i form av t.ex. en motsvarande ökning av EU-budgeten, utvecklingen av offentlig-privata partnerskap, en bättre samordning mellan budgetarna på nationell och på europeisk nivå och konsolideringen av en europeisk valutafond.

1.5 EESK anser också att gemenskapsmetoden år 2010 inte kan se likadan ut som på 60- eller 80-talet. I dag är det nödvändigt att man engagerar medborgarna och att de deltar i processen, bl.a. inom ramen för deltagardemokratin och genom det civila samhällets aktörer. EESK kräver därför att det europeiska civila samhället får en starkare roll, inte bara när det gäller EU-politiska initiativ utan även vid utvärderingen av deras resultat i syfte att se till att de genomförs effektivt och att negativa effekter rättas till.

1.6 När gemenskapsmetoden tillämpas på aktuella utmaningar på ett sätt som motsvarar medborgarnas förväntningar och när den får effektiva resurser och uppdateras genom ett större deltagande av det civila samhället kan och bör den återigen bli det instrument som ger den europeiska integrationen ny fart.

2.1 Alltsedan det europeiska projektet inleddes har det varit gemenskapsmetodens förtjänst att den europeiska integrationen varit nyskapande och framgångsrik samt utmynnat i Europeiska unionen av i dag. Gemenskapsmetoden kännetecknas av följande:

Det är framför allt tack vare gemenskapsmetoden som man nått framsteg när det gäller uppbyggnaden av Europa.

2.2 Medlemsstaterna har behållit mycket omfattande – till och med autonoma – befogenheter på de områden som inte direkt styrs av fördragen. Detta omfattar allt från traditionellt statliga frågor såsom försvar och polisväsende till andra frågor med politiska, kulturella och historiska särdrag såsom beskattning och sociala frågor. Det mellanstatliga samarbetet inom dessa områden är i sig en mycket viktig aspekt av den europeiska integrationen som också förtjänar att analyseras för att mäta den verkliga inverkan och bedöma i vilken utsträckning detta samarbete är anpassat till dagens förutsättningar och utmaningar för Europeiska unionen.

2.3 Gemenskapsstrategins framgång vad gäller de viktigaste gemensamma målen åtföljdes av ekonomisk utveckling och en politisk fördjupning av den europeiska integrationsprocessen. Dessa resultat gjorde också gemenskapen så attraktiv för andra länder på den europeiska kontinenten att ett flertal utvidgningar blev följden, först västerut samt norrut och söderut och därefter österut i och med järnridåns fall.

2.4 Under de senaste åren har gemenskapsmetoden emellertid förlorat sin styrka och sin drivkraft. Europeiska kommissionen har ibland verkat sakna båda nödvändiga resurser och vilja att ta sådana initiativ som motsvarar utmaningarna och förväntningarna. I dag står EU emellertid inför nya utmaningar med en allt mer skoningslös globalisering och en finansiell och ekonomisk kris som medför svårigheter för ett stort antal företag, särskilt små och medelstora företag, och som ökar de sociala skillnaderna, vilket leder till att ett allt större antal människor slås ut eller åtminstone drabbas av stora problem. EU-medborgarna blir mer och mer skeptiska till ett EU som i deras ögon skapar problem för dem och inte bidrar med några lösningar.

2.5 Det faktum att EU inte lyckats påverka klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 eller ensamt kunnat hantera de finansiella svårigheterna i ett av medlemsländerna i euroområdet har också förstärkt oron både bland medborgare och på finansmarknaderna.

2.6 Mot bakgrund av den allt snabbare globaliseringen framstår EU som långsamt, och unionen tycks ha fastnat i sina motsättningar, sin komplexitet och sin tröghet. EESK rekommenderar att man utnyttjar Lissabonfördragets ikraftträdande för att uppdatera gemenskapsmetoden, vilket är en förutsättning för en nödvändig nystart för att EU ska kunna hitta sin plats på den ekonomiska och politiska arenan i världen. EESK:s rekommendationer omfattar framför allt följande viktiga frågor:

3. Framhävande av den europeiska identiteten och det europeiska allmänintresset

3.1 För att man ska kunna återlansera gemenskapsmetoden måste man på ett tydligare sätt framhäva den gemensamma europeiska identiteten och låta den sträcka sig längre än nationella intressen och skillnader. Så länge begreppet ”europeisk” förblir likställt med ”främmande” tjänar det alltså ingenting till att införa en mängd nya rättsliga bestämmelser för att öppna marknaderna för offentlig upphandling om det inte finns några verkliga incitament för medlemsstaterna och deras nationella förvaltningar att köpa europeiska produkter, med tanke på preferenserna hos ”deras” skattebetalare och trycket från ”deras” företag. Vad gäller globaliseringen kommer ändå endast ett sammansvetsat EU att kunna nå de viktigaste gemensamma målen.

3.2 Detta förutsätter framför allt att man fastslår att det finns ett allmänt gemenskapsintresse. Kommissionen borde stimulera denna diskussion och inte hålla sig i bakgrunden som man gjort i samband med finanskrisen och problemen i en av medlemsstaterna i euroområdet. Kommissionen förefaller alltför ofta ta hänsyn till medlemsstaternas och de nationella förvaltningarnas omedelbara farhågor, medan gemenskapsintresset ofta hade krävt lösningar som baseras på solidaritet och gemensamt intresse.

3.3 Kommissionen tycks emellertid få allt svårare att definiera och företräda detta europeiska allmänintresse, trots att det är just det som är institutionens roll. Kommissionen måste återfå sin initiativkraft från 60- och 80-talen. Kommissionen står inte längre ensam, och inrättandet av en ny institutionell triangel med ett förstärkt parlament och en permanent ordförande för Europeiska rådet bör uppmuntra kommissionen att utnyttja sin roll som initiativtagare och kontrollorgan fullt ut.

3.4 Europaparlamentet bör hädanefter få en dominerande roll när det gäller att fastställa det europeiska allmänintresset eftersom det företräder medborgarna. Vid sidan av parlamentet bör de två rådgivande kommittéerna (EESK och ReK) kunna få en viktig hävstångsfunktion när det gäller att främja och bidra till kommissionens initiativ. Man får inte heller glömma bort rätten till medborgarinitiativ och alla andra kontakter med det civila samhället.

3.5 Det är endast meningsfullt att uppdatera gemenskapsmetoden om man samtidigt ser över subsidiaritetsbegreppet, som endast har tolkats i en riktning, det vill säga som ett instrument för att hindra tillämpningen av gemenskapsmetoden och genomförandet av ny EU-politik. Det krävs ett nytt och dynamiskt sätt att se på detta koncept, som baseras på principen att det, av effektivitetsskäl och på grund av skalfördelar, ofta kommer att visa sig fördelaktigt att överföra de områden till EU-nivå som kräver stora resurser. Detta gäller t.ex. infrastruktur, forskning och utveckling, industripolitik, forskning, utrikespolitik, säkerhet, bekämpning av sjukdomar etc. EU-medborgarna kommer mycket väl att förstå detta om bara deras nationella politiska ledare slutar att dölja sanningen för dem.

3.6 Med tanke på den växande klyftan mellan medborgarna och EU-institutionerna är det viktigt att unionen fastställer nya områden där gemenskapsmetoden kan tillämpas och som motsvarar medborgarnas högt ställda förväntningar.

3.6.1 Det är därför dags att ta fram tjänster i allmänhetens intresse på EU-nivå på områden där utvecklingen och utmaningarna efterhand har gjort att sådana krävs: civilskydd, internationellt katastrofbistånd, tullmyndigheter, transporter, forskningscentra, bredbandsnät etc. På dessa nya grunder skulle man med hjälp av offentlig-privata partnerskap kunna främja europeiska koncessioner av allmänt intresse för att utveckla de transeuropeiska nätverken (transport, energi, telekommunikation), som förstärker EU:s sammanhållning och konkurrenskraft.

3.6.2 För att underlätta tillvaron för medborgarna och företagen och göra dem medvetna om inre marknadens funktionssätt bör man omedelbart genomföra ett antal initiativ som man sedan länge vet är av allmänt intresse. Detta omfattar bland annat en europeisk industripolitik som präglas av synergier för att hantera globaliseringen, en europeisk bolagsstadga för små och medelstora företag, europeiska stadgor för stiftelser och föreningar, en enda kontaktpunkt för skattefrågor för små och medelstora företag med gränsöverskridande verksamhet samt ett gemenskapspatent. Man måste även ta fram en rad lagstiftningsinstrument för att garantera fri rörlighet för personer med respekt för sociala rättigheter och kollektivavtal. Även andra uppslag på initiativ av medborgarna skulle kunna komma ifråga, och förmedlas av bland annat Europaparlamentet och EESK, bland annat vad gäller trygg energiförsörjning, hållbar utveckling och konsumentskydd.

3.6.3 Liksom kommittén upprepade gånger framhållit har beslutet att använda direktiv på det viktiga området offentlig upphandling varit ett mycket stort misslyckande, kanske det största i samband med genomförandet av inre marknaden. Mer än 30 år efter Europeiska enhetsakten är den offentliga upphandlingen fortfarande alltför splittrad. En uppsjö av mycket detaljerade EU-direktiv, kompletterande nationell lagstiftning samt ett stort antal undantag har lett till att detta område, som utgör 15 % av EU:s BNP, i avsaknad av ett EU-perspektiv, har förblivit avskärmat. På detta område, liksom på andra områden där det visar sig vara lämpligt, bör kommissionen prioritera en förordning som är direkt tillämplig framför direktiv vars genomförande kräver en överföring till nationell nivå.

3.6.4 Europeiska unionen bör investera mer i ”kunskapstriangeln”: utbildning, forskning och innovation. Europeiska unionen måste i större utsträckning befatta sig med utbildningsfrågor, som man vet har en avgörande betydelse för Europas återhämtning. Med utgångspunkt i framgångarna med Erasmusinitiativet bör man på EU-nivå skapa en grund för mer ambitiösa program för rörlighet, utbyten som baseras på ett europeiskt universitetsnätverk, särskilda initiativ som syftar till att främja nyckelkompetens och utveckla företagarandan samt åtgärder till förmån för vissa målgrupper genom en ny strategi som bygger på det allmänna bästa. Inom forskning och innovation bör EU:s åttonde ramprogram bli symbolen för det nya Europa och inriktas på områden som nanoteknik med forskningscentrum, ett verkligt europeiskt industriprojekt och tillräckliga mänskliga och ekonomiska resurser.

3.6.5 Ekonomiska och monetära unionen bör hävda sin ställning som den centrala kärnan i den europeiska identiteten och sammanhållningen. Detta är i dag långt ifrån fallet, vilket tydligt har framgått av skillnaderna i den nationella politik som medlemsländerna i euroområdet har drivit i fråga om den ekonomiska och finansiella krisen. Euromedlemmarna bör bilda ett avancerat försöksområde för den ekonomiska och finansiella integrationen och sinsemellan utveckla förstärkta samarbeten som skapar en positiv hävstångseffekt för dynamiken och effektiviteten i hela unionen. EESK stöder kommissionens förslag om att inrätta en ”övervakning” av medlemsstaternas ekonomiska politik. Kommittén anser att det bör handla om något mycket mer än den rent räkenskapsmässiga roll som t.ex. OECD spelar. Man bör även ta hänsyn till EU-medborgarnas politiska prioriteringar, i synnerhet i fråga om social sammanhållning, kampen mot social utslagning, skapande av arbetstillfällen och utveckling av kreativitet och företagaranda.

3.6.6 EU bör också i kraft av sin gemensamma valuta tala med en röst vid internationella ekonomiska och finansiella överläggningar, bland annat inom G20, och på europeisk nivå stärka sitt deltagande i IMF och Världsbanken.

3.6.7 Förstärkningen av EU:s utrikespolitik är en mycket viktig del i Lissabonfördraget. Fördraget innebär bland annat inrättandet av en diplomattjänst, en post som unionens höga representant (som också fungerar som kommissionens vice ordförande) och delegationer för Europeiska unionen i tredjeländer, som ska ersätta Europeiska kommissionens delegationer. Det är viktigt att man genomför fördraget på ett ambitiöst sätt för att EU effektivt ska kunna tala med en röst, bedriva en mer bestämd och konsekvent utrikespolitik och samtidigt på ett strukturerat sätt ska kunna samordna sina externa åtgärder på ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt plan, i stället för att ägna tid åt obetydliga rivaliteter som bara försvagar EU:s position.

4.1 Det faktum att många av gemenskapsmålen endast delvis har uppnåtts beror ofta på att det saknats beslutsamhet att genomföra dem till fullo och på att det inte avsatts tillräckliga gemensamma resurser för genomförandet.

4.1.1 Vad beträffar en nystart för inre marknaden lägger Mario Monti i sin rapport (1) fram en rad mycket relevanta förslag för att äntligen säkerställa ett fullständigt genomförande av inre marknaden. Bland förslagen märks effektivisering av SOLVIT-nätverket, utvärdering av genomförandet av direktiv, deltagande av de nationella myndigheterna, de nationella parlamenten och det civila samhället, undanröjande av de kvarvarande flaskhalsarna, i synnerhet när det gäller fri rörlighet för personer. EESK rekommenderar således att denna rapport, efter vederbörligt samråd med företrädare för det organiserade civila samhället, följs av en detaljerad handlingsplan med en tidtabell för genomförandet.

4.1.2 Lämpligt budgetstöd från unionen (i form av budgetanslag, lån, offentlig-privata partnerskap osv.) är viktigt för att man ska kunna möta behoven på de nya områdena för tillämpning av gemenskapsmetoden. EKSG:s framgång 1951 byggde på en anpassning av målen till resurserna. Den nuvarande EU-budgeten (mindre än 1 % av BNP) är alltför liten för att man ska kunna förverkliga de mål som medborgarna förväntar sig på alla de områden där EU borde ingripa för att uppnå en större effektivitet. En regelbunden ökning av budgeten mellan 2013 och 2020 mot ett mål på 2 % av BNP verkar vara ett uppnåeligt mål och som, med tanke på stordriftsfördelarna, på inte sätt strider mot kravet på en minskning av medlemsstaternas statsskuld – i den mån principen om budgettransfereringar från den nationella nivån till EU-nivån kan omfattas av regeringarna och förklaras på ett tydligt sätt för allmänheten. Detta skulle bl.a. göra det möjligt att finansiera behoven av investeringar och stora nätverk, stödja kunskapstriangeln (utbildning, forskning och innovation), stärka sammanhållningspolitiken och ge EU:s utrikespolitik de mänskliga och ekonomiska resurser som krävs.

4.1.3 För att finansiera allt detta fram till 2020 behöver EU egna resurser samt en bättre samordning mellan de nationella budgetarna och EU:s budget. Med tanke på de allt större underskotten i de offentliga finanserna efter finanskrisen 2008 kommer det vara lätt att visa att man kan minska skulden snabbare och utan att skada tillväxten genom att lägga ihop resurserna för att finansiera offentliga utgifter som försvar, säkerhet vid gränserna, bistånd till tredjeland, forskning, industripolitik, osv. Medlemsstaterna bör visa politisk vilja att välja denna väg.

4.1.4 Mot bakgrund av finanskrisen skulle ett första viktigt steg i denna riktning ha varit att inrätta en europeisk monetär interventions- och stabiliseringsfond i euroområdet (ett slags europeisk ”Federal reserve”), med vars hjälp man solidariskt skulle kunna möta de svårigheter som drabbar en stat som ingår i euroområdet. Först i och med eurons fall och den förvärrade krisen i en medlemsstat lade staterna i euroområdet grunden till en sådan fond och beslutade att intervenera, inte bilateralt utan gemensamt, samtidigt som man i övrigt fortsatte att be IMF om kompletterande stöd.

4.1.5 Dessutom förefaller det uppenbart att genomförandet av integrations- och sammanhållningsmålen kräver en bättre fördelning av de europeiska resurserna, så att gränsöverskridande program får större stöd. I dag används endast 1 % av budgeten för sådana program trots att de utgör en sammanhållande länk som är nödvändig för att inre marknaden ska fungera väl. Om 2020-strategin ska lyckas, är det både en fråga om resurser och om en positiv inställning bland medborgarna till strategins mål, vilket inte är fallet i dag.

4.2 Ett EU med 27 medlemsstater kan inte längre styras på samma sätt som ett EU med 6 medlemsstater. Den institutionella triangeln ger med rätta Europaparlamentet en mer framträdande plats. Det är också viktigt att medborgarinitiativet, som bör bli ett verkligt instrument för demokrati, så fort som möjligt vinner stadga genom praxis och med hjälp av institutionerna.

4.2.1 Utvidgningen av EU:s befogenheter har åtföljts av en utvidgning av medbeslutandeförfarandet mellan Europaparlamentet och rådet. Däremot har man i de olika fördrag som infört dessa nya bestämmelser knappast alls justerat samrådsförfarandet i enlighet med detta. I dag rådfrågar kommissionen EESK då den inleder medbeslutandeförfarandet, medan kommittén egentligen borde rådfrågas i god tid före förfarandet.

4.2.2 Kommittén skulle kunna utöva sin rådgivande roll på ett effektivare sätt om den rådfrågades före medbeslutandeförfarandet, så fort den förberedande konsekvensanalysen har utarbetats. Detta skulle ge full innebörd åt begreppet förberedande yttrande, och kommitténs yttrande skulle då kunna fogas till konsekvensanalysen i det förslag från kommissionen som översänds till rådet och Europaparlamentet. EESK:s föredragande borde också kunna höras av det ansvariga parlamentsutskottet.

4.2.3 Kommissionen bör också se till att lämpliga samråd hålls då den planerar att dra tillbaka ett tidigare förslag, i synnerhet då förslaget direkt berör aktörerna i det civila samhället. Kommissionen borde följaktligen inte utan samråd ha dragit tillbaka sitt förslag till en europeisk föreningsstadga.

4.2.4 Vad beträffar styresformer bör EU spela en mer aktiv roll för att säkerställa att principen om jämställdhet mellan kvinnor och män respekteras och att kvinnor får samma tillgång som män till beslutscentra och rådgivande organ.

4.3 Genom Lissabonfördraget har man på nytt utvidgat tillämpningsområdet för beslut som fattas med kvalificerad majoritet, som därmed blivit normen för ett EU med 27 medlemsländer. Enhällighet kommer dock fortfarande att krävas på vissa områden som är mycket nära knutna till EU-frågor, till exempel beskattningen. Erfarenheten visar tydligt att ett sådant krav lätt blockerar unionens möjligheter att fungera på de områden där enhällighet fortfarande krävs. Det är därför minst sagt paradoxalt att unionen, trots upprepade försök från rådets sida, inte har lyckats häva blockaden mot antagandet av ett gemenskapspatent, som fortfarande kräver enhällighet, fastän unionen haft ambitioner att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi!

4.3.1 Flera tidigare fall visar emellertid att gemenskapsmetoden ibland har gjort det möjligt att kringgå det hinder som enhälligheten utgör då detta varit nödvändigt. Det sociala protokollet och stadgan om de grundläggande sociala rättigheterna kunde till exempel börja tillämpas av elva medlemsstater medan Storbritannien anslöt sig först senare. Skulle man inte kunna tillämpa en liknande flexibilitet på andra områden där en blockering i dag utgör ett problem, som till exempel gemenskapspatentet och harmoniseringen av företags skattebas?

4.3.2 EMU utgör sannolikt ett bra exempel på ett lyckat förstärkt samarbete, som inletts av ett litet antal länder men varit öppet för alla som haft kapacitet att delta. Eurogruppen har däremot fortfarande inte, trots en europeisk centralbank av federal karaktär, lyckats utveckla en gemensam ekonomisk förvaltning inom den monetära unionen. De förseningar som uppstod under 2000-talets första decennium är fortfarande oroande. Om man inte gradvis lyckas ta igen dessa förseningar under 2010-talet kommer de att äventyra sammanhållningen, konkurrenskraften och sysselsättningen i euroområdet, för att inte tala om eurons varaktighet. För att råda bot på detta är det absolut nödvändigt se över eurogruppens funktionssätt för att uppnå större effektivitet och öppenhet, bl.a. genom att se till att stats- och regeringscheferna i euroområdet möts regelbundet (och inte bara i krissituationer) och att dessa möten utvidgas till att omfatta andra ministrar som berörs av eurons stabilitet, t.ex. socialministrarna och industriministrarna.

4.4 I en union med 27 medlemsstater är frågan om en korrekt överföring av direktiven och den nationella lagstiftningens euro-kompatibilitet naturligtvis av avgörande betydelse. Det tjänar ingenting till att förenkla antagandet av direktiv om medlemsstaterna inte är benägna att genomföra direktiven inom de fastställda tidsgränserna eller om de kompletterar dem med överflödiga nationella bestämmelser.

4.4.1 Kommissionen bör utveckla sina resultattavlor för överföringen av direktiv, som gör det möjligt att utöva ett effektivt tryck på medlemsstaterna då överföringen inte har skett på ett korrekt sätt. De olika organen inom det organiserade civila samhället bör rådfrågas i dessa situationer.

4.4.2 Gemenskapsstödet bör, då detta visar sig nödvändigt, fokuseras ytterligare på att underlätta möjligheterna för medlemsstaterna att överföra och tillämpa gemenskapslagstiftningen och på att avlägsna de hinder och problem som fortfarande förekommer på dessa områden.

5.1 Man har alltför ofta glömt bort målet för den europeiska integrationen, som enligt Jean Monnet inte var att skapa ett förbund av stater, utan att förena människorna. Den misstro som de röstberättigade visat under de senaste årens samråd om EU:s framtid bör väcka frågan om formerna för det civila samhällets deltagande, som i dag är klart otillräckliga.

5.2 Gemenskapsbestämmelserna har utarbetats under villkor som är alltför främmande för medborgarna. Deras förväntningar i fråga om frihet, säkerhet och förenkling är berättigade men sviks alltför ofta på grund av blockeringar eller alltför urvattnade kompromisser från medlemsstaternas och de nationella förvaltningarnas sida. Man bör därför öka möjligheten för företrädare för det civila samhället, framför allt användarna, att delta i förvaltningskommittéerna, i enlighet med de metoder som tillämpades i samband med SLIM-initiativet (enklare lagstiftning på inre marknaden). I detta fall bör deltagandet dock ske i inledningsskedet under utarbetandet av bestämmelserna, snarare än i slutskedet då bestämmelserna redan har antagits och man vill korrigera de största misstag som användarna har uppmärksammat!

5.3 Det är också nödvändigt att ge aktörerna i det civila samhället frihet och ansvar inom EU så att de kan fastställa gemensamma bestämmelser som rör dem själva, genom en praxis med autonom självreglering, eller närmare precisera vissa aspekter av de offentliga bestämmelserna på deras område, genom att lagstiftaren inbjuder dem till samreglering. Genom Maastrichtfördraget beviljades de europeiska arbetsmarknadsparterna fri förhandlingsrätt, på deras uttryckliga begäran. Utan att detta uttryckligen anges i fördraget har liknande förfaranden också utvecklats inom andra områden, såsom teknisk standardisering, erkännande av yrkeskvalifikationer, tillhandahållande av tjänster, handel och i synnerhet e-handel, säkerhet i samband med leveranser och betalningar, konsumenträttigheter, energi och miljö. Kommittén har behandlat dem och gett dem sitt stöd i en informationsrapport. Genom ett mellaninstitutionellt europeiskt avtal år 2003 fastställdes formerna för detta. EU:s lagstiftare måste nu i sina bestämmelser inkludera större frihet som sporrar till ett sådant förfarande, samt kontrollera det och se till att det kompletterar den egna verksamheten. Detta stöd bör också omfatta alternativa konfliktlösningsmetoder, såsom förlikning och medling.

5.4 Man kan inte vidareutveckla EU utan att uppmuntra människorna att känna sig och handla som EU-medborgare. Det här innebär att man måste ge dem gemensamma verktyg som de ännu saknar, dvs. tydligare ekonomiska och sociala rättigheter, enklare förfaranden, mer självständiga rättsliga medel, verkliga gemensamma stadgor (föreningar, företag, stiftelser). Det är i första hand på lokal nivå (medborgare, föreningar, lokalt folkvalda) som EU ska uppfattas som en nödvändighet och utvecklas till en gemensam ambition och stolthet.

5.5 Man bör därför lansera ett mångårigt program med en noggrann tidsplan som omfattar hela 2010-talet, för att ge EU-medborgarna de medel som behövs för att de själva ska kunna fungera som drivkraft. Detta är nödvändigt för att man ska kunna uppdatera gemenskapsmetoden.

5.6 EESK, ReK och de stora organisationerna i det civila samhället i EU som representeras av tre grupper inom kommittén (”Arbetsgivargruppen”, ”Arbetstagargruppen” och ”Övriga intressegrupper”) skulle, med nödvändigt stöd från Europaparlamentet, kunna inleda ett omfattande samråd om viktiga frågor som är av allmänt intresse under det kommande decenniet och som skulle gagnas av en återlansering av gemenskapsmetoden. Man skulle med andra ord göra dessa frågor till nya gemensamma politikområden.

Bryssel den 21 oktober 2010

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) ”A new strategy for the Single Market – at the service of Europe's economy and society” – rapport från Mario Monti till Europeiska kommissionens ordförande, 9 maj 2010.