9.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 133/41

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att det viktigt att man så fort som möjligt garanterar att djuphavsarterna förvaltas på ett hållbart sätt och att havsbotten skyddas. Detta är ett komplext problem, och lösningen måste bygga på en omfattande dataanalys och en grundlig vetenskaplig analys. Försiktighetsprincipen bör användas så att man undviker fiskeutrustning vars följder vi inte har fullständiga kunskaper om och som kan orsaka skador på lång sikt.

1.2

Vidare anser EESK att alla eventuella ändringar som görs i fråga om detta fiske bör ta hänsyn till både den miljömässiga och den socioekonomiska hållbarheten, eftersom detta fiske ger upphov till ett stort antal arbetstillfällen såväl till havs som på land och i slutändan är avgörande för kustsamhällenas överlevnad. Alla berörda parter bör höras i arbetet med att utveckla lämpliga kontrollsystem för fiskeverksamhet samt när det gäller att genomföra systemen och kontrollera efterlevnaden på ett sätt som präglas av samarbete.

1.3

Genom att flytta artikeln om indragning av fisketillstånd, som för närvarande ingår i kapitlet ”Kontroll”, till kapitlet ”Fisketillstånd” skulle man enligt EESK:s mening göra förslaget mer konsekvent och undanröja alla eventuella tvivel kring den roll som de vetenskapliga observatörer som nämns i denna artikel ska spela. Dessa observatörer får inte i något fall uppfattas som kontrollanter.

1.4

EESK vill än en gång erinra om att det är viktigt att alla åtgärder som vidtas på detta område bygger på rön från vetenskapliga undersökningar, som hittills har gett utmärkta resultat.

2.1

Den reform av den gemensamma fiskeripolitiken som påbörjades av kommissionen (1) genom grönboken från 2009 (2) omfattat andra ändringar av de förordningar som reglerar den gemensamma fiskeripolitikens tillämpning i fråga om särskilda områden eller arter. Det förslag som är föremål för detta yttrande bör tolkas mot bakgrund av detta, och förslaget skulle i viss utsträckning kunna leda till att djuphavsfisket i Nordostatlanten omfattas av de generella ändringar som fastställs för den gemensamma fiskeripolitiken, i synnerhet att fisket ska bygga på principerna om hållbarhet och vetenskaplig forskning.

2.2

Avsikten med den översyn av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 som ingår i det nya förslaget är i första hand att anpassa det till innehållet i FN:s generalförsamlings resolutioner 61/105 och 64/72. Dessa resolutioner riktar sig till stater och regionala fiskeorganisationer, i syfte att förmå dem att vidta åtgärder för att garantera att sårbara marina djuphavsekosystem skyddas från de skadliga effekter som fiske kan ge upphov till, och att se till att ett hållbart utnyttjande av resurserna utgör en generell princip för all fiskeriverksamhet. Dessutom framhåller kommissionen att man behöver komma till rätta med några av de brister i tillämpningen av den nuvarande förordningen som har konstaterats under den tid den har varit i kraft.

2.3

Under tiden har kommissionen, mot bakgrund av de problem som upptäcktes vid den praktiska tillämpningen av förordning (EG) nr 2371/2002, offentliggjort bestämmelser som i viss mån har anpassat förordningens innehåll.

2.4

I detta sammanhang bör man särskilt nämna meddelandet av den 29 januari 2007, som behandlade djuphavsfiskbestånd och skillnaderna mellan de högsta tillåtna fångster som fastställts och fångsternas storlek i praktiken. Man påpekade att dessa skillnader till viss del beror på bristen på en väl underbyggd vetenskaplig kunskapsbas om dels de arter som räknas upp i förordningen, dels den verkliga kapaciteten hos de flottor som bedriver fiske i Nordostatlanten och vars kvoter fastställdes före denna förordning. Det ansågs också nödvändigt att följa upp och kontrollera detta fiske med hjälp av satellitbaserade fartygsövervakningssystem (VMS).

2.5

Förordning (EG) nr 199/2008 om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn tar i viss utsträckning upp kommissionens förslag om att införa ett EU-program för att i praktiken omsätta planerna på att förvalta och kontrollera fisket på vetenskapliga grunder.

2.6

Avslutningsvis fastställdes i förordning (EU) nr 1262/2012 fiskemöjligheterna med avseende på vissa specifika djuphavsarter för åren 2013 och 2014, vilket innebar att målet om att fastställa tvååriga fiskeplaner uppfylldes. I denna förordning fastställs de högsta totala tillåtna fångstmängderna och, vilket är ännu viktigare, hur dessa ska fördelas.

3.1

Utgångspunkten är att man erkänner att resultatet är otillfredsställande i förhållande till de mål som sattes upp i förordning (EG) nr 2347/2002, i synnerhet vad gäller

3.2

EESK anser att det stora antal riktlinjer som har utfärdats på detta område sedan förordningen trädde i kraft år 2003 kan ha haft en negativ inverkan ur såväl miljömässig som ekonomisk synpunkt för fiskefartygen. Därför måste man sträva efter förenkling, stabila regler och rättssäkerhet för medlemsstater och berörda ekonomiska och sociala aktörer, och detta måste utgöra en generell princip vid diskussionerna om det nya förslaget.

3.3

Djuphavsbestånd kan vara såväl målarter som bifångster vid fiske av andra arter. Det allmänna målet för förslaget är att så långt som möjligt garantera ett hållbart utnyttjande av dessa bestånd och att samtidigt minska fiskets miljöpåverkan och förbättra informationsunderlaget för vetenskapliga bedömningar. För att uppnå detta mål fastställs en rad åtgärder som behandlas nedan.

3.4.1

Som generell regel ska fiskemöjligheterna fastställas så att utnyttjandegraden för de berörda djuphavsarterna är förenlig med ett maximalt hållbart uttag. För att uppnå denna hållbarhet vidtar man olika åtgärder: För det första inrättas ett system för fisketillstånd som innebär att alla operatörer ska uppge vilken eller vilka arter i de fastställda förteckningarna som kommer att vara målart för deras fiske. EESK konstaterar att förteckningarna i det aktuella förslaget, som baseras på Nordostatlantiska fiskerikommissionens (NEAFC) avtal, är mer omfattande än de nuvarande och inbegriper fiske som för närvarande inte omfattas av djuphavsfiskeregleringen. För det andra betonas i än högre grad vikten av vetenskaplig information, även om det bör nämnas att det i de flesta medlemsstaterna finns vetenskapliga organ och organisationer som har utfört ett exemplariskt arbete som kan bidra till att förverkliga ett hållbart fiske.

3.4.2

Fisketillstånd är en obligatorisk förutsättning för att bedriva djuphavsfiske, och viss fiskeutrustning (bottentrålar och bottenstående nät) förbjuds efter en övergångsperiod på två år. Fartyg som används för fiske av andra målarter kan få tillgång till dessa områden om de har ett fisketillstånd där djuphavsarterna anges som bifångst, upp till en bestämd gräns.

3.4.3

När det gäller vissa arter (till exempel glasvar och havskräfta) är det för närvarande endast möjligt att bedriva ett lönsamt fiske med hjälp av trålutrustning. Om man förbjuder detta fiske med mycket kort varsel och utan förhandlingar med berörda parter, kan konsekvensen bli ekonomiska förluster och förlorade arbetstillfällen i denna sektor. EESK anser att det med hjälp av bättre vetenskapliga kunskaper och ett kontrollerat fiske av dessa arter, i kombination med andra tekniska och stödjande åtgärder, skulle vara möjligt att bedriva ett fiske som är hållbart ur miljömässig, social och ekonomisk synvinkel. Därför bör man stödja spridningen av nya redskap med tekniska lösningar som gör det möjligt att ersätta den nuvarande bottentrålningen med andra fiskemetoder i djuphavsområden.

3.5.1

Detta mål är ett övergripande kriterium för hela den gemensamma fiskeripolitiken: Utan vetenskaplig information om haven och deras livsmiljöer är det inte möjligt att fastställa utnyttjandegrader som är förenliga med ett hållbart utnyttjande av dessa resurser. Fiskeriförvaltningen måste bygga på de utnyttjandegrader som har fastställs för ett maximalt hållbart uttag.

3.5.2

Redan i yttrandet om grönboken och de efterföljande yttrandena i detta ärende påpekade EESK att de vetenskapliga kunskaperna om den marina miljön och beståndens situation måste förbättras, och kommittén föreslog att det ska vara de regionala fiskeorganisationernas uppgift att samordna forskning och insamling av uppgifter.

3.5.3

EESK står fast vid sitt förslag i yttrandet om finansieringen av den gemensamma fiskeripolitiken (3) att det ska vara oberoende vetenskapliga organ som, tillsammans med fiskarna eller fiskeriorganisationerna, bedriver denna verksamhet. I detta sammanhang vill vi åter erinra om att det krävs livslångt lärande för att främja humankapitalet, i synnerhet genom att uppmuntra unga forskare att ägna sig åt havsrelaterad forskning.

3.6.1

Enligt förslaget ska fiskemöjligheterna, som i nuläget kan fastställas både genom begränsningar av fiskeansträngningen och genom fångstbegränsningar, i stället endast fastställas genom begränsningar av fiskeansträngningen. I detta hänseende upprepar EESK sin ståndpunkt att alla eventuella begränsningar bör vara vetenskapligt motiverade.

3.6.2

Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att undvika ökningar av såväl fångstkapaciteten som bifångsten i fråga om sårbara arter, samt för att förebygga utkast av fångst.

3.6.3

För att undvika en diskriminerande behandling av EU:s fiskare, som måste respektera kvoter och fiskeansträngningsbegränsningar samtidigt som deras konkurrenter i andra länder kan bedriva ett obegränsat fiske, ber EESK kommissionen att långsiktigt sträva efter att sluta regionala avtal om resursbevarande som är bindande för alla parter.

4.1

EESK delar kommissionens åsikter om följande aspekter i förslaget:

4.2

EESK anser vidare att bottenfiskeredskap kan utgöra ett hot inte bara för djuphavsarterna utan även för havsbotten i känsliga områden. Dessa redskap får dock inte demoniseras eftersom de, använda på rätt sätt, är de enda som gör det möjligt att bedriva andra former av fiske utan att äventyra hållbarheten. EESK föreslår att man utarbetar vetenskapliga kriterier för att fastställa gränserna för deras användning.

4.3

Avslutningsvis anser EESK att förslaget är ett steg i rätt riktning, men att man måste hitta en balans mellan å ena sidan skyddet av livsmiljöer och sårbara arter och å andra sidan ett resursutnyttjande som är hållbart ur miljömässig, social och ekonomisk synvinkel. Därför anser kommittén att ett förbud mot bottenredskap (bottentrålar och bottensatta garn) kan vara en oproportionerlig åtgärd om man inte tar hänsyn till vetenskapliga bedömningar.

4.4

Ett alternativ till förbud är enligt EESK att man följer FAO:s internationella riktlinjer för förvaltning av djuphavsfiske i det fria havet. FN har uttalat sig positivt om tillämpningen av dessa riktlinjer på internationell nivå och framför allt inom EU. Dessutom välkomnar kommittén att kommissionen erkänner att det behövs ekonomiskt stöd för att kunna byta ut fiskeutrustning och utbilda besättningarna, ett stöd som bör vara anpassat till den ekonomiska och sociala krissituation som nu råder i Europa.