Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Jordbrukaryrket och lönsamhetens utmaning

(yttrande på eget initiativ)

(2019/C 353/12)

Föredragande: Arnold PUECH D’ALISSAC

Beslut av EESK:s plenarförsamling	20.2.2019
Rättslig grund	Artikel 32.2 i arbetsordningen Yttrande på eget initiativ
Ansvarig sektion	Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av sektionen	28.6.2019
Antagande vid plenarsessionen	18.7.2019
Plenarsession nr	545
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	188/0/5

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Jordbruksföretagens lönsamhet och ekonomiska livskraft är en fråga av stor betydelse i EU, där inkomsten för en jordbrukare i genomsnitt bara är 46,5 % av andra ekonomiska sektorer. Trots den låga lönsamheten spelar EU:s jordbrukssektor en avgörande roll, då den är drivkraften för landsbygdsekonomin och producerar livsmedel av hög kvalitet, som uppfyller de högsta standarderna i världen. Det är omöjligt att uppnå miljömässig hållbarhet utan att ta hänsyn till de lika viktiga aspekterna avseende livsmedelsproduktionens ekonomiska, handelsmässiga, miljömässiga och sociala inslag.

1.2

EU:s jordbrukssektor tryggar konsumenternas livsmedelsförsörjning trots ökat tryck från klimatförändringar och samhällets krav i fråga om miljömässig hållbarhet. Den europeiska jordbrukssektorn bidrar dessutom aktivt till att upprätthålla EU:s konkurrenskraft och dynamik på de internationella marknaderna, och till att säkerställa EU:s handelsöverskott. EU:s jordbrukssektor är också en av de sektorer där flest arbetstillfällen skapas, och sysselsätter över 40 miljoner människor i hela EU. I dessa områden är jordbruket ofta den enda ekonomiska sektorn där det skapas tillväxt och arbetstillfällen.

1.3

Det krävs en rättvis, öppen, väl fungerande och skälig livsmedelsförsörjningskedja i EU: en livsmedelsförsörjningskedja som är bra för jordbrukare och alla berörda parter, inklusive bearbetningsföretag, återförsäljare och framför allt konsumenter. På nationell nivå bör man överväga en omvänd marknadsförhandlingsstrategi genom att etablera värdekedjor som syftar till att ge jordbrukarna en månadsinkomst på dubbla minimilönen.

1.4

EU:s jordbrukssektor tillhandahåller reella offentliga tjänster och ger externa effekter som inte erkänns av marknaden. Att säkerställa livsmedelsförsörjningen och samtidigt uppfylla de högsta produktionsnormerna är ett mål som har uppnåtts. Det uppstår emellertid nya utmaningar såsom klimatförändringar, mer uttalade prissvängningar och illojal konkurrens från produktionssystem med lägre standarder, illojala handelsmetoder, avfolkning av landsbygden och en åldrande jordbruksbefolkning, vilket försätter EU:s jordbrukare i en svår situation på den internationella marknaden.

1.5

Ny teknik i kombination med inkluderande forskning och innovationsverksamhet är en del av lösningen för att bevara konkurrenskraften hos EU:s jordbrukssektor och göra det möjligt för EU:s jordbrukare att ta itu med hållbarhetsfrågan på ett direkt och effektivt sätt.

1.6

Det krävs livslångt lärande och kompetensutveckling för att förse EU:s jordbrukare med rätt verktyg så att de bättre kan utnyttja nya tekniska möjligheter och använda innovativa lösningar i sina jordbruksföretag.

1.7

EU:s jordbrukare har vidtagit flera åtgärder för att öka sitt bidrag till kampen mot klimatförändringarna, eftersom de i allt större utsträckning ser effekterna av dessa och drabbas av förändrade skördetider, tidig eller sen frost, bränder, översvämningar och torka. Miljöåtgärderna bör dessutom inte äventyra livsmedelssäkerheten och ta hänsyn till att jordbrukare behöver en skälig ersättning för det extra arbete som hållbarhets- och begränsningsåtgärder ofta kräver.

1.8

Ett starkt EU strävar efter att inte bara uppnå målen i Lissabonfördraget, utan också globala mål såsom klimatavtalet från Paris och FN:s mål för hållbar utveckling. Dessa ambitiösa åtaganden måste stödjas av en stark budget och effektiv politik som garanterar jordbrukets och landsbygdens framtid, utveckling och välstånd. EU:s jordbrukare och jordbrukskooperativ behöver en stark budget för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) för nästa period.

2.   Inledning

2.1

EESK utarbetar detta yttrande i syfte att belysa jordbrukarnas viktiga roll och deras bidrag till EU:s ekonomi, då de bidrar till global livsmedelstrygghet och håller landsbygden levande. Detta bidrag får ofta inte den belöning som det förtjänar, vilket avskräcker den nya generationen från att ta över sina familjejordbruk och minskar sektorns attraktionskraft för nya jordbrukare.

3.   Jordbrukarnas roll i EU

3.1    Bidrag till en tryggad livsmedelsförsörjning, till leveransen av hälsosamma och näringsrika livsmedel och till EU:s ekonomi som helhet

3.1.1

I ett sammanhang där efterfrågan på livsmedel och biomassa ökar strävar EU:s jordbrukare, deras kooperativ och deras företag efter att producera, bearbeta och saluföra säkra livsmedel av hög kvalitet för EU:s medborgare och konsumenter över hela världen. De tryggar konsumenternas livsmedelsförsörjning, trots ökat tryck från klimatförändringarna och samhällets krav i fråga om miljömässig hållbarhet. EU:s jordbrukssektor bidrar dessutom aktivt till att upprätthålla EU:s konkurrenskraft och dynamik på de internationella marknaderna. Enligt Eurostat (1) svarade jordbrukssektorn för 1,2 % av EU:s BNP 2017 och skapade (brutto) ett mervärde på 188,5 miljarder euro, och den bidrog aktivt till EU:s handelsöverskott med 137 miljarder euro i jordbruksexport under samma tidsperiod.

3.2    Sysselsättningen på landsbygden och i mindre gynnade områden

3.2.1

EU:s livsmedelskedja är en av de största ekonomiska sektorerna i EU. Den upprätthåller och skapar tillväxt och arbetstillfällen och sysselsätter ungefär 40 miljoner människor. Omkring tio miljoner människor är direkt anställda av och arbetar på jordbruksföretag och jordbrukskooperativ. Jordbruket är den enda källan till sysselsättning i vissa områden eller regioner.

3.3    Jordbrukarnas roll i bevarandet av traditionella landskap och som förvaltare av mark

3.3.1

EU:s jordbrukare, jordbruksföretagen och deras kooperativ förvaltar ungefär 173 miljoner hektar, vilket är ungefär 39 % av EU:s sammanlagda yta. Jordbrukarna och deras familjemedlemmar bevarar landskapet och den biologiska mångfalden på landsbygden, och bidrar på många positiva sätt till samhället: med sitt idoga arbete när det gäller mark- och landskapsförvaltning bidrar de aktivt till att mildra effekterna av stora katastrofer vid extrema väderförhållanden. Många jordbrukare är också skogsägare och de ger ett betydande bidrag till ett hållbart skogsbruk. Jordbrukarna bidrar dessutom till att bevara och återställa EU:s traditionella landskap i landsbygdsområden, och säkerställer bevarandet av kulturarvet och skapar även positiva synergieffekter med EU:s turistsektor. De ansträngningar som jordbruket hittills har gjort döljer dock inte det faktum att det krävs väsentligt större insatser och åtgärder för att uppnå de europeiska och globala målen för biologisk mångfald, däribland skyddet av bin, insekter och fåglar. Detta strider delvis mot lönsamhetskraven, och EU måste därför med nödvändighet belöna jordbrukets större miljöbidrag genom att tilldela den gemensamma jordbrukspolitiken extra resurser.

4.   Förändringar i jordbrukaryrket

4.1    Ökade samhällskrav när det gäller hälsosamma kostvanor, matens ursprung och kvalitet, miljöpåverkan och djurens välbefinnande

4.1.1

Konsumenterna har tillgång till en stor mängd information kopplad till de produkter som de konsumerar varje dag. De ägnar också större uppmärksamhet åt matens ursprung och kvalitet samt dess miljöpåverkan. Andra viktiga drivkrafter för konsumenternas valmöjligheter är respekten för praxis i fråga om djurs välbefinnande och avståndet från den plats där livsmedlen produceras, inklusive kortare livsmedelsförsörjningskedjor.

4.1.2

För att infria konsumenternas förväntningar har EU:s jordbrukare börjat vidta åtgärder för att ytterligare förbättra djurens välbefinnande och minska jordbruksverksamhetens eventuella negativa effekter på miljön och markkvaliteten, samtidigt som de producerar produkter av hög kvalitet. Med stöd från offentliga myndigheter och den akademiska världen satsar EU:s jordbrukare energi och resurser för att anamma detta nya konsumtionsmönster.

4.2    Teknikens och innovationens roll inom jordbruket

4.2.1

EU:s jordbrukssektor står i främsta ledet när det gäller den tekniska och digitala revolutionen, med många genombrott inom genetik, automatiserade fordon, robotar, drönare, satellitbilder, fjärranalys, stordata, osv. Jordbrukarna har dessutom alltid antagit, utvecklat och tillämpat innovativa jordbruksmetoder och affärsmodeller för jordbruk, inklusive ny teknik och nya produktionsmetoder som har ökat produktionen och gjort jordbruksmetoderna mer anpassningsbara till förändrade omständigheter.

4.2.2

I detta perspektiv hjälper ny teknik EU:s jordbrukare att trygga livsmedelsförsörjningen, samtidigt som de högsta standarderna i världen uppfylls och konsumenternas förväntningar infrias. I den bemärkelsen gör den nya tekniken det möjligt för EU:s jordbrukare att ta itu med miljöfrågan på ett direkt och effektivt sätt. Till exempel kan minskad användning av växtskyddsmedel uppnås med hjälp av en teknikmix som hjälper jordbrukare i varje produktionsaspekt. Bland annat har nya förädlingstekniker den största effekten när det gäller att minska användningen av växtskyddsmedel och främja växters och djurs resistens mot skadedjur, svampar och externa patogener.

4.2.3

Teknikens roll är inte bara knuten till själva produktionen, utan också till spårbarhet, livsmedelssäkerhet, djurskydd och insatser för att begränsa klimatförändringarna, vilka bidrar till att EU har en av världens mest avancerade och säkra jordbrukssektorer.

4.2.4

Tillgång till finansiering är avgörande för att EU:s jordbrukare ska kunna genomföra innovativa tekniska lösningar i jordbruket. I detta avseende måste den uppgift som subsidiaritetsprincipen har i den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare bevaras och främjas inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Det är viktigt att förstå att EU:s jordbrukare endast kommer att införa den senaste tekniken i sin verksamhet genom enkel tillgång till krediter.

5.   Utmaningar

5.1    Klimatförändringar

5.1.1

EU:s jordbrukare bidrar på ett verkligt sätt till kampen mot klimatförändringarna, eftersom de i allt större utsträckning ser deras effekter och drabbas av förändrade skördetider, tidig eller sen frost, bränder, översvämningar och torka. Effektiva åtgärder för anpassning till klimatförändringarna är därför avgörande för jordbruksföretagens långsiktiga lönsamhet. Samtidigt minskar jordbrukarna utsläppen både på och utanför sina jordbruksföretag genom hållbara förvaltningsmetoder, genom införandet av ny teknik samt en effektivare användning av grödor, halm, gödsel och andra restprodukter för förnybar energi, genom solvärme och genom att tillhandahålla el från vindkraft och andra källor. Produkterna från grödor och boskapsavfall kan också användas för att producera biobränslen och förnybara industrimaterial på anläggningen enligt kretsloppsekonomins principer. Detta bidrar till att minska utsläppen i andra sektorer och minska EU:s beroende av fossila bränslen.

5.1.2

Det är viktigt att notera att man i Parisavtalet samt i målen för hållbar utveckling fastställde viktiga mål för EU:s jordbrukssektor, som måste uppnås mellan 2030 och 2050. EU:s jordbrukare är redo att anta dessa utmaningar om de får de rätta verktygen. Verktygslådan måste innehålla en fastställd och användarvänlig politisk ram, ny teknik, vattenförvaltningsstrategier (dvs. lagring och bevattning) och en stark GJP-budget som understöder jordbrukarnas extra insatser. Att beröva jordbrukarna ett av dessa verktyg skulle kunna äventyra livsmedelstryggheten och ha en negativ effekt på livsmedelskvaliteten i EU.

5.2    Inkomster i jordbrukssektorn

5.2.1

Jordbruksinkomsterna (2) per årsarbetsenhet, uttryckt som ett index, var 10,9 % högre för EU-28 under 2017 än under 2016. Detta måste sättas i relation till andra ekonomiska sektorer där den genomsnittliga inkomsten är mycket högre. I själva verket var en jordbrukares företagarinkomst per familjearbetsenhet endast 46,5 % jämfört med genomsnittslönen i ekonomin under 2017.

5.2.2

Denna situation har en stor inverkan på sektorns utveckling när det gäller övergripande attraktionskraft för externa aktörer, investerare och bankpartner, och hindrar utvecklingen av synergier med andra ekonomiska sektorer och förvärrar problemet med generationsskiftet i landsbygdsområden.

5.3    Prisvolatilitet och framväxten av nya marknader

5.3.1

I reala termer var (de fasta) priserna för de flesta av de viktigaste produkterna högre under 2017 än under det föregående året: det genomsnittliga mjölkpriset steg till 17,1 % mer än under 2016, grispriserna var 8,3 % högre, spannmål ökade med 3,0 %, boskapspriserna ökade med 2,2 % och fjäderfäpriserna var också högre (+ 1,0 %). I reala termer fortsatte däremot priset på får och getter att sjunka (-1,4 %) under 2017. Den positiva utvecklingen för de flesta råvarorna var en del av det uppsving som inleddes 2003. Under 2008 inträffade emellertid en kraftig prisminskning som utlöste prisvolatilitet på den internationella marknaden, vilket utgjorde en utmaning för EU:s små och medelstora jordbrukare samt nya investerare i jordbrukssektorn.

5.3.2

På grund av den europeiska jordbrukssektorns heterogena karaktär var dess reaktioner på 2008 års prischock mycket varierande: många små och medelstora jordbrukare tvingades förlita sig enbart på direktstödet från den gemensamma jordbrukspolitiken för att hålla sina verksamheter vid liv, men detta var inte tillräckligt för att garantera jordbruksföretagens ekonomiska hållbarhet. Om man tittar på EU:s export är Förenta staterna EU:s viktigaste handelspartner för jordbruksprodukter (16 % av den totala exporten av jordbruksprodukter, nettovärde 33,3 miljarder euro 2017). Med en sådan koncentration av export till en enda marknad är EU:s jordbrukssektor sårbar för politiska beslut från tredje parter, som skulle kunna leda till allvarliga prisfluktuationer (dvs. införande av exportförbud eller höga tullar). EU:s inre marknad är den mest öppna och tillgängliga marknaden i världen, vilket gör att EU:s jordbrukare ställs inför utmaningen att konkurrera med importerade jordbruksprodukter som uppfyller annorlunda produktionsnormer. Spårbarheten för livsmedel från tredjeländer kan dock fortfarande förbättras och skulle kunna leda till flera kontroverser i fråga om livsmedelskvalitet och livsmedelsmärkning avseende de importerade produkterna (dvs. livsmedelsprodukter som utvecklats genom nya förädlingstekniker, användning av växtskyddsmedel, efterlevnad av reglerna om djurhälsa och djurskydd, osv.). Dessa importvaror är mycket konkurrenskraftiga på EU-marknaden på grund av att de har andra produktionsstandarder, och skapar spänningar för EU:s jordbrukare som redan uppfyller världens högsta produktionsstandarder.

5.4    Avfolkning av landsbygdsområden och generationsskifte

5.4.1

Enligt kommissionen var sju av tio (71,5 %) chefer på EU:s 10,5 miljoner jordbruksföretag män, och en majoritet (57,9 %) var 55 år eller äldre. Endast omkring en av tio (10,6 %) av dessa chefer var en ung jordbrukare under 40 år, och denna andel var ännu lägre bland kvinnliga jordbrukare (8,6 %).

5.4.2

Jordbrukare, skogsägare, jordbruksföretag och jordbrukskooperativ är den ekonomiska ryggraden i EU:s landsbygdsområden. Jordbrukarnas allt högre ålder utlöser en allmän avfolkning av landsbygdsområdena (den s.k. landsbygdsdiasporan) med direkta konsekvenser för dessa områdens ekonomiska och samhälleliga struktur. Nya generationer avskräcks dessutom från att ta över sina familjeföretag på grund av jordbruksverksamhetens låga lönsamhet och svårigheter med att få tillgång till marken.

6.   Framåtblick

6.1    Digitalisering och precisionsjordbruk

6.1.1

Jordbruket har trätt in i en era av digitalt förbättrat jordbruk där varje enhet som genererar data under de olika stadierna av jordbruksproduktionen kan skicka denna information för insamling, bearbetning och analys. Användningen av stordata skulle kunna hjälpa jordbrukarna att ta ett steg in i framtidens jordbruk och uppnå ambitiösa mål.

6.1.2

I ett jordbruksföretag produceras många typer av uppgifter som kan delas in i olika kategorier, till exempel agronomiska uppgifter, finansiella uppgifter, uppgifter om regelefterlevnad, meteorologiska uppgifter, miljöuppgifter, maskinuppgifter, personaluppgifter osv. Dessa datamängder härrör från ett brett spektrum av fler och mer kraftfulla och kostnadseffektiva källor, såsom maskiner, drönare, GPS, fjärrsensorer, satelliter, smarttelefoner osv., och kompletteras av tjänsteleverantörer, rådgivande organ, myndigheter osv. Andra partner i värdekedjan, såsom bearbetningsföretag och återförsäljare, dagligvarubutiker, stormarknader och reklambyråer, samlar dessutom in enorma mängder data om de marknader där jordbrukarna säljer sina produkter.

6.1.3

Insamling och användning av data inom jordbruket är inte någon ny idé. Jordbrukarna har gjort just detta sedan jordbrukets begynnelse. Vad som däremot är nytt är möjligheten att utveckla en datainriktad jordbrukssektor, tack vare dessa datamängders storlek och volym, som växer exponentiellt. En annan nyhet är kvaliteten på den realtidsinformation som erhålls på jordbruksföretagsnivå och den teknik som används för att samla in, lagra, använda, hantera, dela, behandla och kommunicera uppgifter.

6.1.4

Äganderätten till data och rätten att bestämma vem som kan komma åt och använda uppgifterna är viktig för att bibehålla jordbrukarnas engagemang i införandet av ny teknik. För närvarande finns det ingen gemensam ram där äganderätten till data förklaras på ett tydligt sätt. Av denna anledning upprättade EU:s jordbrukssektor en uppförandekod för delning av jordbruksdata genom avtal (3), med en förklaring av dataframtagarnas rätt att få ersättning för användningen av data som skapats som en del av deras verksamhet.

6.1.5

Digitalisering och precisionsjordbruk är viktiga för framtiden i EU:s jordbrukssektor. De påverkar också arbetsmarknaden och den typ av kompetens som krävs inom jordbruket, och omdefinierar jordbrukarnas roll och jordbrukskooperativens affärsmodeller.

6.2    Åtgärder för begränsning av och anpassning till klimatförändringar

6.2.1

EU:s jordbrukssektor har genomfört ett stort antal åtgärder för att förbättra sin miljömässiga hållbarhet under de senaste decennierna. Den gemensamma jordbrukspolitiken omfattar stränga och krävande miljöåtgärder och hållbara förvaltningsmetoder som förändrar jordbrukarnas arbete på fälten, och den kombinerar effektivt kvalitet med hållbarhet.

6.2.2

Jord- och skogsbruk har en särskild betydelse när det gäller att begränsa klimatförändringarna, eftersom de är den enda ekonomiska sektor som genom fotosyntesen avlägsnar växthusgaser från atmosfären. Denna insats har ännu inte erkänts fullt ut, beräknats eller redovisats på ett korrekt sätt och en bättre utvärdering av hur skogar och permanenta och ettåriga grödor skulle kunna påverka utsläppen av växthusgaser bör beaktas ytterligare av de politiska beslutsfattarna.

6.2.3

I dag vill jordbrukare att deras ansträngningar i kampen mot klimatförändringarna ska erkännas av samhället samt beslutsfattarna. Framför allt måste beslutsfattarna vara medvetna om att miljöåtgärderna inte bör äventyra livsmedelssäkerheten, och de måste hålla i minnet att jordbrukarna behöver en skälig ersättning för det extra arbete som hållbarhets- och begränsningsåtgärder ofta kräver.

6.3    Ökad marknadstransparens i hela livsmedelsförsörjningskedjan

6.3.1

Fördelningen av mervärdet i livsmedelskedjan är ungefär 25 % för jordbrukaren, 25 % för livsmedelsbearbetning och 50 % för detaljhandeln och livsmedelstjänsterna, enligt kommissionens faktablad från mars 2017.

6.3.2

I nuläget bör direktivet om otillbörliga affärsmetoder följas strikt. Mellan företagen i jordbruks- och livsmedelskedjan uppstår det ständigt stora skillnader i förhandlingsposition mellan jordbrukare och företag som bearbetar jordbruksprodukter och livsmedel. Till denna obalans bidrar de mycket stora handelsorganisationerna (dagligvarubutiker, stormarknader och stora kamrar inom livsmedels- och bearbetningsindustrin som är verksamma inom hela Europa).

6.3.3

Bearbetnings- och detaljhandelsledet har utökat sitt totala mervärde i livsmedelskedjan genom att tillgodose konsumenternas ökade efterfrågan på snabbmat. Samtidigt har mervärdet i jordbruket minskat från 2014 och framåt (med 4 % under 2016). Detta beror på ökande insatsvarukostnader på grund av konkurrens om knappa resurser samt jordbrukarnas begränsade möjligheter att höja värdet på basprodukten eller få ersättning för detta.

6.3.4

Oxfam beskrev dessutom i sin senaste studie ”Ripe for change” (2018) livsmedelsförsörjningskedjans ojämlikhet, baserat på exempel från bland annat Förenade kungariket, Nederländerna och Tyskland. När man närmare undersökte fördelningen av slutkonsumentpriserna fann man i den studie som fokuserade på Förenade kungariket att mer än hälften av detta pris 2015 gick till stormarknaderna (52,8 %), 38,5 % till handlarna och livsmedelstillverkarna och endast 5,7 % till småskaliga jordbrukare och arbetare. Återstående 3 % av priset gick till insatsvarukostnaderna.

6.3.5

Under dessa omständigheter, och med tanke på den stora koncentrationen i detaljhandelssektorn och den grundläggande betydelsen av att försvara en väl fungerande inre marknad, var EU:s ramlagstiftning, som omfattar förbud mot otillbörliga affärsmetoder med kontroll- och tillsynsmekanismer kombinerat med avskräckande sanktioner, en bra utgångspunkt. Det är av avgörande betydelse att fortsätta denna satsning för att öka insynen på marknaden, och säkerställa att jordbrukarna får en rättvis andel av värdet. I juli 2020 kommer man dessutom att genomföra den nya förordningen om utstationerade arbetstagare, som måste bidra till en mer öppen och rättvis affärsverksamhet bland jordbrukarna på nationell nivå.

6.3.6

På nationell nivå bör man överväga en omvänd marknadsförhandlingsstrategi genom att etablera värdekedjor som syftar till att ge jordbrukarna en månadsinkomst på dubbla minimilönen.

7.   Lösningar

7.1

Det system för familjejordbruk som uppskattas i så hög grad av Europas konsumenter kräver en bra politik och rättvisa och rimliga regler i kombination med en stark och effektiv lagstiftning som kan bidra till att motverka det allvarliga hotet om extrem prisvolatilitet och den ständigt ökande obalansen i maktfördelningen i leveranskedjan. Arbetsgruppen för jordbruksmarknader är ett steg i denna riktning men måste stärkas ytterligare.

7.2    Forskning och innovation som anpassats till jordbrukarnas behov, modeller med flera aktörer och direkt medverkan av berörda parter

7.2.1

Berörda parters medverkan är av avgörande betydelse för att omsätta forskning i praktiken. Att sätta jordbrukarnas intressen i centrum för innovationsprocessen kommer inte bara att avsevärt påskynda dess inverkan, utan också säkerställa forsknings- och innovationsresultatens användbarhet. Detta kommer dessutom att bidra till att de forskningsmedel som beviljats används på ett bättre sätt.

7.2.2

Jordbrukare, jordbruksföretag, skogsägare och deras kooperativ kan också med hjälp av statliga program vara drivkrafter för innovation och ekonomisk tillväxt. Deras medverkan från första början i forsknings- och innovationsverksamheten inom områdena jordbruk, livsmedel, skogsbruk och vattenbruk bör därför främjas och uppmuntras. Deras medverkan i alla projektstadier kommer att säkerställa mer efterfrågestyrd forskning och innovation samt bidra till att överbrygga den nuvarande klyftan mellan den akademiska världen och praktiken, i riktning mot tillämpningsbara lösningar. I slutändan bör detta leda till att våra jordbrukare och odlare blir mer konkurrenskraftiga.

7.3    Spetskompetens och kvalitet (ekologiska produkter, ursprungsbeteckningar, varumärkesuppbyggnad och korta livsmedelsförsörjningskedjor)

7.3.1

Produkter med högt mervärde, såsom produkter med ursprungsbeteckning och ekologiska produkter, är en bra inkomstkälla för många aktörer, särskilt jordbrukare. Just dessa livsmedelskedjor är ännu intressantare utan mellanhänder eller förmedlare. I detta fall blir dessa korta leveranskedjor en mycket lönsam inkomstkälla för jordbrukarna och det landsbygdssamhälle där dessa produkter produceras.

7.3.2

EU:s korta leveranskedjor utgör ett alternativ till konventionella längre livsmedelskedjor där små jordbrukare eller kooperativ ofta har en svag förhandlingsposition och konsumenten inte kan spåra livsmedlet till en känd producent eller lokalt område. Ett sådant livsmedelssystem är av stort intresse, eftersom det tillgodoser ett antal behov och tillvaratar möjligheter, både bland jordbrukarna och konsumenterna. Utvecklingen av olika typer av korta livsmedelsförsörjningskedjor (dvs. individuell direktförsäljning och/eller kollektiv direktförsäljning, partnerskap – jordbruk med stöd från lokalsamhället) är en av strategierna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för att förbättra konkurrenskraften i Europa. Korta livsmedelsförsörjningskedjor kan fungera som en drivkraft för förändring och en modell för att öka öppenheten, förtroendet, rättvisan och tillväxten i hela livsmedelskedjan.

7.3.3

Att det finns tillräckligt med livsmedel säkerställer en viss social stabilitet i EU-medborgarnas liv, jämfört med situationen på en del av vår planet där det råder brist på livsmedel, vilket också leder till viss ekonomisk migration till Europa eller andra stater.

7.4    Utbildning och utvecklingen av ny kompetens för primärsektorn (kortare)

7.4.1

Enligt Eurostat har de flesta chefer i jordbruksföretagen i EU endast praktisk erfarenhet. Detta var fallet för sju av tio (68,3 %) av dem 2016. Mindre än en av tio (9,1 %) av dem hade en fullständig jordbruksutbildning, och resten (22,6 %) hade grundläggande jordbruksutbildning.

7.4.2

Utbildning inom primärsektorn är avgörande för att främja modernisering och förbättra användningen av ny teknik.

7.4.3

Detta är mycket viktigt i dag, då digital kompetens blir en väsentlig del av modern jordbruksförvaltning. Dessa kunskaper krävs på många områden, och jordbruket är inte ett undantag. Det finns ett ökat behov av personer med IKT-kompetens och digital kompetens inom jordbruket, men det finns en tydlig kompetensklyfta i ekonomin, särskilt i landsbygdsområden.

7.4.4

För att jordbrukarna ska dra full nytta av den tekniska och digitala omvandlingens möjligheter är det nödvändigt att höja den digitala kompetensnivån bland jordbruksföretagens anställda.

7.4.5

Detta kan göras på jordbruksföretagsnivå och även inom föreningar och kooperativ samt inom EU:s utbildningssystem, som måste tillhandahålla livslånga program för utveckling av ny kompetens.

---

(1)  Eurostat, Agriculture, forestry and fishery statistics 2018

(2)  Eurostat, Agriculture, forestry and fishery statistics 2018

(3)  Copa-Cogeca – EU Code of conduct on agricultural data sharing by contractual agreement