Mål T-391/02

Bundesverband der Nahrungsmittel- und Speiseresteverwertung eVet Josef Kloh

mot

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring – Förordning (EG) nr 1774/2002 – Hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel – Uppenbart att talan skall avvisas”

Förstainstansrättens beslut (andra avdelningen) av den 10 maj 2004  

Sammanfattning av beslutet

1.     Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Talan som väckts av en förening av företag som deltagit i förfarandet för att anta rättsakten – Upptagande till sakprövning – Villkor

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

2.     Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Talan som väckts av aktörer som berörs särskilt av den ifrågasatta förordningen – Kan inte prövas

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

1.     En talan om ogiltigförklaring som väcks av en förening av företag kan tas upp till sakprövning i minst tre typfall när denna förening har deltagit i det förfarande som utmynnat i antagandet av den ifrågasatta rättsakten, nämligen: när föreningen uttryckligen genom en bestämmelse i lag tillerkänns ett antal förfarandemässiga rättigheter, när föreningen själv särskiljer sig på grund av att dess egna intressen i egenskap av förening är involverade, bland annat på grund av att dess ställning som förhandlare påverkas av den rättsakt som talan om ogiltigförklaring avser eller när föreningen företräder företagens intressen vilka själva har talerätt.

Inverkan på en förenings förhandlarposition kan i detta avseende leda till att denna förening skall anses ha särskilda intressen, när föreningen har deltagit i det förfarande som lett till antagandet av den ifrågasatta rättsakten, bara om dess position som förhandlare är klart angiven och har ett nära samband med själva syftet med den antagna rättsakten. Enbart föreningens tillhandahållande av information till gemenskapsinstitutionerna och till de berörda nationella myndigheterna under den lagstiftningsprocess som lett fram till antagandet av den ifrågasatta rättsakten räcker alltså inte för att fastställa att denna kan skada en klart angiven förhandlarposition för föreningen.

(se punkterna 44, 47 och 49)

2.     Den omständigheten att vissa aktörer berörs mer än andra i ekonomiskt hänseende av en förordning räcker inte för att de skall anses vara personligen berörda av denna rättsakt i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. För övrigt är de inte heller personligen berörda i det fallet att de tvingas upphöra med en självständig ekonomisk verksamhet som de bedriver med tillstånd från en nationell myndighet.

(se punkterna 53 och 54)




FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)
den 10 maj 2004(1)

Talan om ogiltigförklaring – Förordning (EG) nr 1774/2002 – Hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel – Uppenbart att talan skall avvisas

I mål T-391/02,

Bundesverband der Nahrungsmittel- und Speiseresteverwertung eV, Bochum (Förbundsrepubliken Tyskland),Josef Kloh, Eichenried (Förbundsrepubliken Tyskland),företrädda av advokaterna R. Steiling och S. von Zimmermann-Wienhues,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av H. Duintjer Tebbens och U. Rösslein, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg, ochEuropeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix och F. Ruggeri Laderchi, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd avEuropeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Braun, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenient,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, s. 1),

meddelar



FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)



sammansatt av ordföranden J. Pirrung samt domarna A.W.H. Meij och N.J. Forwood,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande



Beslut




Bakgrund till tvisten och tillämpliga bestämmelser

1
Bundesverband der Nahrungsmittel- und Speiseresteverwertung eV (nedan kallat BNS) är en registrerad förening enligt tysk rätt med ändamål att skydda och främja gemensamma ekonomiska intressen och hälsointressen som hänger samman med bearbetning av matavfall för fodertillverkning. Enligt egen uppgift omfattar den ett hundratal företag som i flertalet fall samlar in matavfall för att därav framställa svinfoder. BNS anser att det företräder sina medlemmar såväl gentemot olika nationella myndigheter och gemenskapsmyndigheter som gentemot den allmänna opinionen.

2
Josef Kloh (nedan kallad sökande nr två) är lantbrukare med svinuppfödning och han återvinner matavfall i sitt företag. Han är medlem i BNS.

3
Europaparlamentet och rådet antog den 3 oktober 2002 förordning (EG) nr 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, s. 1). I artikel 22.1 b i denna förordning föreskrivs att ”[u]tfodring av produktionsdjur, med undantag av pälsdjur, med matavfall eller foderråvara som innehåller eller framställts av matavfall [är förbjuden]”.

4
I artikel 32 i förordning nr 1774/2002 föreskrivs följande:

”1. Efter samråd med berörd vetenskaplig kommitté i frågor som kan ha betydelse för djurs och människors hälsa får bilagorna ändras eller kompletteras och lämpliga övergångsbestämmelser antas i enlighet med förfarandet i artikel 33.2.

2. När det gäller förbudet mot utfodring med matavfall som fastställs i artikel 22 skall, i medlemsstater där lämpliga kontrollsystem finns innan denna förordning börjar tillämpas, övergångsåtgärder vidtas, i enlighet med första stycket, för att tillåta fortsatt användning av vissa typer av matavfall under noga kontrollerade förhållanden under en period på högst fyra år från och med den 1 november 2002. Genom åtgärderna skall det garanteras att det inte finns några onödiga risker för djurs hälsa eller folkhälsan under övergångsperioden.”

5
Av artikel 38 andra stycket i förordning nr 1774/2002 framgår att artikel 22.1 b och artikel 32 i samma förordning skall tillämpas från och med den 1 november 2002.

6
Kommissionen har efter att förevarande talan väckts antagit beslut 2003/328/EG av den 12 maj 2003 om övergångsbestämmelser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 avseende användning av matavfall av kategori 3 i svinfoder och förbud mot återanvändning inom arten när svin utfodras med matrester (EGT L 117, s. 46). Detta beslut innebär i huvudsak ett tillstånd för Tyskland och Österrike att under vissa villkor, och inte senare än den 31 oktober 2006, fortsätta att utfärda enskilda godkännanden till dem som ansvarar för driften av lokaler och utrustning för användning av matavfall i foder avsett för svin.


Förfarandet och parternas yrkanden

7
Sökandena har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 december 2002 väckt förevarande talan.

8
De har yrkat att domstolen skall:

–
ogiltigförklara artikel 32.2 i förordning nr 1774/2002 i den mån denna medger övergångsåtgärder i den mening som avses i artikel 32.1 i nämnda förordning under en period som inte får överskrida fyra år räknat från den 1 november 2002 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), och

–
förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

9
Kommissionen har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 mars 2003, ansökt om att få intervenera i målet till stöd för parlamentets och rådet yrkanden. Ordföranden för andra avdelningen vid förstainstansrätten beviljade denna ansökan genom beslut av den 9 juli 2003. Intervenienten inkom inom utsatt tidsfrist med en interventionsinlaga som endast avser frågan om talans upptagande till sakprövning.

10
Parlamentet och rådet anförde i särskilda handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 respektive den 24 mars 2003 var sin invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

11
Parlamentet har i sin invändning yrkat att förstainstansrätten skall:

–
avvisa talan, och

–
besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande bestämmelser.

12
Rådet har i sin invändning yrkat att förstainstansrätten skall

–
avvisa talan eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, och

–
förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

13
Sökandena inkom med yttranden avseende de två invändningarna om rättegångshinder den 19 maj 2003.

14
Josef Taferner å ena sidan och Lanwirtschaftskammer Vorarlberg (lantbruksnämnden i delstaten Vorarlberg) och Martin Wohlgenannt å andra sidan, inkom den 4 respektive den 24 april 2003 till förstainstansrättens kansli med varsin ansökan om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden.


Upptagande till sakprövning

15
Svarandena har, med stöd av kommissionen, anfört tre grunder för att talan inte skall tas upp till sakprövning. Enligt den första grunden överskrider föremålet för talan gemenskapsdomstolens behörighet för talan om ogiltigförklaring. Den andra grunden anförs bara till stöd för den del av talan som avser ogiltigförklaring av det ovillkorliga förbudet mot att produktionsdjur utfordras med matavfall efter utgången av övergångsperioden. Enligt denna grund utgör nämnda förbud endast en bekräftelse. Tredje grunden för rättegångshinder avser bristande talerätt för sökandena eftersom de inte berörs direkt och personligen av den ifrågasatta bestämmelsen.

16
Omständigheterna i målet påkallar i första hand en prövning av den grund för rättegångshinder som avser sökandenas bristande talerätt till följd av att de inte berörs personligen av den ifrågasatta bestämmelsen.

Parternas argument

17
Svarandena har med stöd av kommissionen för det första gjort gällande att förordning nr 1774/2002, som består av generella och abstrakta bestämmelser, till sin natur och omfattning har lagstiftningskaraktär varför den alltså inte utgör ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG. Sökandena har dock medgivit att en sådan rättsakt kan bli föremål för en fysisk eller juridisk persons talan om ogiltigförklaring om denna person visar att den berörs av den ifrågavarande rättsakten på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denna person eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer (domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 36).

18
Svarandena har vidare gjort gällande att varken BNS eller sökande nr två särskiljer sig i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i föregående punkt.

19
Rådet har i fråga om BNS gjort gällande att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en förening enligt rättspraxis får tas upp till sakprövning endast i tre fall, nämligen när föreningen uttryckligen i en lagbestämmelse ges ett antal processuella rättigheter, när föreningen företräder intressena hos medlemmarna – vilka själva har rätt att väcka talan –, samt när föreningen utmärks på grund av att dess egna intressen berörs i dess egenskap av förening, bland annat eftersom dess ställning som förhandlare påverkas av den rättsakt som talan om ogiltigförklaring avser (förstainstansrättens beslut av den 30 september 1997 i mål T-122/96, Federolio mot kommissionen, REG 1997, s. II-1559). Enligt rådet är i det föreliggande målet inte någon av dessa tre fallbeskrivningar relevant.

20
För det första tillerkänns sådana föreningar som BNS inte några som helst processuella rättigheter i artikel 152 EG – som enligt rådet utgör den rättsliga grunden för förordning nr 1774/2002 – eller artikel 251 EG med sin reglering av medbeslutandeförfarandet som användes vid antagandet av förordning nr 1774/2002.

21
Vidare intar BNS inte rollen av förhandlare enbart genom att framföra sin ståndpunkt till vissa parlamentsledamöter, vissa tjänstemän vid kommissionen eller vid en nationell förvaltning. Rådet har i detta avseende gjort gällande att BNS inte har någon annan ställning än den som gäller för föreningar som har väckt talan i de mål som å ena sidan utmynnat i förstainstansrättens beslut av den 23 november 1999 i mål T-173/98, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 1999, s. II-3357), och domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet och, å andra sidan, förstainstansrättens beslut av den 20 oktober 1994 i mål T-99/94, Asocarne mot rådet (REG 1994, s. II-871), och domstolens beslut av den 23 november 1995 i mål C-10/95 P, Asocarne mot rådet (REG 1995, s. I-4149), i vilka gemenskapsdomstolarna slog fast att de ifrågavarande föreningarna inte utmärkts i enlighet med något av de kriterier i rättspraxis som avser upptagande till prövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av en förening.

22
Enligt rådet kan BNS slutligen inte åberopa talerätten för de företag, däribland sökande nr två, vars intressen det företräder. Dessa har nämligen inte någon sådan behörighet.

23
Svarandena har i detta avseende gjort gällande att BNS medlemmar, däribland sökande nr två, inte berörs personligen av den ifrågasatta bestämmelsen. De berörs nämligen av denna bestämmelse endast i sin objektiva egenskap av tillverkare av djurfoder av matavfall och de befinner sig följaktligen i en situation som kan fastställas objektivt och som är jämförbar med situationen för alla andra aktörer som faktiskt eller potentiellt kan agera på denna marknad. BNS medlemmar utmärker sig alltså inte med avseende på den ifrågasatta bestämmelsen.

24
Parlamentet har med stöd av kommissionen tillagt att BNS medlemmar må vara specialiserade på bearbetning av matavfall och ha en synnerligen god position på marknaden varför de också särskilt berörs av den ifrågasatta bestämmelsen. Detta räcker dock inte för att särskilja BNS från övriga aktörer (förstainstansrättens beslut av den 15 september 1999 i mål T-11/99, Van Parys m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-2653, punkt 50). Denna särskilda ekonomiska inverkan kan för övrigt inte jämföras med situationen för sökanden i det mål som föranledde domstolen att meddela domen av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorníu mot rådet (REG 1994, s. I-1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑141), där sökanden faktiskt utmärktes av sin situation med avseende på den ifrågasatta förordningen i jämförelse med kretsen av övriga ekonomiska aktörer.

25
Parlamentet har vidare anfört att situationen för BNS medlemmar måhända var bekant för parlamentet, rådet och kommissionen på sätt som sökandena har hävdat, men att detta i så fall ändock inte är tillräckligt för att särskilja BNS medlemmar (domstolens dom av den 17 juni 1980 i de förenade målen 789/79 och 790/79, Calpak och Società emiliana lavorazione frutta mot kommissionen, REG 1980, s. 1949, punkt 9).

26
Sökandena har hävdat att såväl BNS som sökande nr två berörs personligen av den ifrågasatta bestämmelsen.

27
De har för det första hävdat att förordning nr 1774/2002 med avseende på den omtvistade bestämmelsen visserligen är av lagstiftningskaraktär, men att det trots detta inte kan uteslutas att de berörs personligen av nämnda bestämmelse (domen i det ovannämnda målet Codorníu mot rådet, punkt 19).

28
När det gäller BNS har sökandena i första hand hävdat att den föreningen berörs personligen på grund av den förhandlarroll som den hade vid det lagstiftningsarbete som utmynnade i antagandet av förordning nr 1774/2002.

29
Enligt sökandena ikläddes BNS en förhandlarroll genom sina olika informationssamtal med företrädare för parlamentet och det flertal olika skriftliga yttranden som det avgav till dem angående de hälsobestämmelser som är tillämpliga på animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. BNS skall också ha träffat företrädare för kommissionen under sammankomster där det beskrev sina medlemmars situation. I samband därmed gavs en detaljerad redogörelse för situationen avseende återvinning av matavfall i Tyskland, och upplysningar lämnades angående de senaste rönen samt de ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av ett totalförbud mot användning av matavfall i djurfoder. Vissa av de samtalsämnen som avhandlades under dessa sammankomster skall också ha skickats i skriftlig form till kommissionen.

30
BNS förhandlarroll föranleddes även av dess deltagande vid flera diskussioner med det tyska förbundsministeriet med ansvar för konsumentskydd samt livsmedels- och jordbruksfrågor. BNS tillställde ministeriet flera skriftliga yttranden angående frågor rörande de utfärdade förbuden angående djurfoder. BNS uppmanades också av detta ministerium att avge sin mening angående de undantags- och övergångsåtgärder som skulle vidtas inom ramen för förordning nr 1774/2002. BNS efterkom också denna uppmaning genom att avge ett skriftligt yttrande till ministeriet den 1 juli 2002. BNS skall också ha varit en privilegierad samtalspartner till de tyska myndigheterna vid utarbetandet av de övergångsbestämmelser som var föremål för beslut 2003/328.

31
Sökandena har i andra hand hävdat att BNS kan väcka talan mot den ifrågasatta bestämmelsen eftersom det företräder företagens – däribland sökande nr två – intressen, och dessa företag har själva rätt att föra talan mot nämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i de förenade målen T-447/93–T-449/93, AITEC m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-1971, punkterna 60–62, och av den 5 december 2002 i mål T-114/00, Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum mot kommissionen, REG 2002, s. II‑5121, punkt 63 och följande punkter).

32
Talerätten för sökande nr två samt för övriga medlemmar i BNS följer av att de berörs direkt och personligen av förordning nr 1774/2002 som innehåller den ifrågasatta bestämmelsen.

33
BNS medlemmar, däribland sökande nr två, berörs av den ifrågasatta bestämmelsen på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som bestämmelsen är riktad till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).

34
Enligt sökandena särskiljer de sig till följd av att förordning nr 1774/2002 antogs efter det att kommissionen låtit företa en kontroll hos medlemmar i BNS den 3–7 september 2001. Enligt sökandena utvisar rättspraxis att om den ifrågavarande ekonomiska aktören berörs av de undersökningar som den ifrågasatta rättsakten bygger på, kan detta leda till ett sådant utmärkande (domstolens dom av den 21 februari 1984 i de förenade målen 239/82 och 275/82, Allied Corporation m.fl. mot kommissionen, REG 1984, s. 1005, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 7, s. 519, och av den 7 maj 1987 i mål 240/84, NTN Toyo Bearing mot rådet, REG 1987, s. 1809, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 9, s. 75).

35
BNS medlemmar berörs dessutom personligen av förordning nr 1774/2002 på grund av att de träffas särskilt hårt av förordningens följdverkningar. Enligt sökandena följer det av rättspraxis i det avseendet att en ekonomisk aktör försätts i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som den omtvistade åtgärden vidtas mot, om den personen påverkas särskilt hårt av åtgärden på grund av denne persons särskilda ställning på marknaden och på grund av att åtgärden drabbar dennes företag (domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C-358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I-2501, punkt 16 och följande punkter, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande under domen i det ovannämnda målet Codorníu mot rådet, REG 1994, s. I-1856, punkt 52). Det följer också av rättspraxis att om den ifrågasatta åtgärden påtagligt kränker eller kan komma att kränka personens intressen är denna person att anse som personligen berörd (förstainstansrättens dom av den 3 maj 2002 i mål T-177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen, REG 2002, s. II-2365, punkt 51, och generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande under domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6681, punkt 102 fjärde stycket).

36
I förevarande fall berörs BNS medlemmar särskilt allvarligt av förordningen eftersom de tvingas att helt upphöra med sin verksamhet för vilken de erhållit exceptionella tillstånd med tillämpning av den nationella lagstiftningen.

37
Likaså berörs BNS medlemmar av detta förbud på ett bestämt sätt i och med att den återvinningsmetod som förbjuds i förordningen, till skillnad från den återvinning av matavfall som tillämpas i andra medlemsstater, i Tyskland utgör en självständig ekonomisk verksamhet som BNS medlemmar har specialiserat sig på och som de har investerat i för att kunna säkerställa att bearbetning och förberedelse av avfallet utförs på ett sätt som är säkert för såväl djurens hälsa som folkhälsan.

38
Sökandena har tillagt att de olika åtgärder som BNS vidtog innebar att situationen för medlemmarna fick en särställning och att detta var känt för upphovsmännen till förordning nr 1774/2002, varför även BNS medlemmar kom att inta en särställning.

39
BNS medlemmar befinner sig dessutom i en särskild situation på grund av att de övergångsåtgärder som föreskrivs i den ifrågasatta bestämmelsen särskilt avser dem. Sökandena har i det avseendet först och främst gjort gällande att om övergångsåtgärder kan och skall vidtas skall det göras just med avseende på medlemmarna i BNS, vilka är föremål för de tyska myndigheternas stränga tillståndsgivning och övervakning. Sökandena har vidare hävdat att dessa övergångsåtgärder särskilt avser dem på grund av att medarbetare vid kommissionens generaldirektorat ”hälsa och konsumentskydd” besökte vissa av BNS medlemmar den 28–31 oktober 2002 för att underrätta sig om användningen av matavfall för utfodring av djur. Sökandena har också tillagt att deras särskilda situation bekräftades genom att beslut 2003/328 fattades. Enligt sökandena visar detta beslut att gemenskapslagstiftaren och det behöriga vetenskapliga kollegiet anser att de avsteg som föreskrivs i beslutet berättigas av de särskilda rättsliga och materiella omständigheterna för användning av matavfall i Tyskland och följaktligen av den särskilda situationen för BNS medlemmar.

40
Sökandena har slutligen hävdat att om det med hänsyn till omständigheterna i det förevarande målet skulle anses att talan skall avvisas redan på grund av att den antagna gemenskapsrättsakten utgör lagstiftning, skulle de fråntas domstolsskydd redan av den anledningen att nämnda förordning även avser andra personer som inte befinner sig i samma särskilda situation som sökandena. Ett sådant nekat domstolsskydd skulle strida mot ordalydelsen i artikel 230 fjärde stycket EG och ändamålet med denna (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande under domen i det ovannämnda målet Codorníu mot rådet, punkt 25 och följande punkter).

Förstainstansrättens bedömning

41
Om det är uppenbart att en talan inte kan tas upp till prövning kan förstainstansrätten med stöd av artikel 111 i rättegångsreglerna avgöra målet genom motiverat beslut utan ytterligare behandling.

42
Förstainstansrätten anser sig i förevarande fall ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet och beslutar därför med tillämpning av den artikeln att avgöra målet utan att inleda det muntliga förfarandet.

43
Det har vid upprepade tillfällen slagits fast att en allmänt tillämplig rättsakt, såsom en förordning, under vissa omständigheter kan anses personligen beröra vissa fysiska eller juridiska personer, och således i förhållande till dem vara likvärdig med ett beslut. Detta är fallet bland annat om rättsakten i fråga angår en bestämd fysisk eller juridisk person på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denne eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som den ifrågasatta rättsakten är riktad till (se domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 35, och där angiven rättspraxis).

44
Enligt fast rättspraxis kan en talan som i likhet med förevarande fall väcks av en förening tas upp till sakprövning i minst tre typfall när denna förening har deltagit i det förfarande som utmynnat i antagandet av den ifrågasatta rättsakten, nämligen: när föreningen uttryckligen genom en bestämmelse i lag tillerkänns ett antal förfarandemässiga rättigheter; när föreningen själv särskiljer sig på grund av att dess egna intressen i egenskap av förening är involverade, bland annat på grund av att dess ställning som förhandlare påverkas av den rättsakt som talan om ogiltigförklaring avser; eller när föreningen företräder företagens intressen vilka själva har talerätt (förstainstansrättens beslut i det ovannämnda målet Federolio mot kommissionen, punkt 61, beslut av den 8 december 1998 i mål T-38/98, ANB m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II-4191, punkt 25, och beslutet i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 47).

45
BNS kan i förevarande fall inte med framgång åberopa någon av dessa tre situationer för att motivera sin rätt att föra talan om ogiltigförklaring av den ifrågasatta bestämmelsen.

46
Förstainstansrätten konstaterar för det första att sökandena inte har åberopat någon förfarandemässig rätt som gemenskapsrätten skulle tillskriva BNS och som dessutom skulle påverkas av den ifrågasatta bestämmelsen.

47
När det gäller BNS roll i förhållande till parlamentet och kommissionen stämmer det att inverkan på en förenings förhandlarposition kan leda till att denna förening skall anses ha särskilda intressen, när föreningen har deltagit i det förfarande som lett till antagandet av den ifrågasatta rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkterna 21–24, svensk specialutgåva, volym 9, s. 305, och av den 24 mars 1993 i mål CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-1125, punkterna 28–30, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-83), med den preciseringen att föreningens position som förhandlare måste vara klart angiven och ha ett nära samband med själva syftet med den antagna rättsakten (domstolens dom av den 23 maj 2000 i mål C‑106/98 P, Comité d'entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-3659, punkt 45).

48
Sökandena har emellertid i förevarande fall inte visat att BNS intog en ställning som förhandlare som var klart angiven och hade ett nära samband med själva syftet med den antagna rättsakten och att denna ställning hade påverkats menligt genom antagandet av denna bestämmelse.

49
Enbart tillhandahållandet av information till gemenskapsinstitutionerna under lagstiftningsprocessen som ledde fram till förordning nr 1774/2002, bland annat vid mötena mellan BNS och dessa institutioner, räcker nämligen inte för att fastställa att den ifrågasatta bestämmelsen skadar en klart angiven förhandlarposition för BNS. Detta tillhandahållande av information medger på sin höjd ett fastställande av att BNS deltog vid utarbetandet av den förordning som innehåller den ifrågasatta bestämmelsen. Av fast rättspraxis framgår emellertid att en persons deltagande på ett eller annat sätt i det förfarande som leder till antagande av en gemenskapsrättsakt utmärker denna person med avseende på rättsakten i fråga bara när vissa processrättsliga skyddsregler har föreskrivits för denna person i de tillämpliga gemenskapsbestämmelserna (förstainstansrättens beslut av den 9 augusti 1995 i mål T-585/93, Greenpeace m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2205, punkt 56, och förstainstansrättens dom av den 17 januari 2002 i mål T-47/00, Rica Foods mot kommissionen, REG 2002, s. II-113, punkt 55). Detta är inte fallet i förevarande mål.

50
Inte heller kan den oomstridda omständigheten att BNS var samtalspartner med de tyska myndigheterna i sig bekräfta att BNS hade rollen som förhandlare. Denna roll som samtalspartner, som skall ha följt bland annat av att BNS uppmanades av dessa myndigheter att yttra sig angående de övergångsåtgärder som skulle föreskrivas i förordning nr 1774/2002, visar nämligen endast att de tyska myndigheterna fann det vara lämpligt att i obestämbar utsträckning knyta BNS till de tyska myndigheternas position, sådan den lades fram för rådet vid antagandet av den förordning som innehåller den ifrågasatta bestämmelsen. Det har således inte visats att den ifrågasatta bestämmelsen påverkade BNS ställning som förhandlare (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 11 juli 2000 i mål T-268/99, Fédération nationale d'agriculture biologique des régions de France m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II-2893, punkt 55).

51
De argument som sökandena har åberopat visar inte heller att sökande nr två eller någon annan av BNS medlemmar har talerätt.

52
När det för det första gäller argumentet att BNS medlemmar berörs personligen av den ifrågasatta bestämmelsen på grund av att förordning nr 1774/2002 antogs efter det att kommissionen i september månad år 2001 hade företagit en kontroll hos vissa av dess medlemmar, räcker det nämligen med att hänvisa till vad som angivits i punkt 48 ovan. Det finns i förevarande fall inte någon bestämmelse i gemenskapsrätten som förpliktade parlamentet och rådet att vid antagandet av förordning nr 1774/2002 följa ett förfarande där BNS medlemmar omfattades av några processrättsliga skyddsregler. Kommissionens undersökningar av vissa av BNS medlemmar var alltså inte något som under dessa förutsättningar särskiljde dem med avseende på den ifrågasatta bestämmelsen.

53
När det gäller argumentet att BNS medlemmar berörs personligen av den ifrågasatta bestämmelsen på grund av att de träffades särskilt hårt av densamma, påpekar rätten i enlighet med fast rättspraxis att den omständigheten att vissa aktörer berörs mer än andra i ekonomiskt hänseende inte räcker för att anse dem vara personligen berörda av denna rättsakt (förstainstansrättens beslut i det ovannämnda målet Van Parys m.fl. mot kommissionen, punkt 50, och beslut av den 24 januari 2001 i de förenade målen T-112/00 och T-122/00, Iberotam m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II-97, punkt 70).

54
Att BNS medlemmar tvingas upphöra med en självständig ekonomisk verksamhet som de bedriver med stöd av nationella tillstånd kan för övrigt inte särskilja dem i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Sökandena har nämligen varken visat eller hävdat att enbart de aktuella medlemmarna i BNS kan erhålla sådana tillstånd i Tyskland. De har inte heller visat eller hävdat att en sådan självständig ekonomisk verksamhet inte kan bedrivas av en ekonomisk aktör i någon annan medlemsstat. BNS medlemmar befinner sig under dessa förhållanden i en situation som är jämförbar med situationen för varje annan aktör som nu eller i framtiden kan bedriva en verksamhet som är att jämställa med deras verksamhet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 6 maj 2003 i mål T-45/02, AgroSciences mot parlamentet och rådet, REG 2003, s. II-1973, punkt 43, och där angiven rättspraxis).

55
Förstainstansrätten erinrar dessutom, till skillnad från vad sökandena påstått, om att det faktum att parlamentet, rådet och kommissionen var informerade om BNS medlemmars särskilda situation på grund av de åtgärder som BNS vidtog i förhållande till dessa institutioner, bara kan särskilja dessa medlemmar om det finns en gemenskapsrättslig bestämmelse som innehåller en skyldighet för upphovsmännen till förordning nr 1774/2002 att beakta denna särskilda situation (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkterna 21 och 28). Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Varken artikel 152.4 b EG, som utgör grundvalen för antagandet av förordning nr 1774/2002, eller någon annan bestämmelse i gemenskapsrätten ålägger nämligen upphovsmännen till denna förordning någon skyldighet att beakta den särskilda situationen för sådana företag som medlemmarna i BNS, när de antar förordningar om folkhälsan. Den omständigheten att de institutioner som deltog vid framtagandet av förordningen med den omtvistade bestämmelsen var informerade om situationen för BNS medlemmar kan under dessa omständigheter inte särskilja medlemmarna med avseende på nämnda bestämmelse.

56
När det gäller påståendet att den särskilda situationen för BNS medlemmar följer av att de övergångsåtgärder som föreskrivs i den ifrågasatta bestämmelsen avser just dem, räcker det med att påpeka att det i den ifrågasatta bestämmelsen föreskrivs att övergångsåtgärder skall vidtas när anpassade kontrollsystem finns i medlemsstaterna innan förordning nr 1774/2002 tillämpas. Av själva ordalydelsen i den ifrågasatta bestämmelsen framgår att kriteriet för vidtagande av övergångsåtgärder är objektivt och att BNS medlemmar endast kan vara berörda i sin egenskap av aktörer som skall vara föremål för avpassade kontrollsystem. Det finns alltså inte något i ordalydelsen i denna bestämmelse som antyder att möjligheten att vidta övergångsåtgärder särskilt avser BNS medlemmar (förstainstansrättens dom av den 22 februari 2000 i mål T-138/98, ACAV m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II-341, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Att medarbetarna vid en av kommissionens tjänstegrenar efter antagandet av den ifrågasatta bestämmelsen har besökt vissa av BNS medlemmar för att informera sig om användningen av matavfall i djurfoder, saknar under dessa förhållanden betydelse i sammanhanget.

57
Även om det slutligen stämmer att villkoret att vara personligen berörd skall tolkas mot bakgrund av principen om rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en sökande, kan en sådan tolkning inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, inte tillämpas utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget (domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 44).

58
Av vad som anförts ovan följer att den ifrågasatta bestämmelsen inte berör någon av sökandena personligen i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

59
Förevarande talan skall således avvisas varvid det saknas skäl att pröva de övriga grunderna för avvisning.


Interventionsansökningarna

60
Eftersom det är uppenbart att förevarande talan inte skall tas upp till sakprövning, saknas skäl att pröva de ansökningar om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden som lämnats in av Landwirtschaftskammer Vorarlberg samt Martin Wohlgennant och Josef Taferner.


Rättegångskostnader

61
Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om så har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet skall de bära sina rättegångskostnader samt ersätta svarandenas kostnader i enlighet med deras yrkande.

62
I enlighet med artikel 87.4 och 87.6 i rättegångsreglerna skall kommissionen, Landwirtschaftskammer Vorarlberg samt Martin Wohlgenannt och Josef Taferner bära sina egna rättegångskostnader.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande beslut:

1)
Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.

2)
Det saknas skäl att ta ställning till de interventionsansökningar som ingivits av Landwirtschaftskammer Vorarlberg samt av Martin Wohlgenannt och Josef Taferner.

3)
Sökandena skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta Europaparlamentets och rådets rättegångskostnader.

4)
Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad.

5)
Landwirtschaftskammer Vorarlberg samt Martin Wohlgenannt och Josef Taferner, vilka ansökt om att få intervenera, skall bära sina rättegångskostnader.

Avkunnat i Luxemburg den10 maj 2004.

H. Jung

J.Pirrung

Justitiesekreterare

Ordförande

1 –
Rättegångsspråk: tyska.
  翻译：