Överklagande ingett den 19 november 2007 av S.A.BA.R. SpA av den dom som förstainstansrätten meddelade den 17 september 2007 i mål T-176/07, S.A.BA.R. SpA mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-501/07 P)

(2008/C 37/05)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: S.A.BA.R. SpA (ombud: E. Coffrini och F. Tesauro, avvocati)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Genom kommissionens beslut av den 5 juni 2002 (1) om statligt stöd i form av … skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser … till förmån för allmännyttiga företag med statligt majoritetsaktieinnehav befanns den befrielse från inkomstskatt som föreskrivs i artikel 3.70 i lag nr 549/1995 och i artikel 66.14 i lagdekret nr 331/1993, med ändringar omvandlat till lag, till förmån för aktiebolag med offentligt majoritetsaktieinnehav som tillhandahåller lokala offentliga tjänster utgöra statligt stöd som inte var förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionens beslut rörde inga specifika bolag utan omfattade sådana bolag som upprättats enligt artikel 22 i lag nr 241/1990 med offentligt majoritetsaktieinnehav. Av den anledningen delgavs inte beslutet något bolag (och delgavs inte klaganden), eftersom inga individuella mottagare hade angetts specifikt. Republiken Italien genomförde beslutet genom lagdekret nr 10 av den 15 februari 2007 och gav skattemyndigheterna uppgiften att återkräva stödet. Följaktligen sände skattekontoret i Guastalla den 20 mars 2007 följande betalningskrav till klagandebolaget: betalningskrav nr 3 796 av den 15 mars 2007 med beloppet 1 912 128,47 euro jämte ränta om 2 192 225 euro, betalningskrav nr 3 799 av den 15 mars 2007 med beloppet 815 406,94 euro jämte ränta om 783 529 euro samt betalningskrav nr 3 800 av den 15 mars 2007 med beloppet 439 549,29 euro jämte ränta om 712 588 euro.

Klagandebolaget är dock inte ett bolag med offentligt majoritetsaktieinnehav utan är helt offentligt ägd. Kommissionens slutsatser och beslut kan därför inte vara tillämpligt på klaganden.

Bolaget ansvarar inhouse för lokala offentliga tjänster för de åtta deltagande kommunerna och upprättades specifikt för det syftet i den ordning som föreskrivs i lagstiftningen.

Klaganden handhar de offentliga tjänsterna inom ramen för en privat organisation, i ett väsentligen lokalt sammanhang, och kan inte påverka den fria konkurrensen. Någon sådan kan nämligen inte existera, då det inte finns någon marknad.

Ett bolag som är helt offentligt ägt är bara ett indirekt organ för de deltagande kommunerna, vilka är de faktiska mottagarna av de skatteförmåner som kommissionen vänt sig emot.

På objektiva och subjektiva grunder kan den skattebefrielse som klaganden beviljats således inte klassificeras som icke berättigat statligt stöd som är oförenligt med villkoren i artikel 87 EG.

Av dessa skäl väcktes talan vid förstainstansrätten mot ovannämnda kommissionsbeslut. Talan registrerades som mål T-176/07 och lottades på fjärde avdelningen. Förstainstansrätten meddelade den 17 september 2007 ett avvisningsbeslut i målet på grund av att tidsfristen i artikel 230 EG femte stycket inte hade iakttagits. Enligt denna skall ogiltighetstalan väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna, i enlighet med artikel 102.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

Det görs gällande att den slutsatsen är ogrundad, även mot bakgrund av dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris Holland (2) av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills (3), av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France (4), och i synnerhet domstolens dom (tredje avdelningen) av den 23 februari 2006 i de förenade målen C-346/03 och C-529/03, Atzeni m.fl. (5), och det yrkas därför i förevarande överklagande att förstainstansrättens avgörande skall ändras.

Talan vid förstainstansrätten väcktes omedelbart efter att klagandebolaget hade fått kännedom om att det var en av mottagarna av kommissionens beslut, det vill säga när det delgavs betalningskraven från skattekontoret.

Förstainstansrättens avgörande angrips också på den grunden att det innehåller en oriktig tillämpning av artikel 225 EG.

Begäran om ogiltigförklaring av kommissionens beslut skall anses till sin art vara sammanbunden med en begäran att klaganden inte blir föremål för detta beslut. Det yrkas således att förstainstansrättens avgörande ändras även vad gäller att förstainstansrätten förklarat sig inte vara behörighet i sak (ratione materiae).

(1)  EUT L 77, 2003, s. 21.

(2)  REG 1980, s. 2671 (svensk specialutgåva, volym 5, s. 303).

(3)  REG 1984, s. 3809 (svensk specialutgåva, volym 7, s. 685).

(4)  REG 1996, s. II-2109.

(5)  REG 2006, s. I-1875.

  翻译：

查看mercari原页面

收藏该商品

立即下单