20.6.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/29

—

fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7 i direktiv 90/314/EEG (1),

—

förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7 i direktiv 90/314, genom att fastställa en frist på tre månader från resans slut för att inge en ansökan om att garantifonden (Fondo di garanzia) ska ingripa med avseende på konsumenten av paketresor.

2.

I artikel 7 i direktiv 90/314 föreskrivs att den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten. I enlighet med tolkningen av denna bestämmelse i gemenskapens rättspraxis innebär bestämmelsen att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att nå resultat, vilket inbegriper att den som köper paketresor ska ha rätt till ett effektivt skydd mot de risker som följer av arrangörens obestånd, och framför allt att det ska föreligga rätt till återbetalning av erlagda belopp och hemtransport.

3.

Genom artikel 8 i samma direktiv får medlemsstaterna för att skydda konsumenten anta strängare bestämmelser, dock endast om de innebär ett bättre skydd för konsumenten.

4.

I förevarande fall har de italienska bestämmelserna i fråga, enligt de upplysningar som lämnats av de nationella myndigheterna under fördragsbrottsförfarandet, till syfte att säkerställa möjligheten för staten till återbetalning av de belopp som erlagts till konsumenterna och således att tillse att statens intressen tillvaratas snarare än att säkerställa ett bättre skydd för dem som köper paketresor.

5.

Kommissionen förstår visserligen Italiens intresse av att säkerställa en god förvaltning av garantifonden, genom att underlätta för garantifonden att kunna kräva återbetalning med avseende på researrangörerna, men anser att en sådan åtgärd genom vilken en slutgiltig frist införs för att inge en ansökan om att garantifonden ska ingripa, innebär att ett villkor införs som skulle kunna frånta konsumenten de rättigheter som den garanteras genom direktiv 90/314.

6.

Det är, såsom de italienska myndigheterna gör gällande, riktigt att konsumenten kan inge en egen ansökan till garantifonden om att denna ska ingripa, så snart som konsumenten har kännedom om de omständigheter som riskerar att äventyra att avtalet fullgörs. För att konsumenten ska kunna göra gällande denna rättighet är det emellertid nödvändigt att den har kännedom om omständigheterna i fråga. Om man bortser från de fall där researrangörens obestånd är allmänt känd genom att detta tillkännagjorts genom ett beslut, har konsumenten i de flesta fall inte någon närmare kännedom om arrangörens ekonomiska situation. Det är således normalt att konsumenten i första hand vänder sig till researrangören angående återbetalning av erlagda belopp genom att skicka en skrivelse, eventuellt ett betalningsföreläggande och slutligen en rättslig uppmaning. Härigenom finns det risk för att den tremånadersfrist som anges i artikel 5 i ministerdekret nr 349/1999 har överskridits stort när ansökan inges till garantifonden om att denna ska ingripa, vilket medför att konsumenten fråntas möjligheten att göra gällande rätten till återbetalning av erlagda belopp.

7.

De italienska myndigheterna har meddelat att de för att de italienska bestämmelserna inte längre ska strida mot gemenskapsrätten, vilket är föremål för förevarande förfarande, har för avsikt att förlänga tremånadersfristen för att inge ansökan till garantifonden om att denna ska ingripa till tolv månader. Därefter har de angett att fristen i stället ska upphöra att gälla.

8.

De har även offentliggjort ett meddelande i den officiella tidningen (Gazzetta ufficiale della Republica italiana) för att upplysa potentiella berörda personer om att, i väntan på att fristen i fråga upphör att gälla, ansökningar kan lämnas in till garantifonden vid vilket tillfälle som helst i syfte att säkerställa konsumentskyddet.

9.

Kommissionen anser att även om dessa åtgärder utgör ett lovvärt försök att mildra konsekvenserna av det ifrågavarande fördragsbrottet, är de inte sådana att risken att den som köper paketresor fråntas sin rätt till ett effektivt skydd för det fall att arrangören kommer på obestånd undanröjs.

10.

I syfte att säkerställa full rättssäkerhet, så att enskilda ges möjlighet att få kännedom om omfattningen av sina rättigheter och göra gällande dessa inför domstol, ska bestämmelserna i ett direktiv genomföras på ett sätt som obestridligen är effektivt, specifikt och klart, och inte endast genom myndighetspraxis som till sin natur är sådan att de nationella myndigheterna kan ändra den efter eget skön.

11.

Det står klart att den omständigheten att det i den italienska lagstiftningen samtidigt återfinns en bestämmelse, som formellt sett inte har upphört att gälla, som föreskriver att en ansökan till garantifonden om att denna ska ingripa ska inges inom tre månader, och ett meddelande från de nationella myndigheterna om att det ska bortses från denna tidsfrist, innebär att det föreligger en situation som präglas av osäkerhet för dem som köper paketresor.