1)

Artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1244/2010 av den 9 december 2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som har utfärdats av en behörig institution i en medlemsstat i enlighet med artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande inte bara för institutionerna i den medlemsstat där arbetet utförs utan även för domstolarna i denna medlemsstat.

2)

Artikel 5.1 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som en behörig institution i en medlemsstat utfärdar i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande för såväl institutioner för social trygghet i den medlemsstat där arbetet utförs som för domstolarna i denna medlemsstat så länge som det inte dras tillbaka eller förklaras ogiltigt av den utfärdande medlemsstaten, trots att behöriga myndigheter i sistnämnda medlemsstat och i den medlemsstat där arbetet utförs har vänt sig till administrativa kommissionen som kommit fram till att intyget har utfärdats felaktigt och borde dras tillbaka.

Artikel 5.1 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att ett A1-intyg som en behörig institution i en medlemsstat utfärdar i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, är bindande för såväl institutioner för social trygghet i den medlemsstat där arbetet utförs som för domstolarna i denna medlemsstat, i förekommande fall retroaktivt, trots att intyget har utfärdats först efter det att nämnda medlemsstat fastställt att den berörda arbetstagaren omfattas av den obligatoriska försäkringen enligt den medlemsstatens lagstiftning.

3)

Artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att när en arbetstagare, som har sänts ut av sin arbetsgivare för att utföra ett arbete i en annan medlemsstat, ersätts av en annan arbetstagare som har sänts ut av en annan arbetsgivare, ska sistnämnda arbetstagare anses ha ”[sänts] ut för att ersätta någon annan person” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att vederbörande inte omfattas av den särskilda regeln i denna bestämmelse för att fortsatt omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där arbetsgivaren normalt utövar sin verksamhet.

Det faktum att båda de berörda arbetstagarnas arbetsgivare har sina säten i samma medlemsstat och att det föreligger eventuella kopplingar mellan dessa arbetsgivare i fråga om personal och/eller i organisatoriskt hänseende är inte relevant i det avseendet.