24.9.2018 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 341/20 |
Talan väckt den 5 juli 2018 – Altice Europe mot kommissionen
(Mål T-425/18)
(2018/C 341/31)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Sökande: Altice Europe NV (Amsterdam, Nederländerna) (ombud: advokaterna R. Allendesalazar Corcho och H. Brokelmann)
Svarande: Europeiska kommissionen
Yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
— |
ogiltigförklara artiklarna 1, 2, 3 och 4 i kommissionens beslut C(2018) final av den 24 april 2018 om påförande av böter för genomförande av en företagskoncentration i strid med artiklarna 4.1 och 7.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1) (Ärende M.7993 – Altice/PT Portugal, artikel 14.2 förfarande), |
— |
i andra hand, utöva sin obegränsade behörighet och nedsätta bötesbeloppet som påförts genom artiklarna 3 och 4 i beslutet, och |
— |
under alla omständigheter förplikta Europeiska kommissionen att bära samtliga rättegångskostnader. |
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.
1. |
Den första grunden avser ett åsidosättande av artiklarna 4.1 och 7.1 i EU:s koncentrationsförordning, samt av legalitetsprincipen och principen om oskuldspresumtion, såtillvida begreppet ”genomförande” av en koncentration tillämpades utöver begreppets omfattning och innebörd i det angripna beslutet. Sökanden hävdar att ”genomförandet” av en koncentration, i den mening som avses i artiklarna 4.1 och 7.1 i EU:s koncentrationsförordning, kräver mer än ”en möjlighet att utöva ett avgörande inflytande” på ett företag, och att inga av de omständigheter som ligger till grund för det angripna beslutet kan anses utgöra ett genomförande. Sökanden gör vidare gällande att det angripna beslutet, på ett felaktigt sätt, har utvidgat begreppet ”genomförande” och därmed utgör ett åsidosättande av legalitetsprincipen, som säkerställs i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och av oskuldspresumtionen, som säkerställs i artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. |
2. |
Den andra grunden avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såtillvida det fastställdes i beslutet att sökanden förvärvade ensam kontroll av PT Portugal. Det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning och en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såtillvida det fastställdes i beslutet att sökanden förvärvade ensam kontroll av PT Portugal och att sökanden genomförde koncentrationen genom att förvärva ensam kontroll av PT Portugal. |
3. |
Den tredje grunden avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att fastställa att artiklarna 4.1 och 7.1 EU:s koncentrationsförordning hade åsidosatts. De preliminära överenskommelser som påstås framgå av köpe- och försäljningsavtalet är av underordnad natur, och ska inte anses utgöra ett tidigt genomförande av en koncentration. Sökanden har inte heller haft något faktiskt avgörande inflytande på PT Portugal innan avtalet ingicks. Kommissionen kan inte rimligen ha lagt de sju omständigheter som avses i avsnitt 4.2.1 i det angripna beslutet till grund för att fastställa att sökanden utövade faktisk kontroll över PT Portugal. Slutligen är det angripna beslutet behäftat med en felaktig rättstillämpning och en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såtillvida det fastställdes i beslutet att överlämnande av information till sökanden stödjer slutsatsen att sökanden utövade sådan kontroll. |
4. |
Genom den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte principerna om ne bis in idem, proportionalitet, och förbud mot dubbel bestraffning, samt framställt en invändning om rättsstridighet med avseende på artiklarna 4.1 och 14.2 i EU:s koncentrationsförordning. Sökanden hävdar att det angripna beslutet, genom att påföra samma lagöverträdare två böter för samma överträdelse med stöd av två bestämmelser i lag som skyddar samma rättsliga intresse, utgör ett åsidosättande av principen ne bis in idem, som fastställs i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, av proportionalitetsprincipen, som fastställs i artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och av förbudet mot dubbel bestraffning, som grundar sig på de allmänna principer som är gemensamma för medlemstaternas rättsordningar. Sökanden gör även en invändning om rättsstridighet i enlighet med artikel 277 FEUF avseende artiklarna 4.1 och 14.2 a i EU:s koncentrationsförordning, som ger kommissionen möjlighet att bestraffa samma lagöverträdare två gånger för en enda överträdelse som redan har beivrats med stöd av artiklarna 7.1 och 14.2 b i EU:s koncentrationsförordning. |
5. |
Den femte grunden avser att böterna är rättsstridiga och medför ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av artikel 14.2 i EU:s koncentrationsförordning, såtillvida det ålägger sökanden att betala böter trots avsaknad av oaktsamhet eller uppsåt, och trots att de syften som de unionsrättsliga reglerna om koncentrationskontroll söker uppnå inte äventyras. Det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av artikel 296 FEUF och artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna på grund av bristande motivering vad gäller beräkningen av bötesbeloppet. Det angripna beslutet utgör även ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, såtillvida sökanden påförts ett andra bötesbelopp i enlighet med artikel 14.2 a i EU:s koncentrationsförordning för samma överträdelse som redan har beivrats i enlighet med artikel 14.2 b i EU:s koncentrationsförordning. Bötesbeloppen påstås slutligen utgöra ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom samtliga relevanta omständigheter inte vederbörligen har beaktats i det angripna beslutet vid bötesbeloppens fastställande. |
(1) Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (EUT L 24, 2004, s. 1) (EU:s koncentrationsförordning)