Överklagande ingett den 9 augusti 2021 av Casa Regina Apostolorum della Pia Società delle Figlie di San Paolo av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 2 juli 2021 i mål T-233/18, Casa Regina Apostolorum della Pia Società delle Figlie di San Paolo mot kommissionen

(Mål C-492/21 P)

(2021/C 471/30)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Casa Regina Apostolorum della Pia Società delle Figlie di San Paolo (ombud: F. Rosi, avvocato)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	upphäva tribunalens dom av den 2 juni 2021 i mål T-223/18 om en begäran med stöd av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2017) 7973 final av den 4 december 2017 rörande statligt stöd SA.39913 (2017/NN) Italien – Påstådd ersättning till offentliga sjukhus i Lazio, och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klaganden hävdar att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, att begreppen solidaritetsverksamhet, företag och ekonomisk verksamhet tolkats felaktigt sett till artikel 106 FEUF, särskilt beträffande den italienska lagstiftningen i lagstiftningsdekret 229/1999, som visar att den italienska statens finansieringssystem för regionerna inte ingår i ett solidaritetssystem utan i ett ekonomiskt system enligt systemet med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Klaganden har särskilt angripit begreppet solidaritetsverksamhet, som tribunalen fastställde i den överklagande domen, vilket är helt generiskt och inte rör den gällande lagstiftningen i Italien om tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster. Tribunalen att domstolens dom av den 11 juni 2020, Dovera, var tillämplig på förevarande fall och gjorde ingen närmare analys av reformen i Italien år 1999, och jämförde den i synnerhet inte med lagstiftningen om systemet för tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster i Slovakien.

Klaganden anför vidare att begreppet allmännyttig tjänst utesluter att regelverket enligt artikel 106 FEUF är tillämpligt, eftersom en tjänst som, även om den inte fullt ut tillhandahålls som en allmännyttig tjänst, kan anses ekonomisk liksom andra tjänster, såsom multimodala transporter, el, vatten, telefoni et cetera, och därmed omfattas av begreppet tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

Tribunalen preciserade inte heller att staten ger regionerna en viss finansiering och att det sedan ankommer på regionerna att betala de olika offentliga och privata vårdföretagen för deras tjänster enligt bestämda tariffer utifrån patienternas/brukarnas val.

Regioner ingår således koncessionsavtal om offentliga tjänster med alla offentligt och privat ägda aktörer och betalar för deras tjänster enligt en på förhand fastställd tariff. Varje vårdgivare organiserar sin verksamhet självständigt för att kunna attrahera patienter till sig.

Patienten ska också kunna vända sig till antingen en offentlig eller privat vårdgivare för att få en privat tjänst och därmed undvika köerna i det så kallade ackrediterade systemet. Klaganden bestrider således vad tribunalen slagit fast i inledningen av sin dom: ”1 I Italien är hälso- och sjukvårdsväsendet organiserat inom ramen för Servizio sanitario nazionale (Nationella hälso- och sjukvårdstjänsten) (nedan kallad SSN). Inom SSN finansieras sådana tjänster direkt genom sociala avgifter från dem som omfattas av systemet och med statliga medel. Tjänsterna tillhandahålls därför alla patienter inskrivna hos SSN utan kostnad eller nästan utan kostnad, av offentliga organ eller av privat organ som ingått avtal om detta. Driften av SSN sköts i huvudsak av regionerna.”

Denna beskrivning svarar inte mot hur vården faktiskt är organiserad i Italien och mot innehållet i gällande lagstiftning. Tribunalen har inte heller motiverat sitt påstående att vårdtjänster ”finansieras direkt genom sociala avgifter från dem som omfattas av systemet och med statliga medel”, vilket är en beskrivning som är abstrakt och lösryckt från sitt sammanhang.

Tribunalen har med andra ord inte förklarat vad dessa ”sociala avgifter” eller ”statliga medel” består i och har mer specifikt inte gjort någon närmare analys att innehållet i de bestämmelser som reglerar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106 FEUF och i enlighet med domstolens dom av år 2003 i målet Altmark.

Först kommissionen och därefter tribunalen borde ha gjort en detaljerad analys av systemet och även beaktat protokoll (nr 26) till fördraget, som rör just tjänster av allmänt intresse, samt att det inte definierats någon specifikt begrepp som identifierar den tjänstesektorn.

I slutändan återger den överklagade domen från tribunalen bara innehållet i det omtvistade beslutet från kommissionen, vilket enligt tribunalen inte var bristfälligt motiverat.

Därmed kvarstår klagandens detaljerade anmärkningar om att kommissionens beslut, i motsats till vad tribunalen angett, är helt generiskt och inte hänvisar till innehållet i gällande italiensk lagstiftning.

Av detta följer att det endast är möjligt att återge innehållet i domstolens dom Dovera.

För övrigt ska klagandens anmärkningar först prövas av kommissionen, och tribunalen ska kontrollera om det italienska hälso- och sjukvårdssystemet är förenligt med artikel 106 FEUF och således med systemet med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Klaganden hävdar att tribunalen inte yttrade sig om detta och därmed åsidosatte sin motiveringsskyldighet.