11.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 143/1

1.

Systemet med begäran om förhandsavgörande är en mekanism av grundläggande betydelse i EU-rätten. Det har till syfte att ge de nationella domstolarna möjlighet att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten i samtliga medlemsstater.

2.

Europeiska gemenskapernas domstol är behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av EU-rätten och giltigheten av sekundärrättsakter. Domstolen har denna allmänna behörighet enligt artikel 234 i EG-fördraget och, i vissa bestämda fall, enligt andra bestämmelser.

3.

Förfarandet för förhandsavgörande bygger på samarbetet mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna. För att säkerställa att detta samarbete fungerar effektivt synes det lämpligt att lämna nedanstående upplysningar till de nationella domstolarna.

4.

Dessa praktiska anvisningar är på intet sätt bindande utan har till syfte att ge de nationella domstolarna vägledning i fråga om när det är lämpligt att begära förhandsavgörande och i förekommande fall att hjälpa dem att formulera och framställa frågor till EG-domstolen.

5.

EG-domstolens roll i förfarandet för förhandsavgörande är att tillhandahålla en tolkning av gemenskapsrätten eller att pröva dess giltighet. Att tillämpa gemenskapsrätten på de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är en uppgift för den sistnämnda domstolen. Det ankommer inte på EG-domstolen att pröva frågor som rör de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen eller att avgöra meningsskiljaktigheter om tolkningen eller tillämpningen av nationella rättsregler.

6.

EG-domstolen uttalar sig om tolkningen eller giltigheten av gemenskapsrätten, och den försöker härvid att ge ett användbart svar för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen. Det är emellertid den nationella domstolen som skall, i förekommande fall genom att underlåta att tillämpa den aktuella nationella rättsregeln, dra konsekvenserna av EG-domstolens svar.

7.

Enligt artiklarna 234 i EG-fördraget och artikel 150 i Euratomfördraget får i princip samtliga domstolar i medlemsstaterna, under förutsättning att de skall fälla avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär, begära förhandsavgörande från EG-domstolen. EG-domstolen tolkar begreppet domstol som ett självständigt gemenskapsrättsligt begrepp.

8.

På det särskilda området för rättsakter som antagits av institutionerna med stöd av bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen i EG-fördraget om visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer – bland annat i fråga om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden – får endast domstolar som dömer i sista instans begära förhandsavgörande, vilket följer av artikel 68 i EG-fördraget.

9.

Likaså gäller enligt artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen att de rättsakter som antagits av institutionerna på området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete endast kan bli föremål för en begäran om förhandsavgörande från domstolar i de medlemsstater som har godtagit EG-domstolens behörighet, varvid varje stat bestämmer huruvida möjligheten att hänskjuta frågor till domstolen skall vara öppen för samtliga domstolar i denna stat eller endast för dem som dömer i sista instans.

10.

Det är inte nödvändigt att det är parterna i målet som väcker frågan. Den nationella domstolen kan på eget initiativ ställa en fråga till EG-domstolen.

11.

Varje domstol har rätt att ställa en fråga till EG-domstolen angående tolkningen av en gemenskapsrättslig regel, när den anser detta nödvändigt för att avgöra en tvist som är anhängig vid den.

12.

En domstol vars avgöranden inte kan överklagas enligt den nationella rättsordningen är emellertid i princip skyldig att hänskjuta en sådan fråga till EG-domstolen, utom när frågan redan har avgjorts i rättspraxis (och det eventuellt nya sammanhanget inte ger upphov till konkret tvivel beträffande möjligheten att tillämpa denna rättspraxis) eller när det framstår som uppenbart hur den gemenskapsrättsliga regeln skall tolkas.

13.

En domstol vars avgöranden kan överklagas får således, särskilt om den anser sig ha funnit tillräckliga upplysningar i domstolens rättspraxis, själv besluta om den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten och hur den skall tillämpas på de faktiska omständigheterna i målet. Förutsatt att den framställs i ett lämpligt skede av förfarandet kan en begäran om förhandsavgörande emellertid visa sig vara särskilt användbar när det rör sig om en ny tolkningsfråga som har ett allmänt intresse för gemenskapsrättens enhetliga tolkning inom unionen eller när befintlig rättspraxis inte förefaller vara tillämplig på ett nytt faktiskt sammanhang.

14.

Den nationella domstolen skall ange på vilket sätt den begärda tolkningen är nödvändig för att den skall kunna döma i saken.

15.

De nationella domstolarna kan underkänna de grunder för ogiltighet som åberopas inför dem, men det är endast EG-domstolen som har rätt att ogiltigförklara en gemenskapsrättsakt.

16.

En nationell domstol måste således hänskjuta en fråga till EG-domstolen när den är osäker på huruvida en gemenskapsrättsakt är giltig, varvid den skall ange de skäl som talar för att gemenskapsrättsakten är ogiltig.

17.

En nationell domstol kan, när den hyser allvarliga tvivel om giltigheten av en gemenskapsrättsakt som ligger till grund för en intern rättsakt, i undantagsfall interimistiskt besluta om uppskov med tillämpningen av den interna rättsakten eller vidta andra interimistiska åtgärder med avseende på denna. Den nationella domstolen är i sådana fall skyldig att föra giltighetsfrågan vidare till EG-domstolen och därvid ange skälen till att den anser att gemenskapsrättsakten inte är giltig.

18.

Den nationella domstolen kan hänskjuta en fråga till EG-domstolen så snart den konstaterar att ett avgörande i en eller flera tolknings- eller giltighetsfrågor är nödvändigt för att den skall kunna döma i saken. Det är den nationella domstolen som bäst kan avgöra i vilket skede av förfarandet som en sådan fråga bör ställas.

19.

Det är emellertid önskvärt att beslutet att begära förhandsavgörande (nedan kallat beslutet om hänskjutande) fattas i ett skede av förfarandet då den nationella domstolen kan redogöra för de faktiska omständigheter och rättsregler som utgör bakgrunden till problemet, så att EG-domstolen får tillgång till samtliga uppgifter som är nödvändiga för att den, i förekommande fall, skall kunna kontrollera att gemenskapsrätten är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Det kan även vara lämpligt att frågan ställs efter det att parterna beretts tillfälle att yttra sig i saken.

20.

Den nationella domstolens beslut att hänskjuta en fråga till EG-domstolen kan ges vilken form som helst som är tillåten enligt nationell rätt för beslut under rättegången. Det är emellertid viktigt att tänka på att det är detta beslut som ligger till grund för förfarandet vid EG-domstolen och att domstolen måste ha tillgång till uppgifter som gör det möjligt för den att lämna ett användbart svar till den nationella domstolen. Det är dessutom endast begäran om förhandsavgörande som delges berörda som har rätt att inkomma med yttrande till EG-domstolen – bland annat medlemsstaterna och institutionerna – och som översätts.

21.

Kravet på översättning påkallar att begäran skrivs i enkla, klara och precisa ordalag, utan överflödiga uppgifter.

22.

Det behövs ofta inte mer än ett tiotal sidor för att redogöra för bakgrunden till begäran om förhandsavgörande på ett riktigt sätt. Samtidigt som beslutet om hänskjutande bör vara kortfattat måste det likväl vara tillräckligt utförligt och innehålla samtliga relevanta upplysningar så att EG-domstolen och de som har rätt att inkomma med yttrande till domstolen kan få en god förståelse av bakgrunden och de tillämpliga bestämmelserna i målet vid den nationella domstolen. I synnerhet skall den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande

För att göra det lättare att läsa beslutet om hänskjutande och att hänvisa till det, är det lämpligt att de olika punkterna eller styckena i beslutet är numrerade.

23.

Slutligen får den nationella domstolen kortfattat redogöra för sin ståndpunkt när det gäller svaret på frågan eller frågorna, under förutsättning att den anser sig kunna göra detta.

24.

Själva frågan eller frågorna bör finnas i en avskild och tydligt angiven del av beslutet om hänskjutande, vanligtvis i början eller slutet av detsamma. Frågorna måste kunna förstås utan hänvisning till skälen för begäran om förhandsavgörande. Skälen skall emellertid ge den bakgrund som behövs för att göra en riktig bedömning.

25.

När en fråga hänskjuts till EG-domstolen måste målet vid den nationella domstolen förklaras vilande till dess att EG-domstolen har avgjort frågan.

26.

Den nationella domstolen är emellertid behörig att besluta om interimistiska åtgärder, särskilt i samband med en begäran om förhandsavgörande rörande rättsakters giltighet (punkt 17 ovan).

27.

Förfarandet för förhandsavgörande vid EG-domstolen är kostnadsfritt och domstolen beslutar inte om rättegångskostnaderna i målet vid den nationella domstolen. Det ankommer på den nationella domstolen att besluta om detta.

28.

Den hänskjutande domstolen kan, om detta är tillåtet enligt de nationella reglerna, bevilja rättshjälp till en part som saknar tillräckliga medel för att täcka sina kostnader, bland annat ombudskostnader, vid EG-domstolen. EG-domstolen kan även själv bevilja sådan rättshjälp.

29.

Beslutet om hänskjutande och relevanta handlingar (i förekommande fall särskilt akten i målet, eventuellt i form av en kopia) skall sändas direkt till EG-domstolen i rekommenderat brev (adress: ”Greffe de la Cour de justice des Communautés Européennes, L-2925 Luxembourg”, telefon: +352-4303-1).

30.

Fram till dess att förhandsavgörande meddelas står EG-domstolens kansli i kontakt med den nationella domstolen och översänder kopior av rättegångshandlingar till den.

31.

EG-domstolen översänder sitt avgörande till den hänskjutande domstolen. EG-domstolen är tacksam om den nationella domstolen underrättar den om hur detta avgörande tillämpats i det nationella målet och, i förekommande fall, översänder sitt slutliga avgörande.