|
20.10.2007 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 247/17 |
Överklagande ingett den 3 augusti 2007 av Mebrom NV av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen) meddelade den 22 maj 2007 i mål T-216/05, Mebrom NV mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-373/07 P)
(2007/C 247/21)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Mebrom NV (ombud: advokaterna K. Van Maldegem och C. Mereu)
Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen skall
|
— |
förklara att överklagandet kan tas upp till sakprövning och att det är välgrundat, |
|
— |
upphäva förstainstansrättens dom av den 22 maj 2007 i mål T-216/05, |
|
— |
förklara att klagandens yrkanden i mål T-216/05 kan tas upp till sakprövning och att de välgrundade, |
|
— |
bifalla det yrkande om ogiltigförklaring som har framställts i första instans, alternativt återförvisa målet till förstainstansrätten för prövning i sak, och |
|
— |
förplikta Europeiska gemenskapernas kommission att ersätta rättegångskostnaderna för hela förfarandet. |
Grunder och huvudargument
Klaganden hävdar att förstainstansrätten inte säkerställde att lag och rätt följdes vid tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten, vilket är dess skyldighet enligt artikel 220 EG. I den överklagade domen ogillades talan om ogiltigförklaring på grundval av en felaktig tolkning och en felaktig tillämpning av artiklarna 3, 4, 5, 6 och 7 i förordning 2037/2000 (1). Motiveringen i den överklagade domen är otillräcklig och motsägelsefull. Den överklagade domen innehåller flera fall av felaktig rättstillämpning och fall där den bevisning som har tagits upp har missuppfattats. Enligt klaganden fann förstainstansrätten felaktigt att det var med rätta som svaranden hade dragit slutsatsen att importkvoter inte längre skulle tilldelas importörer. Av artikel 7 i förordningen framgår dock att, från och med år 2005, skulle endast desinfektörer (dessa är användare i motsats till importörer) tilldelas kvoter. Förstainstansrätten fann att svaranden enligt artikel 7 i förordning 2037/2000 gavs en möjlighet att välja i detta hänseende. Klaganden hävdar att förstainstansrätten underlät att på ett riktigt sätt pröva huruvida svarandens utövande av sin påstådda skönsmässiga befogenhet i detta hänseende var godtagbar. Förstainstansrätten underlät även att konstatera att svaranden hade handlat utan behörighet (ultra vires). Förstainstansrätten prövade inte på ett riktigt sätt huruvida svaranden hade åsidosatt klagandens berättigade förväntningar. Det påstås slutligen att förstainstansrätten underlät att fullständigt och riktigt pröva de argument som klaganden hade framfört i ansökan.
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den 29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 244, s. 1).