11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/1

1.1

Kommissionen har lagt fram ett förslag till beslut om ”ett enda integrerat gemenskapsprogram” för hälso- och konsumentskyddsåtgärder för perioden 2007–2013. Till grund för förslaget ligger ett strategidokument som består av ett meddelande och en bilaga i form av ett arbetsdokument med en omfattande konsekvensanalys.

1.2

Det är första gången som kommissionen utformar en strategi som omfattar både hälso- och konsumentskyddspolitiken och täcker en så lång period som 7 år. EESK uppskattar kommissionens ansträngningar till nytänkande på dessa två politiska områden, som administrativt ligger under samma generaldirektorat.

1.3

Som bevekelsegrund för detta nytänkande anför kommissionen olika skäl av juridisk, ekonomisk, social och politisk art. EESK ser mycket positivt på att man i konsekvensanalysen har sammanställt ett digert informationsmaterial och varit noggrann med att i detalj redovisa olika valmöjligheter.

1.4

En omfattande hearing som EESK anordnade, med deltagande av ett antal behöriga representanter för de främst berörda intressegrupperna, samt olika initiativ som genomförts av kommissionen eller inom Europaparlamentet har gjort det möjligt att ta del av olika synpunkter på kommissionsförslagets text, innehåll, utformning och motivering.

1.5

EESK har analyserat de dokument som lagts fram och den omfattande kompletterade dokumentation som kommissionen tillhandahållit. Vi har också analyserat bidragen från företrädare för det civila samhället som är direkt berörda av hälso- och konsumentskyddsfrågor samt de olika skriftliga synpunkter som skickats till kommittén av ett stort antal representativa organisationer inom respektive område. Utifrån detta material har vi kommit fram till följande allmänna slutsats: Förslaget till beslut om inrättande av ett gemenskapsprogram för hälso- och konsumentskyddsåtgärder är på många områden inte tillräckligt väl motiverat eller klarlagt. De skäl som anförs verkar inte tillräckligt övertygande för att rättfärdiga detta val.

1.6

EESK anser framför allt att det inte finns tillräckliga belägg för att de åberopade synergieffekter som skulle uppstå till följd av faktiskt existerande beröringspunkter och kompletterande områden inom de två berörda politikområdena inte skulle kunna utvecklas och åstadkommas genom samarbets- och samordningsåtgärder som fokuserar på de två politikområdenas i huvudsak övergripande karaktär, i likhet med vad som sker till exempel inom miljöpolitiken.

1.7

De två politikområdena, som definieras i artikel 152 respektive artikel 153 i EG-fördraget, har rättsliga grunder av helt olika art. Man bör därför se till att man undviker två negativa effekter: dels den orimliga följden att konsumentskyddspolitiken omfattas av samma krav på strikt komplementaritet och subsidiaritet som gäller för folkhälsopolitiken, till skada för EU:s egen behörighet på detta område, dels att detta leder till en oönskad ”konsumtionssyn” på folkhälsan, med begrepp som ”användare” och ”konsument” och allmänna hänvisningar till medborgarrollen.

1.8

EESK menar också att konsumentpolitiken kan bli lidande genom att finansieringen utgörs av ett allmänt anslag med en gemensam bas. Ett separat beslut för varje politikinriktning inom EU skulle vara en fördel för båda dessa områden, särskilt i den situation med institutionell kris och oroväckande obeslutsamhet när det gäller budgetplanen som vi upplever just nu.

1.9

EESK anser att förslaget inte bara förbiser vissa fundamentala aspekter på de båda politikområdena, genom att man inte säkerställer adekvat finansiering, utan också kanske förbiser ett antal avgörande, väsentliga och aktuella aspekter. De föreslagna åtgärderna för genomförande, övervakning och utvärdering bör vara mer innovativa och präglas av större precision och engagemang.

1.10

EESK begär att det europeiska konsumentinstitutet skall tilldelas mer noggrant definierade ansvarsområden och funktioner och inte betraktas som endast en ”avdelning” inom folkhälsoprogrammets genomförandeorgan. Endast på så sätt kan det lämna det avgörande bidrag som vore önskvärt för att tillämpningen av den befintliga lagstiftningen skall kunna förbättras och konsumenterna få ett bättre skydd samt bli mer välinformerade och kunniga.

2.1

I sitt meddelande med titeln ”Att främja medborgarnas hälsa, säkerhet och förtroende: En strategi för hälsa och konsumentskydd” föreslår kommissionen att parlamentet och rådet antar det beslut som syftar till att utforma ett gemenskapsprogram för hälso- och konsumentskyddsåtgärder för perioden 2007–2013.

2.2

Det är första gången som kommissionen presenterar en ny strategi och ett gemenskapsprogram för åtgärder för perioden 2007–2013 som förutsätter en integrering av hälsopolitiken och konsumentskyddspolitiken.

2.3

I sitt meddelande redogör kommissionen för motiven till denna nya strategi och betonar de båda politikområdenas gemensamma mål samt den roll de spelar i medborgarnas vardag. Å andra sidan presenterar kommissionen de fördelar som detta nya gemensamma program för med sig i form av synergieffekter som kan leda till ekonomiska och administrativa besparingar och därigenom större effektivitet.

2.4

Kommissionens strategiska val utgår främst från behovet av att skapa sådana samordningsvinster mellan de två politikområdena som kan leda till stordriftsfördelar och besparingar i samband med förvaltning av finansiella resurser och till administrativ effektivitet. Dessutom skulle det garantera större konsekvens när man beslutar om åtgärder och ge dessa frågor en mer framskjuten position på den politiska dagordningen.

2.5

Enligt kommissionen har denna politik följande gemensamma mål:

2.6

Följande målsättningar avser hälsopolitiken:

2.7

Följande målsättningar avser konsumentpolitiken:

3.1.1

Den rättsliga grunden för gemenskapens folkhälsopolitik respektive för konsumentskydd är av helt olika art. Folkhälsopolitiken är i grunden medlemsstaternas befogenhetsområde, och ingripande från EU är tillåtet endast för att komplettera den nationella politiken i de särskilda fall som nämns i artikel 152 (1). Konsumentpolitiken har enligt EG-fördraget, särskilt efter Amsterdamfördraget, fått en huvudsakligen gemensam inriktning, i syfte att främja konsumenternas rättigheter och skydda deras intressen, särskilt när det gäller att genomföra inre marknaden. (2)

3.1.2

Därav följer att det inte är legitimt att påstå att det skulle finnas en överensstämmelse av rättslig art mellan artiklarna 152 och 153 som kan ligga till grund för en strategi och ett gemensamt åtgärdsprogram på hälso- och konsumentskyddsområdet.

3.1.3

Dessutom är den rättsliga och konstitutionella rätten till hälsovård fullkomligt artskild från de rättigheter som konsumenterna åtnjuter, och skyddet av rättigheterna ser helt olika ut.

3.1.4

Detta betyder inte att EESK anser att frågor som rör folkhälsan inte skulle vara av grundläggande betydelse för närvarande, utan snarare att dessa frågor i sig kräver att man utformar en kraftfull folkhälsopolitik inom EU – en politik som också skulle kunna uppfattas som ett instrument för att bekämpa fattigdom och utslagning. Vi kan bara beklaga att det faktum att konstitutionstexten inte antogs kan vara en anledning till att man inte har gjort några större framsteg på folkhälsområdet.

3.1.5

EESK kan inte låta bli att understryka att begreppen konsument och patient inte är liktydiga och att samma villkor inte gäller för båda. Konsumenter är inte endast privatpersoner, och de fattar sina beslut i en marknadssituation huvudsakligen utifrån ekonomiska hänsynstaganden. Patienter däremot kan inte uppfattas som enbart läkemedels- och vårdkonsumenter, i och med att deras rättigheter är av annat slag än rent ekonomiska och endast kan jämföras med rätten till rättssäkerhet och rätten till utbildning, vilket tar sig uttryck i medlemsstaternas tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse.

3.1.6

Kommittén erkänner att det finns gemensamma aspekter i de båda politikområdena. Detta gäller dock inte uteslutande eller främst dessa två områden (3). Kommissionen lägger dock inte fram några ovederläggliga bevis för att de gemensamma åtgärder som skall genomföras inom de två politikområdena endast kan åstadkommas genom att fastställa och genomföra ett enda gemensamt program, eller för att detta skulle vara den lämpligaste och mest fördelaktiga lösningen (4).

3.1.7

Bland de olägenheter som denna integrerade tillnärmning enligt vissa konsumentorganisationer för med sig kan följande, som vi håller med om, nämnas:

3.1.8

Tvärtom är inget av de sex grundläggande skälen som anförs i konsekvensanalysen (Impact Assessment) (s. 6–7) något avgörande argument för en gemensam politik för de båda områdena. En effektiv samordning av politikområdena, i enlighet med det utmärkta initiativ som kommissionen utarbetat för administrativt samarbete mellan de nationella myndigheterna skulle fungera lika bra (6).

3.1.9

Kommissionen har inte heller lyckats visa vilka konkreta samordningsvinster som denna sammanslagning skulle leda till som inte är av enbart tillfälligt slag, och respektive stordriftsfördelar kvantifieras inte. Att döma av konsekvensanalysen tycks det tvärtom vara så att denna lösning är kostnadsneutral och att man genom att helt enkelt lägga samman de båda politikområdena skulle få exakt samma budgetramar (7).

3.1.10

Tvärtom kunde det under denna särskilt känsliga period för EU:s budgetplan vara fördelaktigt att förhandla på två fronter och synliggöra de viktigaste aspekterna för båda politikområdena för att kunna uppnå bästa resultat i fråga om budgetanslag till båda. Detta är uppfattningen hos de representativa organisationerna inom respektive område.

3.1.11

EESK ser för övrigt med stor oro på en eventuell drastisk åtstramning av resurserna i samband med budgetplanen 2007–2013. Även om detta inte skulle göra det aktuella programmet, som redan har begränsade anslag, ogenomförbart så skulle det åtminstone behöva omarbetas fullständigt. En ny förteckning med prioriteringar och åtgärder skulle behöva utarbetas, eftersom det vore otänkbart och omöjligt att helt enkelt genomföra en procentuell minskning i förhållande till den allmänna nedskärningen av den totala budgeten.

3.1.12

Slutligen vill vi betona att de aspekter som uttryckligen är gemensamma för de två politikområdena kan bli föremål för gemensamma, samordnade åtgärder både på EU-nivå och på nationell nivå på samma sätt som sker på andra gemenskapspolitiska områden som miljö, konkurrens, utbildning och kultur. De båda politikområdenas övergripande karaktär innebär att de måste beaktas inom alla andra politikområden, vilket kommissionen själv till sist erkänner i en rad exempel i bilaga 2 till meddelandet (s. 16).

3.2.1

En offentlig hearing med de företrädare för det civila samhället som främst berörs av kommissionen program, vilken samlade cirka 70 deltagare, bidrog på ett avgörande sätt till analysen av kommissionens meddelande och förslag, trots vissa logistiska begränsningar som påverkade möjligheten att genomföra en djupare analys av olika aktuella frågor. Syftet var att analysera valet av inriktning och målsättning samt att utvärdera anslagen och deras utnyttjande samt vilka åtgärder de bör användas till för att uppnå de mål som satts upp.

3.2.2.1

Kommissionen betonar helt riktigt ett antal åtgärder som bör utvecklas för att uppnå ett mer jämlikt konsumentskydd i EU. Ambitionen är dock att uppnå ett minimiskydd, vilket ligger i linje med inriktningen i kommissionens senaste lagstiftningsförslag där man främjar en övergripande total harmonisering på en låg skyddsnivå. EESK vill dessutom uttrycka sin oro över den systematiska användningen av principen om tillämpning av ursprungslandets lagar och varnar för risken med en sådan inskränkt syn på konsumentskyddet som innebär att det begränsas till att enbart omfatta information om varor och tjänster (8).

3.2.2.2

EESK anser att kommissionen skulle ha kunnat vara mer nytänkande (9) och de nya förslag som läggs fram mer konkreta (10). I sitt yttrande om strategin för konsumentpolitiken för 2002–2006 (11) påpekade EESK en rad brister, som fortfarande finns kvar. Senare antog kommittén ett initiativyttrande där denna fråga grundligt gicks igenom och analyserades. Vi vill hänvisa till slutsatserna i detta yttrande (12).

3.2.2.2.1

EESK föreslår att följande frågor tas upp i det aktuella programmet:

3.2.2.3

När det gäller andra planerade initiativ, som kommittén välkomnar och stöder, saknas i många fall konkreta uppgifter om hur och när de är tänkta att genomföras. Detta gäller till exempel

3.2.2.4

När det gäller målsättningen att öka det civila samhällets och berörda parters medverkan i utarbetandet av politiken och integrationen av konsumentpolitiken i övrig gemenskapspolitik anser EESK att inga av de indikatorer som utformats för att övervaka och bedöma programmets samverkanseffekter, utom den första, är anpassade till konsumentpolitiken.

3.2.2.5.

Man skulle å andra sidan behöva utforma andra indikatorer för att bedöma konsumentpolitiken som är mer tillförlitliga och har ett närmare samband med de mål som anges i programmets bilaga 3.

3.2.2.6

Kommittén noterar också att kommissionen föreslår ”årliga arbetsplaner” för att genomföra det sjuåriga programmet, men det verkar inte som om man tänkt använda sig av det instrument som utformades för programmet 2002–2006, nämligen ”översyn av det löpande åtgärdsprogrammet” (14), vilket borde vara ännu viktigare nu när programperioden förlängts till sju år.

3.2.2.7

EESK konstaterar att man ännu inte fastställt hur det europeiska konsumentinstitutet inom ramen för programmets genomförandeorgan skall vara organiserat och fungera. Kommittén rekommenderar att man säkerställer dess oberoende och självbestämmanderätt med noggrant fastställda uppdrags- och behörighetsramar för att undvika oönskad byråkrati.

3.2.2.8

När det sedan gäller de medel som anslagits för konsumentpolitiken kan man konstatera att de utgör mindre än 20 % av det totala anslaget, vilket endast motsvarar 7 eurocent per år per konsument under de 7 år som programmet löper. Fördubblingen av anslaget jämfört med det tidigare programmet är skenbar i och med att programmets löptid förlängts från 4 till 7 år.

3.2.2.9

Tilläggas bör att det enkla faktum att nya medlemsstater kommer att ansluta sig borde ha medfört en anslagshöjning som innebär mer än en proportionell anpassning till programmets löptid, vilket redan är otillräckligt för de åtgärder som behöver genomföras när en stor del kommer att gå åt till institutets verksamhet.

3.2.3.1

EESK vill betona programmets positiva aspekter, särskilt avsikten att stärka folkhälsopolitiken genom att prioritera den och ge den bättre synlighet och effektivare instrument, vilket i högsta grad är nödvändigt. Man behöver inte nämna hotet från fågelinfluensan för att förstå att det är nödvändigt att samarbeta på gemenskapsnivå i viktiga folkhälsofrågor, vilket kommissionen med rätta betonar (15).

3.2.3.2

EESK välkomnar därför de breda allmänna riktlinjerna rörande folkhälsan, särskilt idén om att integrera hälsofrågor i annan gemenskapspolitik, satsningen på förebyggande verksamhet, analys av information, fördjupat samarbete och kunskapsutbyte samt informationsspridning.

3.2.3.3

EESK ställer sig också positiv till att kommissionen sätter upp som prioritering att motverka ojämlikheten när det gäller att få tillgång till hälso- och sjukvård, att främja barns hälsa samt att beakta den situation som uppstår när allt fler äldre är aktiva på arbetsmarknaden.

3.2.3.4

EESK delar för övrigt kommissionens oro över globala hälsorisker och ökningen av livsstilsrelaterade sjukdomar. Vi stöder den strategi som beskrivs i programmet för att förstärka åtgärderna för ”hälsans bestämningsfaktorer”.

3.2.3.5

EESK ser dessutom positivt på kommissionens satsning på att stödja de organisationer som är verksamma på hälsoområdet genom att ge dem ökade möjligheter att delta i samråd. Det är också positivt att kommissionen tar upp frågan om rörlighet för patienterna, stöd till samarbetet mellan de nationella hälsosystemen i syfte att möta de utmaningar som man står inför samt förstärkningen av mekanismer för utbyte av information om folkhälsofrågor.

3.2.3.6

Enligt EESK:s mening har kommissionen alltså behandlat ”folkhälsodelen” på ett sätt som är bättre anpassat till denna sektors behov, såväl i fråga om att utforma målsättningar och åtgärder som att tilldela tillräckliga medel för genomförandet – nästan tre gånger mer än för det förra programmet och mer än fyra gånger så mycket som till ”konsumentdelen”.

3.2.3.7

EESK anser dock att det ändå inte presenteras några större innovationer (16) jämfört med innehållet i tidigare program. De kommentarer som EESK tidigare gjort, särskilt med avseende på programmet för perioden 2001–2006 och EU:s program för miljö och hälsa 2004–2010, är alltså fortfarande aktuella. Det gäller särskilt den ständiga bristen på konkreta målsättningar som kan bedömas objektivt samt på en exakt tidsplan för deras genomförande (17).

3.2.3.8

EESK hade önskat att man preciserade vilka mål som skall eftersträvas i frågor som tagits upp i det förra programmet men inte i detta, till exempel kampen mot den bristande jämlikheten på hälsoområdet, särskilt frågan om ojämlikhet mellan män och kvinnor, men också situationen för de äldre, de mindre gynnade och för marginaliserade samhällsgrupper. Andra frågor som inte nämns är skydd för personuppgifter, personliga och biologiska faktorer, negativ inverkan av strålning och buller samt antibiotikaresistens.

3.2.3.9

EESK hade dessutom gärna sett att vissa oerhört viktiga frågor fått en konsekvent behandling, till exempel fetma, hiv och aids, psykisk hälsa (18), barns hälsa och barnsjukdomar samt åldrande. Dessa frågor nämns visserligen i programmets beskrivande delar, men de får inte motsvarande utrymme i beslutsförslagets text.

3.2.3.10

Något som dock är obegripligt är att kommissionens förslag försummar några av de folkhälsofrågor som för närvarande är mycket aktuella, som tandhälsa, syn, palliativ vård och smärtlindring.

3.2.3.11

Rent allmänt skulle kommittén ha uppskattat om kommissionen hade visat större engagemang när det gäller sådana aspekter som kvaliteten på information på alla nivåer och områden, allmänt förebyggande av risker, offentlig-privata partnerskap samt samarbetet mellan medlemsstater och på internationell nivå.

3.2.3.12

Slutligen skulle EESK ha uppskattat om programmet hade innehållit konkreta åtgärder för att möjliggöra en jämförelse mellan hälsosystemen i EU (19), för stärka patientskyddet för personer som förflyttar sig mellan olika EU-länder (Europeisk sjukförsäkring), för att mer beslutsamt stimulera till användande av god praxis, samt för att inrätta och utveckla kunskapscentrum och ett epidemiologiskt centrum.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/7

1.1

EESK välkomnar kommissionens föreslagna ändring. Den kommer att underlätta och förtydliga tillämpningen av förordningen, vilket är av stor betydelse för att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. Trots detta är några av de nya bestämmelserna svårtolkade, särskilt punkt 3 i slutet av artikel 8 i fråga om undantag i syfte att skydda sökanden med stöd i medlemsstatens lagstiftning vid beräkningen av tidsgränser när en adressat vägrar att ta emot en handling på grund av att vederbörande inte förstår det språk som handlingen är avfattad på.

1.2

Vidare talas det i slutet av artikel 14 om ”motsvarande” system för mottagningsbevis. Här bör det anges vilka andra bevisningssystem som gäller vid delgivning per post.

1.3

Båda frågorna bör klarläggas och de olika språkversionerna bör ses över eftersom de i vissa fall stämmer dåligt överens med varandra. Detta problem kan lösas innan förordningen publiceras, eftersom man måste ta i beaktande att varje medlemsstat tillämpar förordningen i den eller de språkversioner som gäller för landet i fråga.

1.4

EESK ställer sig frågande till varför kommissionen inte har gjort en utvärdering av situationen i de nya medlemsstaterna inför en kommande tillämpning av förordningen, trots att bilagorna anpassats till denna nya situation.

1.5

Sammanfattningsvis bedömer EESK att det förfarande som införs genom ändringen är väl valt eftersom det beaktar samtliga berörda parter och framför allt därför att man har utnyttjat ett av de instrument som inrättats i detta syfte, det Europeiska rättsliga nätverket, för att åtgärda problem i samband med tillämpningen av båda förfarandena.

2.1

Europeiska kommissionen lägger fram detta förslag till förordning med hänvisning till artikel 24 i förordning (EG) 1348/2000 (1), som anger att kommissionen efter att ha undersökt tillämpningen av förordningen under perioden fram till den 1 juni 2004 skall anpassa förordningens bestämmelser till delgivningssystemens utveckling. Den föreslagna ändringen utgör dock ingen vanlig formell översyn, utan den ingår i EU:s strävan att förenkla lagstiftningen och ta hänsyn till den omfattande lagstiftning som föreslagits under denna period i enlighet med Europeiska rådets beslut i Tammerfors att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som garanterar fri rörlighet för personer i EU.

2.2

Förordningen har stor betydelse för en väl fungerande inre marknad. Gränsöverskridande transaktioner och avtal och, framför allt, de nya avtalssystemen som bygger på ny teknik gör det nödvändigt att införa en lag om översändning för delgivning av rättsliga och utomrättsliga handlingar i mål och ärenden mellan en stat och en annan. EESK har för övrigt redan i ett tidigare yttrande (2) förespråkat att delgivningen bör regleras av en förordning och inte av ett direktiv, som tidigare föreslagits, eftersom målet är att uppnå en fullständig harmonisering.

3.1

Ett syfte med förslaget är att inom ramen för den förenkling som eftersträvas stärka rättssäkerheten för den sökande och adressaten. Målsättningen är att finna en princip som kan upprätthålla förtroendet för inre marknaden.

3.2

Inledningsvis fastställs tydliga regler för beräkningen av perioder (artikel 7.2). I stället för tidigare bestämmelser införs en tidsgräns på en månad efter mottagandet av dokumentet, och endast i kontakterna mellan medlemsstaternas myndigheter är det den nationella lagstiftningen som gäller på respektive område (artiklarna 9.1 och 9.2).

3.3

I förslaget klargörs rättigheten att vägra att ta emot en handling om adressaten inte förstår det språk på vilket handlingen är avfattad samt möjligheten att låta dokumentet översättas till ett språk som adressaten förstår. Perioden bör i så fall räknas från den dag då översättningen delges (artikel 8.1). Den nya artikel 8.3 innehåller emellertid ett undantag avseende de fall då en handling enligt medlemsstatens lagar måste delges inom en viss period för att den sökandes rättigheter skall kunna tillvaratas. I sådana fall bör gällande datum vara den dag då den ursprungliga handlingen delgavs.

3.4

Vad som vidare är viktigt är den ändring som föreslås när det gäller kostnaderna för delgivning av handlingar (artikel 11.2). Varje medlemsstat skall på förhand fastställa en fast avgift.

3.5

När det gäller delgivning med hjälp av posttjänster (artikel 14) skall varje medlemsstat vara fri att utföra delgivningen med hjälp av posttjänster såsom rekommenderat brev med mottagningsbevis eller motsvarande, och detta skall inte innebära någon inskränkning i rätten för varje person som berörs av ett rättsligt förfarande att låta delge handlingar i mål och ärenden omedelbart genom tjänstemän eller andra behöriga personer i den mottagande medlemsstaten (artikel 15).

4.1

EESK ställer sig positiv till varje förslag till lagändring som innebär förenkling (3) och som samtidigt säkerställer rättssäkerheten på det aktuella området. Vi vill i sammanhanget påpeka att kommissionen har fullgjort sin uppgift och utarbetat den rapport som nämns i artikel 24 i den nu gällande förordningen. Erfarenheterna av tillämpningen av förordningen studerades och diskuterades vid sammanträdena inom Europeiska rättsliga nätverket (4), och efter det att relevanta uppgifter och studier sammanställts antog kommissionen den rapport (5) som har legat till grund för föreliggande förslag.

4.2

Att låta gemenskapslagstiftningen omfatta översändning och delgivning av handlingar är ett stort steg på vägen mot förenkling, och detta är viktigt att påpeka. Tidigare gällde olika nationella bestämmelser, vilket försenade förfarandena. Med det nya systemet kan de berörda förstå förfarandena utan att behöva ta reda på vilka bestämmelser som gäller i varje medlemsstat. Trots det anges det att det är den nationella lagstiftningen som gäller i kontakterna mellan olika länder i enlighet med de ändrade bestämmelserna i artikel 9, utan att det för den skull påverkar de individer som berörs.

4.3

Ändringen av artikel 8 (6) avser rättigheten att vägra att ta emot en handling om adressaten inte förstår det språk på vilket handlingen är avfattad samt skyldigheten att låta översätta densamma. Den nya formuleringen innebär ett bättre skydd för de inblandades intressen, särskilt som tidsgränserna inte förkortas utan man tvärtom föreslår att perioden skall räknas från den dag då översättningen delges. Den nya punkt 3 i artikel 8 medför dock ett allvarligt problem för medlemsstaternas tillämpning när det gäller ovanstående, eftersom den innebär ett undantag enligt vilket den nationella lagstiftningens tidsgränser skall tillämpas, något som skulle kunna innebära att adressaten inte kan försvara sina rättigheter.

4.4

EESK anser det också vara lämpligt att införa en på förhand fastställd avgift för varje medlemsstat, särskilt som det i vissa sammanhang föreligger misstro mellan parterna eftersom kostnaderna inte är fasta. Därmed kan förfarandet tillåta större insyn.

4.5

I överensstämmelse med vad som har framförts i ett tidigare yttrande (7) vill EESK att man studerar användningen av nya tekniker och medel som godkänns av såväl avsändaren som mottagaren vid delgivning av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, t.ex. e-post eller Internet, under förutsättning att parternas rättsliga säkerhet är tryggad.

4.6

En annan fråga som bör övervägas är hur formulären i bilagorna skall utformas eftersom de är riktade till rättsliga instanser i medlemsstaterna, dvs. avsändarna och mottagarna av dessa formulär. EESK anser att man utöver detta bör beakta mottagarens och adressatens intresse genom en förenklad utformning som kan förstås av de berörda parterna i mål och ärenden.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/9

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är angelägen om att rekommendationerna i det här yttrandet skall utgöra en del av resultaten från den pågående översynen av vitboken om ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” (KOM(2001) 370).

1.2

Det är även lämpligt att ingående undersöka den position som järnvägsstationer för persontrafik intar inom järnvägsinfrastrukturen – i synnerhet deras dubbla roll i järnvägs-infrastrukturen och i städernas serviceutbud – samt inom det europeiska arkitekturarvet.

1.3

På grundval av ett brett samråd med branschfolk och olika samhällsaktörer bör man fortsätta att undersöka vilka krav som ställs på järnvägsstationerna, med hänsyn tagen till det nya årtusendets tekniska utveckling. Vidare bör man utarbeta alternativa regleringsformer baserade på reella behov – på EU-nivå, medlemsstatsnivå och regional nivå samt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

1.4

När EU-bestämmelser utformas måsta man ta hänsyn till kraven på att förbättra passagernas allmänna säkerhet och skyddet mot terroristattentat i anslutning till järnvägsstationer för internationell persontrafik.

1.5

Järnvägsstationernas utveckling är viktig framför allt med tanke på deras möjligheter att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen i de nya medlemsstaterna.

1.6

Med Europeiska investeringsbankens (EIB) medverkan bör man undersöka möjligheterna till bl.a. offentlig-privata partnerskap som finansieringsalternativ för en strukturerad utveckling av järnvägsstationer för internationell persontrafik.

1.7

Man får inte glömma bort att järnvägsstationernas huvuduppgift är att fylla en transportfunktion, och inte att fungera som centrum för andra verksamheter såsom konsumtion och handel.

1.8

Dessutom måste man försäkra sig om att järnvägsstationernas utveckling både bevarar befintliga arbetstillfällen och bidrar till att skapa nya jobb. Naturligtvis måste man beakta inte bara utvecklingens direkta effekter, utan också de indirekta effekterna.

1.9

Det gäller också att försäkra sig om att järnvägsstationernas underhåll och utveckling prioriteras inte bara i storstäderna, exempelvis i fråga om järnvägsstationer med internationell trafik, utan även på platser där man tillhandahåller transporttjänster för befolkningen i de mest eftersatta regionerna.

2.1

Helt kort vill vi också framhålla att stationerna är järnvägstrafikens ”skyltfönster”.

2.2

Gemenskapspolitikens allmänna målsättningar står fast i meddelandet från 2001: ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden – vitbok” (KOM(2001) 370), samtidigt som tyngdpunkten i högre grad har lagts på att utveckla metoder för att avlasta trafiken på de större vägarna, till exempel genom att trafikpolitiken fokuseras mer på användarna.

2.3

Järnvägsstationernas roll är mycket viktig med tanke på den fria rörligheten för personer, varor och tjänster. Stationerna bidrar till att passagerartrafiken kan bedrivas så snabbt och effektivt som möjligt utan hinder och diskriminering. En förutsättning är dock en friktionsfri inre marknad samt att man river administrativa hinder och främjar rättvis konkurrens.

2.4

Unionens transportpolitik är också ett betydelsefullt verktyg för att uppnå ekonomisk och social sammanhållning, särskilt med avseende på effektiv och rättvis konkurrens, ökad trafiksäkerhet samt med hänsyn till miljöförhållanden och miljöeffekter.

2.4.1

I vitboken om vitalisering av järnvägssektorn konstateras att denna sektor släpar efter i vissa avseenden: Å ena sidan karakteriseras den av höga prestanda, höghastighetsnät och moderna järnvägsstationer, och å andra sidan erbjuds resenärerna ibland inte ens omoderna, utan snarare föråldrade tjänster. Det händer att passagerna betjänas av nedgångna stationer där det finns risk för olyckor, där lokala linjer blandas med överbefolkade fjärrtåg och där det stundtals förekommer förseningar.

2.4.2

I vitboken framhålls att man måste tillgodose kraven på samordning mellan höghastighetsjärnvägsnäten och flygtrafiken med hjälp av investeringar, framför allt i fråga om de järnvägsstationer som också betjänar flygplatser. Vid flera tillfällen hänvisas till järnvägsstationernas roll i fråga om tjänster som underlättar resenärernas rörlighet, inte minst bagagehanteringen.

2.5

Unionens första och andra järnvägspaket (1) har inneburit fortlöpande framsteg i fråga om liberaliseringen av godstrafiken, och numera också när det gäller att göra kvalitetskraven mer enhetliga. EESK hoppas att det tredje järnvägspaketet får liknande effekter. Det återstår fortfarande för gemenskapen att utforma och genomföra åtgärder för persontrafiken. Det aktuella förslaget behandlar utformningen av kvalitetsnormer och möjligheten att sprida dessa normer inom enskilda länder.

3.1

Europeiska gemenskapen har behandlat järnvägsfrågan i ett flertal förordningar och direktiv. Vi hänvisar till förordningen om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (2), samt direktiven om järnvägssäkerhet (3), infrastruktur (4), resursallokering (5) driftskompatibilitet (6) och utvecklingen av gemenskapens järnvägar (7). Det är i alla händelser överraskande att man i lagstiftningen endast fäster perifert avseende vid järnvägsstationerna.

3.2

Kommissionen är i första hand sysselsatt med att fastställa enhetliga tekniska normer (t.ex. standardhöjd för perronger, så att också rörelsehindrade kan använda dem – direktiv 2001/16/EG). Arbetet med att främja driftskompatibiliteten omfattar en harmonisering av elsystemen, säkerhetssystemen och andra tekniska krav samt av tillståndskraven för lokförare. För närvarande gör sig järnvägarnas konkurrensnackdelar bland annat påminda genom att tågen på grund av skilda tekniska krav (t.ex. i fråga om spårvidd, tekniska anpassningar av loken och förarbyten) måste vänta vid vissa länders gränser.

3.3

I synnerhet direktiv som inriktas på passagerarnas säkerhet och rättigheter är av särskild betydelse i samband med järnvägsstationerna (exempelvis direktiv 2001/16/EG). Detta gäller bland annat direktiven i det tredje järnvägspaketet, som syftar till att förstärka passagerarnas rättigheter bland annat genom att göra det möjligt att köpa biljetter på ett bekvämt sätt och i god tid (det bör finnas möjlighet att lämna tillbaka biljetterna). Det måste dessutom stå klart för resenärerna vilka villkor som gäller för de olika biljettyperna. I övrigt syftar direktiven också till att förbättra säkerheten vid järnvägsstationerna. I storstäderna är järnvägsstationerna och ibland även tågen ofta en skådeplats för våldsdåd, i synnerhet under lågtrafiktid. Högre säkerhetsstandarder och närvaro av personal som kan ta itu med oönskade incidenter vid järnvägsstationer och i tågen skulle inverka positivt på resenärernas benägenhet att resa med tåg.

3.4

I sin verksamhet följer EESK kommissionens arbete kontinuerligt. På området för järnvägstrafik har vi bland annat yttrat oss om sociala aspekter, finansiella frågor, storstadsregioner och transeuropeiska transportnät. (8)

4.1.1

För att motverka järnvägarnas minskande betydelse i stadsområden fanns det behov av nya impulser. Parallellt med de transeuropeiska näten (TEN) uppfyllde höghastighetsjärnvägar (TGV; HST, ICE) denna katalysatorfunktion. När persontrafik på järnväg blev ett fungerande alternativ även på sådana sträckor som tidigare endast flygtrafiken kunde klara av (600–800 km), ökade inte bara antalet resenärer. Passagerargruppens sammansättning förändrades också, och till följd av detta började även järnvägsstationernas betydelse för städerna att öka.

4.1.2

Den andra faktorn som kan förändra järnvägsstationernas funktion som trafiknav har mindre att göra med höghastighetsjärnvägar än med förorternas nya uppgift i storstadsområdena, där sovstäderna har ersatts av mångsidiga stadsområden med flera olika funktioner. Alla dessa förändringar, samt den omständigheten att vägbyggandet inte förmår hålla jämna steg med den ökade bilburna pendeltrafiken, har framhävt behovet av integrerad kollektivtrafik i städerna och förorterna, samarbete mellan trafikföretagen, samordning av tidtabeller, tariffer och biljettsystem samt gemensamt utnyttjande av anläggningar för passagerartrafik. Den sociala oro som drabbade Paris förorter i slutet av 2005 visade samtidigt att man hela tiden måste använda sig av en rad olika verktyg för att förbättra den sociala sammanhållningen, och att insatserna inte får betraktas som avslutade.

4.1.3

Förortsjärnvägar är en viktig del av – och i vissa fall till och med ryggraden i – nätverken. I det sammanhanget är järnvägsstationerna ytterst väl lämpade att spela en nyckelroll som informationscentrum för passagerarna och som ”mobilitetscentrum” för komplexa och sammankopplade nätverk.

4.1.4

Även om höghastighetståg sällan stannar vid järnvägsstationer som är avsedda för förortstågtrafik, har integrationssträvandena smält samman de två processerna. När man bygger eller renoverar stationer är det numera ett grundkrav att det skall finnas moderna anslutningar av hög kvalitet såväl mellan internationella linjer och inrikeslinjer som mellan dessa linjer och lokaltrafiken.

4.2.1

Nya normer och förväntningar utvecklas ständigt med avseende på järnvägsstationerna. Förr bidrog järnvägsstationerna både till att föra olika nationer närmare varandra och till att utveckla en nationell identitet. Och det var inte den fysiska infrastrukturen som gav upphov till denna gemensamma identitet – även om rälsen och järnvägsspåret var oundgängliga beståndsdelar – utan snarare stationerna, bestämmelserna, modellerna och normerna.

4.2.2

I dag har man inte som mål att åstadkomma en harmonisering av järnvägsstationerna längs TEN-näten. Det är inte genom byggnadernas form, utan genom servicenormer som man skall utforma järnvägsstationer som avspeglar en europeisk identitet. En av de viktigaste normerna bör gälla utveckling av intermodala förbindelser på ett sådant sätt att man bevarar mångfalden i de lokala instrumenten, samtidigt som man uppfyller kvalitetskraven i fråga om information till passagerarna i ett mångspråkigt Europa och hjälper dem att genomföra sina resor. Följande tre områden förtjänar att lyftas fram särskilt: kvaliteten i informationen till passagerarna, standarder för intermodala förbindelser samt utveckling av resecentrumens roll,

4.2.3

Det vore bra om kvalitetskrav med avseende på användarvänlighet antas som europeiska rekommendationer eller riktlinjer för berörda TEN-stationer. Men de bör inte enbart gälla TEN, och utvecklingen måste ske i full överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen. Att andra stationer och knutpunkter tillämpar de standarder som utformats borde naturligtvis inte vara något problem, eftersom detta skulle förbättra snarare än undergräva transporttjänsternas kvalitet.

5.1

Internationella jämförelser visar att nästan alla länder tillämpar olika utgångspunkter för järnvägsstationernas utveckling (transportaspekter eller stadsutvecklingsaspekter, initiativ uppifrån eller marknadsdrivna initiativ, samt olika blandningar av dessa). I Storbritannien, där förnyelsen av järnvägsstationerna uteslutande har överlåtits åt marknaden, begränsades utvecklingen till a) järnvägsområdena, b) centrala London, c) fastighetsboomperioden och d) nästan enbart kontorsbyggnaderna.

5.2

I Schweiz har man lanserat ett miljövänligt nationellt program för modernisering av järnvägsnätet och kollektivtrafiken, inklusive ”S-Bahn”-systemen (i Zürich, Basel och Bern). Problem med finansiering av järnvägarna medförde ett behov av att utnyttja fast egendom i anslutning till stationerna i ekonomiskt syfte, men detta behov tillgodosågs inte genom utförsäljning av fastigheter utan med hjälp av program som utformats i samarbete med järnvägsföretagen (utöver investerarnas intressen beaktades också städernas, regeringens och järnvägsföretagens intressen).

5.3

I Sverige initierades utvecklingen av den privatiserade men inte uppdelade järnvägssektorn, med de lokala myndigheterna som partner. Målet var att inrätta moderna resecentrum för tåg, buss och taxi samt med parkeringsplatser, allt under samma tak. Dessa projekt involverade följaktligen både de lokala myndigheterna och de olika transportformerna.

5.4

I Frankrike var det viktigaste steget det centralt fattade beslutet att bygga upp TGV-nätet, och att inom ramen för detta utveckla förbindelserna med Paris. Den lokala nivån var i första hand engagerad i lobbyverksamhet för att få TGV-stationer.

5.5

År 1996 lanserade Nederländernas transport- och miljömyndigheter tillsammans med järnvägssektorn ett program som inriktades på miljön kring järnvägsstationerna, enligt principerna om kompakt stadsutveckling och stöd till kollektivtrafiken. Innan järnvägarna privatiserades var det ytterst svårt för järnvägsföretagen och de lokala myndigheterna att engagera andra partner i projektet.

5.6

Ovanstående exempel visar hur viktigt det är att beakta både knutpunktens intressen (transportaspekter) och lokala intressen (stadens) när projektet utformas, så att inte ena partens ståndpunkt får dominera. På motsvarande sätt måste marknadsaspekter och finansiella överväganden väga lika tungt som mer övergripande stads- och nätverksrelaterade aspekter, för att inte kortsiktiga konjunkturrelaterade överväganden skall få överhanden – eller omvänt för att inte finansieringsaspekterna skall glömmas bort i de ambitiösa planerna. Enligt facklitteraturen är det lättare att nå fram till en överenskommelse i de fall då järnvägsstationen har byggts på ett nytt område (Lille), medan redan befintliga intressen och motintressen ofta har försvårat utvecklingen på andra håll.

6.1

Det förefaller berättigat att bygga upp ett sektorsövergripande samarbete inom Europeiska kommissionen som gör det möjligt för tjänstemännen att sektor för sektor följa upp projekt som genomförs inom strukturfonderna. Denna övervakning kommer också att göra det möjligt att fastställa hur stora EU-medel som går till olika verksamheter eller sektorer.

6.2

Man bör också hålla i minnet vilken roll dagens motsägelsefulla blandning av traditionella och moderna inslag inom järnvägssektorn har spelat för utvecklingen av höghastighetsjärnvägar. Utbyggnaden av dessa höghastighetsnät har fått stor uppmärksamhet i takt med att man alltmer har gått ifrån traditionella järnvägslinjer. Eftersom kostnaderna är stora för höghastighetsnäten är det oundvikligt att utbyggnaden inkräktar på resurserna för andra potentiella projekt. I Frankrike har TGV-utbyggnaden exempelvis lett till att vissa delar av den konventionella järnvägsinfrastrukturen har eftersatts så mycket att man har tvingats införa hastighetsgränser på många sträckor. För användarna (passagerare och godstransportörer) har detta inneburit avsevärda tidsförluster, och man kan fråga sig i vilken utsträckning dessa tidsförluster uppvägs av TGV-passagerarnas tidsvinster.

6.3

Med utgångspunkt i politiken till stöd för social sammanhållning och för regioner som släpar efter i utveckling, borde man mycket hellre utveckla och popularisera de konventionella järnvägslinjerna, eftersom höghastighetstågen ofta bara rusar igenom dessa områden och inte kan integreras i de befintliga trafiknäten. Förutom utbyggnaden av höghastighetslinjer skulle det kanske vara ändamålsenligt att fästa större vikt vid renovering (uppgradering) av konventionella linjer och därmed sammanhängande infrastruktur. Järnvägsstationerna utgör den viktigaste kontaktytan mellan en sådan utveckling och resenärerna.

7.1

Det finns en allvarlig risk för att betydande investeringar som görs med utgångspunkt i kortsiktiga intressen – eller som rena fastighetsspekulationer – äventyrar det mervärde som järnvägarna kan erbjuda såväl resenärer som städer. Det gäller till exempel i de fall då järnvägsföretagens förluster används för att rättfärdiga utförsäljning av värdefull tomtmark i städernas centrum, vilket leder till att kontorshus och affärscentrum byggs upp. I det avseendet bör man beakta följande aspekter:

7.2

Direktförbindelser från centrum till centrum är av avgörande betydelse inte bara för höghastighetsjärnvägar, utan för samtliga nationella järnvägsförbindelser, inklusive alla delar av TEN-nätet.

7.3

Just i städernas centrum är det motiverat att skapa ett finmaskigt nät av kollektivtrafiklinjer som säkerställer smidiga förbindelser mellan järnvägsstationen och andra delar av staden.

7.4

Järnvägsstationen fungerar som resecentrum och informationscentrum för de transportsätt som ingår i transportnätet.

7.5

Förbindelser bör också upprättas mellan järnvägsstationen i stadens centrum och den lokala flygplatsen.

7.6

Det handlar inte om att uppvärdera järnvägsområdet som sådant, utan om att om att värdesätta dess roll i stadslandskapet och i logistiskt hänseende, samt att uppnå största möjliga långsiktiga mervärde för staden i fråga.

7.7

Erfarenheten visar att den funktionella skiljelinjen mellan stadslandskapet och järnvägsstationen gradvis håller på att suddas ut. Genom att tillhandahålla ett rikhaltigt serviceutbud för städerna kan järnvägsstationerna bli både vinstgivande och attraktiva platser till allmänhetens förfogande.

7.8

De befintliga stationerna är dock inte nödvändigtvis idealiska platser för framtida höghastighetstågstationer. Att döma av de insatser som hittills visat sig mest framgångsrika, kan man konstatera att det bästa sättet att kombinera den energi som frigörs genom järnvägens modernisering och genom stadsutvecklingen är att bygga upp ett nytt centrum i innerstaden som ett alternativ till stadens traditionella centrum. (Samtidigt måste man inse att de oftast anförda exemplen, däribland Lille, utgör mycket speciella fall, med förutsättningar som knappast går att överföra till andra platser).

7.9

Tidigare erfarenheter visar i allmänhet att staten, lokala myndigheter och privat kapital gemensamt – och tillsammans med järnvägsföretagen – kan sätta igång utvecklingsprojekt som syftar till att modernisera internationella järnvägsstationer på ett sådant sätt att flera olika intressen tillgodoses.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/13

1.1

EESK anser att förslagen är ett steg i rätt riktning, och stöder de åtgärder som rekommenderas för att förebygga och bekämpa vissa sjukdomar hos vattenlevande djur.

2.1

Vattenbruk är en mycket viktig näring för gemenskapen, särskilt i landsbygds- och kustområden. År 2004 producerade denna sektor fisk, blötdjur och kräftdjur till ett värde av mer än 2,5 miljarder euro. De ekonomiska förlusterna på grund av sjukdomar (dödlighet, minskad produktion och försämrad kvalitet) beräknas dock uppgå till 20 % av produktionsvärdet. Förslaget syftar till att införa moderna och målinriktade bestämmelser för att minska dessa kostnader. Redan en minskning med 20 % skulle motsvara ett mervärde på 100 miljoner euro per år.

2.2

Gällande lagstiftning utarbetades för tjugo år sedan, när EU bara hade tolv medlemsstater. Den skulle främst skydda det då viktigaste vattenbruket i EU, dvs. odlingen av laxfiskar (forell och lax) och ostron. Lagstiftningen behöver nu moderniseras för att återspegla det mer mångsidiga vattenbruket i det utvidgade EU och för att ta hänsyn till den omfattande utveckling som näringen har genomgått, de senaste femton årens erfarenheter av tillämpningen av gällande lagstiftning och de vetenskapliga framstegen på området. Bestämmelserna måste också uppdateras för att EU:s bestämmelser skall överensstämma med internationella avtal och normer (t.ex. WTO/SPS och OIE).

3.1

Detta förslag innebär att gällande primärlagstiftning (rådets direktiv 91/67/EEG, 93/53/EEG och 95/70/EG) upphävs och ersätts med ett nytt direktiv. Syftet är att modernisera, omarbeta och konsolidera djurhälsobestämmelserna för handeln med vattenbruksprodukter, bl.a. när det gäller förebyggande och bekämpning av sjukdomar, för att därigenom förbättra konkurrenskraften för vattenbruket i EU.

3.2

Förslaget innehåller allmänna krav som skall gälla för vattenbruksföretag och bearbetningsanläggningar, t.ex. godkännanden och bestämmelser om verksamheten.

3.3

Det innehåller djurhälsobestämmelser för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk samt för införsel av vattenbruksdjur från tredjeländer till gemenskapen.

3.4

Bestämmelser föreslås för anmälan och bekämpning av vissa sjukdomar samt för att förklara områden sjukdomsfria.

3.5

Vissa bestämmelser skall också införas för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och för laboratorier. Tekniska krav och riktlinjer fastställs också i bilagorna.

3.6

Den rättsliga grunden för förslaget är artikel 37 i fördraget. Proportionalitetsprincipen skall gälla och belastningen på gemenskapens budget väntas bli begränsad.

3.7

Där är främst inom två områden som förslaget får konsekvenser för budgeten:

3.8

I det andra förslaget till rådets beslut lägger man fram de nödvändiga ändringarna av de förfaranden som för närvarande styr gemenskapens ekonomiska stöd till sådana veterinäråtgärder som gäller vattenbruksdjur och som fastställs i rådets beslut 90/424/EEG, så att förslagen till nytt direktiv om hälsokrav för vattenlevande djur och till förordning om Europeiska fiskerifonden beaktas.

3.9

Enligt det andra förslaget tillåts medlemsstaterna att använda budgeten för de operativa programmen enligt avdelning III i förordningen om Europeiska fiskerifonden till bekämpning och utrotning av vissa sjukdomar hos vattenbruksdjur.

3.10

Förfarandena för ekonomiskt stöd skall ligga i linje med de förfaranden som för närvarande tillämpas när det gäller stöd för bekämpning och utrotning av sjukdomar hos landlevande djur.

3.11

Proportionalitetsprincipen gäller även det andra förslaget och den rättsliga grunden är även här artikel 37.

3.12

Enligt det andra förslaget skall ekonomiskt stöd från gemenskapen till utrotningen av sjukdomar hos vattenlevande djur i framtiden beviljas genom Europeiska fiskerifonden (artikel 32 i KOM(2004) 497). Det är därför svårt att uppskatta konsekvenserna av förslaget för Europeiska fiskerifonden, eftersom de kommer att vara beroende av storleken på de anläggningar som berörs, värdet av de djur som hålls i anläggningarna osv.

4.1

Den nu gällande lagstiftningen inom gemenskapen täcker bara odling av lax, laxforell och ostron. Sedan denna lagstiftning antogs har vattenbruket (odling av bl.a. kräftdjur och musslor) genomgått en betydande utveckling. EESK anser därför att det är välbetänkt och nödvändigt att ändra lagstiftningen så att den täcker de andra djur som odlas av producenterna inom vattenbruket.

4.2

Kommittén välkomnar dessa förslag eftersom de utgör en viktig insats för att förebygga och bekämpa sjukdomar hos vattenlevande djur.

4.3

Vi anser att hälsobestämmelser för vattenlevande djur måste fastställas på gemenskapsnivå för att vattenbrukssektorn skall kunna få en rationell utveckling med ökad produktivitet. Dessa regler är ett nödvändigt bidrag till fullbordandet av inre marknaden och krävs för att spridning av infektionssjukdomar skall kunna undvikas. Lagstiftningen skall vara flexibel och beakta utvecklingen och mångfalden inom sektorn.

4.4

Kommittén anser att åtgärder på gemenskapsnivå skall åtföljas av insatser för att skapa ökad medvetenhet och beredskap hos de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i fråga om förebyggande, bekämpning och utrotning av sjukdomar hos vattenlevande djur.

4.5

EU:s nuvarande system för godkännande är mycket strikt och ställer krav som är hårdare än i konkurrerande länder. Detta påverkar sektorns livskraft. EESK anser att kraven täcks av det föreslagna företagsregistret, som innehåller detaljer om varje företags bearbetningsanläggning, om vattenbruksföretagaren och om det aktuella godkännandet.

4.6

Det anses nödvändigt att säkerställa på gemenskapsnivå att sjukdomar hos vattenlevande djur inte sprids. Därför måste harmoniserade hälsobestämmelser införas för utsläppande på marknaden av vattenbruksprodukter och för upprättande av en förteckning över sjukdomar och över arter som är mottagliga för dessa.

4.7

Kommittén anser att de som har kontakt med vattenlevande arter som är mottagliga för vissa sjukdomar måste vara förpliktade att rapportera alla misstänkta fall till de behöriga myndigheterna för att en tidig upptäckt av eventuella sjukdomsutbrott skall garanteras.

4.8

Rutinmässiga och icke rutinmässiga kontroller samt kontroller i krissituationer skall genomföras i medlemsstaterna för att se till att vattenbruksföretagare känner till och tillämpar de allmänna bestämmelserna för sjukdomsbekämpning.

4.9

Kunskapen om hittills okända sjukdomar hos vattenlevande djur utvecklas kontinuerligt. Kommittén anser därför att medlemsstaterna och kommissionen måste informeras om ett pågående eller misstänkt sjukdomsutbrott samt om eventuella bekämpningsåtgärder som vidtagits.

4.10

För att skydda vattenlevande djurs hälsosituation i gemenskapen är det nödvändigt att se till att sändningar med levande vattenbruksdjur i transit genom gemenskapen uppfyller de tillämpliga djurhälsokraven. Det är också nödvändigt att se till att djur och produkter från vattenbruk som importeras från tredjeländer är fria från infektionssjukdomar.

5.1

EESK håller med om att det inte bör fastställas några särskilda bestämmelser för vattenlevande prydnads- och andra vattenlevande djur som släpps ut på marknaden enbart för prydnadsändamål och som hålls under kontrollerade former (akvarier eller dammar). Om sådana vattenlevande djur emellertid hålls utanför slutna system eller akvarier eller kommer i direkt kontakt med gemenskapens naturliga vatten anser kommittén att de allmänna hälsobestämmelserna i direktivet skall gälla. Detta gäller i synnerhet karpfiskar (Cyprinidae), eftersom populära prydnadsfiskar som koikarp är mottagliga för vissa sjukdomar.

5.2

Medlemsstaterna måste föreskriva påföljder för överträdelser av bestämmelserna i direktivet. Kommittén anser att dessa påföljder måste vara verksamma.

5.3

I artikel 5.2 anges att innan en medlemsstat beslutar att inte ge godkännande för ett vattenbruksföretag (enligt artikel 4) bör man överväga om riskreducerande åtgärder kan vidtas, bl.a. om verksamheten kan förläggas till annan plats. Kommittén är dock medveten om att det ofta inte är möjligt att finna alternativa platser för tankar som innehåller zoonotiska smittämnen bland bestånd av vild fisk. Kommittén anser att risken för sådana sjukdomar kan minskas genom att uppfödningsanläggningarna drivs med sunda metoder, i slutna och kontrollerade system och att en god hygien upprätthålls samt genom att det system för övervakning av djurhälsan och övriga åtgärder som föreslås i rådets direktiv tillämpas.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/15

1.1

Detta meddelande om inrättande av ett allmänt program för ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar” läggs fram i anslutning till en rad andra förslag (1), och mot bakgrund dels av ett program för att genomföra ”Budgetplan 2007–2013” (2), dels av ”Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013” (3) (se EESK:s yttrande; föredragande: Georgios Dassis (4)). I de dokumenten föreslås att ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa skall tilldelas sammanlagt 1 381 miljoner euro år 2006 (från budgetpost 3, Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa). Detta belopp kommer gradvis att höjas för att 2013 uppgå till 3 620 miljoner euro.

1.2

Samtliga förslag syftar till att på ett välavvägt sätt främja de tre centrala målen frihet, säkerhet och rättvisa utifrån principerna om demokrati och respekt för grundläggande fri- och rättigheter.

1.3

Av det, från början föreslagna, totala anslaget (9 500 miljoner euro) till ramprogrammet ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar” var ett belopp om 5 866 miljoner euro avsatt för perioden 2007–2013. Av detta belopp var 1 184 miljoner euro avsedda för asylfrågor, 759 miljoner för återvändandefonden, 1 771 miljoner för integration av tredjelandsmedborgare och slutligen 2 152 miljoner euro för förvaltning av de yttre gränserna. De belopp som anslagits till medlemsstaterna och till direkta gemenskapsåtgärder (icke-statliga organisationer och projekt) får inte föras över från en fond till en annan.

1.4

Ramprogrammet ”Solidaritet” omfattar inte gemenskapens organ och övriga instrument inom området för frihet, säkerhet och rättvisa. Det gäller till exempel inte Europeiska byrån för förvaltning av det operativa samarbetet vid EU:s yttre gränser (som är verksam på det område som omfattas av det föreslagna ramprogrammet och den nya budgetplanen), Eurodac-systemet (jämförelse av fingeravtryck), informationssystemet för viseringar och Schengens informationssystem (SIS II). Dessa system är långsiktiga åtaganden och grundar sig på rättsakter som inte anger något om deras varaktighet.

1.5

Det här ramprogrammet syftar främst till att skapa den samstämmighet som krävs mellan insatserna på varje politikområde och att skapa en klar koppling mellan de politiska målsättningarna och tillgängliga resurserna. Kommissionen vill förenkla och rationalisera det befintliga finansiella stödet. Ramprogrammet syftar också till att göra stöden mer överskådliga och ge utrymme för större flexibilitet vid fastställande av prioriteringarna.

1.6

Tanken är att EU:s ekonomiska solidaritet på så sätt skall bidra till de fyra grundläggande pelarna i en övergripande, balanserad strategi för hantering av migrationsströmmar. Det innebär att man skall

1.7

Kommissionens förslag har föregåtts av en konsekvensanalys (6), som bifogas förslaget.

2.1

Även om programmet utgår från den samstämmighet som uttrycktes vid toppmötet i Tammerfors och i Haagprogrammet samt från artiklarna 62 och 63 i EG-fördraget, vilar programramen på en mycket begränsad harmoniserad lagstiftning, trots rådets strävan att anta några gemensamma åtgärder inom Tammerforsprogrammet (7). Europeiska rådet godkände vid sitt möte den 4–5 november 2004 det andra fleråriga programmet för inrättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, det s.k. Haagprogrammet.

2.2

EESK noterar att det trots ”Haagprogrammet” egentligen inte finns någon verkligt tillfredsställande gemensam politisk inriktning. Kommittén har ingående behandlat kommissionens handlingsplan i anslutning till Haagprogrammet i sitt yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Haagprogrammet: Tio prioriteringar för de kommande fem åren – Partnerskapet för förnyelse i EU när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa”  (8). Medlemsstaternas praxis varierar starkt beroende på geografiskt läge. Medlemsstaterna har därför olika policy och ansvar gentemot EU-medborgare respektive tredjelandsmedborgare, och gentemot andra stater. Det har resulterat i att regelverken inom gemenskapen ibland är svårförenliga och motstridiga, bland annat beroende på om medlemsstaterna är helt eller delvis anslutna till Schengenavtalen (I och II), Dublinkonventionerna I och II (9) eller till gemenskapens program för hållbara lösningar vid vidarebosättning av flyktingar (10). Erfarenheten visar att det inte räcker att inrätta fonder och finansieringsinstrument om man vill förändra praxis och uppnå en jämn och övergripande ansvarsfördelning i strävan mot ett gemensamt mål.

2.3

När det gäller asyl av politiska eller humanitära skäl är upprättandet av lista över säkra tredje länder fortfarande en kontroversiell fråga, framför allt bland erkända människorättsorganisationer som arbetar med humanitär hjälp. Kommittén ser det som olämpligt att behandla asyl och invandring i samma kontext, eftersom dessa frågor präglas av mycket olika krav och erbjuder olika handlingsutrymme.

2.4

Kommittén är medveten om att programmet har ett övergripande mål och måste sättas in i ett helhetsperspektiv, men vi kan ändå inte acceptera att gränsskydd och integration av invandrare behandlas i ett och samma initiativ. Däremot anser vi att förvaltningen av dessa stödmedel måste vara samordnad och konsekvent. Det finns fyra skäl till det:

Dessutom vidhåller kommittén, utan att bortse från det övergripande målet, att de båda programmen bör vara tillräckligt klart utformade för att undvika att skapa förvirring.

3.1

EESK påpekar att meddelandets innehåll måste skilja sig åt beroende på om det konstitutionella fördraget har ratificerats eller ej, eller om stadgan om de grundläggande rättigheterna har förts in i fördraget.

3.2

Kommittén stöder inrättandet av solidaritetsfonder men uppmanar kommissionen att anpassa dessa fonder till Haagprogrammet och ta hänsyn till EESK:s yttrande (11).

4.1.1

Asyl, invandring, integration, en flerdimensionell aspekt samt en trovärdig och hållbar lösning är några av de områden som berörs av målsättningarna. Som ett komplement till kommissionens ekonomiska ansats i grönboken om en gemensam syn på migration (12) bör man i meddelandet gå djupare in på frågan om enskilda och allmänna rättigheter i samband med migration och knyta an till det allmänna programmet ”Grundläggande rättigheter och rättvisa”. Man bör också stödja sig på Internationella konventionen om skydd av migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter (13).

Kommittén uppmanar också kommissionen att stödja sig mer på den utvärderingssrapport som vart fjärde år utarbetas av en oberoende kommitté bestående av juridiska experter. Den kommittén sorterar under den mellanstatliga kommitté som är institutionell kontrollinstans för Europarådets (reviderade) sociala stadga. Kommissionen uppmanas att beakta denna rapport i eventuella ytterligare förslag.

Kommittén konstaterar att förvaltningen av dessa strukturfonder till största delen är tänkt att ske i medlemsstaterna inom ramen för deras befogenheter och med stöd av subsidiaritetsprincipen. När det gäller proportionalitetsprincipen, och som kommittén redan nämnt i sitt yttrande om Haagprogrammet och handlingsplanen, anser kommittén att ”i Haagprogrammet prioriteras tydligt mekanismer för att utvärdera befintliga politiska insatser. Innan man antar dessa initiativ bör man göra en detaljerad, oberoende studie av deras effektivitet, mervärde, proportionalitet och legitimitet (med hänsyn till mänskliga rättigheter och friheter)” (14).

Kommittén är också bekymrad över vilken uppföljning som kommer att göras av den hearing rörande nämnda grönbok med de icke-statliga organisationerna och det organiserade civila samhället, och arbetsmarknadens parter, som ägde rum den 14 juni 2005. Vid denna hearing motsatte sig ett stort antal organisationer att den ekonomiska ansatsen skulle ha företräde framför enskilda personers rättigheter och att man måste förstå alla aspekter av de mänskliga, kulturella, sociala och rättsliga konsekvenserna för alla dem som blir mottagna eller tar emot.

4.1.2

Kommittén hade slutligen gärna sett att kommissionen i sitt initiativ beaktat de förslag som kommittén framfört i tidigare yttranden.

4.1.3

Kommittén betonar att frågor rörande migration av människor inte bör betraktas som ett problem redan på förhand. Dagens invandring ger upphov till en ny politisk, ekonomisk och social verklighet och ansluter sig till den invandring som skett tidigare och som samhället som helhet måste hantera. Detta måste ske med hänsyn till de enskilda personernas rätt att påverka sin egen framtid inom den internationella, europeiska och nationella rättsliga ram som medlemsstaterna antagit och genom vilken de är bundna till varandra. (15)

4.1.4

Den ”lösning” genom återvändanden som kommissionen anger får inte leda till att rättigheterna hos dem som förmodas vara ”legala” och dem som förmodas vara ”illegala” ställs mot varandra. Att vara illegal invandrare är inte ett permanent tillstånd som en person frivilligt väljer för att efter vad som påstås åtnjuta en viss status. Den illegala invandringen har flera olika orsaker: Kommittén har genom flera yttranden försökt upplysa de europeiska institutionerna om den ekonomiska verkligheten och den verklighet som offren lever i (16). Varje slags politik för återvändande måste föras med respekt för de mänskliga och grundläggande rättigheterna och friheterna.

4.1.5

”Hantering” av gränser och visum får inte gå före de mänskliga, sociala, politiska och juridiska aspekterna.

Djupliggande och ihållande orsaker, t.ex. den torka som härjar i Afrika söder om Sahara, kräver andra resurser för utveckling, samarbete och bekämpning av den globala uppvärmningen än de 750 miljoner euro som satts av för utvisningar och de 2,15 miljarder euro som satts av för förvaltning av de yttre gränserna på det konsulära området. Det krävs en politisk bedömning och ett fast engagemang för långsiktiga åtgärder. Kampen mot svälten och torkan figurerar tyvärr inte bland millenniemålen, men kommittén uppmanar ändå kommissionen och rådet att aktivt ta itu med denna fråga och

Kommittén anser det inte lämpligt eller godtagbart att ansvaret för avvisningarna överförs på transitländerna. Vi anser att samordningen mellan å ena sidan EU-institutionerna och å andra sidan myndigheterna i de tredjeländer som invandrarna kommer ifrån måste förbättras. Frågan om invandringen bör också vara en del av EU:s yttre förbindelser.

4.1.6

Den fria rörligheten för personer låter sig inte ”hanteras”, för att använda formuleringen i titeln på meddelandet, på samma sätt som budgetmedel eller tjänster.

4.1.7

De fyra finansiella instrument som kommissionen föreslår till stöd för medlemsstaternas insatser i fråga om invandring bör leda till en samordnad politik på detta område, en politik som inte bara omfattar en lämplig hantering av migrationsströmmarna utan även integration av de tredjelandsmedborgare som vistas i medlemsstaterna legalt och på samma villkor som medlemsstaternas medborgare.

Kommittén vill här ta tillfället i akt att fördöma den sociala dumpning som de gränsöverskridande tjänsterna kan leda till, eftersom detta är det främsta sättet att invandra legalt. Detta problem rör också arbetstagare från EU:s nya medlemsstater på grund av övergångsbestämmelserna.

Det arbete som utförs av arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhällets organisationer spelar här en fundamental roll och man bör därför stödja och ta hänsyn till dessa.

”Olagliga sekundära förflyttningar”: På grund av de mycket restriktiva bestämmelserna och – vilket kommittén vill påminna om – inresedirektivet, som trots stödet från kommittén och Europaparlamentet inte antogs av rådet 2002, avser ”laglig” sekundär förflyttning rättsligt och i praktiken personer som varit bosatta i en medlemsstat i mer än fem år och ansöker om att få bosätta sig i en annan medlemsstat samt personer som varit bosatta i en medlemsstat i mindre än fem år och ansöker om tillstånd för en kort vistelse i en annan medlemsstat. Kommittén utgår därför från att kommissionen i sitt meddelande med ”olagliga sekundära förflyttningar” avser förflyttningar av personer som vistas illegalt och asylsökande som avvisats från ett första värdland. Dessa har alltså rätt att inte bara ansöka, något som de inte alltid har rätt till i alla medlemsstater, utan också till individuell granskning och överklagande med uppskjutande verkan. I vissa länder saknas eller omöjliggörs överklagande, eller så ha överklagandet ingen uppskjutande verkan. Om kommittén har förstått saken rätt måste genomförandet av Dublin I- och Dublin II-avtalen, som den yttrat sig om, kunna underlättas genom ett finansiellt instrument. Ur detta perspektiv bör kommissionen, även om den måste garantera en rättvis fördelning av medlen och bidra till en rättvis fördelning av ansvaret, ägna särskild uppmärksamhet åt de medlemsstater som berörs mest av migrationstrycket och ta hänsyn inte bara till gränsnära läge utan också till storlek (t.ex. Cypern och Malta) och allmän mottagningskapacitet (asyl, återflyttning, invandring) samt bästa praxis i fråga om fullgörande av skyldigheter. Meddelandets riktlinjer för en rättvis fördelning av ansvaret är inte tillräckligt exakta. Finansiellt stöd bör inte ges till de medlemsstater som stänger eller minskar kapaciteten hos sina flyktingmottagningar.

4.1.8

”Integrerad hantering” av återvändanden: Kommittén önskar i sin egenskap av en rent rådgivande församling påpeka att det handlar om mänskliga varelser och individer. Man bör snarare utveckla ett hållbart samarbete med respekt för fredliga mål och bestämma vilka kriterier man bör tillämpa för att fastställa graden av frivillighet.

4.1.9

Kommittén är förvånad över att man i den föreslagna texten till de särskilda målen för Europeiska återvändandefonden räknar åtgärder i form av särskild hjälp som ges åt sårbara grupper, t.ex. barn, ”och personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.” Man måste dock erinra om att man i Genèvekonventionen fastställt att dessa personer har rätt till vissa förfaranden, individuell granskning och överklagande. EU har antagit direktivet om miniminormer för flyktingstatus (17) och medlemsstaterna har anslutit sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Kommittén har därför svårt att föreställa sig att personer i en sådan situation skulle kunna hänföras till kategorin ”frivilligt återvändande”.

4.1.10

Kommissionen bör tänka över vilka kriterier som skall användas för att mäta hur framgångsrikt ett projekt för frivilligt återvändande är. Om kommittén förstått saken rätt handlar det inte om samarbete eller utveckling av enskilda personers personliga projekt utan om repatriering efter rättsligt eller administrativt beslut och om beslut om återvändande eller avvisning. Kommittén anser att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och stadgan om de grundläggande rättigheterna måste respekteras och stödjas och att principerna i dessa måste tillämpas: Ingen person får tvingas att återvända om detta innebär fara för dennes liv. Här bör man stärka rätten att få sitt ärende prövat i domstol. Överklaganden bör alltid ha uppskjutande verkan. Återvändanden bör endast ske i undantagsfall och i överensstämmelse med det tillvägagångssätt som fastställts i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta kan dock inte utläsas av vissa formuleringar i förslaget (avsnitt 5.1.3 i finansieringsöversikten t.ex.).

Kommissionen bör föreslå mer detaljerade genomförandebestämmelser varigenom rådgivning, konkret stöd och andra lämpliga former av återvändandestöd garanteras. Kommissionen bör även föreslå bestämmelser om en oberoende och trovärdig uppföljning och övervakning av de repatrierade personernas säkerhet, skydd och välbefinnande.

—

Kommittén stöder förslaget att inrätta en europeisk fond för integration av tredjelandsmedborgare under perioden 2007–2013, en europeisk flyktingfond som en förlängning av den redan existerande fonden och en fond för de yttre gränserna.

—

Kommittén uppmanar rådet att parallellt undersöka och anta förslaget till beslut om ramprogrammet ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar” och förslagen till beslut om att inrätta särskilda fonder för genomförandet av det allmänna programmet.

—

Kommittén uppmanar kommissionen att beakta EESK:s rekommendationer i sin handlingsplan för Haagprogrammet.

—

Kommittén rekommenderar rådet och kommissionen att se till att dessa nya strukturfonder medger insyn genom att uttryckligen verka för att Haagprogrammet och meddelandet i fråga är förenliga med varandra.

—

Se till att besluten att inrätta dessa olika fonder innehåller praktiska bestämmelser, så att icke-statliga aktörer på ett så tidigt stadium som möjligt involveras i arbetet med de årliga och fleråriga allmänna riktlinjer som fastställs av medlemsstaterna och av kommissionen.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/20

1.1

EESK föreslår att följande punkter ägnas särskild uppmärksamhet:

2.1

EESK välkomnar kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets rekommendation om gränsöverskridande rörlighet inom gemenskapen i utbildningssyfte: Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet (1). Ökad rörlighet för invånarna i EU och förslaget om att avskaffa alla hinder för rörlighet mellan EU-länderna kommer att göra det möjligt att öka EU:s konkurrenskraft i linje med Lissabonstrategins målsättningar.

2.2

Det är glädjande att medlemsstaterna, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen strävar efter att undanröja hinder för rörligheten på utbildningsområdet (2).

2.3

Rörlighet i utbildningssyfte har förekommit på EU:s territorium i flera årtionden och har gjort det möjligt att berika deltagarna i olika program med nya erfarenheter samtidigt som språkliga och kulturella barriärer brutits ned i Europa.

2.4

EESK noterar att antalet personer som migrerat i utbildningssyfte sedan 2000 har tredubblats tack vare de program för utbildning och internationellt utbyte som kommissionen erbjuder medlemsstaterna.

2.5

EESK ser också dessa program som en chans att bygga upp ett europeiskt samhälle som kännetecknas av tolerans och öppenhet gentemot människor av olika religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning m.m.

2.6

Kommittén ställer sig mycket positiv till den nya generation av utbildningsprogram som kommissionen föreslog under 2004. Det stora intresset för att delta i dessa program är ett tecken på att ungdomen indirekt bidrar till att uppfylla Lissabonstrategins mål.

3.1

EESK anser att medlemsstaterna måste se till att samordningen av de enskilda programmen sker både på nationell och lokal nivå.

3.2

De institutioner, organisationer, högskolor, skolor och personer som samordnar rörlighetsprogrammen måste göra allt de kan för att alla förfaranden för urval av kandidater skall bli så transparenta som möjligt. Man har kunnat notera att de som väljer ut programdeltagarna betraktar de internationella utbytesprogrammen som en belöning för uppnådda mål.

3.3

Man bör också genomföra omfattande informationskampanjer för att ge så många deltagare som möjligt tillträde. Man bör göra allt som står i ens makt för att en så stor andel av Europas ungdomar som möjligt skall få information om målsättningarna för programmen och de möjligheter de ger.

3.4

EESK anser att medlemsstaterna bör garantera programdeltagarna att de erfarenheter och kvalifikationer som förvärvas under programmens gång erkänns.

3.5

Stöd till rörlighet både för yrkesutbildning och volontärprogram bör också betraktas som någonting mycket positivt. Det råder inga tvivel om att dessa program bidrar till yrkesutvecklingen och gör det lättare för arbetstagare att anpassa sig till arbete i en internationell omgivning.

3.6

En del av medlemsstaterna, där anpassningen till de enskilda etapperna i Bolognaprocessen snart kommer att vara slutförd, tillämpar redan nu rekommendationerna i ”Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet” på utbildningsområdet. Målsättningarna och åtgärderna enligt stadgan bör betraktas som någonting positivt, eftersom syftet med dem är att förbättra användningen av de program som kommissionens föreslår.

3.7

Man bör notera att kommissionens utkast endast omfattar de aspekter som kan få positiva effekter på EU-nivå.

3.8

En positiv aspekt på kommissionens rekommendation som behandlas i detta yttrande är att den inte leder till någon ytterligare finansiell börda för samordningen. Detta innebär att det inte finns några hinder som skulle kunna göra det omöjligt att genomföra rekommendationerna.

3.9

Principen om att antagandet av ”Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet” skall vara frivilligt medför en risk för att medlemsstaterna förhandlar fram enskilda villkor, vilket i sin tur kan påverka möjligheterna att faktiskt uppnå stadgans mål och fördröja genomförandet på nationell nivå.

3.10

Kommittén vill också upplysa om att den tagit emot signaler från det civila samhällets organisationer om att det förekommer situationer där värdorganisationerna eller de inbjudande organisationerna inte är riktigt förberedda på att genomföra programmen. Detta påverkar deltagarnas slutbedömning av dessa negativt.

3.11

EESK anser att kommissionen bör föreslå ett datum då stadgan bör träda i kraft för att på så sätt sporra medlemsstaterna till handling.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/22

1.1

EESK välkomnar meddelandet som en möjlighet att sammanfatta framgångarna och tillkortakommandena under Europeiska handikappåret 2003, dra lärdomar inför förberedelserna av kommande Europeiska år och följa upp olika initiativ som tagits under Europeiska handikappåret 2003.

1.2

EESK håller med om att de framgångar som Europeiska handikappåret 2003 rönte jämfört med tidigare Europeiska år kan förklaras av att det hade sitt ursprung i ett önskemål från handikapporganisationerna själva samt av att dessa deltog i planeringen och genomförandet. EESK uppmanar Europeiska kommissionen och EU-institutionerna att förorda en nedifrån och upp-strategi när man i framtiden förbereder liknande initiativ.

1.3

EESK beklagar meddelandets brist på information om åtgärder på nationell och regional nivå. I framtiden anser vi att ett ramverk bör upprättas för att säkerställa ett välfungerande informationsflöde samt insamling och utbyte av information om bästa praxis.

1.4

De insatser som gjorts för att öka allmänhetens kunskap och synligheten i medierna har utvärderats kvantitativt sett men inte kvalitativt. Därför vill EESK uppmana Europeiska kommissionen att rätta till detta problem i kommande initiativ.

1.5

EESK anser att Europeiska handikappårets framgångar borde ha återspeglats i politiken och lagstiftningen, och att den politiska responsen är en besvikelse med hänsyn till de förväntningar som evenemanget gav upphov till.

1.6

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att i sin kommande tvåårsrapport om situationen för funktionshindrade utvärdera uppföljningen av de politiska åtaganden som gjordes under Europeiska handikappåret – framför allt uppföljningen av rådets resolutioner om sysselsättning, utbildning, e-tillgänglighet och kultur – och utarbeta rekommendationer om hur man kan integrera handikappfrågor i den öppna samordningsmetoden inom ramen för Lissabonstrategin.

1.7

Vidare beklagar EESK den knappa informationen om vilka åtgärder medlemsstaterna har vidtagit för att integrera handikapperspektivet, och kommittén uppmanar Europeiska kommissionen att utveckla ett instrument för att utvärdera informationen om medlemsstaternas politik.

1.8

Europeiska handikappåret 2003 sporrade ESK att vidta en rad initiativ. Kommittén har bland annat inrättat en arbetsgrupp för handikappfrågor, integrerat handikappfrågor i sitt arbete, antagit ett initiativyttrande om funktionshindrade, infört tillgänglighetskrav vid renoveringen av sina nya lokaler och ändrat sina föreskrifter om anställning av funktionshindrade.

1.9

EESK förespråkar att man i praktiken införlivar handikappfrågorna i all EU-politik och utvecklar en strukturerad dialog med handikapporganisationerna, framför allt när det gäller lagstiftningen på inre marknaden.

2.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har med stort intresse tagit emot Europeiska kommissionens meddelande om genomförande, resultat och övergripande utvärdering av Europeiska handikappåret 2003.

2.2

Europeiska rådet uttalade den 3 december 2001 (1) sitt officiella stöd för Europeiska handikappåret. Kampanjen pågick i själva verket i nästan ett och ett halvt år. Förberedelsearbetet startade i mitten av 2002, och stödet från EU uppgick till cirka 12 miljoner euro.

2.3

Europeiska handikappårets huvudmålsättningar var att öka medvetenheten om de funktionshindrades rättigheter och att uppmuntra till reflexion och diskussion om vilka åtgärder som behövs för att främja lika möjligheter och bekämpa de många olika former av diskriminering som funktionshindrade i Europa utsätts för. Vidare var syftet att främja och stärka utbytet av goda metoder och strategier på lokalt, nationellt och europeiskt plan samt förbättra informationen om funktionshinder och ge en positiv bild av funktionshindrade.

2.4

Europeiska kommissionen framhåller att handikappåret var resultatet av ett partnerskap mellan EU, medlemsstaterna och handikapporganisationerna – främst Europeiskt handikappforum – samt andra aktörer i det civila samhället.

2.5

På EU-nivå utarbetade Europeiska kommissionen ett antal initiativ, exempelvis en informationskampanj med sloganen ”Gå ombord!” och en buss som körde runt i Europa. Bidrag gavs till program på ungdoms-, utbildnings- och kulturområdet samt till initiativ på forsknings- och IT-området. Dessutom utarbetade flera EU-institutioner – bland annat Europaparlamentet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – särskilda initiativ inom ramen för Europeiska handikappåret 2003.

2.6

Olika initiativ på nationell och regional nivå fokuserade främst på att öka medvetenheten om de funktionshindrades rättigheter, byggnadernas tillgänglighet, informationssamhället, transporter, utvecklingen av ny nationell lagstiftning, rapportering och stöd för funktionshindrades familjer. Kommissionen framhåller även att handikappåret har bidragit till att ge frågor som rör funktionshinder en plats på den politiska dagordningen.

3.1

EESK beklagar att meddelandet om Europeiska handikappåret 2003 inte antogs förrän nästan två år efter det att året avslutats. EESK välkomnar emellertid möjligheten att diskutera Europeiska handikappårets resultat och lyfta fram ett par uppföljningsåtgärder.

3.2

EESK ställer sig bakom den positiva analysen av resultaten av Europeiska handikappåret 2003, som förmodligen var det mest framgångsrika europeiska året med avseende på synlighet utåt och allmänhetens engagemang samt när det gäller att skapa en dynamik för utvecklingen av åtgärder och lagstiftning i Europa.

3.3

Meddelandet ger en god sammanfattning och analys av de åtgärder som vidtagits på EU-nivå. Däremot ges det inte mycket information om initiativ på nationell och regional nivå. I syfte att främja ett utbyte av bästa praxis, men även för att kunna fastställa vilka initiativ som bör fullföljas såväl på nationell som på europeisk nivå, hade det varit värdefullt att belysa viktiga projekt och insatser som finansierades via Europeiska handikappåret.

3.4

Det är intressant att notera att man i den externa utvärderingen understryker att det pilotprojekt som lanserades av Europaparlamentet i syfte att följa upp Europeiska handikappåret 2003 inte synkroniserades med verksamheten under handikappåret. EESK anser att resurserna kunde ha använts på ett bättre sätt om man under året hade gjort en analys av relevanta aktiviteter och partnerskap.

3.5

Enligt ett beslut som fattades under Europeiska handikappåret 2003 skulle Efta- och EES-länderna, de associerade länderna i Central- och Östeuropa, Cypern, Malta och Turkiet delta, varav de flesta antingen har blivit EU-medlemmar eller är kandidater till anslutning till EU. I meddelandet ges emellertid ingen information om aktiviteter anordnade i dessa länder, oavsett om man undertecknat ett särskilt avtal med Europeiska kommissionen eller inte.

3.6

Kommissionen anger att medierapporteringen om funktionshindrade ökade med 600 % under 2003. Det vore intressant att jämföra dessa resultat med medierapporteringen under 2004 och 2005 för att se vilka effekter dessa kampanjer har fått på medellång och lång sikt.

3.7

Kvaliteten på informationen har emellertid inte analyserats. En av målsättningarna under Europeiska handikappåret var att ge en positiv bild av personer med olika slag av funktionshinder. Underlaget i rapporten är för litet för att man skall kunna avgöra om denna målsättning verkligen uppnåddes och huruvida man hittade innovativa sätt att skildra personer med funktionshinder.

3.8

Den decentraliserade metoden medförde att olika nationella myndigheter och organisationer tillämpade olika metoder. I vissa länder föredrog man att koncentrera sina insatser på ett begränsat antal större projekt, medan andra länder föredrog att stödja ett större antal små, lokala initiativ. Det skulle ha varit intressant att se hur effektiva de olika metoderna varit med avseende på kampanjens synlighet utåt och livskraften hos de initiativ som togs.

3.9

EESK kan vidare konstatera att det politiska engagemanget på nationell nivå för Europeiska handikappåret 2003 varierade kraftigt mellan de olika länderna. Vi beklagar emellertid att det inte gjorts någon analys av huruvida engagemanget ledde till ytterligare politiska initiativ i de enskilda länderna.

3.10

På EU-nivå gjordes ett antal politiska åtaganden. Som exempel kan nämnas rådets resolutioner om sysselsättning och utbildning, tillgång till kultur och utbildning samt e-tillgänglighet (2), liksom EU-institutionernas initiativ avseende tillgänglighet (3) och sysselsättning.

3.11

Europeiska kommissionen bör i enlighet med sin handlingsplan för lika möjligheter för personer med funktionshinder se över genomförandet i sin kommande tvåårsrapport om de funktionshindrades situation.

3.12

Europeiska handikappåret utgjorde ett mycket lämpligt tillfälle att öka medvetenheten om den viktiga roll som företagen kan spela när det gäller den sociala integreringen av personer med funktionshinder och deras integrering på arbetsmarknaden. Som ett resultat av Europeiska handikappåret finns det ett allt större antal företag som rekryterar personer med funktionshinder och som utformar sina produkter och tjänster med hänsyn till allmänna krav på tillgänglighet. Det program för företagsmedverkan som Europeiska kommissionen antog var mycket positivt och har lett till att det skapats ett nätverk för företag och funktionshindrade (Business and Disability Network), som är ett av de långsiktiga resultaten av Europeiska handikappåret.

3.13

Företagen inom den sociala ekonomin var också mycket aktiva under Europeiska handikappåret. De svarade för hundratals initiativ på lokal, regional, nationell och europeisk nivå. Särskilt intressant var den handledning som CEP-CMAF (Europeiska konferensen för kooperativ, ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser) publicerade i samarbete med EESK om hur den sociala ekonomins organisationer kan bidra till den sociala integreringen av personer med funktionshinder och till deras integrering på arbetsmarknaden.

3.14

Under 2003 ökade även fackförbundens verksamhet avseende tillvaratagande av de funktionshindrades rättigheter på arbetsmarknaden.

3.15

Europeiska handikappåret gjorde att olika organisationer fick tillträde till eller lättare kunde delta i beslutsprocessen, och kan ha bidragit till att ge de funktionshindrade bättre möjligheter att utöva sina rättigheter.

3.16

Utbytet av bästa praxis och översynen av politiska initiativ bör organiseras av en högnivågrupp avseende funktionshindrade, och denna bör ha ett tydligt uppdrag och program.

3.17

Vidare är det viktigt att lika möjligheter för personer med funktionshinder blir en del av de olika förfaranden inom EU där man använder sig av den öppna samordningsmetoden. Det är särskilt viktigt eftersom handikappolitiken är ett område som i stor utsträckning omfattas av den nationella behörigheten. Sedan Europeiska handikappåret avslutades har tyvärr antalet omnämnanden och målsättningar som rör funktionshindrade minskat och försvunnit från Lissabonagendan.

4.1

Att Europeiska handikappåret 2003 fick så stor framgång beror till stor utsträckning på att man använde sig av en nedifrån och upp-strategi. Kommissionen understryker att handikappåret inleddes och fick stöd av de europeiska handikapporganisationerna, som även i stor utsträckning deltog i förberedelserna och utformningen av evenemanget. Det är en besvikelse att samma strategi inte har använts när man har fattat beslut om senare års verksamhet, och effekterna blir tydliga när det gäller att engagera och väcka intresse både hos målgrupperna och allmänheten.

4.2

Det starka engagemang som handikapporganisationerna visade vid utformningen av informationskampanjen för Europeiska handikappåret måste få en uppföljning och stärkas i samband med Europeiska året för lika möjligheter 2007, eftersom detta omfattar ett stort antal aktörer. Det är viktigt att de olika målgrupperna känner att instrumenten och ramarna motsvarar deras behov och att de kan ta del i evenemangen och bidra till att de blir framgångsrika. Det är även viktigt att det finns tillräckligt med tid för förberedelser från det att beslutet om Europeiska året fattas till det att året officiellt inleds.

4.3

De externa utvärderarna framhöll att det innebar en alltför stor börda att uppfylla de finansiella reglerna för medlemsstaterna och entreprenörerna, men även för Europeiska kommissionen, som skulle ha kunnat investera mer tid i andra initiativ. Europeiska kommissionen bör ta hänsyn till detta vid den pågående översynen av de finansiella reglerna och genomförandebestämmelserna.

4.4

Om man utvecklade indikatorer och övervakningssystem skulle det dessutom bli möjligt för medlemsstaterna att registrera uppgifter om sin verksamhet, vilket skulle resultera i en effektiv övervakning och insamling av information om bästa praxis.

4.5

Europeiska året behöver inte bara innebära ett tillfälle till ökad kunskap eller till olika evenemang, utan kan utgöra en språngbräda för nya initiativ. Europeiska året 2003 har gett upphov till många förväntningar på både nationell nivå och EU-nivå. Det är viktigt att informationskampanjerna leder till fortlöpande insatser samt att det finns en fungerande politik och ett rättsligt ramverk som kan tackla de problem som kan uppstå under evenemangsåret. Resurstillgången är också en mycket viktig fråga när det gäller fortlöpande partnerskap och innovativa projekt som utvecklas i anslutning till evenemanget.

5.1

EESK åtog sig att genomföra ett antal initiativ under Europeiska handikappåret 2003. I denna redogörelse ges en översikt över dessa åtaganden och ett par förslag till framtida åtgärder presenteras.

5.2

EESK inrättade en arbetsgrupp för funktionshinder bestående av en grupp ledamöter och tjänstemän från kommittén med syfte att förbereda och genomföra EESK:s initiativ under Europeiska handikappåret.

5.3

EESK uttalade sitt stöd för Madridförklaringens principer och åtog sig att sprida dem (4). Kommittén antog också flera yttranden och förslag i samband med föreberedelserna och uppföljningen av Europeiska handikappåret 2003 (5), och dessa spreds i stor omfattning till EU-institutionerna och berörda organisationer. Dessutom anordnade EESK två seminarier om sysselsättningen bland funktionshindrade och om utvärderingen av Europeiska handikappåret 2003.

5.4

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén åtog sig att integrera handikapperspektivet i sitt arbete och att beakta de funktionshindrades intressen, rättigheter och skyldigheter i alla yttranden. Även om det fortfarande finns ett stort behov av förbättringar, arbetar EESK i rätt riktning. Handikapperspektivet finns med i en allt större del av EESK:s yttranden och fäster övriga institutioners uppmärksamhet på de funktionshindrades rättigheter.

5.5

EESK antog yttranden om funktionshindrade både på eget initiativ och som en reaktion på meddelanden eller förslag till lagstiftning (6). Bland annat utarbetade kommittén ett yttrande om riktlinjer för integrering och om strukturer för samråd med handikapporganisationer (7). I ett flertal yttranden från kommittén tog man upp handikappfrågor i anslutning till sysselsättning, social integrering och näringslivsfrågor (8). EESK åtog sig även att genomföra en regelbunden utvärdering som kommer att utföras av en arbetsgrupp inom kommittén under 2006.

5.6

Vidare uppfyllde EESK kraven på tillgänglighet vid renoveringen av sina nya lokaler som invigdes i maj 2004. De nya lokalerna gör att EESK kan erbjuda ledamöter och tjänstemän med funktionshinder så gott som fullständig tillgång till lokalerna. Som en följd av detta har det i EESK:s lokaler även hållits seminarier där olika handikapporganisationer deltagit. Detta kan utgöra en förebild för andra EU-institutioner och EU-organ.

5.7

EESK har tagit del av den översyn av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna som gjordes 2003 och som gör det lättare att anställa personer med funktionshinder. Kommittén kan emellertid notera att det krävs mer aktiva insatser för att säkerställa att fler personer med funktionshinder rekryteras.

5.8

EESK vill uppmana Europeiska kommissionen att i samband med Europeiska året för lika möjligheter 2007 göra en utvärdering av ändringarna av tjänsteföreskrifterna med avseende på de funktionshindrades sysselsättning.

5.9

EESK efterlyser dessutom att det inrättas ett praktikantprogram för personer med funktionshinder. Europeiska året för lika möjligheter 2007 vore en lämplig tidpunkt för en översyn.

6.1

EESK har i sina yttranden alltid framhållit att Europeiska handikappårets framgångar bör mätas i de konkreta resultat som uppnåtts.

6.2

EESK beklagar att Europeiska handikappåret inte ledde till att man antog en enhetlig lagstiftning om icke-diskriminering av personer med funktionshinder på samtliga EU:s politikområden.

6.3

Den europeiska handlingsplanen för lika möjligheter som antogs 2003 välkomnades av EESK i ett yttrande från februari 2004. I yttrandet betonade EESK dock att handlingsplanen saknade ambition, och föreslog att Europeiska kommissionen skulle överväga att vidta ytterligare åtgärder (9).

6.4

EESK kan konstatera att kommissionen nyligen har offentliggjort den första tvåårsrapporten om de funktionshindrades situation liksom de nya prioriteringarna under den europeiska handlingsplanens nästa fas (10).

6.5

Rekommendationer bör utarbetas om effekterna av de europeiska strategierna för socialt skydd, sysselsättning och ett livslångt lärande när det gäller personer med funktionshinder. Det är särskilt viktigt eftersom personer med funktionshinder inte omnämns i den nya, stramare Lissabonstrategin eller i de nationella reformprogram som presenterades 2005. I sammanhanget välkomnar EESK arbetsdokumentet om att integrera handikapperspektivet i sysselsättningsstrategin (11) och uppmanar Europeiska kommissionen att göra en utvärdering av genomförandet av detta dokument.

6.6

EESK ser positivt på det brittiska ordförandeskapets förslag till en årlig ministerkonferens om funktionshinder för att främja en politisk diskussion på hög nivå med handikapporganisationerna.

6.7

Europeiska kommissionen bör i samarbete med handikapporganisationerna utveckla ett instrument för utvärdering av EU-lagstiftningen med avseende på frågor som rör funktionshinder samt utforma kurser för tjänstemän inom de olika generaldirektoraten i hur detta instrument skall användas.

6.8

I Amsterdamfördraget förband sig EG att ta hänsyn till personer med funktionshinder när man utarbetar åtgärder med koppling till inre marknaden. Förklaring 22 har tyvärr inte tillämpats, vilket lett till att det uppstått ökade hinder med avseende på varor och tjänster.

6.9

EESK vill uppmana Europeiska kommissionen att lägga fram ett initiativ som kan sammanföra tjänstemän som arbetar med inre marknads-frågor och sakkunniga från handikapporganisationer i syfte att utarbeta en strategisk plan.

6.10

EESK välkomnar det snabba antagandet av förordningen om funktionshindrade flygpassagerare, som kommer att bidra till att minska diskrimineringen av personer med funktionshinder som reser med flyg. Vi välkomnar även ett antal andra lagstiftningsinitiativ på transportområdet som syftar till att främja rättigheterna för personer med funktionshinder.

6.11

EESK anser att tillgänglighet bör vara ett krav i anslutning till de bidrag som EU ger och inom ramen för upphandlingspolitiken.

6.12

EESK följer noggrant förhandlingarna om en internationell konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder. Vi välkomnar EU:s förslag att gemenskapen skall bli part i konventionen, vilket skulle ge skydd åt funktionshindrade i EU, även vad gäller åtgärder från EU-institutionernas och EU-organens sida.

6.13

EESK anser att det finns behov av ytterligare lagstiftning för att tackla diskrimineringen på samtliga EU:s behörighetsområden, och vi ser fram emot resultaten av genomförbarhetsstudien om ytterligare lagstiftningsinitiativ om icke-diskriminering. Vidare är vi övertygade om att ett förslag till ett direktiv om funktionshinder kommer att läggas fram nästa år.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/27

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till att man äntligen inleder en debatt om en gemenskapsmodell för miljömärkningsprogram för fiskeriprodukter.

1.2

Kommittén är beredd att aktivt delta i det arbete som följer.

1.3

Förutom att man bör se till att det sker en nödvändig samordning mellan de enheter inom kommissionen som ansvarar för miljömärkningsfrågor, rekommenderar vi att man säkerställer ett nära samarbete med behöriga internationella organisationer på området, exempelvis FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), WTO (Världshandelsorganisationen), OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), UNCTAD (FN:s konferens för handel och utveckling), ISEAL (International Social and Environmental Accreditation and Labelling) och ISO (Internationella standardiseringsorganisationen).

1.4

Samtidigt bör kommissionen upprätthålla en fortlöpande dialog med företrädare för miljön, arbetsmarknadens parter och särskilt med den berörda sektorn (fiskeri-, bearbetnings- och marknadsföringsbranschen) samt med konsumenterna.

1.5

Eftersom det handlar om en komplex fråga, förordar vi att man för närvarande väljer det tredje alternativet i kommissionens meddelande, det vill säga att gemenskapen fastställer en rad minimikrav för frivilliga miljömärkningsprogram.

1.6

Minimikraven måste emellertid vara tillräckligt stränga och åtföljas av förebyggande bestämmelser och påföljder vid överträdelse.

1.7

Under alla omständigheter bör den miljömärkning som de regionala fiskeriorganisationerna redan har antagit i enlighet med EU:s bestämmelser (exempelvis märkningen ”delfinsäker” avtalet om det internationella programmet för bevarande av delfiner (AIDCP)) (1) respekteras av aktörerna, och dessa bör genomföra tydligt angivna utvecklingsplaner.

1.8

Kommissionen bör ägna särskild uppmärksamhet åt de problem som förorsakas av kostnaderna för miljömärkningen av fiskeriprodukter och säkerställa att kostnaderna fördelas rättvist mellan producenterna, bearbetningsindustrin, marknadsföringsledet och konsumenterna.

2.1

I februari 2004 konstaterade Europeiska unionens råd att man på dagordningen borde föra upp en diskussion om miljömärkning av fiskeriprodukter. I en skrivelse meddelades att man skulle föreslå utgångspunkter för kartläggning av fångstmetoder och fortlöpande spårning av produkterna från fiskebåt till slutkonsument i syfte att säkerställa att principerna om ett ansvarsfullt fiske och en ansvarsfull handel respekteras.

2.1.1

Rådet menade att EU borde inta en ledande ställning i den debatt som förs i olika internationella forum.

2.1.2

Med ovan nämnda meddelande har kommissionen till slut inlett en debatt om gemenskapsåtgärderna när det gäller märkning av fiskeriprodukter, och man har uppmanat övriga EU-institutioner att framföra sina synpunkter i syfte att så småningom kunna lägga fram lagstiftningsförslag och relevanta rekommendationer.

2.1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har alltså i uppdrag att uttala sig om detta initiativ och ta ställning i frågan.

2.1.4

När man i detta yttrande talar om ”fiskeriprodukter” avses även vattenbruksprodukter, vilket inte hindrar att man tar hänsyn till de skilda verksamheternas miljömässiga särdrag.

2.2.1

Kommissionens meddelande är resultatet av en omfattande analys av en situation som är komplex ur både praktisk och rättslig synpunkt, och därför vill Europeiska ekonomiska och sociala kommittén först och främst ge den ansvariga enheten en eloge för dess arbete. Vi vill påminna om att kommittén redan har uttalat sig i allmänna ordalag om några av de specifika frågor som rör miljömärkning av fiskeriprodukter i sitt yttrande om etisk handel och konsumentgarantisystem  (2).

2.2.2

För att placera in debatten i sitt rätta sammanhang bör nämnas att FAO, som är det FN-organ som har behörighet på fiskeriområdet, nyligen (den 11–13 mars 2005) antog ett antal riktlinjer för miljömärkning för fisk och fiskeriprodukter från fiske till havs. Riktlinjerna var föremål för samråd med sakkunniga och utarbetades i oktober 2004 (3). Debatten inom FAO inleddes redan 1998.

2.2.3

I föreliggande yttrande kan vi inte redogöra för samtliga riktlinjer som nämns i föregående punkt. Det bör emellertid påpekas att de innehåller grundläggande minimikrav samt kriterier för att avgöra om ett fiske skall tilldelas miljömärkning, då fiskarna utgör certifieringsenheter. Sammanfattningsvis kan sägas att förutsättningarna är att det finns en uppsättning regler, en administrativ kontrollstruktur samt säkra vetenskapliga uppgifter om befintliga bestånd och om fiskets inverkan på ekosystemet. Dessutom har FAO utarbetat en rad riktlinjer för att fastställa normer för ett hållbart fiske och framför allt i syfte att inrätta effektiva mekanismer för ackreditering och certifiering. Det bör särskilt framhållas att dessa riktlinjer innehåller följande grundläggande villkor för att systemet med miljömärkning skall fungera: insyn, medverkan av de berörda aktörerna, bestämmelser om delgivning, inrättande av ett register, granskning och revidering av förfaranden och bestämmelser, tillräckliga mänskliga och finansiella resurser, krav på redovisning och tillgång till information och system för underhåll, upphävande och tillbakadragande av ackreditering samt därtill hörande reklamationsrättigheter.

2.2.4

Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att miljömärkning är ett relativt nytt fenomen, som i huvudsak används i OECD-länderna (4), och att arbete pågår inom Världshandels-organisationen (WTO). Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) har utarbetat egna metodiska och konceptuella kriterier för säkring av miljökvaliteten med utgångspunkt i en rad normer (ISO 14000). Kommissionen bör i sitt arbete fästa stor vikt vid att de normer som godkänns är enhetliga och förenliga med befintliga internationella riktlinjer och bestämmelser.

2.2.5

Flera medlemsstater och – beroende på hur deras grundlagsmodeller ser ut – ett par lokala och regionala myndigheter har behörighet på området. Vissa har redan utarbetat normer, medan andra håller på att göra det. Därför finns det i Europeiska unionen en mängd olika offentliga, privata, överstatliga, nationella och regionala miljömärkningssystem, vilket kan leda till viss förvirring bland konsumenterna och aktörerna på de olika marknaderna (5).

2.2.6

Med hänsyn till de många olika bestämmelserna och den förvirring som uppstår till följd av miljömärkningen på de olika marknaderna är det nödvändigt att i harmoniseringssyfte anta en övergripande modell.

2.2.7

Europeiska unionen införde en harmoniserad miljömärkning för första gången 1992 i och med att man antog rådets förordning 880/92 av den 23 mars 1992 (6). Förordningen reviderades för fem år sedan och ersattes med nu gällande förordning (7). Därmed fastställdes ett miljömärkningssystem för olika produktkategorier, som dock inte omfattar fiskeriprodukter. Kommissionen bör således noggrant studera möjligheten att utvidga gällande miljömärkning till att även omfatta fiskeri- och vattenbruksprodukter.

2.2.8

Man får inte glömma att debatten om miljömärkning av fiskeriprodukter hålls mot bakgrund av pågående EU-politik. Vi hänvisar främst till gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som antogs genom ett gemensamt beslut av Europaparlamentet och rådet (1600/2002/EG av den 22 juli 2002 (8)), och till gemenskapens handlingsplan för att integrera miljöskyddskraven i den gemensamma fiskeripolitiken (9), där granskningen av miljömärkning av fiskeriprodukter övervägs som en kompletterande åtgärd.

2.2.9

Även om det rör sig om en något annorlunda situation, vill kommittén fästa kommissionens samt övriga institutioners och andra berörda parters uppmärksamhet på att det finns ett exempel på en harmoniserad och enhetlig miljömärkning som utan tvekan kan betraktas som miljövänlig, eftersom den innebär en garanti för att kraven i direktiven om återvinning av förpackningar (10) har uppfyllts. Vi tänker här på den märkning som tillämpas på de flesta återvinningsbara förpackningar i EU:s medlemsstater (symbolen ”Gröna Punkten”). Denna symbol är i själva verket ett registrerat varumärke för ett tyskt aktiebolag som 1996 flyttade sitt huvudkontor till Bryssel. Användningen av denna symbol sker i samarbete med majoriteten av EU:s medlemsstater och länderna utanför EU, samt med de ekonomiska aktörer som medverkar till en god förpackningsåtervinning. För närvarande utgör gemenskapsdirektiv och olika nationella utvecklingsnormer rättslig grund. Alltså skulle man i praktiken kunna införa en enda gemensam symbol med ett klart budskap. Det skulle kunna ske via en privat organisation (Packaging Recovery Organisation Europe sprl) som skulle se till att kriterierna harmoniseras och utvecklas av olika nationella organ i en stor del av medlemsstaterna (11).

2.2.10

Mot bakgrund av ovanstående anser kommittén att debatten om miljömärkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter förs vid ett lämpligt tillfälle. Den bör därför inte försenas, och tidsgränserna för att behandla en så komplex fråga bör inte förlängas i onödan. Debatten bör baseras på FAO:s riktlinjer men också på EU:s egna normer, som bör förbättras i största möjliga utsträckning, och följa en övergripande strategi och ha harmonisering som syfte. Huvudmålen bör vara skydd av miljön och fiskeresurserna samt konsumentservice.

3.1.1

FAO är en organisation med befogenheter på fiskeriområdet och därmed en referens för olika regionala fiskeriorganisationer med anknytning till det aktuella systemet för havsrättsfrågor som gäller sedan Förenta nationernas havsrättskonvention undertecknades. FAO inriktar sig på en märkning av fiskeriprodukter där man fokuserar på att skydda fiskerierna, och man intresserar sig endast indirekt för övriga faser i saluföringen av produkter.

3.1.2

Syftet med arbetet inom övriga internationella organisationer, framför allt WTO (12) och UNCTAD, är däremot att mot bakgrund av avtalet om tekniska handelshinder se till att miljömärkningssystemen inte utgör otillåtna hinder för den internationella handeln eller innebär mindre gynnsamma villkor för utvecklingsländerna (13). Målsättningen för arbetet inom dessa organisationer är att olika stödåtgärder för ett ansvarsfullt fiske, exempelvis miljömärkning, går att förena med de internationella normer som skall förhindra att det inrättas tekniska hinder eller åtgärder med motsvarande verkan inom den internationella handeln. Dessutom uppmärksammar man behovet av samarbete i syfte att ge nödvändigt stöd åt de länder som har mindre tekniska och finansiella resurser att inrätta ett miljömärkningssystem. Kommittén anser därför att miljömärkning av fiskeriprodukter inte i sig utgör ett hinder för den internationella handeln, under förutsättning att märkningsreglerna ställer krav på insyn och marknadstillträde på lika villkor.

3.1.3

Arbetet inom ISO och andra standardiseringsorganisationer är mer inriktat på metoder och bästa praxis i fråga om miljöförvaltning och miljömärkning, och det finns inga dokument där man särskilt behandlar fiskeriprodukternas särdrag.

3.1.4

Det är endast FAO som uteslutande ägnar sig åt miljömärkning av fiskeriprodukter. Vi delar dock kommissionens uppfattning att man när nya beslut fattas inte bara bör ta hänsyn till de internationella organisationernas beslut, utan även till en harmonisering av de olika metoder som uppstått till följd av de olika organisationernas specifika kännetecken och uppdrag.

3.1.5

Mot bakgrund av ovanstående anser EESK att såväl de internationella arbeten som de lagstiftningsförslag som kommissionen så småningom kommer att anta bör ta hänsyn till gemenskapens mycket omfattande regelverk och den erfarenhet som finns inom ramen för EU:s aktuella miljömärkningssystem (samt erfarenheterna av miljömärkningen ”Gröna Punkten”). De enheter som har befogenheter på fiskeriområdet bör därför samordna sin verksamhet med de enheter som har hand om miljön och harmoniseringen av marknaderna, i syfte att förhindra att det uppstår oönskade och onödiga problem och för att undvika sådan miljömärkning som i stället för att bidra till att skydda marknadsaktörerna och slutkonsumenterna leder till större förvirring. Trots de svårigheter som detta innebär, är det önskvärt att kommissionen upprättar en tidsplan så att lagstiftningsförslaget kan presenteras under första halvåret 2006.

3.2.1

Eftersom det inte finns några grundläggande bestämmelser som gör en strikt harmonisering av kriterierna möjlig – vilket kommissionen tydligt påpekar i sitt meddelande – uppstår det olika situationer. Vissa är exempel på god praxis, medan andra utgör exempel på metoder som bör avskaffas.

3.2.2

Vid en granskning av den dokumentation som finns tillgänglig (14) samt av gällande internationella bestämmelser visar det sig att det finns ett flertal situationer där de krav på insyn och rättvisa som är av grundläggande betydelse för varje miljömärkningsprogram inte uppfylls.

3.2.3

I några fall har frivilliga arrangemang uppstått till följd av samarbete mellan olika marknadsaktörer och civila samhällsorganisationer. Dessa organisationer har regler för ackreditering, certifiering och användning av miljömärkning som är tydliga, rättvisa och offentligt tillgängliga och som omfattar fiskeriprodukter i olika länder runt om i världen. De har även rådgivande kommittéer och lämpliga kontrollmekanismer.

3.2.4

I andra fall (som kommissionen tar upp i sitt meddelande) handlar det om helt privata märkningssystem eller logotyper, som antingen är oreglerade eller vars regler inte är offentliga, och där den praktiska tillämpningen långt i från motsvarar bästa praxis på miljömärkningsområdet. Detta illustrerar de skadliga effekterna av en miljömärkning av fiskeriprodukter som står i motsättning till internationell lagstiftning, skapar oönskade hinder för internationell handel och grundar sig på metoder som helt strider mot de rekommendationer som finns när det gäller miljömärkning. Enligt en högt uppsatt ansvarig inom EU uppstår i sådana fall ett monopol i egentlig mening.

3.2.5

Dessa exempel visar att den aktuella situationen, där det är möjligt att inrätta en miljömärkning som saknar rättslig grund eller som till och med strider mot internationella regler och EU:s lagstiftning, inte kan fortsätta särskilt länge eftersom den är ogynnsam för producenterna, konsumenterna och övriga intressegrupper.

3.2.6

När det gäller tonfisk från östra Stilla havet har den regionala fiskeriorganisation som har befogenheter på området, nämligen den interamerikanska tropiska tonfiskkommissionen, godkänt ett avtal om AIDCP:s märkning ”delfinsäker” (15). Europeiska unionen uttalade sitt stöd för detta avtal i rådets beslut 1999/337/EG av den 26 april 1999 (16). Genom detta avtal införs en miljömärkning som stöds av EU och som för närvarande diskuteras i Europaparlamentet (17).

3.2.7

Man bör ta hänsyn till denna speciella situation i samband med granskningar och lagstiftningsförslag på området. I de fall som en regional fiskeriorganisation med befogenheter avseende ett visst fiskeriföretag marknadsför en egen miljömärkning mot bakgrund av FAO:s principer, bör Europeiska unionen för det första delta i arbetet med att säkerställa att metoderna för certifiering och utfärdande motsvarar de uppställda kraven, och för det andra överväga om användningen av sådan märkning bör ingår i EU:s normer samt se till att sådan märkning som strider mot EU:s specifika normer förbjuds.

3.2.8

Kommittén anser att privata miljömärkningssystem för fiskeri- och vattenbruksprodukter bör underkastas strikta kriterier för ackreditering och oberoende certifiering. Det lagstiftningsförslag som kommissionen skall utarbeta bör inbegripa en offentlig förteckning över fiskeri- och vattenbruksprodukter som är tillgänglig för alla berörda inklusive marknadsaktörerna, och som gör det möjligt att veta vilka märkningssystem som uppfyller de lagstadgade villkoren.

4.1.1

Det bör göras en tydlig åtskillnad mellan miljömärkningen och de allmänna bestämmelserna om märkning av livsmedelsprodukter. Miljömärkning garanterar inte i sig att normerna efterlevs (vilket i alla händelser kan krävas, även i fråga om omärkta produkter) utan säkerställer snarare en hög miljöskyddsnivå, som bland annat inbegriper ett ansvarsfullt fiske, bevarande av beståndet av de produkter som är miljömärkta samt en minimering av skadorna på den biologiska mångfalden och den marina miljön i allmänhet.

4.1.2

Miljömärkning av fiskeriprodukter – liksom av andra utvunna produkter och vattenbruksprodukter – kan tilldelas såväl icke bearbetade produkter (hel färsk eller djupfryst fisk) som bearbetade fiskeriprodukter, antingen det rör sig om frysta, saltade, konserverade, förkokade eller färdiglagade produkter. I det första fallet bör miljömärkningen utgöra en garanti för att de fångstmetoder som fiskarna använder sig av uppfyller inte bara fiskeriernas kontrollnormer utan även FAO:s uppförandekodex för ansvarsfullt fiske. I det andra fallet bör miljömärkningen av fiskeriprodukter säkerställa att tillämpningen av bestämmelserna om spårning av livsmedel verkligen innebär att de bearbetade och marknadsförda produkter som når konsumenterna har tillverkats av fisk som har gjort sig förtjänt av miljömärkningen.

4.1.3

För att lyckas genomföra ett miljömärkningssystem för fiskeriprodukter räcker det inte med en allmän lagstiftningsram. Det behövs dessutom en tydlig mekanism för ackreditering av certifieringsorgan, tilldelning av miljömärkning, konfliktlösning, tillsyn samt sanktioner vid missbruk eller bristande respekt. Man bör också göra åtskillnad mellan miljömärkta fiskerivaror och fiskerivaror i allmänhet.

4.1.4

EESK anser att den tydliga mekanism som nämns i punkt 4.1.3 borde vara den förteckning som man nämner i punkt 3.2.8. Såväl när det gäller normerna som förteckningen bör man se till att insyn är en av de viktigaste komponenterna. Tillsammans med konsumentinformation bör den kunna bidra till att nödvändig tillit skapas i syfte att minska den skillnad som för närvarande råder mellan andelen konsumenter som är intresserade av miljöaspekterna när det gäller de varor som de köper (för närvarande cirka 44 %) och den andel som verkligen låter detta intresse komma till uttryck när de handlar (för närvarande cirka 10 %).

4.1.5

De uppgifter som återges i den tidigare nämnda Ever-rapporten samt den ståndpunkt som Europêche/Cogeca (18) antar i sitt meddelande om den fråga som behandlas i föreliggande yttrande ger upphov till en viss pessimism när det gäller sannolikheten för att miljömärkningen i allmänhet och den miljömärkning som tillämpas när det gäller fiskeriprodukter i synnerhet kommer att innebära mervärde för producenterna och öppen och saklig information till konsumenterna. Vid sidan av kampen mot hungersnöden håller emellertid miljöskydd i dess vidaste bemärkelse på att bli en av mänsklighetens största utmaningar för närvarande. Det är därför viktigt att Europeiska unionen försöker inta en ledande ställning i den process som gör det möjligt för ansvarstagande konsumenter att urskilja och välja produkter som utvunnits, bearbetats och marknadsförts med respekt för miljöskyddskriterierna.

4.1.6

Kommittén har informerats om den ståndpunkt som Världsnaturfonden (WWF) formellt har intagit, och vi ser positivt på att denna – bortsett från olika syn på vissa områden – i stora drag sammanfaller med åsikterna i detta yttrande, framför allt när det gäller att få till stånd stränga bestämmelser med avseende på miljömärkningen av fiskeriprodukter.

4.1.7

Kommittén anser att man i den lagstiftning som kommissionen föreslår framför allt bör beakta att miljömärkningen kan innebära ett mervärde för fiskerisektorn och att kostnaderna kan läggas på handelsledet utan att villkoren för konsumenterna för den skull försämras. Miljömärkningen av fiskeriprodukter skulle kunna utgöra ett instrument för att göra yrkesfiskarna och företagen medvetna om att det krävs en hållbar fiskeri- och vattenbruksnäring i syfte att bevara de resurser som utgör själva underlaget för fiskeriverksamheten och den efterföljande handelskedjan.

4.1.8

Kommittén vill för kommissionen påpeka att miljömärkningen av fiskeri- och vattenbruksprodukter medför kostnader som bör sugas upp av produktionskedjan innan produkterna når konsumenterna. De små och medelstora företagen och aktörerna i utvecklingsländerna kan under vissa förhållanden få problem med tillgången till miljömärkning. Därför bör den framtida lagstiftningen innehålla interventionsmekanismer som involverar producentorganisationer, fiskarorganisationer och partnerskapsavtal. En effektiv miljömärkning kräver under alla omständigheter stora insatser i form av utbildning och information. Därför anser kommittén att de offentliga myndigheterna bör stå för finansieringen av informationsinsatser och medvetandehöjande åtgärder riktade till aktörerna och konsumenterna.

4.1.9

Varje insats från EU:s sida på detta område bör därför betraktas som ett första steg. Insatsen bör emellertid vara tillräckligt ambitiös för att det skall kunna skapas

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/32

1.1

EESK håller med parlamentet om att en större representation av kvinnor i de beslutsfattande strukturerna i EU:s sociala och ekonomiska intressegrupper är en viktig fråga. EESK stöder parlamentets anmodan till de berörda nationella organisationerna och deras förbund, liksom till Europeiska kommissionen, att alltmer systematiskt ägna sig åt denna fråga. Europaparlamentet har uppmanat Europeiska kommissionen att börja sammanställa uppgifter och upprätta en databas över kvinnors representation i de beslutsfattande organen i EU:s ekonomiska och sociala intressegrupper. Kommittén noterar att detta arbete nu har inletts och anser att Europeiska institutet för genusfrågor och Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor kan lämna ett värdefullt bidrag. När det gäller indikatorerna noterar kommittén att kommissionen för närvarande arbetar med de nio frågor som det italienska ordförandeskapet formulerade 2003.

1.2

Parlamentet har i sin analys koncentrerat sig huvudsakligen på arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Det verkar som om utvecklingen i arbetstagarorganisationerna varit mer positiv än vad som framgår av parlamentets resolution och betänkande. För att man skall kunna göra en riktig bedömning av situationen och utvecklingen på arbetsgivarsidan liksom i andra ekonomiska och sociala intressegrupper verkar det å andra sidan som om man måste bli mer medveten om att de berörda organisationerna fungerar på ett annat sätt än organisationer där medlemmarna utgörs av fysiska personer.

1.2.1

Alla ekonomiska och sociala intressegrupper som är representerade inom EESK har sina egna särdrag. Strategier som får positiva effekter i en typ av organisationer medför inte nödvändigtvis liknande resultat i andra.

1.2.2

Det är därför med intresse som kommittén tagit del av den ram för åtgärder för jämställdhet mellan könen som utarbetats av EFS, Unice/UEAPME och CEEP, framför allt den prioritering som frågan om kvinnors roll i beslutsprocessen ges i dessa organisationer. Kommittén ser med intresse fram emot de årliga nationella och europeiska framstegsrapporter som aviserats.

1.3

Liksom parlamentet stöder EESK EU:s politik när det gäller ett balanserat deltagande av män och kvinnor i beslutsprocessen. EESK håller med parlamentet om att man måste visa prov på en genuin politisk vilja för att förändringar skall kunna genomföras och en balanserad representation kunna uppnås. I många organisationer, även utanför arbetsgivarnas och arbetstagarnas krets, finns de facto denna politiska vilja. EESK rekommenderar att alla företrädda organisationer regelbundet informerar kommissionen om resultaten av sina åtgärder, att kommissionen i nära samarbete med de europeiska förbunden utvecklar nämnda databas och, som ett komplement till det italienska ordförandeskapets första ansats 2003, fastställer lämpliga indikatorer för att öka kvinnors inflytande i sociala och ekonomiska beslutsfattande organ.

1.4

I organisationer som sänder representanter till nationella och internationella forum och, i förekommande fall, till den sociala dialogen är styrelsenivån helt klart en nivå som förtjänar särskild uppmärksamhet. Men organisationer som vill bidra till en bättre representation av kvinnor måste också se till den nivå där politiken utformas och från vilken många organisationer redan nu rekryterar delegater.

1.5

Separata strukturer och hjälpstrukturer liksom nätverk av kvinnlig personal och kvinnliga medlemmar har lämnat ett betydande bidrag till positiva förändringar i vissa organisationer. Även om dessa instrument inte nödvändigtvis överallt och alltid utgör ett universalmedel anser EESK att det är värt att lansera dem ytterligare och på bred front, också med hänsyn till frågan om organisationens externa representation.

1.6

Fortbildning/utbildning och möjligheter att kombinera arbete och omsorg tycks vara de bäst lämpade strategierna för att förbättra kvinnors karriärmöjligheter i de berörda organisationerna. Det är fortfarande mycket viktigt att denna politik stimuleras av de enheter inom kommissionen som har utvecklat åtgärder för att bekämpa diskriminering och främja införlivandet av ett jämställdhetsperspektiv. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer har en viktig roll att spela i samband med att denna politik genomförs.

1.7

Många experter förespråkar kvotering. När det gäller kvoteringssystem som har visat sig verksamma i politiken och inom samhällsorganisationer i vissa länder, bör dock de berörda organisationerna och kommissionen noggrant undersöka hur och i vilken utsträckning de fungerar.

1.8

Kommittén skulle gärna se att medlemsstaterna strävar efter att minst 30 % av de kandidater som nomineras till EESK-ledamöter utgörs av det underrepresenterade könet under kommande mandatperiod (2006–2010), och att siffran höjs till 40 % under mandatperioden därefter (nominering sker på förslag av intressegrupper inom näringsliv och samhälle).

1.9

EESK kommer att se över resultaten av den nyss slutförda undersökningen under 2006/2007, i samband med att nästa mandatperiod inleds. Detta är också ett tillfälle att se om det råder stora skillnader mellan politiken och arbetsmetoderna i de nya och de gamla medlemsstaternas organisationer. Kommittén föreslår att parlamentet vid denna tidpunkt också gör en ny översyn av den rådande situationen mot bakgrund av sin resolution och sitt betänkande från år 2002.

2.1.1

I januari 2003 bad Europaparlamentet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om kvinnors representation bland arbetsmarknadens parter i EU (1). Syftet med denna begäran var att få in kompletterande uppgifter till den statistik som Europaparlamentet hade att tillgå vid utarbetandet av sin resolution och sitt betänkande om ”Kvinnors representation bland arbetsmarknadens parter i EU” (2002/2006 INI) och att få rekommendationer om vilken strategi man bör följa för att öka representationen av kvinnor inom dessa ”arbetsmarknadsparters” olika organ.

2.1.2

Europaparlamentet hade i sin resolution konstaterat att kvinnor var underrepresenterade i de organ och strukturer via vilka arbetsmarknadens parter kommunicerar med varandra i frågor som rör socialpolitiken, och att man behövde program och strategier för att uppnå en jämnare representation. Parlamentet anmodade Europeiska kommissionen och de ekonomiska och sociala intressegrupperna att systematiskt sammanställa relevanta data och att vidta lämpliga åtgärder i syfte att öka kvinnors inflytande i sociala och ekonomiska beslutsfattande organ, inte enbart genom ökad representation inom dessa organ utan också genom att jämställdhetsperspektivet införlivas i politiken.

2.1.2.1

Parlamentet förklarade i detta sammanhang att det inte räckte med icke-bindande intresseförklaringar och att det inom de organisationer där arbetsmarknadsparterna möts krävs en genuin politisk vilja för att genomföra förändringar och uppnå en jämn fördelning mellan kvinnor och män i representationssammanhang.

2.1.3

Parlamentet riktade sig inte till EESK i sin resolution eller i sitt betänkande.

2.1.4

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är den mest representativa församlingen av företrädare för sociala och ekonomiska intressegrupper (”det organiserade civila samhället”) inom EU. Även om kommittén inte har till uppgift att ge råd till de företrädda organisationerna i fråga om deras politik rörande kvinnors representation i beslutsfattande organ eller deras jämställdhetspolicy, kan man utan tvivel säga att kommitténs sammansättning till viss del återspeglar denna politik. Enligt parlamentet är EESK en av de organisationer där socioekonomiska intresseorganisationer möts och ett av de organ och en av de strukturer inom vilka dessa parter rådgör med varandra om socialpolitiken. Kommitténs ledamöter är därför bra källor för den typ av information och råd som Europaparlamentet begär.

2.2.1

EESK delar parlamentets uppfattning att kvinnors representation i de beslutsfattande strukturerna i EU:s sociala och ekonomiska intressegrupper är en viktig fråga. Kommittén instämmer också i att en bättre statistisk grund och mer information om politiska åtgärder från dessa organisationer är viktiga förutsättningar för att man skall kunna genomföra EU-politiken vad gäller en jämn fördelning av män och kvinnor i beslutsprocessen.

2.2.1.1

EESK konstaterar att Europeiska kommissionen börjat samla in relevanta uppgifter. Man har också börjat upprätta den databas som parlamentet begärt och fastställa de indikatorer som krävs för att öka kvinnors inflytande i sociala och ekonomiska beslutsfattande organ i EU. Kommissionen anser för övrigt att det är svårt att få tillgång till uppgifter om intresseorganisationer. Europeiska institutet för genusfrågor kommer förhoppningsvis att kunna bidra till detta i framtiden, på samma sätt som Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor gör i dag.

2.2.1.2

Utöver detta bör kommissionen fortsätta att utveckla allmänna riktlinjer för att bereda vägen för ett ökat kvinnligt deltagande i beslutsfattandet, till exempel genom åtgärder för att bekämpa den diskriminering i arbets- och yrkesliv som fortfarande förekommer och genom att göra det lättare att förena arbete och omsorg i EU:s medlemsstater samt genom åtgärder för likabehandling och jämställdhet på arbetsplatsen.

2.2.2

EESK stöder på det hela taget de krav och önskemål som parlamentet har framfört till arbetsgivare, arbetstagare och det organiserade civila samhället som helhet inom EU. Kommittén har behandlat de flesta av dem i en undersökning baserad på ett frågeformulär som under 2003 sändes ut till samtliga (vid den tiden) 222 ledamöter (2). Frågeformuäret fylldes i av 107 ledamöter vilket gav en svarsprocent på närmare 50 % (3).

2.2.2.1

Svaren var ganska jämnt fördelade mellan EESK:s tre grupper: 34 % från grupp I (arbetsgivare), 31 % från grupp II (arbetstagare) och 34 % från grupp III (övriga intressegrupper).

2.2.2.2

Andelen kvinnor inom kommittén uppgick vid denna tid till 23 % (4).

2.2.2.3

Organisationer med en hög andel kvinnliga representanter bland medlemmarna är förmodligen något överrepresenterade bland svaren. Detta kan ha lett till en något snedvriden bild av verkligheten som mer ”kvinnovänlig” än den i själva verket är.

2.2.3

Undersökningen inriktades i tur och ordning på vilken typ av organisation som representerades, dess ledarskapsstrukturer, om organisationen fanns representerad i nationella och internationella organisationer och forum, förekomsten av kvinnor i organisationen och eventuell jämställdhetspolicy.

2.2.4

Dessutom granskades befintligt material som kommit fram via en hearing med sakkunniga om situationen och erfarenheterna i Belgien, Spanien och de skandinaviska länderna samt material som tillhandahållits av EESK-ledamöter. Materialet var dock huvudsakligen inriktat på fackföreningarna. Liksom i parlamentets resolution och betänkande var faktabasen för uttalanden om arbetsgivarna svag, och det fanns nästan ingen information om andra organisationer att tillgå (5).

2.2.5

Undersökningen och det extra material som togs med i beräkningen stärkte det första intrycket av parlamentets resolution, nämligen att a) den statistiska grunden verkligen är mycket svag; det enda undantaget utgjordes av fackföreningarna, men i detta fall lyckas inte materialet återspegla de positiva svängningar som har skett under den senaste tiden (6), och b) att det inte är lätt, om än inte problematiskt, att jämföra uppgifter om olika typer av organisationer, t.ex. organisationer vilkas medlemmar utgörs av fysiska personer (såsom fackföreningar) och organisationer vilkas medlemmar också är organisationer (såsom företag). Skilda organisatoriska särdrag (i t.ex. lantbruksorganisationer och små och medelstora företag) kan kräva olika sätt att analysera frågan om en jämn fördelning i fråga om mäns och kvinnors representation. Man måste också konstatera att en låg representation av kvinnor i beslutsfattande organ inte nödvändigtvis behöver betyda att organisationen inte ägnar sig åt jämställdhetspolicy.

2.2.6

En punkt som kritiserades i parlamentets resolution var att den enbart fokuserade på representationens kvantitativa aspekter och att man förbisåg de kvalitativa aspekterna på det arbete med att dra upp riktlinjer för organisationernas verksamhet där kvinnor ibland spelar en större roll än vad den formella representationen kanske låter förmoda. Även om det inte råder några tvivel om hur viktiga de kvalitativa aspekterna är, har kommittén beslutat att inte ägna dessa någon mer ingående behandling. Däremot har vi tagit upp frågan om kvinnors representation i de organ där politiken utformas. De sociala och ekonomiska intressegrupperna och deras europeiska förbund samt Europaparlamentet och Europeiska kommissionen skulle behöva ägna större uppmärksamhet åt detta slags kvalitativa aspekter på arbetet med att utforma politiken.

2.2.7

Genom att studera relevanta strategier och arbetsmetoder inom de sociala och ekonomiska intressegrupperna i EU har EESK valt ett integrerat synsätt för att analysera representationsproblematiken (dvs. att göra det på nationell nivå, EU-nivå – inklusive den sociala dialogen – och internationell nivå).

2.2.7.1

De europeiska företagsråden har inte beaktats i undersökningen. Detta skulle ha krävt en stor enskild forskningssatsning för vilken andra är bättre rustade än EESK (7).

2.2.8

Kommittén önskar hänvisa till den ram för åtgärder för jämställdhet mellan könen från den 1 mars 2005 som utarbetats av EFS, Unice/UEAPME och CEEP och där främjande av kvinnors roll i beslutsfattandet är en av de fyra prioriteringarna.

2.3.1

Nästan hälften av de två grundtyper av organisationer som företräds inom EESK (paraplyorganisationer av olika slag å ena sidan och organisationer baserade på individuellt medlemskap å andra sidan) har en hög andel kvinnliga medlemmar (40 % eller mer). Endast 10–15 % återfinns i kategorin låg andel kvinnliga medlemmar (0–19 %). I genomsnitt är andelen kvinnliga medlemmar i de företrädda organisationerna 36 %. (Observera ovanstående kommentar om att andelen kvinnliga medlemmar i EESK var 23 % vid tiden för undersökningen.)

2.3.2

Kvinnor i dessa organisationer återfinns oftast på poster där riktlinjer för organisationernas verksamhet dras upp, mer sällan som delegater till organisationens kongress eller i ledningsgrupper och mest sällan i styrelser.

2.3.3

Detta är sannolikt en viktig förklaring till den relativt låga procentandelen kvinnliga ledamöter i EESK, eftersom dessa vanligen kommer från styrelser.

2.3.4

Det stämmer att de organisationer som skickar en hög andel kvinnliga representanter till EESK snarare hämtar dem från poster där riktlinjer för organisationens verksamhet dras upp eller finner andra typer av arrangemang (t. ex. blandad representation) än att endast rekrytera dem från organisationens högsta interna beslutsfattande nivå.

2.3.5

När det gäller representation vid nationella eller internationella forum föredrar organisationerna en blandad representation. Representation med styrelseledamöter kom i detta avseende på andra plats.

2.3.6

En stor del (ungefär en fjärdedel) av de organisationer som finns företrädda inom EESK deltar inte i kommittén för social dialog. Av de organisationer som ingår i denna kommitté använder sig cirka en tredjedel av en blandad form av representation eller sänder representanter från sina styrelser.

2.3.7

En strategi för att uppnå en mer balanserad representation av kvinnor i beslutsfattande organ, så som det definieras av parlamentet, skulle kunna vara att man upprättar särskilda organ för kvinnor inom organisationen. Samtidigt påpekar parlamentet att dessa organ ofta inte blir mer än symboler eller isolerade debattforum. Europaparlamentet anser därför att sådana organ inte får isolera kvinnorna från beslutsprocessen utan snarare bör involvera dem och göra det lättare för dem att delta i den. Kommittén instämmer i denna ståndpunkt.

2.3.7.1

Europaparlamentet betonar också den stora vikten av mentorskap och nätverksbildning inom organisationer för att kvinnor skall kunna förbereda sig för ledande positioner.

2.3.8

Endast en minoritet (33 %) av de organisationer vilkas företrädare svarat på enkäten har en separat organisation eller en hjälporganisation för kvinnliga medlemmar. I de flesta fall finns dessa strukturer representerade i organisationernas styrelser, och ungefär hälften av dem har andra kanaler för inflytande i organisationerna. I 15 % av organisationerna har kvinnlig personal på poster där riktlinjer för organisationernas verksamhet dras upp skapat nätverk. De två systemen fungerar sida vid sida i 4 % av organisationerna (dvs. separata organisationer eller hjälporganisationer och nätverk).

2.3.8.1

Separata organisationer och nätverk återfinns huvudsakligen (50–75 %) i organisationer som tillhör grupp II (dvs. fackföreningar). I grupp III är motsvarande siffra 19–39 % och i grupp I är detta fenomen betydligt mer sällan förekommande (6–19 %). Hjälporganisationer är inte ovanliga i lantbruksorganisationer (33 %) och förekommer i cirka 10 % av konsument- och hälsoorganisationerna.

2.3.9

När det gäller strategier för att förbättra kvinnors karriärmöjligheter, i synnerhet för att förbereda dem för ledande positioner, rapporterade 46 % av enkätdeltagarna att deras organisationer hade sådana strategier. Populärast var fortbildning (26 %), åtgärder för att underlätta kombination av arbete och familjeliv (22 %) och observationer/jämförande studier (19 %). Endast en fjärdedel av organisationerna erbjuder dock sådana åtgärder för att underlätta kvinnors karriärmöjligheter.

2.3.10

Kvinnliga arbetstagare ägnas också särskild uppmärksamhet i statistiska sammanställningar över förekomsten av kvinnor i organisationerna. Närmare hälften (48 %) av de representerade organisationerna rapporterade att de gör sådana sammanställningar och att de uppdaterar dem årligen (67 %).

2.3.10.1

Organisationerna i grupp II är helt klart de som är mest aktiva (betydligt över 50 %) på detta område. Därefter kommer organisationerna i grupp III med ungefär en tredjedel. Procentsatserna för grupp I är låga. Här kan vi konstatera en anmärkningsvärd skillnad mellan den mycket låga procentsatsen för rapporterade statistiska uppgifter (1 %) och procentsatsen för rapporterade strategier för att underlätta kvinnors karriärmöjligheter (11 %).

2.3.11

I 75 % av de 61 nämnda fall där strategier för att förbättra kvinnors karriärmöjligheter fanns meddelade enkätdeltagarna att dessa genomförts med framgång. 40 organisationer hade en avdelning eller en tjänsteman med ansvar för jämställdhetspolicyn. I hälften av fallen motsvarade denna ansvarsuppgift en heltidstjänst.

2.3.11.1

Framgång i form av en ökning av antalet kvinnor i ledande ställning rapporterades i 49 % av fallen. I 46 % av fallen rapporterades en ökning av antalet kvinnor på poster där riktlinjer för organisationens verksamhet dras upp.

2.3.12

Fackföreningar (grupp II) har ofta en jämställdhetspolicy (68 %). Motsvarande procentsats för grupp III är 25 % och för grupp I 5 %.

2.3.13

Ett antal organisationer (33 medlemmar) menade att frågorna om strategier för att förbättra kvinnors karriärmöjligheter och jämställdhetsintegrering inte var relevanta för dem.

2.3.14

Andelen manliga/kvinnliga representanter i EESK:s organisationer tycks vara starkt knuten till motsvarande representation på internationell nivå, mycket mindre till andelen män och kvinnor som deltar i den sociala dialogen och inte alls till andelen manliga/kvinnliga representanter i nationella forum.

2.3.15

Om man beaktar det faktum att de svarande i grupp I angav att den manliga/kvinnliga andelen representanter i deras organisationer uppgick till 30 % är denna andel relativt hög inom EESK (35 %) och betydligt högre än motsvarande siffror för grupp II (25 % jämfört med 40 % i den egna organisationen) och grupp III (27 respektive 65 %).

2.3.16

En hög andel kvinnliga representanter i EESK betingas enligt undersökningen i stor utsträckning av andelen män/kvinnor på ledande poster i organisationerna (jämför punkterna 3.2 och 3.3 ovan). Parlamentet har uppmanat arbetsmarknadens parter (de socioekonomiska intresseorganisationerna) ”att se över sina representationsmekanismer och urvalsprinciper och se till att det blir balans mellan kvinnor och män i deras representation, samt att skriva in denna princip i sina stadgar” (8).

2.3.16.1

I samband med frågan om andelen män/kvinnor i beslutsfattande organ ställde EESK i undersökningen också en fråga om förfarandena för rekrytering av styrelsemedlemmar. Adjungeringsförfarandet visade sig vara det för kvinnor mest ofördelaktiga, följt av ett förfarande där styrelserna utses av förbunden. Förfaranden med mer positiva resultat nämndes av alltför få av enkätdeltagarna för att kunna medge några solida slutsatser.

2.3.17

När det gäller frågan att sätta genomsnittet för manlig/kvinnlig representation i beslutsfattande organ i relation till olika strategier för att öka kvinnors karriärmöjligheter kom man fram till att endast kvantitativa mål verkar resultera i en stark kvinnlig representation. Dubbla kandidaturer och kvotering (som ofta har en framträdande plats i den politiska debatten i EU) nämndes sällan av enkätdeltagarna.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/37

1.1

Förslagets syfte är att utvidga EUMC:s (Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet) mandat och upprätta Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, i enlighet med Europeiska rådets beslut av den 13 december 2003.

1.2

Huvudskillnaden mellan den nuvarande lagstiftningen och det föreliggande förslaget är att räckvidden i förslaget utvidgas från enbart rasism och främlingsfientlighet – utöver det regelverk som erkänns av FN, ILO och Europarådet – till att omfatta alla områden av de grundläggande rättigheterna som anges i stadgan, vilket dock inte påverkar de områden som redan täcks av andra gemenskapsbyråers verksamhet.

1.3

Byrån kommer att behandla grundläggande rättigheter i anslutning till genomförandet av EU-lagstiftningen, såväl i medlemsstaterna som i de kandidatländer och potentiella kandidatländer som deltar i byråns verksamhet. Dessutom kan kommissionen uppdra åt byrån att lägga fram upplysningar och analyser om tredjeländer med vilka EU har slutit associeringsavtal eller avtal som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter, eller har inlett eller planerar att inleda förhandlingar om ett sådant avtal.

1.4

Byråns syfte är att ge stöd och experthjälp i fråga om grundläggande rättigheter till gemenskapens och medlemsstaternas institutioner, organ och myndigheter, för att hjälpa dem att till fullo respektera de grundläggande rättigheterna när de vidtar åtgärder eller utövar verksamhet inom sina behörighetsområden.

1.5

Byrån kommer i full självständighet att på olika temaområden samla in och bedöma uppgifter om vilka konsekvenser EU:s åtgärder får för de grundläggande rättigheterna och om god praxis när det gäller att respektera och främja dessa rättigheter; göra utlåtanden om utformningen av politiken rörande de grundläggande rättigheterna; öka allmänhetens medvetenhet om samtliga texter och lagstiftningsinstrument som EU hänvisar till och främja dialog med det civila samhället; samt samordna verksamheten och bilda nätverk med olika aktörer när det gäller grundläggande rättigheter. Byrån kommer inte att ha några strukturer för att behandla klagomål.

1.6

Enligt förslaget ges byrån rätt att bedriva verksamhet på de områden som avses i avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen.

2.1

Kommittén välkomnar Europeiska rådets beslut att inrätta Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (nedan kallad ”byrån”) i syfte att stärka de metoder och principer för unionen som anges i EU-fördragets artikel 6. En mekanism kommer att inrättas för övervakning av de grundläggande rättigheterna i EU. Den kan användas för att förbättra samordningen av medlemsstaternas politik för grundläggande rättigheter. Kommittén ställer sig positiv till stora delar av kommissionens förslag, särskilt följande:

2.2

Kommittén välkomnar skäl 2 i ingressen till förslaget till förordning, där man lyfter fram de befintliga rättigheternas omfattning när det gäller att skydda medborgare och icke-medborgare inom EU: ”I Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter bekräftas rättigheterna så som de framgår av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och internationella förpliktelser, fördraget om Europeiska unionen, gemenskapsfördragen, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, de sociala stadgor som undertecknats av gemenskapen och Europarådet och den rättspraxis som utvecklats av Europeiska gemenskapernas domstol och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.”

Kommittén anser att man måste upprätta en lämplig balans mellan å ena sidan säkerhetsfrågor – särskilt åtgärder för att bekämpa terrorismen – och å andra sidan skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inom EU. Efter 11 september och de senare bombdåden i Madrid och London kan de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna komma att äventyras av de nya åtgärder som medlemsstaterna antar för att bekämpa terrorismen. En av de största svagheterna inom det europeiska säkerhetssamarbetet är att denna politik ligger utanför gemenskapens ram och i huvudsak utformas enligt den mellanstatliga modellen (EU:s tredje pelare). EU:s roll är därför mycket begränsad. Detta leder till bristande insyn i beslutsprocessen i och med att Europaparlamentet och EG-domstolen utesluts från samarbetet. En utsträckning av den nya byråns befogenheter till att omfatta EU:s tredje pelare (avdelning VI i EU-fördraget) skulle vara en nyckelfaktor när det gäller att upprätthålla en god balans mellan frihet, säkerhet och rättvisa i unionens politik (1).

2.3

Kommittén inser värdet av den sakkunskap och de befintliga kontrollmekanismer som finns inom Europarådet när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive de sociala rättigheter som kan göras gällande i den reviderade europeiska sociala stadgan. Vi erkänner också den behörighet som Europarådet och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har när det gäller hantering av kränkning av mänskliga rättigheter i enlighet med olika konventioner och internationell rätt där byrån inte har en sådan behörighet. Därför är solidare samordning och samarbete mellan byrån och Europarådet av yttersta vikt.

Byrån bör, liksom EG-domstolen i sina utlåtanden och avgöranden, utgå från internationella texter vid tolkningen och tillämpningen av EU:s primär- och sekundärrätt.

Kommittén upprepar sitt krav på att EU skall ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och till Europarådets reviderade sociala stadga när man skaffat sig den nödvändiga behörigheten.

2.4

Kommittén ser med stor oro på att förslaget till förordning inte främjar eller stöder en bred representation från det organiserade civila samhället i den nya byråns styrelse och i forumet för grundläggande rättigheter (nedan kallat ”forumet”). Detta strider mot innehållet i vitboken om styrelseformerna i EU, där följande anges: ”Det civila samhället är av stor betydelse för att framföra medborgarnas önskemål och för att erbjuda tjänster som svarar mot människors behov … Det civila samhället ser i ökad utsträckning Europa som en möjlig väg att förändra politikens inriktning och samhället. Det finns här en verklig möjlighet att bredda debatten om Europas roll, en chans att mer aktivt involvera medborgarna i arbetet för att uppnå unionens mål. De kan erbjudas en möjlighet att i strukturerad form uttrycka respons, kritik och protester.”  (2)

2.5

Styrelsen och forumet bör inte bara bestå av jurister och akademiker. De bör inrymma människor med bredare erfarenheter, särskilt från icke-statliga organisationer, arbetsmarknadsparter samt organisationer för olika kulturella, religiösa och humanistiska inriktningar som förespråkar och försvarar socialt utestängda och missgynnade samhällsgruppers sociala rättigheter.

3.1.1

Man skulle kunna hävda att artikel 308 i EG-fördraget, kompletterad med ett rådsbeslut enligt avdelning VI, inte räcker för att säkerställa att byrån får befogenheter på de områden som omfattas av EU-lagstiftningen. Artikel 308 i EG-fördraget innebär att gemenskapen (inte unionen) ges rätt att enhälligt besluta om att vidta lämpliga åtgärder för att förverkliga något av gemenskapens mål, i de situationer då EG-fördraget inte innehåller de nödvändiga befogenheterna. Det är ett allmänt mål för gemenskapen att se till att de grundläggande rättigheterna till fullo respekteras och skyddas i dess egen verksamhet, men i fördraget föreskrivs inga särskilda befogenheter för detta.

3.1.2

Enligt förslaget till rådsbeslut ges byrån därför rätt att bedriva verksamhet på de områden som avses i avdelning VI av fördraget om Europeiska unionen.

3.1.3

Kommittén understryker att skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör unionens gemensamma värden och mål så som de formuleras i artikel 6.4 i EU-fördraget: ”Unionen skall se till att den har de medel som den behöver för att nå sina mål och genomföra sin politik.” Kommittén uppmanar därför rådet att ge byrån den starkast möjliga rättsliga befogenhetsgrunden genom att förankra den i artikel 6.4, så att byrån får de befogenheter som krävs för att fullgöra sitt uppdrag.

3.2.1

Kommittén rekommenderar att man i artikel 2 under rubriken ”Syfte” infogar ett avsnitt med innebörden att ett av byråns mål skall vara att formulera rekommendationer som berörda institutioner, organ, kontor och byråer inom gemenskapen och dess medlemsstater kan använda när de vidtar åtgärder och utformar handlingsplaner i fråga om de grundläggande rättigheterna. Dessutom skall byrån informera om möjligheterna för det nationella byråerna för mänskliga rättigheter att väcka talan och vidta rättsliga åtgärder för att ge möjlighet till upprättelse åt individer eller grupper som diskrimineras genom lagstiftning eller praxis i länder som inte respekterar rättsstatsprincipen.

Byrån bör årligen utarbeta en rapport om genomförandet av de grundläggande rättigheterna i EU och återkommande rapporter om sina kontakter med internationella institutioner, framför allt på områdena för handel och utvecklingsstöd, samt om associeringsavtalen och Cotonouavtalet.

3.2.2

Kommittén rekommenderar också att byrån i förekommande fall skall kunna uppmanas av Europaparlamentet, rådet och kommissionen att göra en bedömning av om olika förslag till ny EU-lagstiftning och EU-politik (inbegripet extern politik som handel med utvecklingsländer) är förenliga med stadgan om de grundläggande rättigheterna, vid sidan av byråns rätt att på eget initiativ – efter överenskommelse med eller på förslag av byråns styrelse eller direktion – genomföra bedömningar av hela eller delar av förslagen till EU-lagstiftning.

3.3.1

Vid samrådet visade svaren att 90 % av de tillfrågade ville säkerställa att fokus på kampen mot rasism och främlingsfientlighet inte går förlorat inom byråns verksamhet. Vi välkomnar därför kommissionens förslag i artikel 5.1 b att kampen mot rasism och främlingsfientlighet alltid skall ingå i byråns tematiska verksamhetsområden i enlighet med det fleråriga rambeslutet.

3.3.2

För att säkerställa att kampen mot rasism och främlingsfientlighet ingår i byråns alla verksamheter i enlighet med artikel 5.1 b, anser kommittén dock att ett särskilt utskott för kamp mot rasism och främlingsfientlighet bör inrättas inom styrelsen, för att utforma riktlinjer och fördela de resurser som krävs.

3.6.1

Kommittén ser med oro på att förslaget till förordning inte främjar eller stöder en bred representation från det organiserade civila samhället i forumet. Forumet bör ha bredast möjliga bas bland aktörerna, som är icke-statliga organisationer, arbetsmarknadsparter samt organisationer för olika kulturella, religiösa och humanistiska inriktningar som är engagerade i försvaret av mänskliga rättigheter. Kommittén rekommenderar att minst 1/3 av forumets medlemmar representerar det organiserade civila samhället.

3.6.2

Enligt förslaget till förordning skall byråns direktör fungera som ordförande för forumet. Forumet bör emellertid fungera som plattform för hela styrelsen, inte bara för direktören. Därför bör styrelsens ordförande fungera som ordförande även för forumet i syfte att säkerställa nära förbindelser mellan de två instanserna.

3.6.3

Sakkunskapen i det befintliga nätverket av oberoende experter på grundläggande mänskliga rättigheter får inte gå förlorad. Kommittén rekommenderar att nätverket av oberoende experter företräds i forumet.

3.7.1

För att säkerställa byråns oberoende ställning måste mekanismer inrättas för att så långt som möjligt garantera respekten för FN:s Parisprinciper för nationella institutioner för mänskliga rättigheter. Kommittén rekommenderar därför att nuvarande artikel 15.1 (”Byrån skall utföra sina uppgifter helt oberoende.”) ersätts med följande:

”Byrån skall utföra sina uppgifter helt oberoende och i enlighet med FN:s Parisprinciper för nationella institutioner för mänskliga rättigheter”.

3.8.1

Kommittén rekommenderar därför att följande stycke infogas före artikel 19.1:

”(1A) Unionen skall förse byrån med ekonomiska resurser som är tillräckliga för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter under hela budgetåret. I undantagsfall kan byrån begära ytterligare resurser för att genomföra särskilda eller kompletterande uppgifter som inte omfattas av den årliga budgeten”.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/41

1.1

Under de tio till femton senaste åren har EU-institutionernas intresse för en dialog med det civila samhället och särskilt med det organiserade civila samhället på europeisk nivå ständigt ökat. EU-institutionerna har i själva verket erkänt att det inte går att föra en god politik utan att man lyssnar på medborgarna och utan medverkan och stöd av dem som berörs av gemenskapsbesluten.

1.2

Den erfarenhet och sakkunskap som aktörerna i det civila samhället besitter, den dialog som förs mellan dessa och med offentliga myndigheter och institutioner på alla nivåer samt förhandlingarna om och strävan efter samstämmighet, till och med samförstånd, gör det möjligt att utarbeta förslag som beaktar allmänhetens intresse. De politiska beslutens kvalitet och trovärdighet ökar därmed, eftersom det blir enklare för medborgarna att förstå och godta besluten.

1.2.1

Deltagardemokratin ger medborgarna möjlighet att delta såväl individuellt som kollektivt i skötseln av det offentliga. Genom det särskilda engagemang som det organiserade civila samhället står för berikar deltagardemokratin den representativa demokratin och stärker sålunda Europeiska unionens demokratiska legitimitet.

1.3

Det bör påpekas att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK), på grund av sin sammansättning samt den roll och de uppgifter som den alltsedan inrättandet har tilldelats i fördragen, alltid och på ett tidigt stadium har varit en fullvärdig aktör inom deltagardemokratin på EU-nivå och dess äldsta komponent.

1.4

Det civila samhället och de organisationer som är aktiva på EU-nivå har sedan länge framfört krav på denna ”rätt att delta”, och frågan har nu blivit extra angelägen. De utmaningar som EU står inför är sådana att de kräver att samtliga aktörer på fältet och deras företrädare engageras.

1.5

Europeiska rådet erkände detta vid sitt möte i Lissabon den 23–24 mars 2000 i anslutning till genomförandet av Lissabonstrategin (1), och framhöll det även under sitt möte den 22–23 mars 2005 i samband med strategins nylansering (2).

1.6

I vitboken om styrelseformerna i EU (3) från juli 2001 menar kommissionen att det civila samhällets medverkan när EU:s politik utarbetas och genomförs är en av grundprinciperna för goda styresformer och ett av de prioriterade åtgärdsområdena för att förnya gemenskapsmetoden och öka institutionernas demokratiska funktion.

1.7

Principen om deltagardemokrati fastställs också i artikel I–47 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa  (4). Därför bör EU-institutionerna, trots de osäkerhetsmoment som förekommer i anslutning till ratificeringen av det konstitutionella fördraget, agera i överensstämmelse med detta och införa en verklig deltagardemokrati. För att denna skall kunna uppfylla kraven på moderna europeiska styresformer är det nödvändigt att inrätta instrument som gör det möjligt för EU-medborgarna och deras organisationer att delta i diskussioner, framföra sina synpunkter och på ett effektivt sätt påverka utvecklingen av EU och dess politik inom ramen för en konkret, strukturerad civil dialog med det organiserade civila samhället.

1.8

I samarbete med de övriga EU-institutionerna och de organisationer som företräder det civila samhället arbetar EESK å sin sida aktivt för en utveckling av deltagardemokratin.

1.8.1

EESK anordnade i oktober 1999 den första kongressen om det organiserade civila samhällets roll och bidrag vid byggandet av Europa, och har därefter utarbetat flera yttranden som handlar om en effektivare utveckling och organisering av dialogen mellan organisationerna i det civila samhället och EU-institutionerna (5)  (6).

2.1

Den civila dialogens aktörer utgörs på EU-nivå av de organisationer som företräder medborgarnas särskilda eller allmänna intressen. De europeiska arbetsmarknads-organisationerna har därför en naturlig plats i den civila dialogen. Den civila dialogen är i sammanhanget ett utmärkt exempel på det konkreta genomförandet av principen om deltagardemokrati. Man bör emellertid göra en klar åtskillnad mellan den sociala och den civila dialogen. Den europeiska sociala dialogen är tydligt definierad såväl med avseende på deltagare som på mål och förfaranden, och de europeiska arbetsmarknadsparterna har näst intill lagstiftande befogenheter (8). Det som utmärker denna dialog är de specifika befogenheterna och det särskilda ansvaret hos dem som deltar i den, och de olika aktörerna agerar helt självständigt.

2.2

På EU-nivå återfinns dessa organisationer i många olika konstellationer och med många olika benämningar: föreningar, förbund, stiftelser, forum och nätverk är vanliga beteckningar (9). Ofta går de under den gemensamma benämningen enskilda organisationer (eller icke-statliga organisationer), som används om alla sorters oberoende, icke vinstdrivande strukturer. Många europeiska organisationer är också etablerade på internationell nivå.

2.3

De europeiska organisationerna samordnar sina medlemmars och samarbetspartners verksamhet i de olika medlemsstaterna, och ofta även utanför EU:s gränser. Dessutom går de allt oftare samman för att bilda europeiska nätverk. Detta är fallet när det gäller sociala frågor, miljö, mänskliga rättigheter, utvecklingsbistånd, konsumentfrågor och den sociala ekonomin.

2.4

För att illustrera de europeiska civila samhällsorganisationernas utbredning och hur dessa hänger ihop innehåller bilagan en förteckning över de viktigaste organisationerna, förbunden och nätverken inom det europeiska organiserade civila samhällets olika sektorer, med undantag för arbetslivsorganisationerna. I dokumentet nämns ett tjugotal olika sektorer.

2.4.1

Presentationen vittnar om en allt påtagligare strukturering av det europeiska organiserade civila samhället och visar att organisationerna kan vara uppbyggda på många olika sätt. De kan bestå av endast nationella organisationer, i vissa fall också av regionala och lokala organisationer, som företräder en viss sektor, men deras medlemmar kan också utgöras såväl av europeiska och nationella organisationer som av fysiska och juridiska personer på samtliga nivåer. Sammanslutningar i form av nätverk följer ofta två mönster: Antingen består nätverken av europeiska organisationer inom en viss sektor, eller så sammanför nätverken nationella och europeiska organisationer.

2.5

Några av de europeiska organisationerna i det civila samhället, för att inte tala om vissa nationella organisationer eller nätverk, har erfarenheter och sakkunskap som gör att de kan hävda sin rätt att delta i samrådsförfaranden när EU:s politik utarbetas. På grund av bristen på objektiva bedömningskriterier är det emellertid ett faktum att representativiteten hos de europeiska civila samhällsorganisationerna – med undantag för arbetsmarknads-organisationerna – ofta ifrågasätts. Föreningslivet betraktas som splittrat eftersom det ofta är uppdelat i ett stort antal organisationer. Man anser ofta att det snarare företräder medlemmarnas enskilda intressen än det allmänna intresset och präglas av bristande insyn. Dessutom anser många att det saknar kapacitet att utöva ett verkligt inflytande när politiken utformas och besluten utarbetas.

3.1

EESK har redan flera gånger påpekat att endast en väl etablerad representativitet kan ge aktörerna i det civila samhället rätten att delta på ett effektivt sätt i arbetet med att utforma politiken och utarbeta gemenskapsbesluten.

3.1.1

Förutom att representativiteten är en grundläggande demokratisk princip svarar den också mot målsättningen att öka det organiserade civila samhällets synlighet och inflytande på EU-nivå.

3.1.2

Mot denna bakgrund har EESK utarbetat representativitetskriterier, som senast framfördes i kommitténs yttrande av den 20 mars 2002 om vitboken om styrelseformerna i EU (10). För att anses som representativ bör en europeisk organisation uppfylla följande nio kriterier:

3.1.3

I det yttrandet föreslog kommittén dock ”att man diskuterar dessa kriterier med institutionerna och det civila samhällets organisationer som grund för ett framtida samarbete”.

3.2

För att undvika missförstånd när det gäller tillämpningsområdet för de representativitetskriterier som fastställs i det här yttrandet, bör det göras en tydlig åtskillnad mellan samråd, som i princip är öppet för alla organisationer som besitter sakkunskap inom ett visst område, och deltagande, som innebär en möjlighet att formellt och aktivt ingripa i en kollektiv beslutsprocess, i unionens och medborgarnas allmänna intresse. Denna process, som grundar sig på de demokratiska principerna, gör det möjligt för det civila samhällets organisationer att verkligen delta i utformningen av gemenskapspolitiken och i utarbetandet av beslut som rör unionens och gemenskapspolitikens utveckling och framtid (11).

3.2.1

Även om åtskillnaden i huvudsak förefaller vara av det formella slaget, är den relevant: Representativitet ger legitimitet och är därmed en förutsättning för deltagande. Målsättningen med samrådsförfaranden är att samla in de civila samhällsaktörernas åsikter och sakkunskap utan att ställa några villkor. Samrådet är icke desto mindre en mycket viktig del av den civila dialogen.

3.3

I den tidigare nämnda vitboken om styrelseformerna i EU övervägde kommissionen att inom vissa sektorer där samrådspraxis redan är väl etablerad utarbeta normer för partnerskap som sträcker sig längre än de minimikrav för samråd som tillämpas inom kommissionens samtliga avdelningar. Kommissionen ställer emellertid som villkor för sådana avtal att organisationerna i det civila samhället ger garantier för öppenhet och representativitet, men behandlar inte frågan om vilka kriterier som skall tillämpas.

3.4

I meddelandet av den 11 december 2002 (12) som upprättar allmänna principer och miniminormer för kommissionens samråd med berörda parter, görs en åtskillnad mellan öppna samrådsförfaranden, inom ramen för en bred förankring utan begränsningar, och riktade samrådsförfaranden enligt vilka de parter som berörs av samrådet, dvs. målgrupperna, tydligt definieras på grundval av urvalskriterier som enligt meddelandet skall vara ”lämpliga” och ”tydliga”. Men inte heller här ges någon definition på dessa kriterier.

3.4.1

I meddelandet betonar kommissionen också den vikt som fästs vid bidragen från representativa europeiska organisationer, och man hänvisar till det arbete som EESK redan utfört i fråga om representativitetskriterierna vid urvalet av de organisationer som kan komma att delta i den civila dialogen.

3.5

Kommitténs roll som central länk mellan det organiserade civila samhället och EU:s beslutande organ stärktes genom Nicefördraget, och kommittén har fått ökat ansvar när det gäller att

3.6

Man bör dock betona att följande frågor inte behandlas i föreliggande yttrande:

3.7

Yttrandet har sålunda främst utarbetats i syfte att klargöra och effektivisera kommitténs kontakter med det civila samhällets europeiska organisationer och nätverk och syftar till att ge dialogen med det organiserade civila samhället ökad trovärdighet genom att stärka legitimiteten för dessa organisationer och nätverk.

3.7.1

Detta ingår i strävan att förverkliga en utökad och strukturerad dialog med det europeiska organiserade civila samhället, både

3.8

Detta yttrande skulle också kunna

3.9

EESK understryker att inrättandet av ett ackrediteringssystem vid EU-institutionerna för organisationerna i det civila samhället innebär både fördelar och nackdelar. Det här är dock inte rätt tillfälle för EESK att yttra sig om ett sådant systems förtjänster. Kommittén anser dock att det finns ett nära samband mellan denna fråga och frågan om representativitet, och att de följaktligen bör behandlas parallellt inom ramen för en bred debatt i vilken alla berörda parter, EU-institutionerna och det civila samhällets organisationer deltar.

4.1

EESK har tagit initiativ till och genomfört reformer för att säkerställa en så bred representation som möjligt av det organiserade civila samhället, eftersom man är medveten om att kommittén endast delvis återspeglar den mångfald och process som termen ”det organiserade civila samhället” omfattar.

4.2

På olika sätt involverar kommittén utan att det bygger på uttryckliga representativitetskriterier i allt större utsträckning de europeiska civila samhällsorganisationer och nätverk som inte – åtminstone inte ännu – finns direkt representerade i kommitténs strukturer.

4.2.1

Var och en av de tre grupperna  (14) inom EESK ger exempelvis olika europeiska organisationer ett erkännande genom att de tilldelas status som erkänd organisation. I princip har kommitténs ledamöter direkta eller indirekta kontakter med dessa organisationer, men det är inte en nödvändighet.

4.2.2

De europeiska organisationer som konkret bidrar till yttrandena är ofta involverade i arbetet inom facksektionerna  (15). De informeras om pågående arbeten, lämnar synpunkter och kan företrädas av sakkunniga eller delta i hearingar och sammanträden.

4.2.3

Kommittén organiserar olika evenemang (konferenser, seminarier, hearingar m.m.) med övergripande teman. Exempel på teman som nyligen behandlats är Lissabonstrategin, hållbar utveckling och budgetplanen 2007–2013. Sammankomsterna för uppföljning av konventets arbete (16) är ytterligare ett exempel.

4.2.3.1

Det organiserade civila samhällets deltagare väljs på ett pragmatiskt sätt med utgångspunkt i förslag från grupperna, EESK:s ledamöter, sektionerna och sekretariatet. Evenemangen är i princip också öppna för företrädare för det civila samhällets organisationer som själva har uppgett att de är intresserade av att delta.

4.3

Ytterligare ett framsteg i detta samarbete är att en kontaktgrupp för förbindelserna mellan EESK och företrädarna för de viktigaste sektorerna i det organiserade civila samhället på EU-nivå inrättades 2004. Den består för närvarande – förutom av tio företrädare för EESK (bland annat EESK:s ordförande och ordförandena för de tre grupperna och de sex facksektionerna) – av fjorton ledamöter som kommer från de mest aktiva organisationerna och nätverken inom de sektorerna. I vissa fall, men inte alltid, rör det sig om redan erkända organisationer.

4.3.1

Gruppens uppdrag är att dels säkerställa en samordnad hållning från EESK:s sida gentemot organisationerna och de europeiska nätverken i det civila samhället, dels se till att de initiativ som man gemensamt beslutat om följs upp.

4.4

Detta visar det pragmatiska tillvägagångssätt som kommittén hittills har tillämpat och som i allmänhet tar sig uttryck i en öppenhet i samband med en stegvis strukturering av kommitténs kontakter med det organiserade civila samhället i EU. Metoden är dock mer målinriktad när det gäller tilldelningen av status som erkänd organisation eller facksektionernas sektorsinriktade samråd.

4.5

I detta avseende påpekas i slutrapporten av den 10 februari 2004 från den tillfälliga arbetsgruppen för strukturerat samarbete med det civila samhällets organisationer och nätverk på Europanivå att ”frågan om representativiteten är värd all uppmärksamhet” men att den inte får ”utgöra ett hinder för utvecklingen”, och man understryker att det ”krävs en viss försiktighet, men det viktiga är att vara öppen och pragmatisk”.

5.1

Det är uppenbart att de kriterier som EESK satt upp i sitt yttrande om vitboken om styrelseformerna i EU, är olika klart formulerade. Det är därför nödvändigt att klargöra deras innebörd och räckvidd för att göra dem mätbara och praktiskt tillämpningsbara.

5.2

Mot denna bakgrund anser kommittén att det snarare är viktigt att upprätta en tydlig, enhetlig och enkel procedur för att bedöma representativiteten hos de europeiska organisationerna i det civila samhället, samtidigt som komplexa och kontroversiella frågeställningar undviks.

5.3

Proceduren skall möjliggöra en granskning av kriterierna som är anpassad till de europeiska organisationernas existerande struktur och funktionssätt. Den skall också grunda sig på organisationernas eget deltagande i bedömningsprocessen. Kommittén har inte någon ambition att inkräkta på dessa organisationers autonomi.

5.4

Proceduren bör därför grunda sig på följande principer:

5.5

Proceduren föreslås omfatta tre bedömningsgrunder, nämligen följande:

5.5.1

De två första bedömningsgrunderna är tydliga och relaterar till varje organisations egen struktur. De ger därmed en bra grund för relativt objektiva möjligheter att bedöma organisationens representativitet samtidigt som dynamiken i det civila samhället bevaras. Den tredje dimensionen är mera komplex.

5.6

Enligt kommitténs mening innebär det föreslagna förfarandet inte någon särskild belastning eller något tvång för de berörda organisationerna, men den ställer krav på öppenhet när det gäller organisationernas struktur och funktionssätt. Öppenheten utgör en grundläggande demokratisk princip av allmänt intresse, eftersom den gör det möjligt för olika samhällsintressen, enskilda medborgare och myndigheter att få insyn i organisationernas struktur och verksamhet och därmed göra sin egen bedömning av dem.

5.7

Utgående från dessa principer och bedömningsgrunder borde det vara möjligt för EESK att utveckla en procedur för att bedöma representativiteten hos de europeiska civila samhällsorganisationerna. Denna procedur skulle kunna göras operationell genom att ett särskilt utvärderingsinstrument införs i samverkan med i första hand kontaktgruppen med det civila samhällets organisationer och nätverk på Europanivå.

6.1

EESK anser att det finns ett direkt och nära samband mellan de kriterier som kommittén har föreslagit och de europeiska civila samhällsorganisationernas stadgar.

6.2

I princip bör alla organisationer som är aktiva på europeisk nivå, rättsligt eller i praktiken, ha stadgar (17).

6.3

I enlighet med de kriterier som EESK redan har fastställt (18), och för att de skall vara fullt tillämpliga, bör stadgarna för en europeisk organisation innehålla följande bestämmelser:

6.4

Eftersom det saknas EU-lagstiftning på området antar varje organisation självständigt sina stadgar inom ramen för den berörda nationella lagstiftningen (19).

6.4.1

I detta sammanhang kan nämnas att kommissionen redan år 1991 (20) föreslog lagstiftning för att möjliggöra bildandet av ”europeiska föreningar”. Syftet var att skapa en associationsform för föreningar med medlemmar i flera medlemsstater i likhet med dem som i dag finns för aktiebolag och kooperativa föreningar. De materiella bestämmelserna i detta förslag överensstämmer med det som föreslagits ovan om stadgarnas innehåll.

6.4.2

Förslaget, som EESK har gett sitt stöd (21), har blockerats på grund av motstånd hos ett antal medlemsstater och har nu också dragits tillbaka av kommissionen. EESK är övertygad om att sådana stadgar är ett viktigt instrument för att befästa föreningsfriheten såsom en av de viktigaste friheterna i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter och ett uttryck för EU-medborgarskapet. Kommittén anser dessutom att principerna i artikel I–47 i det konstitutionella fördraget bör vara ett incitament för att på nytt ta upp frågan.

6.4.3

EESK förespråkar därför på nytt inrättandet av en europeisk stadga för transnationella föreningar, i likhet med de stadgar för europeiska politiska partier som trätt i kraft genom en förordning från november 2003 (22). Denna begäran överensstämmer också med argumenten bakom förslagen i detta yttrande.

6.5

Man bör utgå från principen att det är medlemmarnas uppgift att, med hjälp av lämpliga mekanismer och förfaranden, kontrollera stadgarna och deras tillämpning inom ramen för organisationens interna demokratiska beslutsprocess.

6.6

För att garantera en verklig insyn i de europeiska civila samhällsorganisationernas verksamhet bör stadgarna, den årliga ekonomiska redovisningen och verksamhetsberättelsen samt alla uppgifter om medlemmarnas ekonomiska åtaganden och om finansieringskällorna offentliggöras, och om möjligt också publiceras på de berörda organisationernas hemsida.

7.1

Bland de kriterier som EESK föreslår ingår att en europeisk organisation skall ha medlemsorganisationer i det stora flertalet medlemsländer, och att dessa organisationer skall vara erkända som representativa för de intressen de företräder.

7.2

För att praktiskt tillämpa detta kriterium anser kommittén att en europeisk organisation skall vara företrädd i mer än hälften av EU:s medlemsländer för att anses som representativ. Ett sådant krav bör finnas även om EU:s nyligen utförda utvidgning komplicerat bilden.

7.3

För att denna förankring skall kunna bedömas bör alla europeiska organisationer systematiskt offentliggöra sina medlemsförteckningar, oberoende av om det är fråga om organisationer (juridiska personer) som är oberoende av utomstående intressegrupper och som företräder det civila samhället i medlemsländerna eller europeiska sammanslutningar av sådana organisationer.

7.4

Det är alltid svårt att bedöma en europeisk organisations eller dess nationella medlemsorganisationers status för att avgöra om de kan betraktas som erkända och representativa. Nedanstående överväganden bör beaktas vid en sådan bedömning.

7.5

Man bör utgå från principen att en nationell eller transnationell organisation för att den skall kunna upptas i en europeisk organisation måste uppfylla inte endast medlemskapskriterierna i den europeiska organisationens stadgar utan också de kriterier som fastställts i medlemsorganisationens egna stadgar.

7.6

Därför bör nationella medlemsorganisationer på samma sätt som den europeiska organisation i vilken de är medlemmar öppet redovisa stadgar och verksamhetsberättelse, vilket speglar organisationens struktur och funktionssätt. Det vore även önskvärt att få veta hur många enskilda medlemmar som är direkt eller indirekt anslutna till en organisation, vilket Europarådet kräver.

8.1

Det ligger i de ovannämnda kriteriernas natur att de relativt enkelt kan bli föremål för en objektiv bedömning. Däremot är det svårare att tillämpa och bedöma kvalitativa kriterier. En organisations stadgar, i synnerhet dess mål och åtgärder, samt dess geografiska förankring utgör dock vissa bedömningsgrunder. De kan emellertid visa sig otillräckliga för en bedömning av en organisations representativitet. Kvalitetskriterierna är snarare ett instrument för att uppskatta i vilken mån de berörda organisationerna kan bidra till gemenskapspolitiken.

8.2

I det sammanhanget bör det ändå upprepas att detta yttrande inte behandlar organisationer med sakkunskap att delta i ett öppet samråd (se ovan), utan organisationer som ombetts att på ett effektivt och formellt sätt delta i utformningen av politiken. Därmed krävs en djupgående analys.

8.3

Kvalitetskriterierna hänvisar dels till en organisations erfarenhet och förmåga att uttrycka medborgarnas intressen gentemot de europeiska institutionerna, dels till det förtroende och det rykte den har både hos dessa institutioner och inom andra delar av det europeiska organiserade civila samhället.

8.4

Därför måste en europeisk organisations förmåga att bidra utifrån den kvalitativa representativiteten bedömas mot bakgrund av hur organisationen i fråga kan redovisa i vilken mån den genom sin verksamhet och graden i sitt engagemang har varit delaktig i ett samråd med de europeiska institutionerna.

8.5

Grundläggande är därvid att berörda europeiska organisationer presenterar sina verksamhetsberättelser och annan relevant information på ett öppet sätt. Därtill skulle också ”resultatindikatorer” kunna användas, vilket är fallet i synnerhet inom universitetsvärlden och på forskningsområdet. Dessa indikatorer bör fastställas i samarbete med de europeiska organisationerna i det civila samhället.

8.6

EESK har i alla händelser för avsikt att behandla frågan på ett öppet, pragmatiskt och objektivt sätt inom ramen för en dynamisk och öppen process.

För det första dialogen mellan de europeiska organisationer som representerar det civila samhället om EU:s och EU-politikens utveckling och framtid.

För det andra den organiserade och regelbundna dialogen mellan samtliga dessa organisationer och EU.

För det tredje den fortlöpande sektorsdialogen mellan det civila samhällets organisationer och deras olika samtalspartner inom lagstiftande och verkställande myndigheter.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/48

1.1

Kommissionär Laszlo Kovacs bad den 13 maj 2005 EESK om ett förberedande yttrande om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Kommissionären pekade på att en sådan skattebas skulle kunna ta bort många av de problem som företag med verksamhet i flera EU-länder upplever. Stödet för förslaget är stort inom näringslivet och hos många regeringar.

1.2

Kommissionen har sedan 2001 producerat flera meddelanden och rapporter om bolagsskatten, bl.a. en stor rapport om företagsbeskattningen i oktober 2001.

1.2.1

Efter ett ”non-paper” i juli 2004 om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas och en diskussion i ministerrådet har en särskild grupp tillsatts med experter från medlemsländerna. Denna grupp skall fram till 2007 i detalj gå igenom alla aspekter kring den praktiska konstruktionen av en gemensam skattebas. Dessa diskussioner liksom det här yttrandet handlar endast om basen för beräkningarna av bolagsskatten och inte om bolagsskattesatsen. Inte heller tas den s.k. home-state taxation upp. Det är ett eventuellt tillfälligt pilotprojekt medan den gemensamma skattebasen är ett övergripande projekt.

1.3

Diskussionerna handlar inte bara om att skapa ett gemensamt system för skattebasen utan också att den ska vara konsoliderad. Detta gäller specifikt de företag som har verksamhet i flera medlemsstater. För att ett gemensamt system för skattebasen skall fungera maximalt behöver dessa kunna slå ihop sin skattebas och beräkna sin vinst för företagsgruppen i sin helhet. Beräkningarna blir konsoliderade. Detta leder då till behov av system för hur de samlade vinstmedlen skall fördelas mellan företagsdelarna.

1.4

Diskussionerna rör enbart bolagsskatten och inte alla former av företagsskatt. Det finns många företagsformer som t.ex. ideella organisationer och stiftelser, vilka skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Om en gemensam skattebas införs för aktiebolagen ändras relationerna mellan dessa företag och de andra typerna av företag och verksamheter vad gäller beskattningen av vinsten. Nationella korrigeringar kan därför bli nödvändiga i beskattningen av vinster i andra typer av företag och verksamheter. Denna aspekt tas inte upp i ovanstående grupp med kommissionen och medlemsstaterna eller i detta yttrande.

2.1

EESK har i ett flertal yttranden tagit upp problemen med olika skattebaser för bolagsbeskattningen i EU-länderna. Strävan för EESK är att det skapas en fri och rättvis konkurrens som gynnar verksamheten över gränserna utan att det nationella underlaget för företagsbeskattningen rycks undan (1). Att till att börja med försöka finna lösningar för en gemensam skattebas för bolagsskatten och först därefter diskutera skattesatserna förordas av EESK (2).

2.2

En gemensam bas för bolagsbeskattningen skulle kunna reducera eller t.o.m. eliminera flertalet hinder som finns för företagens verksamhet över gränserna inom EU. Exempel på problem är:

2.2.1

Även om bolagsbeskattningen är väsentlig för att skapa en gynnsam situation så bör man hålla i minnet att många andra faktorer också kan vara avgörande både för handeln över gränserna och för var verksamheterna placeras (3).

2.3

EESK har också påpekat att det inte bara är skillnaderna i själva skattebasen som är problem. Det finns även en mängd praktiska skillnader i regleringarna, t.ex. hur skatterna betalas in, hur redovisningen skall ske och hur dispyter skall avklaras. Även en del av dessa problem bör kunna reduceras genom de praktiska regler som måste åtfölja en gemensam skattebas. (4)

2.3.1

Att bara ha en uppsättning regler att känna till och använda kanske är det som för företagen skulle innebära den största praktiska fördelen av en gemensam skattebas. I stället för separat bokföring i företagsgruppens olika delar kan en samlad bokföring användas. Utöver att en mer rättvis konkurrens kan skapas så kan en gemensam skattebas leda till effektivitetsvinster inte bara för företagen utan också för skattemyndigheterna (5).

2.4

EESK har också förordat att diskussionen om en gemensam skattebas vidgas från kärnproblemet med de gränsöverskridande problemen. När en gemensam skattebas skapas skall den inte bara underlätta för företag med gränsöverskridande verksamhet utan också för dem med bara inhemsk verksamhet. Huvudsyftet att skapa en rättvis konkurrens för företag med verksamhet i flera länder kan inte få leda till nya skillnader mellan dessa företag och företag med bara inhemsk verksamhet.

2.4.1

I detta ligger också en önskan att underlätta för småföretag vilka nästan alla har verksamhet bara i sitt hemland. Försöken att skapa enkla och tydliga skatteregler har stor betydelse även i det sammanhanget (6).

2.5

EESK har tidigare uttryckt att en gemensam skattebas inte skall kunna vara frivillig – att man skulle kunna välja mellan ett kvarvarande nationellt skattesystem och ett särskilt system för företag med gränsöverskridande verksamhet. EESK anser därför att när en gemensam skattebas skapas för bolagsbeskattningen så skall den var obligatorisk (7).

2.6

EESK har hela tiden stött tankarna på att i så stor utsträckning som möjligt koppla reglerna för den gemensamma skattebasen till de internationella bokföringsreglerna. Kommittén är dock medveten om att de internationella redovisningsstandarderna (IFRS) endast kan tjäna som utgångspunkt för regler om den gemensamma skattebasen.

2.7

En oönskad effekt av den hittillsvarande oförmågan för ministerrådet och Europaparlamentet att fatta beslut om en gemensam bolagsskattebas är att ställningstaganden som ändå måste göras i stället hamnar i EG-domstolen. Så länge som skillnader finns kommer det att uppstå behov av juridiska avgöranden mellan de olika skattesystemen. Successivt påverkas därigenom medlemsstaternas skattesystem av domstolens beslut inom den inre marknaden utan att några politiska beslut har tagits. (8)  (9)Denna situation åskådliggörs tydligt i målet ”Marks and Spencer” som nyligen avgjordes i EG-domstolen.

2.8

EESK:s önskan att se på beskattningen av bolagen i ett vidare politiskt perspektiv innebär att skatteneutralitet måste ses inte bara inom beskattningen för bolagen utan också mellan de två produktionsfaktorerna arbete och kapital. Detta principiella ställningstagande hör dock främst ihop med vilken skattesats som väljs. (10)

2.9

Integration och ökad konkurrens går hand i hand. Detta kan öka effektiviteten och tillväxten. Men det förutsätter samtidigt att de som inte klarar av den ökande konkurrensen inte kan motverka sin bristande produktivitet genom sänkt bolagsbeskattning. För att de positiva effekterna av integrationen skall uppnås måste därför de delar av bolagsbeskattningen som kan snedvrida konkurrensen elimineras. (11)

2.10

Med en gemensam, förhoppningsvis obligatorisk skattebas, blir möjligheterna att kontrollera skattebetalningarna större genom att myndigheterna bara behöver känna till ett europeiskt system och lättare kan prata med varandra. Det skulle alltså kunna bli lättare att komma åt en del av skatteflykten. Icke-bindande gemensam skattebas – där man kan välja mellan den och en kvarvarande nationell beräkning av skattebasen som gäller för inhemska företag – skulle dessutom skapa en situation där staterna i stället för företagen får flera skattesystem att hantera.

3.1

Skatteuttaget från bolagen varierar beroende på i vilket land skatten tas ut. Den viktigaste förklaringen är skillnader i skattesatser (mellan 12,5 och 40 %) men i och med att skattebasen varierar samtidigt blir det inte tydligt hur mycket som faktiskt beror på skillnader i skattesatserna. (12).

3.2

Kommissionen har tagit fram uppgifter på vad som kallas ”implicit tax rate”, vilket ska beskriva hur stor andel av bolagsvinsten som faktiskt betalas i skatt. Oftast ser man i stället bara jämförelser av skattesatserna. Det senare kan bli missvisande då t.ex. en hög skattesats kan ge ett litet uttag av skatt om avdragsmöjligheterna är stora. Uttaget av skatt kan också variera beroende på hur effektiv indrivningen är och vilken kontroll som finns. En effektiv alternativt byråkratisk skatteorganisation har också betydelse för hur mycket företagsresurser som får läggas på betalningen av bolagsskatten (13).

3.3

OECD konstaterade 1990 att 60 procent av världshandeln sker inom företagsgrupper. Skillnaderna mellan ländernas skattesystem blir därmed ett problem för företagen genom att de finns inom dessa företag.

3.4

Det är svårt att göra beräkningar av de ekonomiska effekterna av en gemensam bolagsskattebas. I en aktuell studie har man uppskattat effekten på BNP till mellan 0,2 och 0,3 % av BNP. Beräkningarna omfattar endast gemensamma regler för skattebasen och inte konsolidering eller administrativa besparingar. Detta bör även ses i samband med att bolagsbeskattningen i sin helhet utgör cirka 3 procent av BNP (14).

3.5

De större företagen står idag för merparten av aktiviteterna över gränserna. Skillnaderna i bolagsbeskattningen är därför ett problem för dem. De som har verksamhet i flera länder har dock skaffat sig de nödvändiga kunskaperna och klarat av att finansiera de extra kostnaderna. Men den största effekten har dock troligen skillnaderna i skattesystemen på de små och medelstora företag som har övervägt men avstått från verksamhet utanför sitt hemland. Gemensamma regler skulle avsevärt sänka ribban för att starta verksamhet i flera länder. Här finns ett stort utrymme för ökad integration och ökad konkurrens vilket kan bli en av de stora vinsterna av ett gemensamt system för beräkningen av bolagsskattebasen.

4.1

Endast tre direktiv har hittills antagits inom bolagsbeskattningen. Moder/dotterbolags-direktivet (90/435) fastställer att utdelningen från ett dotterbolag i ett land skall vara skattefri i den medlemsstat där moderbolaget finns. Skattefriheten kan dock ersättas av en regel om att den skatt som inbetalats i dotterbolagslandet dras av från den skatt som skall betalas i moderbolagslandet.

4.2

Fusionsdirektivet (90/434) reglerar beskattningen vid företagsombildningar. Eftersom den civilrättsliga lagstiftningen saknas för gränsöverskridande fusioner och fissioner täcks de dock ännu inte av direktivet. Det blir då mest avyttringar av verksamheter som direktivet reglerar.

4.3

Ett tredje direktiv som nyligen antagits rör beskattning av räntor och royalties mellan närstående företag (2003/49). Direktivet tar bort källskatten vid sådana gränsöverskridande överföringar.

4.4

Från 1997 finns en uppförandekod för företagsbeskattningen enligt vilken medlemsstaterna inte skall kunna locka till sig investeringar genom skadliga åtgärder på skatteområdet. Genom koden förbinder sig länderna att inte införa nya skadliga skatter och att därefter se över sina existerande bestämmelser. Koden har kompletterats med en lista på 66 skatteåtgärder som anses skadliga. Dessa håller nu på att avvecklas.

5.1

Regler för vilka avdrag som får göras från skattebasen innan skatten beräknas hör till det som skiljer sig mest åt mellan länderna i beräkningen av skattebasen och utgör därmed ett viktigt ämne för diskussionerna mellan medlemsstaterna. I det sammanhanget vill vi särskilt peka på betydelsen av att sträva efter breda baser för bolagsskatten. Det måste dock beaktas att bredare baser kan komma att kräva en översyn av skattesatserna.

Tyvärr måste diskussionen börja på ett grundläggande stadium. Man kan idag behandla utgifter olika redan om de skall klassificeras som vanliga utgifter och alltså finnas med i beräkningen av själva skattebasen, eller om de skall kunna dras av från vinsten sedan skattebasen är fastställd. Mycket arbete återstår för skatteexperterna innan de har kommit fram till gemensamma förslag.

5.2

Systemet för skattebasen måste vara konkurrenskraftigt så att det skapar goda förutsättningar för investeringar inom EU. Skattesystemet skall emellertid inte generellt påverka vilka investeringar som görs eller till vilken medlemsstat de förläggs. Lönsamheten skall vara avgörande och inte hur man finner finanser för en investering. Självklart skall det finnas möjligheter att stimulera t.ex. miljövänliga investeringar eller styra dem till eftersatta regioner, men det görs lämpligen med andra medel än med skattebasen för bolagsskatten.

5.2.1

Likaså är det viktigt att hålla en tydlig gränslinje mot inkomstbeskattningen. Hur man behandlar utdelningen till aktieägarna av vinsten är en fråga för inkomstbeskattningen. Den skall inte blandas in i diskussionerna om hur bolagsvinsten i sig beskattas. Det är dessutom inte en fråga som påverkar bolagens beslut om lokalisering.

5.3

Även om man kan komma fram till en gemensam skattebas så måste den innehålla varierande regler för olika branscher. Det kan till exempel behövas särskilda regler för avsättningar inom vissa branscher. Det kan gälla bank- och finanssektorn, speciellt livförsäkringsbranschen där avsättningar ofta har en särskild betydelse för just den branschen. Ett annat exempel är skogssektorn där intäkterna i extrema fall kan komma med intervall på uppåt hundra år.

5.4

En annan aspekt är om företagets finansiering i huvudsak grundas på lån eller på eget kapital. Om kostnaderna för räntorna på lånen är avdragsgilla beskattas bara en liten del av företagets inkomster i form av vinsten på de få aktierna. Om inga lån finns, utan allt är finansierat via egna aktier, blir allt beskattat som vinst. En styrning av valet av finansiering via bolagsskatten bör i möjligaste mån undvikas.

5.5

När man fastställt vilka avdrag som får göras återstår att besluta när och hur dessa får göras. Den största skillnaden mellan medlemsstaterna gäller om man har individuell avskrivning för varje typ av investering eller om man har ett system där alla investeringar behandlas tillsammans i en pool. Systemet med en pool är lätthanterligt för företagen. Inga kalkyler för de enskilda maskinerna eller utrustningen behövs.

5.6

För att kunna införa en konsoliderad skattebas där vinsten beräknas för en hel företagsgrupp behövs en definition av företagsgrupp. Alternativen för en sådan definition är ett procenttal för ägandet i varje företagsdel eller att verksamheten i varje del skall ha koppling till moderbolagets verksamhet. Det verkar nödvändigt att välja en kombination av dessa då det inte finns någon anledning att skapa en konsoliderad skattebas för gemensamt ägda företag om de finns inom skilda branscher.

5.7

När man har enats om hur man skall komma fram till den skattebas som bolagsskatten ska beräknas på kvarstår svårigheten med konsolidering – hur skall vinsterna för företag med verksamhet i flera länder fördelas mellan olika länder? För att undvika användandet av skattesystemen till att flytta vinster räcker det inte med en gemensam skattebas, det måste också vara ett enkelt och logiskt system för hur företagets vinst skall fördelas mellan medlemsstaterna (och därmed mellan länder med olika skattesatser). När vinsterna på så sätt slås samman mellan företagsdelar i olika länder blir det även nödvändigt med ett vidgat samarbete mellan skattemyndigheterna.

5.7.1

Mot bakgrund av dessa krav kan det vara intressant att studera det system som används i Kanada (hälften av vinsten fördelas enligt andelen av arbetskraften och hälften enligt andelen av försäljningen).

5.8

För att fördelningen av vinsterna skall fungera enkelt i praktiken fordras det att fler regler än beräkningen av skattebasen blir enhetliga. Beräkningarna bör t.ex. göras på helårsbasis och inbetalningarna av skatten ske samtidigt i alla länder. Standardiserade överföringar i elektronisk form bör vara ett annat krav.

5.9

En av de viktigaste effekterna av en gemensam skattebas är att systemet blir transparent. Idag är skattesatsen det enda som är synligt för en icke-expert. För att visa hur missledande detta kan bli kan man jämföra bolagsskattesatsen med hur stor del av BNP som tas in via den skatten. Den lägsta andelen av BNP, 0,8 %, med siffror från 2003, tas in i Tyskland med en skattesats på 39,5 %. Detta har sannolikt till viss del att göra med definitionsproblem när det gäller skattebasen. De ”nya” medlemsstaterna får in i genomsnitt 2,7 % av BNP med skattesatser som varierar mellan 35 och 15 %. De flesta ”gamla” medlemsstater får in omkring 3 % av BNP med skattesatser som varierar mellan 38 och 12,5 % (15). Det är viktigt att så varierande och oväntade skillnader blir synliga, inte bara för företagen utan också i demokratiskt syfte för väljarna.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/53

1.1

Strävan efter energieffektivitet har blivit ett måste för företagen. Frivilliga avtal kan följaktligen i de flesta fall klara av de stora utmaningar som de stigande energipriserna utgör.

1.2

EU skulle kunna göra en viktig insats genom att systematisera information om välfungerande metoder och innovationer på detta område. GD Energi skulle kunna bli ett slags nav för information om energieffektivitet.

1.3

Upplysningskampanjer till allmänheten kan också spela en viktig roll. För att de skall bli effektiva måste de inriktas på slutkonsumenterna och de branscher som berörs. Det är därför de nationella och lokala myndigheterna som skall ansvara för dessa insatser.

1.4

Slutligen bör lagstiftning snarare vara undantag än regel, eftersom en mängd rättsliga instrument redan antagits som först bör utvärderas.

1.5

Effektivare energianvändning är ingen slogan, lyx eller gimmick. Med en internationellt ständigt ökande efterfrågan på energi, framför allt beroende på den snabba utvecklingen i framväxande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien, är denna fråga av stort intresse för medborgarna, företagen, medlemsstaterna och Europeiska unionen. Internationella energibyrån förutspår att den globala efterfrågan på energi kommer att öka med 60 % fram till år 2030, medan energiimporten i Europeiska unionen – som till 80 % är beroende av fossila bränslen – kommer att stiga från 50 % till 70 % under samma period. Inför producentländerna och andra stora konsumentländer agerar unionen dock inte som en enad aktör på den globala energimarknaden, varför Tony Blair – i egenskap av rådets ordförande – under det informella toppmötet i Hampton Court i oktober 2005 förespråkade införandet av en gemensam energipolitik.

1.6

Man får inte bortse från att den snabbt växande efterfrågan och de stigande priserna på energi kan vara mycket betungande för EU:s ekonomiska tillväxt, att de kan uppmuntra till utlokalisering av vissa mycket energikrävande verksamheter, och i sin tur skada den sociala situationen i medlemsstaterna, vars sociala trygghetssystem redan är hårt ansträngda till följd av en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal. Åtgärder för effektivare energianvändning är så till vida i högsta grad meningsfulla, eftersom de på det hela taget bidrar till kostnadsminskningar och därmed till en ökning av konkurrenskraften.

1.7

På samma sätt kan konkurrensen om energiresurserna leda till starka politiska spänningar eller till och med hota freden i vissa regioner i världen, ett hot som lätt kan sprida sig genom den internationella terrorismen.

1.8

Ett förnuftigt, effektivt och sparsamt utnyttjande av energikällorna är av vital betydelse för jämvikten på vår planet och för kommande generationer.

1.9

EESK anser att grönboken ”hur man kan göra mer med mindre” väcker en rad relevanta frågor och föreslår realistiska handlingsvägar. Vi stöder till fullo viljan att minska energiförbrukningen med 20 % och anser det inte bara nödvändigt att mycket snabbt nå målet om en årlig minskning av energiförbrukningen på 1 %, utan också att under en andra etapp ha målsättningen att uppnå en effektiv minskning på 2 %.

1.10

Kommittén anser att frivilliga avtal med stora ekonomiska sektorer utan tvivel, och där så är möjligt, är en effektiv lösning som är att föredra framför tvingande lagstiftningsåtgärder.

Eftersom de två mest energikrävande sektorerna är transport- och byggsektorerna är det inom dessa som de mest intensiva åtgärderna måste sättas in och där man måste sträva efter innovativa lösningar.

Ett fortgående och successivt införande av innovationer som kan ge verkliga resultat vad gäller energieffektivitet är ett krav från både konsumenter och industrin. EU och medlemsstaterna måste beslutsamt samverka kring en politik som syftar till att främja energieffektivitet, utbyte av välfungerande metoder och spridning av den bästa tekniken, men också bedriva informationskampanjer för att stimulera hushållen och konsumenterna att spara energi.

—

Att rikta uppmärksamheten på energieffektiviteten.

—

Att föreslå åtgärder och gemensamma insatser inom ramen för Kyotoavtalen.

—

Att klargöra gemenskapens och medlemsstaternas respektive roller.

—

Att realisera möjligheterna till förbättrad energieffektivitet med målet att uppnå en årlig minskning på 1 % av energiintensiteten, ett ackumulerat mål som förmodligen går att överträffa.

—

Att sprida ny teknik.

—

Hållbar utveckling.

—

Ekonomi.

—

Politiskt oberoende.

3.1

Den 22 juni 2005 offentliggjorde kommissionen ”Grönbok om effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre”. Grönboken kom ut efter det att förslaget till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster hade offentliggjorts och parlamentsdebatten om direktivet hade inletts, och efter det att EESK fått en remiss om ett förberedande yttrande om energieffektivitet. Denna ordningsföljd kan förefalla förbryllande, eftersom grönböckerna vanligen föregår rättsliga texter, men räckvidden för den aktuella grönboken är mycket vidare än direktivförslagets. EESK:s förberedande yttrande kan ses som ett bidrag till det samråd som initierats av kommissionen.

3.2

Kommissionen börjar med att konstatera att efterfrågan på energi fortsätter att öka trots alla uttalanden om ett rationellare energiutnyttjande, och anser att man bör att göra ”en kraftig insats för att blåsa nytt liv i ett program för energieffektivitet på alla plan i det europeiska samhället”. Enligt kommissionen skulle EU kunna minska sin nuvarande energiförbrukning med minst 20 %. EESK ser positivt på kommissionens och parlamentets strävan när det gäller målen och en mer diversifierad energiförsörjning. Kommittén anser att detta är ett positivt initiativ som dessutom borde skapa nya arbetstillfällen genom utveckling av ny teknik. Man måste emellertid se till att den energipolitik som genomförs inte leder till ökade energikostnader som skulle kunna medföra höjda produktionskostnader i en situation med hårdnande internationell konkurrens. Utsläppscertifikaten för koldioxid utgör en ansenlig kostnad för de industrier som förbrukar stora mängder energi (t.ex. cementindustrin) och skulle kunna uppmuntra till utlokaliseringar. Man bör därför inte bortse från de samhällsekonomiska konsekvenserna av de planerade eller redan genomförda åtgärderna.

3.3

Som brukligt är i grönböcker ställer kommissionen 25 frågor om olika alternativ för att strukturera det offentliga samrådet. Åtgärder planeras på EU-nivå, nationell, regional och lokal nivå liksom inom ramen för ett internationellt samarbete, och kommissionen anger vilken politik som skall tillämpas och vilka sektorer som berörs, allt illustrerat med exempel.

3.4

Förvånansvärt nog behandlas inte vissa frågor trots att de är verkligt viktiga. Frågan om stadsbelysning eller belysning på offentliga platser i allmänhet tas t.ex. inte upp och inte heller frågan om tillverkning med hjälp av återvunna produkter, som i vissa fall är mer ekonomisk ur energisynpunkt (metaller, aluminium, m.m.), eller frågan om utnyttjandet av biogas från avfallsdeponier.

3.5

Syftet med grönboken är att ringa in ”flaskhalsarna” (bristen på incitament, information, utbildning, resurser osv.) som i dag ligger till hinder för de mest lönsamma effektivitetsförbättringarna. De åtgärder som skall främjas är sådana som leder till nettobesparingar sedan nödvändiga investeringar räknats av. Svar på de frågor som ställs väntas i form av förslag eller exempel som kan bidra till att uppfylla de föreslagna målen. Som en uppföljning till grönboken bör en handlingsplan utarbetas under 2006.

3.6

Kommissionen visar sig ganska optimistisk eftersom man anser att en strikt tillämpning av alla åtgärder som vidtagits efter 2001 (direktiven om byggnaders energiprestanda och om kraftvärme) tillsammans med nya åtgärder skulle kunna leda till energibesparingar på 1,5 % av årsförbrukningen, vilket skulle göra det möjligt att nå ned till 1990 års förbrukningsnivå.

4.1

Det finns en energikedja i vilken producenten, transportören, distributören och konsumenten ingår. Det gäller alltså att ingripa i alla led i denna kedja alltifrån utbud till efterfrågan. Det är förmodligen i båda ändar av kedjan – produktion och konsumtion – som insatserna kan visa sig mest verkningsfulla.

4.2

Inom produktionen effektiviseras produktionsmetoderna regelbundet.

4.2.1

Kombinerad produktion av värme och el bygger på principen att utnyttja energi som annars skulle gå till spillo, men ny teknik gör det också möjligt att använda alternativa energikällor. Med hjälp av gruvgas kan man exempelvis driva kraftvärmeanläggningar (t.ex. i Freyming Merlebach i Lorraine). Värmen från masugnar kan också utnyttjas (en teknik som används i Brescia i Italien).

I de nordiska länderna har anläggningar för kombinerad produktion av värme och el konverterats till användning av träbränsle, vilket har lett till utvecklingen av en träindustri.

Forskning kring hur man skall lösa problem som sotbildning i anläggningarna och onormal förbränning borde göra det möjligt att förbättra anläggningarnas prestanda.

4.2.2

Utvinning av biogas och dess användning på platser för djupförvaring (avfallsdeponier) gör det möjligt att utnyttja en energikälla som tidigare gick till spillo och samtidigt bekämpa växthusgaserna. Innovationer och energiutnyttjande av detta slag befrämjar en placering av anläggningarna nära förbrukningsplatsen, vilket gör att energiförluster i samband med transporter kan undvikas eller minskas.

4.2.3

Vad gäller elproduktionen är effektivitetsvinsterna ansenliga, till exempel inom sol- och vindkraften, liksom i alla slags stora konventionella kraftverk och den nya generationens kärnkraftverk.

4.3

I fråga om förbrukning introduceras mer energisnål teknik fortlöpande i de olika energiförbrukningssektorerna. Höjda energipriser som drabbar slutkonsumenten eller slutkunden driver industrin att införa tekniska innovationer.

4.3.1

Inom fordonstransporterna får innovationer och framsteg effekter på motorernas utformning, på bränslekvalitet och -effektivitet och på däckens utformning. Fordonens bränsleförbrukning har sjunkit under de senaste tio åren, men denna minskning motvägs dessvärre av att antalet fordon har ökat. Den ökande användningen av biobränsle stimuleras ytterligare genom skatteincitament, exempelvis genom att biobränsle får en annan skattesats än oljebaserade produkter (5).

Genom ett frivilligt avtal med EU har fordonsindustrin åtagit sig att nå genomsnittliga koldioxidutsläpp på 140 g/km före 2008. Parlamentet och ministerrådet vill se att ACEA åtar sig att nå målet 120 g/km före 2010. Om bilindustrin håller vad den lovar kommer de personbilar som släpps ut på marknaden 2008–2009 i alla händelser att förbruka 25 % mindre bränsle jämfört med 1998.

4.3.2

På transportområdet vidtar de lokala myndigheterna över hela EU politiska åtgärder inom stadstransporter för att förbättra kollektivtrafiken och minska privatbilismen. I Frankrike t.ex. skall varje kommun utarbeta en transportplan och lägga fram den för godkännande. I andra länder har man vidtagit mer tvingande åtgärder som bland annat trängselskatter (t.ex. i London).

4.3.3

De transportsätt som ”har sackat efter” borde främjas, som godstransporter, vars marknadsandel fortsätter att minska i EU (- 7 %), och transporter på inre vattenvägar. Man måste dock erkänna att dessa båda vad gäller energieffektivitet så viktiga sektorer trots alla vackra ord har svårt att växa, framför allt för att det saknas infrastruktur och för att det är så kostsamt att uppföra sådan eller modernisera den (t.ex. Rhen-Rhône-kanalen eller transport med vägfordon på järnväg genom Alperna). Dessutom stöter infrastrukturprojekt ofta på mer eller mindre berättigat motstånd från olika miljögrupper.

4.3.4

Belysningen i städerna är också ett område som är föremål för innovationer i energibesparingssyfte. Systemen för fjärrstyrning av elnäten gör det möjligt att i realtid kontrollera hur näten fungerar, men också att reglera elspänningen och att anpassa elvolymen efter de verkliga behoven, vilket leder till energibesparing i samhället.

Stadsbelysning som använder sig av en äldre teknik (t.ex. kvicksilverånga) byts ofta ut mot högtrycksnatriumlampor som är både svagare och billigare. Vita energisnåla dioder håller också på att utvecklas, liksom solenergi. Vad gäller bostadsbelysningen tar sig lågenergilampor gradvis in på marknaden med sänkt elförbrukning som resultat. Vissa elleverantörer erbjuder sina kunder rabattkuponger på lågenergilampor (Italien).

4.3.5

När det gäller byggnader torde direktivet om energiprestanda leda till goda resultat. Isoleringsstandarderna har under alla omständigheter medfört rejäla framsteg när det gäller alla nybyggen och det gäller också för glasrutor.

4.3.6

Inom industrin har flera stora sektorer som bilindustrin frivilligt förbundit sig att öka energieffektiviteten hos sina produkter, som för övrigt omfattas av de europeiska märkningsstandarderna. Kraftvärmeanläggningar för industriellt bruk börjar uppföras. Noteras bör att vissa sektorer med mycket hög energiförbrukning som aluminiumsektorn uppnår mycket stora energibesparingar genom användning av återvinningsprodukter.

4.4

Av exemplen ovan framgår att energieffektiviteten mot bakgrund av ständigt stigande energipriser har blivit en naturlig och positiv utveckling för de ekonomiska aktörerna, vilket leder till slutsatsen att frivilliga initiativ också har lika stor verkan på lång och medellång sikt som förordningar.

—

Koppla frågan till genomförandet av direktivet om ekodesign för energiförbrukande produkter.

—

Utvärdera resultatet av de frivilliga åtaganden som förekommer inom branschen.

11.4.2006   

SV