2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/1

A.

Sedan EU utvidgades 2004 har Östersjön blivit ett innanhav som både förenar länder och utgör en särskild utmaning, och länderna kring Östersjön är i hög grad beroende av varandra och ställs inför samma problem.

B.

Strategin för Östersjöområdet är ett pilotprojekt för framtida strategier för makroregioner. En väl genomförd strategi kan fungera som förebild för sådana strategier i framtiden.

C.

Att skapa funktionella regioner, samlade kring gemensamma mål och utvecklingssvårigheter, kan göra EU:s regionalpolitik mer effektiv.

D.

För att öka effektiviteten i regionalpolitiken, särskilt med tanke på reformen efter 2013, bör man stödja och utveckla ett helhetsgrepp, liksom strategier för makroregioner som kan tillämpas inom hela EU. Dessa strategier får dock inte leda till en åternationalisering av sammanhållningspolitiken.

E.

Östersjön är det mest förorenade havet i EU, och dess miljötillstånd bör inte försämras på grund av de storskaliga infrastrukturprojekt som genomförs i och omkring Östersjön (inklusive icke EU-länder).

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens godkännande av och rådets stöd för EU:s strategi för Östersjöområdet, en strategi som parlamentet har efterlyst sedan 2006.

2.

Europaparlamentet välkomnar i synnerhet att strategin är frukten av ett omfattande samråd med berörda parter i medlemsstaterna, och inte bara med nationella, regionala och lokala myndigheter, utan även med den akademiska världen och näringslivet och med frivilligorganisationer. Detta visar att samrådsprocessen, där dessa parter deltog i arbetet med strategin redan från första början, är en viktig orsak till dess framgång. Därför välkomnar parlamentet inrättandet av ett forum för det civila samhället i regionen, ”Baltic Sea Action Summit” (toppmötet om åtgärder för Östersjön), och efterlyser liknande initiativ för framtida makroregioner där offentliga och privata aktörer kan träffas och medverka i utvecklingen av strategier för makroregioner.

3.

I detta sammanhang rekommenderar Europaparlamentet att man ökar lokalsamhällenas medverkan med hjälp av verktyg för kommunikation och samråd som når fler människor och har större genomslagskraft, bland annat via lokala medier (tv och radio samt pappers- och webbtidningar). Parlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en särskild webbportal för Östersjöstrategin, som skulle fungera som ett forum för utbyte av erfarenheter kring aktuella och kommande projekt som lanseras av regeringar, myndigheter, frivilligorganisationer och andra aktörer som verkar inom Östersjöområdet.

4.

Europaparlamentet välkomnar EU 2020-strategin, som överensstämmer med målen för Östersjöstrategin, och konstaterar att EU 2020 kan fungera som en effektiv ram för genomförandet och förstärkningen av Östersjöstrategin.

5.

Europaparlamentet anser att strategins nya ram för samarbete baserat på en helhetssyn öppnar för en mer rationell och ändamålsenlig användning av de ekonomiska resurser som är tillgängliga för miljöskydd och utveckling av Östersjöområdet, såväl EU-medel som nationella medel eller medel från olika finansiella institutioner.

6.

Europaparlamentet uppmärksammar skillnaderna mellan Östersjöländerna i fråga om ekonomisk utveckling och innovationer. Potentialen måste öka i alla områden, även de högt utvecklade, eftersom dessa kan ge de minst gynnade områdena draghjälp. Nya områden med utvecklings- och innovationspotential behöver få stöd, och man bör ta tillfället i akt att utnyttja det mervärde som Östersjöstrategin och andra framtida makroregionala strategier kan ge, så att man når en ökad samverkansnivå och minskar de befintliga skillnaderna, i syfte att skapa ett bestående område med allmänt välstånd och hög konkurrenskraft, vilket är avgörande med tanke på den åldrande befolkningen och de nya globaliseringsmönstren.

7.

Europaparlamentet betonar att ett snabbt och konsekvent genomförande av befintliga EU-rättsakter som är tänkta att stärka den gemensamma marknaden, t.ex. tjänstedirektivet, är nödvändigt för att öka Östersjöregionens dragningskraft som ekonomisk region.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att använda tillgängliga medel från strukturfonderna avsedda för 2007–2013 för att ge strategin största möjliga stöd, särskilt i avsikten att främja jobbskapande och ekonomisk tillväxt i de områden som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Samtidigt rekommenderar parlamentet att man, där så är motiverat, gör ändringar i de operativa programmen under den pågående programperioden. Om man utnyttjar regionernas särdrag skulle det kunna leda till en mycket effektivare användning av strukturfonderna och till ett mervärde på regional nivå.

9.

Europaparlamentet konstaterar att den globala finansiella och ekonomiska krisen har haft en stor påverkan på alla länder i regionen, särskilt i Baltikum, och uppmanar alla intressenter att inte minska sitt engagemang för EU:s Östersjöstrategi på grund av krisen.

10.

Europaparlamentet anser att samtliga åtgärder som rör sektorspolitik med en territoriell dimension är ytterst viktiga för strategins framgång och för ett förverkligande av de ambitiösa målen i framtida makroregionala strategier, inklusive den gemensamma jordbrukspolitiken, fiske-, transport-, industri- och forskningspolitiken samt en samordnad infrastrukturpolitik. Det är också viktigt att man kombinerar tillgängliga medel som är avsedda för gemensamma mål i ett visst område. Med hänsyn till dessa nya utmaningar bör en översyn av politiken göras, en lämplig ram bör införas på EU-nivå och det bör bestämmas vilken roll denna ram ska spela i förhållande till befintliga nationella och lokala strukturer.

11.

Europaparlamentet anser att strategins territoriella dimension kommer att bidra till den konkreta utvecklingen av idén om territoriell sammanhållning, som i Lissabonfördraget likställs med ekonomisk och social sammanhållning. Mot denna bakgrund uppmanar parlamentet kommissionen att inleda en aktiv dialog om den roll och de konsekvenser som EU:s makroregionala politik kommer att få efter 2013.

12.

Europaparlamentet förespråkar att man i den kommande allmänna förordningen om strukturfonder utarbetar särskilda bestämmelser för det territoriella samarbetet som är tydliga och tar hänsyn till ländernas olika förvaltningskulturer och som inte heller belastar stödmottagarna med ytterligare administrativa bördor. På så vis stärker man samarbetet mellan länder och regioner och gynnar utvecklingen av framtida strategier för gemensamma åtgärder, vilka kan stärka regionens attraktionskraft i övriga Europa och hela världen och därefter bli en förebild för gränsöverskridande samarbete.

13.

Europaparlamentet betonar att strategin för Östersjöområdet bör ses som en process där principen om åtgärder och samarbete är föremål för ständig utveckling, vilket gör det nödvändigt att uppdatera strategin, och att det överordnade målet är att hitta optimala mekanismer som kan överföras till framtida makroregionala strategier. Här understryker parlamentet vikten av insamling, sammanfattning och marknadsföring av framgångsrika initiativ och deras resultat. Parlamentet stöder kommissionens plan på att skapa en databas med bästa praxis och utnyttja denna praxis i utvecklingen av framtida makroregionala strategier.

14.

Europaparlamentet anser att ett territoriellt samarbete som utvecklas som ett led i en strategi för makroregioner kan bidra till att avsevärt stärka integrationsprocessen, genom ett större deltagande av det civila samhället i beslutsfattandet och i genomförandet av de konkreta åtgärderna. Här rekommenderar parlamentet att man framför allt tar med sociala, ekonomiska, kulturella, utbildningsmässiga och turisminriktade inslag i de makroregionala strategierna. I syfte att stärka det lokala civila samhällets deltagande, liksom subsidiariteten, är det också viktigt att man främjar makroregionala strategier genom att inrätta europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS).

15.

Europaparlamentet understryker vikten av att man främjar utvecklingen av kultur, utbildning och forskning samt innovationer, liksom att man uppmanar medlemsstaterna att samarbeta nära med varandra, särskilt på det sistnämnda området. Parlamentet medger att samarbete på utbildningsområdet förvisso kan vara till stor nytta, men anser att befogenheterna bör ligga kvar hos medlemsstaterna. Parlamentet rekommenderar att man stärker det strategiska förhållningssättet och den långsiktiga planeringen när det gäller makroregionerna.

16.

Europaparlamentet har subsidiaritetsprincipen som sin ledstjärna och ser en enorm potential för samarbete på lokal och regional nivå. Därför understryker parlamentet att det är av stor vikt att man skapar en effektiv samarbetsstruktur på olika nivåer, genom sektorsspecifika partnerskap med regelbundna möten mellan de politiskt ansvariga, vilket kommer att stärka de olika partnerorganens gemensamma ansvar samtidigt som medlemsstaterna och regionerna behåller sin rätt att välja organisationsform. I detta avseende begär parlamentet att mekanismerna för gränsöverskridande samarbete på lokal och regional nivå förbättras, utvecklas och stärks.

17.

Europaparlamentet betonar att den nya makroregionala ramen för samarbete har en stark ”uppifrån-och-ned”-prägel, som ger medlemsstaterna en avgörande roll i utvecklingen av samarbetet, och att den skapar en ny styrnivå. Inom ramen för den nya samarbetsmodellen måste man se till att randområdenas naturbetingade svårigheter omvandlas till fördelar och möjligheter och att utvecklingen av dessa regioner stimuleras.

18.

Europaparlamentet anser att makroregionerna kombinerar förmågan att optimera svaren på utmaningar som uppkommer i en viss region med förmågan att använda de särskilda möjligheterna och resurserna i varje region på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera de första resultaten och erfarenheterna från genomförandet av strategin för Östersjöområdet, vilka kommer att bidra till kartläggningen av möjliga källor till och metoder för finansiering av makroregionala strategier samt underlätta användningen av strategin som ett exempel på ett pilotprojekt för andra makroregioner och därigenom visa deras funktionalitet. Parlamentet betonar dock att utvecklingen av makroregioner främst är en kompletterande åtgärd som inte bör ersätta EU-finansiering till enskilda lokala och regionala program som prioriterade insatser.

20.

Europaparlamentet konstaterar att genomförandet av Östersjöstrategin hittills har gått mycket långsamt. Parlamentet anser att de medel som anslogs i EU:s budget för 2010 kan användas för att förbättra genomförandet och beklagar därför att dessa medel ännu inte betalats ut. Kommissionen påminns om vikten av att dessa medel snarast anslås till ändamål i linje med målen för Östersjöstrategin.

21.

Europaparlamentet framhåller att kommissionen, för eventuella framtida makroregionala strategiers skull, måste lösa frågan om sina egna resurser, så att den blir i stånd att förbereda dessa strategier med utgångspunkt i de specifika förhållandena i de berörda regionerna och kan ge de deltagande staterna nya idéer kring ämnen av europeiskt intresse samt hjälpa dem ta fram en strategi. Kommissionen uppmanas att övervaka genomförandet av dessa strategier genom att fungera som samordnare samt ompröva nya prioriteringar och omfördela resurser efter särskilda behov och kompetenskrav, och samtidigt undvika dubbelarbete.

22.

I frågan om behovet av en analys efter halva genomförandet av strategin för Östersjöområdet uppmanar Europaparlamentet kommissionen att förbereda konkreta verktyg och kriterier för projektutvärdering vilka bygger på indikatorer som möjliggör jämförbarhet.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och sina ledamöter att bestämma hur de makroregionala strategierna ska utformas, hur de ska kunna behandlas likvärdigt (antingen som separata program eller inom sammanhållningspolitiken), vem som ska genomföra dem och hur, liksom från vilka källor de ekonomiska resurserna bör komma för att inte skapa en onödig ökning eller fragmentering av EU-medlen, särskilt med hänsyn till EU 2020-strategin, EU:s budgetöversyn och debatten om den framtida sammanhållningspolitiken.

24.

Europaparlamentet betonar att makroregionernas mervärde för EU ligger i ett ökat samarbete mellan stater och regioner, varför de europeiska programmen för territoriellt samarbete, vars målsättning är ett gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete, utgör ett viktigt inslag i genomförandet av makroregionernas mål. Parlamentet föreslår vidare att strategin för Östersjöområdet ska betraktas som en EU-strategi som bygger på flera av unionens politikområden. Tidsramarna och målen för strategin bör definieras, och med tanke på dess övergripande karaktär skulle den kunna behandlas som makroregional och samordningen av den föras in under regionalpolitiken.

25.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av storskaliga strategier, t.ex. makroregionala sådana, bör bidra till att mer allmänt stärka den lokala och regionala dimensionen i genomförandet av EU-politiken.

26.

I samband med strategin för Östersjöområdet och andra framtida makroregionala strategier efterlyser Europaparlamentet närmare förbindelser mellan EU och länder som inte tillhör EU, särskilt när det gäller genomförandet av storskaliga projekt med betydande miljöpåverkan. Vidare efterlyser parlamentet samarbete mellan EU-länder och icke EU-länder för ökad säkerhet i regionen, som ett stöd i kampen mot gränsöverskridande brottslighet.

27.

Europaparlamentet framhåller behovet av ett närmare samarbete mellan framför allt Ryssland och Vitryssland och de baltiska staterna kring utbyggnaden av energinäten och att man i detta syfte bättre utnyttjar energidialogen mellan EU och Ryssland, vilket samtidigt också skulle öppna möjligheter för Ryssland att delta i Östersjöstrategin. Parlamentet förväntar sig att alla aktörer runt Östersjön ansluter sig till internationella avtal som Esbokonventionen och Helsingforskonventionen samt att de följer Helsingforskommissionens (Helcom) riktlinjer och samarbetar inom detta nätverk.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa effektiv samverkan och samordning med Helcom och medlemsstaterna i Östersjöområdet, så att man gör en tydlig åtskillnad mellan de uppgifter och ansvarsområden som ingår i genomförandet av Helcoms handlingsplan för Östersjön från 2007 och mellan dem som omfattas av ovannämnda strategi och handlingsplan i EU:s regi. På så vis säkerställer man en ändamålsenlig övergripande strategi för regionen.

29.

Europaparlamentet noterar särskilt ställningen för Kaliningradenklaven, som är omgiven av medlemsstater i EU. Det är viktigt att stimulera den sociala och ekonomiska utvecklingen i denna region, som utgör en inträdesport eller ”pilotregion” för en närmare relation mellan EU och Ryssland, där frivilligorganisationer, utbildnings- och kulturinstitutioner samt lokala och regionala myndigheter deltar.

30.

Europaparlamentet anser att man i det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet med Ryssland bör ta hänsyn till samarbetet i Östersjöområdet. Parlamentet välkomnar de insatser som kommissionen och medlemsstaterna i regionen har gjort för samarbete med Ryssland på en lång rad olika områden, som transportförbindelser, turism, gränsöverskridande hälsorisker, miljöskydd och anpassning till klimatförändringarna samt miljö-, tull- och gränskontroller och sist men inte minst energifrågor. Parlamentet menar att EU:s och Rysslands gemensamma områden kommer att erbjuda en värdefull ram i detta avseende och uppmanar Ryssland att ta på sig en lika stor roll i detta samarbete.

31.

Europaparlamentet betonar behovet att minska regionens beroende av rysk energi. Parlamentet välkomnar kommissionens uttalande om att det behövs fler kopplingar mellan medlemsstaterna i regionen och större diversifiering av energiförsörjningen. I detta avseende efterlyser parlamentet ett ökat stöd för inrättandet av LNG-hamnar.

32.

Europaparlamentet anser att avtal bör ingås med de stater utanför EU som ingår i de funktionella områden som berörs av strategierna, så att man åstadkommer ett effektivt skydd av miljön och den biologiska mångfalden och att dessa stater kan dela samma värden, rättigheter och skyldigheter som ingår i den relevanta EU-lagstiftningen.

33.

Europaparlamentet anser att Östersjösamarbetet bör prioriteras och behandlas på högsta politiska nivå av stats- och regeringscheferna, eftersom detta är avgörande för att driva samarbetet mellan Östersjöländerna framåt och säkerställa att de politiska ambitionerna blir verklighet. Parlamentet vill se regelbundna möten mellan stats- och regeringscheferna i Östersjöområdet där man strävar efter detta.

34.

Europaparlamentet betonar att man behöver göra miljökonsekvensbedömningar av energiinfrastrukturprojekt (pågående och framtida) och då särskilt beakta internationella konventioner. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta fram en lämplig insatsplan för tekniska olyckor och andra tänkbara katastrofer och även ange hur sådana händelser ska hanteras ur ekonomisk synpunkt. Parlamentet framhåller att samma upplägg måste följas vid eventuella projekt i framtiden, så att man inte äventyrar säkerheten för länder kring Östersjön som deltar i andra framtida makroregionala strategier, miljön eller förutsättningarna för sjötransporten. För den hållbara utvecklingens och den gröna tillväxtens skull bör man åstadkomma ett starkt miljöskydd i alla makroregioner samt lika stor hänsyn till miljöskydd, resande och andra aspekter.

35.

Europaparlamentet betonar behovet av ett miljöövervakningscentrum för Östersjön, ett system för tidig varning för olyckor och allvarliga gränsöverskridande föroreningar samt en gemensam insatsstyrka som kan hantera sådana situationer.

36.

Europaparlamentet framhåller Östersjöområdets strategiska betydelse för utvecklingen av gemensamma projekt kring energiinfrastruktur som förbättrar diversifieringen av energiframställning och energiförsörjning, med särskild tonvikt på projekt för förnybar energi som vindkraftsparker (land- eller havsbaserade), geotermisk energi eller biogasanläggningar som drivs med biobränslen som är tillgängliga i regionen.

37.

Europaparlamentet framhåller det resultatrika samarbete som Östersjörådet och Nordiska rådet redan uppnått på energi- och klimatområdet i samband med den nordliga dimensionen.

38.

Mot bakgrund av den planerade utbyggnaden av kärnkraften i Östersjöområdet framhåller Europaparlamentet att EU-länderna måste följa de strängaste säkerhets- och miljönormerna, och kommissionen måste bevaka att samma strategi och internationella konventioner följs i grannländerna, särskilt i de länder som planerar att bygga kärnkraftverk i närheten av EU:s yttre gränser.

39.

Europaparlamentet betonar att EU och de medlemsstater som omger Östersjön snarast måste vidta åtgärder mot de allvarliga miljöproblem som påverkar regionen, framför allt eutrofiering, effekterna av farliga ämnen som dumpats på havsbottnen och hotet mot den biologiska mångfalden i vattenmiljöer, särskilt med avseende på utrotningshotade fiskbestånd. Parlamentet erinrar om att Östersjön är ett av världens mest förorenade havsområden.

40.

Europaparlamentet betonar att man måste införa en metod för inventering av föroreningskällor som är gemensam för alla medlemsstater och en plan för hur man ska få bort dem.

41.

Europaparlamentet välkomnar att miljöhållbarhet kommer att utgöra en hörnpelare i EU:s strategi för Östersjöområdet och den åtföljande handlingsplanen.

42.

Europaparlamentet anser att ett av de största hindren för förverkligandet av Östersjöstrategins mål är att den inte är konsekvent med annan EU-politik, t.ex. den gemensamma jordbrukspolitiken som förvärrar eutrofieringen, och den gemensamma fiskeripolitiken som inte är miljömässigt hållbar. Parlamentet anser att reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken måste utformas så att de bidrar till målet om ett miljömässigt hållbart Östersjöområde.

43.

Europaparlamentet betonar att man måste gå in för att skapa ett ändamålsenligt och miljövänligt nätverk för kommunikation och transport via sjö-, land-, och inre vattenvägar (där sjövägarna ges en framträdande roll för godstransporten) som gör att man kan föregripa och i god tid bemöta aktuella och framtida utmaningar. Hänsyn måste tas till bestämmelserna i den uppdaterade versionen av Natura 2000 och särskild uppmärksamhet ägnas åt en förbindelse mellan Östersjöområdet och andra regioner i Europa genom en korridor Östersjön–Adriatiska havet samt en centraleuropeisk transportkorridor.

44.

Europaparlamentet anser att förbättrade förbindelser, inom alla transportslag, utgör ett viktigt bidrag till utvecklingen av en starkare, mer sammanhängande ekonomi i Östersjöregionen.

45.

Europaparlamentet betonar den speciella situationen i de baltiska staterna, som i nuläget i stor utsträckning är avskurna från det transeuropeiska transportnätet. Parlamentet anser att strategin bland annat bör bidra till att åtgärda bristen på lämplig infrastruktur och tillgänglighet samt den låga driftskompatibilitet som råder mellan de olika nationella transportnäten på grund av olikheter i de tekniska systemen och administrativa hinder. Strategin bör bygga upp ett omfattande system med en kombination av olika transportslag i hela Östersjöområdet.

46.

Europaparlamentet betonar vikten av att närmare integrera Östersjöområdet med de prioriterade förbindelserna inom TEN-T, särskilt vad gäller höghastighetsleder till sjöss (TEN-T 21), förlängningen av järnvägsförbindelsen från Berlin till Östersjökusten (TEN-T 1), upprustningen av järnvägsförbindelsen från Berlin till Östersjökusten i kombination med farleden Rostock–Danmark samt snabbare framsteg i moderniseringen och ibruktagandet av Rail Baltica-förbindelsen (TEN-T 27). Parlamentet understryker även behovet att slutföra förbindelserna mellan Östersjöområdet och andra regioner i Europa genom en korridor Östersjön–Adriatiska havet.

47.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att man förbättrar Östersjöområdets transportkapacitet österut, framför allt för att främja transporternas driftskompatibilitet, särskilt för järnvägar, och påskynda godstransiteringen vid EU:s gränser.

48.

Europaparlamentet anser att man särskilt bör prioritera förbindelserna mellan hamnar och inlandsregioner, även via inre vattenvägar, i syfte att säkerställa att alla delar av området kan dra nytta av de ökande godstransporterna till sjöss.

49.

Europaparlamentet betonar här behovet av effektiv samordning över gränserna och samarbete mellan järnväg, havshamnar, inlandshamnar, hamnterminaler och logistik i syfte att utveckla ett mer hållbart transportsystem för olika transportslag.

50.

Europaparlamentet understryker vikten av närsjöfart i Östersjön och dess betydelse för ett effektivt, miljövänligt transportnät. Parlamentet påpekar att det är nödvändigt att främja konkurrenskraften för närsjöfartsförbindelserna, så att havet utnyttjas på ett effektivt sätt. Därför är det nödvändigt att kommissionen så snart som möjligt, dock senaste senast före utgången av 2010, förser parlamentet med en konsekvensbedömning av översynen av bilaga VI i Marpolkonventionen, vilken kommer att begränsa den tillåtna mängden svavel i marin eldningsolja till 0,1 procent från 2015 i de områden i Nordsjön och Östersjön där svavelutsläppen övervakas.

51.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen i sin handlingsplan har tagit med målet att göra Östersjön till en förebild för rena sjötransporter samt världsledande i sjösäkerhet och sjöfartsskydd. Parlamentet anser att dessa mål är oerhört viktiga för upprätthållandet och stärkandet av regionens potential som turistmål.

52.

Europaparlamentet framhåller behovet av särskilda åtgärder till stöd för detta mål, däribland att man i lämpliga fall anlitar lotsar eller bevisat erfarna sjömän i de svåraste sunden och hamnarna samt inför pålitliga finansieringssystem för forskning om och utveckling av hållbar fartygsdrift.

53.

Europaparlamentet är medvetet om Östersjöområdets speciella geografiska läge, som gör det möjligt att mer aktivt knyta band mellan EU och angränsande tredjeländer. Parlamentet betonar vikten av turism för den regionala ekonomin och att det finns utrymme för turismen att expandera. Parlamentet välkomnar den förklaring som antogs vid det andra turismforumet för Östersjön, i vilken man hänvisar till gemensamma marknadsföringsaktiviteter, insatser för att hitta nya internationella marknader samt utveckling av infrastruktur.

54.

Europaparlamentet understryker de unika möjligheter för hållbar turism som erbjuds av de attraktiva hansastäderna i Östersjöområdet. Parlamentet stöder dessutom främjandet av gränsöverskridande cykelturism, som gynnar både miljön och småföretagen.

55.

Europaparlamentet anser att områden som vattensportturism, hälso- och spaturism samt kulturarv och kulturlandskap har en stor potential att utveckla regionens profil som turistmål. Parlamentet framhåller därför behovet att skydda naturliga kustområden, landskap och kulturarv som en resurs och garanti för en hållbar ekonomi i Östersjöområdet i framtiden.

56.

Europaparlamentet anser att förbättrade transportförbindelser och avlägsnande av flaskhalsar är lika viktigt. Parlamentet noterar att svårigheterna att passera gränsövergångar längs EU:s gräns österut mot Ryssland orsakar långa lastbilsköer och utgör ett hot mot miljön, den sociala stabiliteten, trafiksäkerheten och förarnas säkerhet, men att man med hjälp av strategin skulle kunna lösa problemen så att gods kan transporteras smidigt genom Östersjöområdet.

57.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, de nationella parlamenten och regeringarna i Ryska federationen, Vitryssland och Norge.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/8

A.

Under 2000–2006 levde 15,2 procent av européerna (69,8 miljoner) i mål 2-regioner och mottog sammanlagt 22,5 miljarder euro (9,6 procent av de totala medlen) i stöd. Samtidigt skapades 730 000”bruttoarbetstillfällen”. De flesta indikatorer visar på goda resultat (sysselsättning, innovation, forskning och utveckling (FoU), humankapitalintensitet, utbildning och livslångt lärande), medan resultaten för andra indikatorer (utländska direktinvesteringar och produktivitet) tvärtom är sämre än i konvergensregionerna. När det gäller hur BNP per capita har utvecklats jämfört med EU-genomsnittet ligger regionerna i fråga förvisso betydligt högre (122 procent) än konvergensregionerna (59 procent), men uppvisar likväl en nedgång på 4,4 procent under perioden i fråga.

B.

Efter reformen 2006 syftar nu mål 2 till att stärka den regionala konkurrenskraften och sysselsättningen i sammanlagt 168 regioner i 19 medlemsstater, vilket innebär att 314 miljoner invånare omfattas. Finansieringen för 2007–2013 uppgår till sammanlagt 54,7 miljarder euro (knappt 16 procent av de totala medlen), och det bör påpekas att cirka 74 procent av detta belopp anslås till förbättrad kunskap och innovation (33,7 procent) samt fler och bättre arbetstillfällen (40 procent).

C.

Enligt kommissionens senaste prognoser (2009–2011) kommer arbetsmarknadsläget att förbli besvärligt. Arbetslösheten i EU beräknas stiga till 10,25 procent, med en förlust av arbetstillfällen på 2,25 procent under 2009 och 1,25 procent 2010 och med en ökning av de sociala klyftorna i medlemsstaterna. När det gäller nyckelbranscherna för EU:s regioner kan man konstatera att a) orderingången och förtroendet ökar, vilket förbättrar de övergripande utsikterna för EU:s industri, även om produktionsnivån ligger 20 procent lägre än i början av 2008, b) aktiviteten inom tillverkningssektorn fortsätter att minska och c) små och medelstora företag har fortsatt svårt att få tillgång till mikrokrediter/finansiering.

D.

Även om krisen inledningsvis främst har drabbat männen, försvinner i dag ungefär lika många arbetstillfällen för män som för kvinnor, vars deltagande på arbetsmarknaden i de flesta EU-länder är lägre än männens. Vi har lärt oss av andra kriser att kvinnor, när de förlorar sitt arbete, löper större risk att inte hitta något nytt arbete, att jämställdheten inverkar positivt på produktiviteten och att den ekonomiska tillväxten och kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden har flera sociala och ekonomiska fördelar.

E.

Att döma av de nationella strategirapporterna för 2009 och kommissionens strategirapport 2010 om sammanhållningspolitiken och genomförandet av programmen 2007–2013, tycks medlemsstaterna på ganska olika sätt ha använt de redskap, instrument och metoder för att främja den sammanhållningspolitik som kommissionen föreslagit för att hantera krisen och öka de faktiska utgifterna (såsom ändringar av de strategiska riktlinjerna, de prioriterade områdena och finansieringen för de operativa programmen och åtgärder med anledning av förenklingarna av genomförandeförfarandena).

F.

Sedan oktober 2008 har kommissionen föreslagit en rad åtgärder för att påskynda genomförandet av de sammanhållningspolitiska programmen 2007–2013, i syfte att mobilisera alla sina finansieringskällor och instrument för att tillhandahålla direkt och effektivt stöd till nationella och regionala återhämtningsinsatser.

G.

Kommissionens strategi för att påskynda investeringarna och förenkla de sammanhållningspolitiska programmen genom rekommendationer till medlemsstaterna samt lagstiftning och andra åtgärder bygger på tre centrala inslag: a) större flexibilitet inom sammanhållningsprogrammen, b) ökat försprång för regionerna och c) smarta investeringar för sammanhållningsprogrammen. Av de 64,3 miljarder euro som anslagits till sysselsättning och konkurrenskraft 2010 har 49,4 miljarder euro avsatts för sammanhållning (en ökning med 2 procent jämfört med 2009) och 14,9 miljarder euro för konkurrenskraft (en ökning med 7,9 procent jämfört med 2009).

1.

Europaparlamentet betonar att EU:s regionalpolitik, mot bakgrund av den globala ekonomiska och finansiella krisen och den rådande lågkonjunkturen, utgör ett centralt genomförandeinstrument och ett avgörande bidrag till den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa. Regionalpolitiken är EU:s största källa till investeringar i realekonomin och ger betydande stöd till offentliga investeringar, även på regional och lokal nivå. För att kunna uppnå en långsiktig, hållbar utveckling måste vi försöka ta oss ut ur krisen genom att stärka de europeiska regionernas konkurrenskraft, sysselsättning och attraktionskraft.

2.

Europaparlamentet noterar att strukturfonderna är kraftfulla redskap och utformade för att bistå regionerna i deras ekonomiska och sociala omstrukturering och i främjandet av den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, men även för att förverkliga den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa och särskilt för att utveckla konkurrenskraften och skapa arbetstillfällen genom att stödja en systematisk och effektiv användning av fonderna. Parlamentet understryker att konkurrenskraftsmålet inte får förverkligas på bekostnad av samarbetet och solidariteten mellan regioner.

3.

Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse den positiva utveckling som de flesta indikatorer i mål 2-regionerna uppvisat under perioden före den ekonomiska krisen, det vill säga de goda resultaten i fråga om sysselsättning, innovation, forskning och utveckling (FoU), humankapitalintensitet, utbildning och livslångt lärande. Parlamentet betonar att krisens effekter på ekonomin inte får leda till att stödet för fler och bättre arbetstillfällen minskas, och begär att dessa komparativa fördelar befästs genom att mål 2-redskapen stärks.

4.

Europaparlamentet stöder helhjärtat grundprioriteringarna inom strategin ”EU 2020”, särskilt en smart och hållbar tillväxt för alla, som bland annat uppnås genom att utnyttja de nya källor till hållbar ekonomisk tillväxt som den digitala ekonomin erbjuder, förbättra lagstiftningen för att stärka den territoriella och sociala sammanhållningen och skapa bättre förutsättningar och ett bättre företagsklimat med lojal konkurrens, skapa arbetstillfällen, främja företagande och innovation i alla regioner samt förbättra möjligheterna för små och medelstora företag att utvecklas och öka deras tillväxtpotential. Parlamentet stöder också strävan mot fler och bättre arbetstillfällen med anständiga arbetsvillkor för män och kvinnor, varvid även tillgången till utbildning och fortbildning måste garanteras. Parlamentet efterlyser en ytterligare förstärkning av dessa politikområden, bland annat genom åtgärder för att framhäva fördelarna med EU:s inre marknad inom strategin ”EU 2020”, samtidigt som man bör säkerställa att mål 2 fortsatt inriktas på att främja EU:s territoriella sammanhållning.

5.

Europaparlamentet noterar med oro krisens negativa sociala inverkan på mål 2-regionerna, som leder till ökad arbetslöshet, fattigdom och social utestängning och som påverkar de mest utsatta grupperna i samhället (arbetslösa, kvinnor och äldre), och uppmanar kommissionen att vidta stödåtgärder för små och medelstora företag för att trygga de arbetstillfällen som redan finns och för att skapa så många nya arbetstillfällen som möjligt.

6.

Europaparlamentet understryker att den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen står i centrum för strategin ”EU 2020”. Sammanhållningspolitiken och strukturfonderna är viktiga instrument för att uppnå prioriteringarna med en smart och hållbar tillväxt för alla i medlemsstaterna och i regionerna.

7.

Europaparlamentet framhåller det betydande problemet med att den nationella medfinansieringen begränsas, vilket även får konsekvenser för mål 2, på grund av de stora finanspolitiska problemen i många medlemsstater och stöder kommissionens linje i fråga om utnyttjandet av EU-stöd. Parlamentet ser det därför som nödvändigt att ändringen av förordning (EG) nr 1083/2006, i dess aktuella och av parlamentet antagna form, snabbt genomförs. Parlamentet anser vidare att en 100-procentig finansiering är för hög, eftersom incitamentet för medlemsstaterna att genom nationell medfinansiering säkra de främjande åtgärdernas effektivitet och lönsamhet då skulle försvinna. Parlamentet ansluter sig därför till rådets bedömning, som tillbakavisar ”förhandstilldelningen” i dess föreslagna form.

8.

Europaparlamentet noterar att 13 av de sammanlagt 117 operativa program som finansieras genom Europeiska socialfonden har getts en ny inriktning (i Irland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Portugal, Tyskland, Ungern och Österrike, två i Förenade kungariket och två i Spanien) i syfte att tillgodose konkreta krisrelaterade behov, och uppmanar kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet att revidera sina fastställda operativa program och att snarast möjligt, på ett omfattande sätt, informera berörda regionala och lokala aktörer om detta, i syfte att på kort sikt bistå särskilda grupper och kategorier som befinner sig i riskzonen.

9.

Europaparlamentet påpekar att den sjätte rapporten om ekonomisk och social sammanhållning speglar de olika socioekonomiska situationerna i de tre regionstyperna, särskilt vad beträffar deras kreativitets- och innovationsförmåga samt deras företagaranda. Både den aktuella ekonomiska krisen och de olika variabler som påverkar möjligheten till regional utveckling (demografi, tillgänglighet, innovationsförmåga etc.) är faktorer som styrker att det finns viktiga fakta som behöver beaktas vid bedömningen av de lokala och regionala ekonomiernas situation och vid framtagandet av en effektiv sammanhållningspolitik.

10.

Europaparlamentet stöder rådets förslag om att höja förskotten för år 2010 med 4 procent för Europeiska socialfonden och med 2 procent för Sammanhållningsfonden, men bara för de medlemsstater vars BNP sjunkit med tvåsiffriga tal eller som har erhållit betalningsbalansstöd från IMF. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka orsakerna till fördröjningen i genomförandet och att hitta flexibla lösningar för n+2/n+3-reglerna, så att medlemsstaternas anslag inte förfaller.

11.

Europaparlamentet beklagar att kommissionens sjätte rapport om ekonomisk och social sammanhållning saknar konkreta kvalitativa och kvantitativa uppgifter om den finansiella och ekonomiska krisens kort- och långsiktiga återverkningar på EU:s regioner, särskilt när det gäller de viktigaste ekonomiska och sociala indikatorerna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att lägga fram en särskild rapport/undersökning om den finansiella och ekonomiska krisens följder för EU:s regioner, särskilt för mål 2-regionerna och utfasningsregionerna, och om en eventuell ökning eller minskning av de regionala skillnaderna i samband med krisen. Parlamentet noterar att dessa utvärderingar måste genomföras utan dröjsmål för att motverka en negativ utveckling och att de kan användas som grund för ett förslag om fortsättningen för mål 2 i de områden där detta kan ge mervärde vad beträffar nationella fonder.

12.

Europaparlamentet välkomnar stödåtgärderna för företagen inom ramen för sammanhållningspolitiken (cirka 55 miljarder euro mellan 2007 och 2013), varav en stor andel avser stöd till innovation, tekniköverföring och modernisering inom små och medelstora företag. Parlamentet betonar vikten av att främja framgångsmodeller på detta område och inser att det föreslagna företagsstödet måste inriktas på att omstrukturera företagen med långsiktiga resultat och på en övergång till en mer hållbar ekonomi och inte på att genomföra akuta ekonomiska räddningsaktioner som i många fall är oförenliga med politiken för statligt stöd.

13.

Europaparlamentet understryker att krishantering kräver investeringar i forskning och utveckling, innovation, utbildning och teknik med effektiv resursanvändning, vilket kommer att gynna såväl traditionella sektorer och landsbygdsområden som ekonomier med högkvalificerade tjänster och därmed stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. Det är nödvändigt att se till att det finns tillräckligt med finansiering tillgänglig, för vilken strukturfonderna spelar en central roll.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att kontinuerligt övervaka krisens återverkningar på olika struktur- och utvecklingsområden och utnyttjandet av de möjligheter som finansieringsredskapen för mål 2 erbjuder, framför allt för att stödja företagande och små och medelstora företag samt organisationer inom den sociala och solidariska ekonomin, för att stärka deras konkurrenskraft och därmed också förutsättningarna för ökad sysselsättning och se till att dessa får största möjliga tillgång till finansieringstekniska instrument (Jaspers, Jeremie, Jessica och Jasmine). Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att använda det resultat som erhålls för att förbereda och inrikta EU:s framtida sammanhållningsstöd enligt mål 2 på dessa områden, på regional och lokal nivå, där det kan visas att EU-insatserna ger ett mervärde (i synnerhet genom innovationer inom turism, informationsteknologi och industri, tillsammans med miljöskydd och miljöförbättringar, eventuell framställning av förnybar energi eller teknik som avsevärt skulle kunna förbättra traditionella energiföretag, minska utsläppen och minimera avfallsproduktionen samt innovationer inom primärsektorn).

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att använda sig av och främja alla eventuella synergieffekter mellan instrument som syftar till att skapa sammanhållning och konkurrenskraft på regional, nationell och gränsöverskridande nivå samt på EU-nivå.

16.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens linje att a) förlänga den stödberättigande perioden för de operativa programmen 2000–2006 för att medge största möjliga utnyttjande av alla instrument inom ramen för sammanhållningspolitiken och b) förenkla de administrativa kraven och förfarandena liksom den ekonomiska programförvaltningen, dock samtidigt som nödvändiga kontroller av eventuella fel och bedrägerier garanteras. I samband med detta bör villkor upprättas för att främja meningsfulla projekt och för att redan i inledningsstadiet förebygga överträdelser.

17.

Europaparlamentet stöder politiken med ”förhandsfinansiering” av de sammanhållningspolitiska programmen 2007–2013, genom vilken 6,25 miljarder euro i direkt likviditet tillfördes 2009 för investeringar inom ramen för de ekonomiska anslag som har överenskommits för respektive medlemsstat.

18.

Europaparlamentet noterar att stadsområden och stadscentrum till sin karaktär uppvisar särskilda och betydande sociala problem (hög arbetslöshet, marginalisering, social utestängning etc.) som har förvärrats på grund av krisen och som bör studeras ingående för att lämpliga aktiva åtgärder ska kunna vidtas på kort och lång sikt.

19.

Europaparlamentet ställer sig bakom den stödpolitik och de nya finansieringsinstrumenten för större projekt i regionerna (sammanlagd planerad kostnad på minst 50 miljoner euro) som kommissionen lanserade 2009. Parlamentet betonar vikten av de finansieringstekniska instrumenten och instrumenten för samarbete med Europeiska investeringsbanken/Europeiska investeringsfonden, särskilt Jaspers, Jeremie och Jessica, och begär en ytterligare ökning – större än 25 procent – av den finansiering som ges genom Jaspers (gemensamt stöd till projekt i de europeiska regionerna) som särskilt gäller mål 2-regionerna, i syfte att uppmuntra en idealisk utveckling och ett snabbare genomförande av stora projekt, även om de för närvarande är få till antalet. Parlamentet hoppas att den höjning av medlen som hittills skett för Jaspers kommer att påverka de europeiska regionernas tillväxt och ekonomiska konkurrenskraft på medellång och lång sikt, och insisterar samtidigt på att en jämförande analys genomförs periodvis mellan de erhållna resultaten och de förväntade effekterna samt den beviljade finansieringen och den finansiering som krävs för att uppnå målen.

20.

Europaparlamentet betonar att politiken på EU-nivå, nationell nivå och regional nivå kan vara effektiv och ändamålsenlig endast i samband med en verkligt integrerad förvaltning i flera nivåer mellan lokala, regionala, nationella och gränsöverskridande myndigheter samt EU-myndigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera möjligheterna till innovationsrelaterat territoriellt samarbete, både nationellt och internationellt, inom varje sammanhållningspolitiskt mål, och att analysera möjligheterna att stärka det europeiska territoriella samarbetsmålet när det gäller att främja innovationsrelaterat samarbete mellan regioner. Parallellt med stärkandet av det territoriella samarbetsmålet (mål 3) bör möjligheten att utveckla transnationella territoriella samarbetsåtgärder inom ramen för mål 2 också stärkas. En sådan möjlighet ges i dag genom artikel 37.6 b i förordning (EG) nr 1083/2006. Parlamentet anser att stärkandet av det territoriella samarbetet bör åtföljas av en omorientering mot en större budget för detta utvidgade territoriella samarbete, utan att man ändrar den generella budgeten för sammanhållningsmålen.

21.

Europaparlamentet stöder de föreslagna ändringarna av genomförandebestämmelserna, som syftar till att göra strukturfonderna mer flexibla och anpassa dem så att de svarar mot behoven, under de rådande extraordinära ekonomiska omständigheterna, av att omedelbart genomföra 455 program inom sammanhållningspolitiken, särskilt mål 2-programmen, samtidigt som man tar hänsyn att de nationella och regionala institutionerna och förvaltningsmyndigheterna måste anpassas till de nya förutsättningarna, på så sätt att man undviker eventuellt missbruk eller en dålig förvaltning och garanterar möjligheten att i stället använda de mottagna anslagen för andra pågående projekt eller nya projekt. Parlamentet uppmanar förvaltningsmyndigheterna att föreslå lösningar för ett effektivare genomförande av de operativa program som faller under mål 2.

22.

Europaparlamentet insisterar på att regeln n+2 under exceptionella omständigheter (såsom den ekonomiska krisen) undantagsvis kan behöva göras mer flexibel med hänsyn till de mål som omfattas av sammanhållningspolitiken och till konjunkturväxlingarnas inverkan på de offentliga finanserna och de privata investeringarna.

23.

Europaparlamentet rekommenderar att alla medel som inte utnyttjats i en region enligt reglerna n+2 och n+3 återinvesteras i regionalt baserade projekt eller initiativ på EU-nivå.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera planen för handlingsinitiativ som gäller lagförslag för småföretag (rättsakten för småföretag i Europa) efter det första årets genomförande (december 2008), framför allt resultaten när det gäller att förbättra småföretagens konkurrenskraft och tillgång till finansiering och riskkapital samt att främja innovativa nystartade företag, minska den administrativa bördan m.m.

25.

Europaparlamentet betonar jämställdhetens positiva inverkan på den ekonomiska tillväxten. Några studier hävdar att om kvinnornas sysselsättningsgrad, grad av deltidssysselsättning och produktivitet var ungefär samma som männens, skulle BNP öka med 30 procent under programplaneringsperioden efter 2013. Därför anser parlamentet att man särskilt bör uppmärksamma projekt som finansieras genom strukturfonderna och som främjar jämställdhet och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.

26.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaterna.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/13

A.

Transportbranschen spelar en betydande roll för utvecklingen i Europeiska unionen och dess regioner och städer, och påverkar direkt regionernas och städernas konkurrenskraft och sociala sammanhållning. Därmed utgör transporterna en viktig byggsten i förverkligandet av EU:s inre marknad.

B.

Transporten fyller tre viktiga funktioner: den har en ekonomisk och social funktion och den bidrar även till den territoriella sammanhållningen, som är central för den europeiska integrationen.

C.

Transportbranschen är av stor vikt för ekonomin och sysselsättningen eftersom den mätt i BNP genererar 10 procent av välståndet i EU och står för mer än 10 miljoner arbetstillfällen. Därför kommer den att spela en avgörande roll för förverkligandet av EU 2020-strategin.

D.

Transporter är en viktig del av EU:s politik och därför måste EU ha en finansiell ram som gör det möjligt att hantera utmaningarna inom transportpolitiken under de kommande åren, stimulerar ekonomin på kort sikt, ökar produktiviteten på medellång och lång sikt och gör det mer attraktivt att förlägga forskning till EU.

E.

Transportbranschen påverkar i hög grad miljön och människors livskvalitet och hälsa. Visserligen gör transportbranschen det möjligt för människor att förflytta sig i arbetet och privat men samtidigt stod branschen som helhet för 27 procent av de totala koldioxidutsläppen 2008, en siffra som har ökat sedan dess. Vägtransporter stod för 70,9 procent, flyget för 12,5 procent, sjötransporter och transporter på inre vattenvägar för 15,3 procent och järnvägar för 0,6 procent av transportnäringens totala koldioxidutsläpp 2007.

F.

Insatser har gjorts inom samtliga transportsätt i EU för att förbättra säkerheten. Trots detta dödades omkring 39 000 människor och uppemot 300 000 blev allvarligt skadade i trafikolyckor under 2008, vilket innebär att insatserna för att förbättra alla säkerhetsaspekter, särskilt vägsäkerheten, måste fortsätta.

G.

EU har i sitt klimatpaket åtagit sig att minska växthusgaserna med 20 procent fram till 2020, jämfört med 1990 års nivå, och detta kvarstår som ett bindande mål.

H.

De mål som upprättades i vitboken från 2001 har bara uppnåtts till viss del. Därför måste man nu se över dem och bestämma om de ska behållas eller omformuleras. Insatserna för att nå de mål som man anser fortfarande behövs måste stärkas.

I.

Problem med införlivandet, såsom försenat eller felaktigt införlivande, medför att effektiviteten i EU:s lagstiftning försämras betydligt, och det föreligger därför ett stort behov av åtgärder i detta hänseende.

J.

Det parlamentariska arbetet måste samordnas, framför allt inom de områden som direkt påverkar transportpolitiken, såsom miljö- och socialpolitik, samhällsplanering och markanvändningsplanering samt sysselsättnings- och näringslivspolitik.

K.

Den finansiella och ekonomiska krisen har drabbat transportbranschen hårt, men detta bör ses som en chans att på ett framtidsinriktat sätt stödja och främja branschen, särskilt genom att främja transportslagens hållbarhet och investeringar i bl.a. järnvägstransporter och inlandssjöfart. Detta kommer att garantera mer likvärdiga förutsättningar.

L.

Som en del av den förestående översynen av byråerna måste deras mervärde granskas. Även behovet av att inrätta en EU-transportbyrå måste bedömas.

M.

För transportbranschen är det mycket viktigt att fastställa mätbara mål både för att bättre kunna kontrollera effektiviteten i transportpolitiken och skapa riktmärken för den sociala och ekonomiska planeringen samt för att visa att de föreslagna åtgärderna är nödvändiga för att den planerade transportpolitiken ska kunna genomföras.

N.

För att man ska kunna göra större framsteg inom forskning, infrastruktur och teknik måste de ekonomiska medlen och finansieringsinstrumenten justeras.

O.

Utvecklingen i samhället och i många branscher leder till en ökad efterfrågan på transporter, och därför är samtliga transportslag viktiga. Transportslagen bör dock bedömas utifrån vilken betydelse de har för ekonomin, miljön, samhället och sysselsättningen.

P.

I framtiden kommer det att krävas ett hållbart samarbete mellan alla typer av transportslag för person- och godsbefordran för att skapa säkra, hållbara, logistiskt rimliga och därmed effektiva transportkedjor, inklusive multimodala lösningar och sammanlänkning av fjärr- och närtransport.

1.

Europaparlamentet är övertygat om att EU:s politik i allmänhet behöver en tydlig och sammanhängande framtidsvision för transportbranschen - en central sektor för den inre marknaden - genom vilken den fria rörligheten för personer och varor garanteras och den territoriella sammanhållningen i EU säkerställs. Samtidigt som transportbranschen fortsätter att generera en avsevärd del av EU:s hållbara tillväxt och konkurrenskraft måste den garantera ekonomisk effektivitet och utvecklas inom ramen för genomgående höga sociala och miljömässiga standarder.

2.

Europaparlamentet är övertygat om att de demografiska förändringarna i framför allt städerna kommer att medföra säkerhets- och kapacitetsutmaningar för transporterna och rörligheten. Parlamentet betonar att den grundläggande rätten till rörlighet, som bl.a. förverkligas genom förbättrad tillgänglighet och anläggande av felande infrastrukturlänkar, och hur denna rätt tillämpas, måste betraktas som mycket viktig i detta hänseende. Parlamentet betonar i detta sammanhang att välintegrerade multimodala transportkedjor som omfattar gång, cykling och kollektivtrafik kommer att vara framtidens modell i städerna. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang att det i städer framför allt är den befintliga infrastrukturen som kommer att avgöra vilket transportslag som är mest lämpat. Parlamentet anser att en väl utbyggd kollektivtrafik på landsbygden kommer att minska privatbilismen. Parlamentet efterlyser skapandet av funktionella tätortsområden i syfte att skapa en konsekvent stads- och förortstrafik och få människor att bo kvar på landsbygden.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa planer för hållbar rörlighet i städer med fler än 100 000 invånare och att med iakttagande av subsidiaritetsprincipen uppmuntra städer att utforma rörlighetsplaner som innehåller förslag till ett integrerat transportkoncept i syfte att minska skadorna på miljön och göra rörligheten hälsosammare och effektivare.

4.

Europaparlamentet anser att ökande efterfrågan också leder till bl.a. kapacitetssvårigheter och sämre effektivitet på grund av infrastrukturproblem inom godstransportsektorn. Därför bör framför allt den sammodala användningen och transportsäkerheten för personer och varor ökas. Det krävs även att det sker grundläggande infrastrukturförbättringar, inte minst måste flaskhalsar som har varit kända i många år byggas bort.

5.

Europaparlamentet framhåller att en av de viktigaste uppgifterna för EU:s framtida transportpolitik är att minska transporternas koldioxidutsläpp och att alla tillgängliga och hållbara medel bör användas för detta, däribland användningen av en energimix som främjar forskning och utveckling av mer miljövänliga tekniker och transportslag, prissättningsåtgärder och internalisering av de externa kostnaderna för alla transportslag, förutsatt att de inkomster som då genereras på EU-nivå används för att göra rörligheten hållbarare och att det vidtas åtgärder för att förändra beteendet hos användarna och de yrkesverksamma inom transportbranschen (medvetandegörande, miljövänligt beteende etc.). Parlamentet betonar att detta framför allt bör göras genom att man skapar ekonomiska incitament, som under processens gång inte snedvrider konkurrensen mellan olika transportslag och mellan medlemsstaterna, hellre än att man inför sanktioner.

6.

Europaparlamentet är medvetet om att sjöfarten enligt Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) släpper ut 3 till 5 gånger mindre koldioxid än landtransporterna, men bekymrar sig över de förväntade utsläppen av svaveloxider och kväveoxider från sjöfarten, som år 2020 mer eller mindre kommer att motsvara de landbaserade transporterna, och över IMO:s resultatlösa försök att införa ett system för minskade koldioxidutsläpp.

7.

Europaparlamentet betonar att allmänheten måste informeras bättre om konsekvenserna av fritidsresor och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till fritidsresor i sin politik.

8.

Europaparlamentet anser att säkerheten måste fortsätta att vara ett av de prioriterade målen för den framtida transportpolitiken och att säkerheten för aktiva och passiva användare av samtliga transportslag måste säkerställas. Parlamentet anser det vara av yttersta vikt att minska transporternas hälsopåverkan, särskilt genom användningen av modern teknik, och att värna passagerarnas rättigheter inom samtliga transportslag, särskilt passagerare med nedsatt rörlighet, genom tydliga och transparenta regler. Parlamentet stöder inrättandet av en stadga om passagerares rättigheter i Europeiska unionen.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en mycket kortfattad rapport om medlemsstaternas bästa metoder när det gäller effekterna av hastighetsbegränsningar för alla typer av fordon och vägar, såväl stadsvägar som riksvägar, med målsättningen att utforma lagstiftningsåtgärder för att minska utsläppen och öka vägsäkerheten.

10.

Europaparlamentet understryker behovet av att garantera den personliga säkerheten för de yrkesverksamma inom transportnäringen och deras rättssäkerhet, bl.a. genom att inrätta tillräckligt många säkra och trygga parkeringsplatser och harmonisera tillämpningen av vägtransportbestämmelser och de sanktioner som brott mot dessa bestämmelser ger upphov till. Parlamentet betonar även att sanktioner som tillämpas över gränserna kommer att förbättra vägsäkerheten för alla användare.

11.

Europaparlamentet påpekar att tillgången på uppställningsplatser för lastbilar vid TERN-nätet inte har hållit jämna steg med ökningen av godstransporterna på väg, vilket gör att iakttagandet av kör- och vilotider för yrkesförare framför allt på nätterna men även den allmänna trafiksäkerheten allvarligt äventyras, såvida inte rastmöjligheterna i EU-medlemsstaterna förbättras kvalitativt och kvantitativt.

12.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av person- och godstransporterna som helhet till stor del är beroende av ett effektivt utnyttjande av de olika transportslag som finns, och att målet för EU:s transportpolitik därför bör vara att skapa en effektiv sammodalitet. Detta är nära kopplat till en minskad användning av fossila bränslen inom transportnäringen sam till transporternas säkerhet och ekonomiska aspekter. Parlamentet anser att detta kommer att leda till en optimal omfördelning mellan de olika transportslagen och till en övergång till hållbarare transportslag. Dessutom kommer det att skapa driftskompatibilitet inom och mellan transportslag, främja hållbarare transport- och logistikkedjor och val av transportslag samt stärka smidiga trafikflöden för alla transportslag och knutpunkter.

13.

Europaparlamentet understryker att en effektiv sammodalitet inte bara får bedömas utifrån ekonomiska kriterier utan även miljökriterier, sociala förhållanden, arbetsplatsförhållanden, säkerhetsaspekter och territoriell sammanhållning måste beaktas. Dessutom måste man ta hänsyn till de olika tekniska möjligheter och utgångspunkter som dels de olika transportslagen, dels länderna, regionerna och städerna i EU har.

14.

Europaparlamentet understryker att effektiv sammodalitet innebär att man förbättrar infrastrukturen, bl.a. genom att utveckla miljökorridorer, minska antalet flaskhalsar och förbättra transporterna på järnväg och inre vattenvägar, att man ökar säkerheten med hjälp av ny teknik och att man förbättrar arbetsförhållandena.

15.

Europaparlamentet kräver en regelbunden översyn av EU:s lagstiftning, och att denna lagstiftning införlivas och tillämpas för att säkerställa att den får avsedd effekt. Parlamentet uppmanar kommissionen att konsekvent avhjälpa de hinder som uppstår på grund av att medlemsstaterna införlivar EU:s lagstiftning felaktigt eller för sent.

16.

Europaparlamentet föreslår att minst ett möte, med kommissionens samtycke, ska hållas årligen med transportansvariga inom de nationella parlamenten inom ramen för Lissabonfördraget. Målsättningen bör vara att utbyta erfarenheter och samarbeta för att EU:s transportlagstiftning genomförs på effektivast möjliga sätt.

17.

Europaparlamentet anser att transporterna spelar en viktig roll för att fullborda EU:s inre marknad och säkerställa fri rörlighet för personer och varor, samt att man inom framför allt järnvägstrafiken bör eftersträva en reglerad marknadsliberalisering. Parlamentet anser att denna fullständiga marknadsliberalisering kommer att gynna konsumenterna och att den bör åtföljas av åtgärder för att skydda de allmännyttiga tjänsternas kvalitet och en långsiktig investeringsplan för infrastruktur och teknisk driftskompatibilitet, i syfte att öka effektiviteten och säkerheten Dessutom behövs det åtgärder för att förhindra att konkurrensen inom och mellan transportslagen snedvrids på bland annat det sociala området, skatte-, säkerhets- och miljöområdet. Internaliseringen av externa sociala och miljömässiga kostnader bör genomföras gradvis och inledas med de mer förorenande väg- och flygtransporterna.

18.

Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaternas myndigheter att bidra till att liberaliseringen av cabotage kan fullbordas, minska antalet tomtransporter och främja ett mer hållbart väg- och järnvägsnät genom fler knutpunkter för godstransporter.

19.

Europaparlamentet anser att det för att skapa en effektiv sjötransport som kan komplettera andra transportsätt är viktigt att åter inleda en konkret liberaliseringsprocess för att sjötransporten ska bli verkligt konkurrenskraftig.

20.

Europaparlamentet understryker att det ur ett ekonomiskt perspektiv är viktigt att transportinfrastrukturen (järnvägskorridorer för gods- och personbefordran, det gemensamma europeiska luftrummet, hamnar och deras förbindelser med transportnätet, ett sjöfartsområde utan gränser, inre vattenvägar) styrs på EU-nivå, för att undanröja ”gränseffekten” inom alla transportslag och stärka EU:s konkurrens- och attraktionskraft.

21.

Europaparlamentet efterlyser inrättandet av ett gemensamt europeiskt bokningssystem för att ytterligare effektivisera de olika transportsätten och för att förenkla och öka driftskompatibiliteten mellan dem.

22.

Europaparlamentet understryker att transporter påverkar social-, hälso- och säkerhetspolitiken och att det inom ramen för skapandet av ett gemensamt transportområde är nödvändigt att på hög nivå harmonisera och kontinuerligt förbättra anställnings- och arbetsvillkoren samt utbildningen och fortbildningen på grundval av en ändamålsenlig dialog på EU-nivå mellan arbetsmarknadens parter. Genom att man inrättar europeiska utbildningscentrum och EU-expertcentrum i de olika medlemsstaterna anser parlamentet att man kan bidra till att främja utbildningens mätbara kvalitet, höja statusen för de personer som arbetar inom transportbranschen och utverka ett ömsesidigt erkännande av utbildningar.

23.

Europaparlamentet anser att det för att uppnå en effektivare transportpolitik är nödvändigt att utvärdera programmen (till exempel Galileo och ITS för alla transportslag) och att, beroende på resultaten, strategierna och programplaneringen måste ändras eller vidareutvecklas på lämpligt sätt. Parlamentet anser att det följaktligen bl.a. behövs ett nytt vägtrafiksäkerhetsprogram, ny dynamik i TEN-T, en lägesrapport om Naiades, ett fullständigt genomförande utan dröjsmål av programmet för ett gemensamt europeiskt luftrum, Sesar och det åttonde ramprogrammet för forskning samt en fortsättning på Marco Polo i förenklad form.

24.

Europaparlamentet anser att teknisk driftskompatibilitet, och finansieringen av denna, liksom europeisk certifiering, standardisering och ömsesidigt erkännande utgör grundläggande faktorer för en välfungerande inre marknad, och att omsättandet av dessa faktorer i större grad bör höra till de olika byråernas uppgifter. Parlamentet betonar att samtliga byråer bör eftersträva och snabbt uppnå en hög ansvars- och behörighetsnivå, och de bör regelbundet utvärderas. Parlamentet stöder särskilt att Europeiska järnvägsbyråns fulla potential utvecklas, inklusive att den gradvis tar ansvaret för att certifiera all ny infrastruktur för rullande materiel och järnvägar samt för regelbundna revisioner av nationella säkerhetsmyndigheter eller motsvarande organ i medlemsstaterna, enligt direktiv 2004/49/EG av den 29 april 2004.

25.

Europaparlamentet understryker att 75 procent av transporterna sker på väg och begär att man ska överväga behovet av att inrätta en byrå för vägtrafiken, särskilt för att öka vägsäkerheten och för att garantera människors grundläggande rätt till säker rörlighet, genom främjande av nya tillämpningar (såsom Galileo eller annan teknik som också lämpar sig för intelligenta transportsystem) och genomförande av forskningsprogram. Parlamentet anser dessutom att denna byrå bör kunna kan ingripa med reglerande åtgärder när det handlar om att avhjälpa hinder för en hållbar inre marknad.

26.

Europaparlamentet påpekar att inlandssjöfarten fortfarande dras med en uppdelad institutionell ram och begär att ett permanent och strukturerat samarbete inleds mellan behöriga institutioner för att till fullo utnyttja möjligheterna hos detta transportslag.

27.

Europaparlamentet efterlyser en forsknings- och utvecklingsagenda för transportsektorn, som bör utarbetas i samarbete med alla berörda intressenter för att förstå sektorns behov och utifrån detta bättre fördela EU:s finansiering. Parlamentet anser att man bör prioritera projekt för att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn, öka insynen i distributionskedjan, garantera trygga och säkra transporter, förbättra trafikstyrningen och minska byråkratin.

28.

Europaparlamentet betonar att forskning, utveckling och innovation måste få stöd eftersom de leder till betydande miljöförbättringar inom alla transportslag genom minskade avgaser och mindre trafikbuller, ökar säkerheten genom att erbjuda lösningar för att garantera ett bättre utnyttjande av befintlig infrastrukturkapacitet och minska flaskhalsarna i trafiken och inte minst ökar energioberoendet inom samtliga transportslag i hela transportnätet. Parlamentet betonar i detta sammanhang att intelligenta, driftskompatibla och sammankopplade system för transportledning och säkerhet, såsom ERTMS, Galileo, Sesar, ITS och annan lämplig teknik kräver stöd både när det gäller forskning och utveckling och när det gäller tillämpningen av dem. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera att alla invånare i EU kan dra fördel av dessa intelligenta transportsystem. Europaparlamentet konstaterar att erforderliga ramvillkor och öppna standarder måste införas för lovande teknik, utan att någon viss teknik gynnas på ett otillbörligt sätt.

29.

Mot bakgrund av klimatskyddet och EU:s energioberoende understryker Europaparlamentet att varje transportslag måste minska sina koldioxidutsläpp och stödjas genom forskning kring och utveckling av innovativa, energieffektiva och rena tekniker samt förnybar energi som bl.a. resulterar i mer hållbara fordon inom samtliga transportslag. Parlamentet anser att detta samtidigt skulle stärka EU-företagens konkurrenskraft.

30.

Europaparlamentet betonar nödvändigheten av att relevanta begrepp för trafiksäkerheten och olycksfallsforskningen får en enhetlig definition för att säkerställa att resultaten och de åtgärder som vidtagits ska bli jämförbara.

31.

Europaparlamentet betonar att man genom att harmonisera transportdokumenten i enlighet med de senaste kommunikationsstandarderna och se till att de kan användas multimodalt och internationellt kan uppnå en betydande förbättring av säkerheten och logistiken samt avsevärt minska byråkratin.

32.

Europaparlamentet betonar att en effektiv transportpolitik kräver en finansieringsram som är anpassad till befintliga utmaningar. Därför bör de befintliga finansiella medlen för transport och rörlighet ökas. Parlamentet anser att följande åtgärder är nödvändiga:

33.

Europaparlamentet efterlyser en sammanhängande och integrerad transportpolitik som genom finansiellt stöd som inte bygger på konkurrenskriterier stödjer bl.a. järnvägstrafiken och sjöfarten, hamnpolitiken och kollektivtrafiken, vilket är i linje med EU:s regler för statligt stöd.

34.

Europaparlamentet anser att den finansiella och ekonomiska krisen måste ses som en chans att målmedvetet stödja transportbranschen och främja investeringar i säkra, miljövänliga och därmed hållbara transporter genom tillhandahållandet av ekonomiskt stöd. Parlamentet anser att EU:s investeringar i transportprojekt bör beaktas inom ramen för EU:s 2020-strategi, eftersom transporter och rörlighetssystem erbjuder unika möjligheter för att skapa stabila arbetstillfällen.

35.

Europaparlamentet anser att definitionen av ett europeiskt stomnät inom det övergripande transeuropeiska transportnätet, som även fortsättningsvis är en prioritet för EU:s transportpolitik, måste utvärderas utifrån kriterier som rör hållbar utveckling på EU-nivå och på regional och lokal nivå. Multimodala plattformar och inlandsterminaler bör även fortsättningsvis utgöra en viktig del av infrastrukturutbudet eftersom de möjliggör effektiva förbindelser mellan de olika transportslagen.

36.

Europaparlamentet anser att TEN-T-projekt även fortsättningsvis bör prioriteras i EU:s transportpolitik och att det finns ett brådskande behov av att hantera infrastrukturbristen och åtgärda de historiska och geografiska hinder som kvarstår vid gränserna. Parlamentet understryker att TEN-T bör integreras i ett alleuropeiskt nät med förbindelser utanför EU, och anser att denna process kan snabbas upp om finansieringen ökar.

37.

Europaparlamentet kräver att inlandssjöfartens infrastruktur, inlandshamnarna och de multimodala förbindelserna mellan hamnarna och inlandet liksom järnvägar ges en större roll i den europeiska transportpolitiken och får mer stöd för att bidra till att minska miljöpåverkan och öka säkerheten hos transporterna i EU. Parlamentet anser att miljöprestandan för fartyg i inlandssjöfart radikalt kan förbättras om de utrustas med nya motorer med den senaste tekniken för utsläppskontroll.

38.

Europaparlamentet betonar att närsjöfart och höghastighetsleder till sjöss måste betraktas ur ett bredare perspektiv, som inbegriper länderna i EU:s omedelbara närhet. För att detta ska bli möjligt behövs det bättre synergi mellan regionalpolitiken, utvecklingspolitiken och transportpolitiken.

39.

Europaparlamentet bekräftar att regionala flygplatser spelar en viktig roll i utvecklingen av perifera områden och de yttersta randområdena, eftersom deras förbindelser med de stora knutpunkterna förbättras. Parlamentet anser att det är särskilt viktigt att tillämpa intermodala lösningar när detta är möjligt. Parlamentet anser vidare att järnvägsförbindelser (höghastighetståg) mellan flygplatser är en optimal lösning för att på ett hållbart sätt sammankoppla olika transportsätt.

40.

Europaparlamentet betonar att skapandet av ett transportområde för EU utgör en viktig prioritering som i stor utsträckning är beroende av internationell acceptans i form av avtal som måste förhandlas fram för alla transportslag, särskilt för flyg- och sjöfartsbranschen. I de aktuella internationella organen bör EU spela en allt mer framträdande roll.

41.

Europaparlamentet kräver att man följer tydligare och lättare mätbara mål som ska uppnås 2020 med hänvisning till 2010, och föreslår därför att

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka vilka framsteg som har gjorts för att uppnå dessa mål och att årligen rapportera till parlamentet.

43.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/23

A.

Arbetet i utskottet för framställningar under 2009 präglades av övergången från den sjätte till den sjunde mandatperioden. Många av utskottets ledamöter byttes ut och två tredjedelar av ledamöterna satt i utskottet för första gången.

B.

2009 var det sista året i Europeiska ombudsmannens mandatperiod. Utskottet för framställningar var direkt involverat i utfrågningarna av kandidater till posten.

C.

Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Därmed skapades de nödvändiga ramarna för EU-medborgarnas ökade delaktighet i beslutsfattandet så att unionen stärker sin legitimitet och ansvarsskyldighet.

D.

EU:s medborgare är direkt företrädda genom Europaparlamentet. Rätten att göra framställningar anges i fördraget och ger medborgarna möjlighet att vända sig till sina företrädare när de anser att deras rättigheter har överträtts.

E.

Förstärkningen av EU-lagstiftningen påverkar medborgarna direkt. Dessa har de bästa förutsättningarna att bedöma lagstiftningens brister och verkan, liksom att säga ifrån om det finns luckor som behöver fyllas igen för att unionens mål ska uppnås.

F.

EU:s medborgare vänder sig både som individer och kollektivt till parlamentet för att begära upprättelse vid brott mot EU-lagstiftningen.

G.

Europaparlamentet är genom utskottet för framställningar skyldigt att undersöka sådana problem och göra sitt bästa för att stoppa sådana överträdelser. För att kunna erbjuda medborgarna så korrekta och snabba rättsliga åtgärder som möjligt har utskottet för framställningar fortsatt att utöka sitt samarbete med kommissionen, andra utskott, europeiska organ, byråer och nätverk samt medlemsstaterna.

H.

Antalet framställningar som togs emot av Europaparlamentet under 2009 var något högre än 2008 (1924 jämfört med 1849). Trenden att inge framställningar digitalt ökade alltmer (omkring 65 procent togs emot digitalt, jämfört med 60 procent 2008).

I.

Antalet otillåtliga framställningar som mottogs 2009 visar att mer arbete bör läggas på att bättre informera medborgarna om unionens behörighetsområden och de olika institutionernas roll.

J.

I många fall ber medborgarna parlamentet ingripa mot beslut som fattats av behöriga förvaltningar eller rättsliga instanser i medlemsstaterna. I detta hänseende behöver medborgarna mekanismer med vars hjälp de kan ställa nationella myndigheter till svars för insatser i såväl den europeiska lagstiftningsprocessen som det lagstiftningsmässiga verkställighetsförfarandet.

K.

Medborgarna bör framför allt uppmärksammas på att nationella domstolsförhandlingar – vilket också bekräftats i Europeiska ombudsmannens beslut från december 2009 som avslutar undersökningen av klagomål 822/2009/BU mot kommissionen – är en del av processen med att genomföra EU-lagstiftningen i medlemsstaterna och att utskottet för framställningar varken kan handlägga ärenden som avgörs i nationella domstolsförhandlingar eller granska utgången av sådana förhandlingar.

L.

De höga rättegångskostnaderna, framför allt i vissa medlemsstater, kan utgöra ett hinder för medborgarna och kan hindra dem från att väcka talan inför behöriga nationella domstolar när de anser att de nationella myndigheterna inte har respekterat deras rättigheter i enlighet med EU:s lagstiftning.

M.

En särskild svårighet för parlamentet är de fall där en nationell domstol enligt en framställning har underlåtit att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen och inte beaktat artikel 267 i EUF-fördraget, och i synnerhet om Europeiska kommissionen inte använder sina befogenheter enligt artikel 258 och vidtar åtgärder gentemot den berörda medlemsstaten.

N.

På grund av arbetsmetoderna och på grund av att den fördragsenliga rätten att inge framställningar omfattar alla medborgare och bosatta i EU avviker processen med framställningar från andra sätt att överklaga på EU-nivå, till exempel att skicka klagomål till Europeiska ombudsmannen eller kommissionen.

O.

Medborgarna har rätt att snabbt få en lösningsinriktad upprättelse och rätt till stor öppenhet och tydlighet från alla EU institutioner. Parlamentet har flera gånger uppmanat kommissionen att använda sin företrädesrätt som fördragets väktare och agera mot de överträdelser av EU-lagstiftningen som framställningarna vittnar om, särskilt när införlivandet av EU-lagstiftning på nationell nivå leder till överträdelser.

P.

Många framställningar handlar fortfarande om problem vid införlivande och genomförande av EU:s lagstiftning på den inre marknaden och i miljölagstiftningen. Utskottet för framställningar har flera gånger tidigare uppmanat kommissionen att skärpa och effektivisera kontrollerna av genomförandet på dessa områden.

Q.

Kommissionen kan visserligen bara utöva en fullständig kontroll av hur EU lagstiftningen efterlevs när de nationella myndigheterna har fattat slutgiltiga beslut. Men det är ändå viktigt – särskilt i miljöärenden och i alla fall där tidsaspekten är särskilt betydelsefull– att på ett tidigt stadium kontrollera att lokala, regionala och nationella myndigheter tillämpar alla EU:s krav på korrekta förfaranden på rätt sätt, och vid behov genomföra ingående studier om den gällande lagstiftningens tillämpning och dess konsekvenser, för att på så sätt få fram all nödvändig information.

R.

Det är viktigt att kunna förhindra ytterligare oåterkalleliga förluster av den biologiska mångfalden, särskilt inom Natura 2000-områden, och att följa upp medlemsstaternas skyldighet att säkra skyddet av särskilda bevarandeområden enligt livsmiljödirektivet (92/43/EEG) och fågeldirektivet (79/409/EEG).

S.

Framställningarna belyser hur EU:s lagstiftning påverkar medborgarnas vardag och bekräftar behovet av åtgärder för att konsolidera de framsteg som gjorts för att stärka EU-medborgarnas rättigheter.

T.

I sin tidigare verksamhetsrapport och i sitt yttrande över kommissionens årliga rapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning, har utskottet för framställningar begärt att regelbundet få information om vilka etapper som uppnåtts i sådana överträdelseförfaranden som rör ämnen som även tagits upp i inlämnade framställningar.

U.

Medlemsstaterna har huvudansvar för att korrekt införliva och genomföra EU:s lagstiftning. Många av dem har i allt högre utsträckning involverats i utskottet för framställningars arbete under 2009.

1.

Europaparlamentet välkomnar den smidiga övergången till den nya mandatperioden och noterar att till skillnad från i andra utskott har mycket av arbetet i utskottet för framställningar förts över till den nya mandatperioden eftersom ett stort antal framställningar ännu inte är färdigbehandlade.

2.

Europaparlamentet välkomnar att Lissabonfördraget har trätt i kraft och är övertygat om att parlamentet kommer att vara nära involverat i utformningen av det nya medborgarinitiativet så att detta instrument fullt ut kan tjäna sitt syfte, nämligen att ge ökad insyn och ansvarsskyldighet i EU:s beslutsfattande och ge medborgarna möjlighet att föreslå förbättringar och tillägg till EU lagstiftningen.

3.

Europaparlamentet välkomnar grönboken om ett europeiskt medborgarinitiativ (1) som kommissionen i slutet av 2009 lade fram som ett första steg mot att omvandla begreppet till praktisk handling.

4.

Europaparlamentet påpekar att det har tagit emot kampanjliknande framställningar med över en miljon underskrifter och betonar att medborgarna måste bli fullt medvetna om skillnaden mellan den här typen av framställningar och medborgarinitiativet.

5.

Europaparlamentet påminner om sin resolution om medborgarinitiativet (2) som också utskottet för framställningar yttrade sig över. Parlamentet uppmanar kommissionen att inrätta heltäckande genomföranderegler där institutionernas roller och skyldigheter i gransknings- och beslutsprocesser tydligt fastställs.

6.

Europaparlamentet välkomnar att stadgan om de grundläggande rättigheterna med Lissabonfördragets ikraftträdande blir rättsligt bindande och betonar stadgans betydelse när det gäller att klargöra och synliggöra de grundläggande rättigheterna för alla medborgare.

7.

Europaparlamentet anser att både unionen och dess medlemsstater är skyldiga att se till att stadgans grundläggande rättigheter beaktas fullt ut och förlitar sig på att stadgan kommer att bidra till att utveckla begreppet unionsmedborgarskap.

8.

Europaparlamentet förutsätter att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att de institutionella aspekterna av EU:s anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna snarast tydliggörs. Utskottet för framställningar avser också att bidra till parlamentets arbete i frågan.

9.

Europaparlamentet erinrar om sin tidigare begäran om att se över samtliga besvärsförfaranden tillgängliga för EU:s medborgare. Översynen bör göras av relevanta enheter vid Europaparlamentet och kommissionen. Parlamentet betonar att förhandlingar måste fortsätta om översynen av ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen, för att fullt ut beakta EU-medborgarnas ökade rättigheter, särskilt EU:s medborgarinitiativ.

10.

Europaparlamentet välkomnar de åtgärder kommissionen har vidtagit för att samordna befintliga offentliga stödtjänster där medborgarna informeras om sina rättigheter i EU och om hur de kan överklaga vid överträdelser. Samordningen görs genom att relevanta webbsidor (till exempel sidorna för Solvit och ECC-Net) sammanförs under avsnittet Dina rättigheter i EU på EU:s webbplats.

11.

Europaparlamentet påpekar att det flera gånger har uppmanat kommissionen att utveckla ett system där de olika besvärsmekanismer som medborgarna har tillgång till tydligt visas. Det krävs ytterligare insatser för att nå slutmålet att omvandla webbsidan Dina rättigheter i EU till en användarvänlig kontaktpunkt på webben. Parlamentet ser fram emot de första utvärderingarna av genomförandet av handlingsplanen från 2008 (3), som väntas 2010.

12.

Europaparlamentet erinrar om sin resolution om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2008 och uppmuntrar den nytillsatte ombudsmannen att fortsätta arbetet för att göra EU-förvaltningen öppnare och mer ansvarsskyldig och beslutsfattandet så öppet och så nära medborgarna som möjligt.

13.

Europaparlamentet bekräftar sin beslutsamhet att stödja ombudsmannens ämbete och dennes insatser för att öka allmänhetens kunskap om ombudsmannens arbete och för att fastställa och agera mot administrativa missförhållanden inom EU-institutionerna. Parlamentet anser att ombudsmannen är en värdefull informationskälla vid det generella arbetet med att förbättra EU:s förvaltning.

14.

Europaparlamentet konstaterar att de framställningar som togs emot 2009, varav nästan 40 procent var otillåtliga, fortfarande handlade om miljö, grundläggande rättigheter, rättvisa och den inre marknaden. Geografiskt gällde flertalet framställningar unionen som helhet och därefter Tyskland, Spanien, Italien och Rumänien, vilket visar att medborgarna verkligen bevakar unionens arbete och vänder sig till unionen för åtgärder.

15.

Framställarna och utskottet för framställningar gör en viktig insats för EU:s miljöskydd, och Europaparlamentet ställer sig positivt till utskottets initiativ till att inför det internationella året för biologisk mångfald beställa en studie om livsmiljödirektivets tillämpning och anser detta vara ett lämpligt verktyg för att utvärdera EU:s strategi för biologisk mångfald fram till dags dato och utarbeta ett förslag till en ny strategi.

16.

Europaparlamentet konstaterar att allt fler framställningar tar upp problem som medborgarna möter när de ska utöva sin rätt till fri rörlighet. Sådana framställningar handlar om den alltför långa tid det tar för medlemsstaterna att utfärda uppehållstillstånd för familjemedlemmar från tredje land och om deras svårigheter att utöva sin rösträtt och få sina kvalifikationer erkända.

17.

Europaparlamentet upprepar tidigare uppmaningar till kommissionen om att lägga fram praktiska förslag om utvidgning av konsumentskyddet mot orimliga affärsmetoder till att även gälla småföretagare, vilket parlamentet begärde i sin resolution om oseriösa katalogföretag (4). Utskottet får fortfarande framställningar från företag som drabbats av bedrägliga katalogsäljare.

18.

Europaparlamentet erkänner kommissionens viktiga roll i arbetet inom utskottet för framställningar eftersom utskottet fortfarande förlitar sig på dess expertis vid bedömning av framställningarna, vid identifiering av överträdelser av EU-lagstiftningen och vid överklaganden. Parlamentet noterar kommissionens insatser för att generellt förbättra svarstiderna när utskottet begär undersökningar, vilket gör att de frågor som tas upp av medborgarna kan lösas inom så kort tid som möjligt.

19.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att ingripa i ett tidigt skede när det av en framställning framgår att särskilda skyddsområden kan skadas. Detta bör ske genom att kommissionen påminner de berörda nationella myndigheterna om deras åtagande att se till att alla Natura 2000-områden som tas upp i livsmiljödirektivet 92/43/EEG är okränkbara, och att den vid behov vidtar de förebyggande åtgärder som behövs för att se till att EU:s lagstiftning efterlevs.

20.

Europaparlamentet välkomnar den nyvalda kommissionen – i synnerhet kommissionsledamoten med ansvar för kontakter mellan institutionerna och administration – och förlitar sig på att de nya kommissionsledamöterna kommer att föra ett så nära och effektivt samarbete som möjligt med utskottet för framställningar och behandla utskottet som en av de viktigaste kanalerna mellan medborgarna och EU:s institutioner.

21.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen ännu inte har behandlat utskottets upprepade efterlysningar av offentliga och regelbundna uppdateringar kring hur överträdelseförfarandena framskrider för framställningar som ännu inte avslutats. Att offentliggöra kommissionens beslut om överträdelseförfaranden varje månad – i enlighet med artiklarna 258 och 260 i fördraget – är visserligen lovvärt i fråga om insyn, men är inte en adekvat reaktion på dessa önskemål.

22.

Europaparlamentet anser att det är ett slöseri med utskottets tid och resurser att följa upp överträdelseförfaranden genom att läsa kommissionens pressmeddelanden och jämföra dem med vissa framställningar, framför allt när det gäller övergripande överträdelser. Kommissionen uppmanas i stället att informera utskottet för framställningar om de överträdelseförfaranden som är relevanta för utskottet.

23.

Europaparlamentet upprepar sin övertygelse att EU-medborgare ska mötas av lika stor öppenhet från kommissionen sida, oavsett om de inlämnar ett formellt klagomål eller gör en framställning till Europaparlamentet. Kommissionen uppmanas än en gång att se till att framställningsprocessen tydliggörs bättre, liksom dess roll för att belysa sådana överträdelser mot EU-lagstiftningen som sedan leder till att överträdelseförfaranden inleds.

24.

Europaparlamentet påminner om att framställningarna i många fall avslöjar problem i samband med införlivandet och genomförandet av EU:s lagstiftning. Att inleda överträdelseförfaranden ger inte nödvändigtvis medborgarna några omedelbara lösningar på problemen med tanke på genomsnittstiden för sådana förfaranden.

25.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens insatser för att utveckla andra metoder för ett bättre genomförande av EU:s lagstiftning. Parlamentet välkomnar också vissa medlemsstaters positiva inställning, vilka i ett tidigt skede vidtar de åtgärder som krävs för att avhjälpa överträdelser.

26.

Europaparlamentet välkomnar medlemsstaternas ökade engagemang i utskottet för framställningars verksamhet och deras företrädares medverkan vid sammanträdena. Sådant samarbete bör stärkas eftersom det i första hand är de nationella myndigheterna som ansvarar för genomförandet av EU:s lagstiftning när den har införlivats i staternas rättsordning.

27.

Europaparlamentet framhåller att ett närmare samarbete med medlemsstaterna är av största betydelse för utskottet för framställningars arbete. Ett sätt för att åstadkomma detta skulle kunna vara genom ett intensivare samarbete med de nationella parlamenten, inte minst inom ramen för Lissabonfördraget.

28.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att vara beredda att spela en öppnare och aktivare roll när det gäller att besvara de framställningar som rör EU-lagstiftningens genomförande och verkställighet.

29.

I ljuset av Lissabonfördraget anser Europaparlamentet att dess utskott för framställningar bör knyta närmare arbetskontakter med liknande utskott inom medlemsstaternas nationella och regionala parlament, för att på så sätt främja den ömsesidiga förståelsen för framställningar som rör EU-frågor och se till att medborgarnas frågor besvaras så snabbt som möjligt på lämpligast möjliga nivå.

30.

Europaparlamentet betonar slutsatserna i sin resolution om konsekvenserna av omfattande urbanisering i Spanien och ber de spanska myndigheterna att, på samma sätt som de gjort hittills, fortsätta att utvärdera de åtgärder som vidtagits i det hänseendet.

31.

Europaparlamentet noterar att allt fler framställare vänder sig till Europaparlamentet för överklaganden i ärenden som ligger utanför EU:s behörighetsområde, till exempel för att beräkna pensionsförmåner, verkställa nationella domstolsbeslut och uppmärksamma nationella förvaltningars passivitet. Utskottet för framställningar har gjort sitt bästa för att vidarebefordra sådana klagomål till behöriga nationella myndigheter.

32.

Europaparlamentet anser visserligen att ett brett utnyttjande av Internet ska uppmuntras eftersom det underlättar kommunikationen med medborgarna, men efterlyser en lösning så att utskottet slipper belastas med ”icke-framställningar”. En sådan lösning skulle kunna vara att se över registreringsprocessen inom Europaparlamentet. Parlamentet uppmuntrar ansvarig personal att vidarebefordra de aktuella filerna till Enheten för korrespondens med medborgarna, snarare än att skicka dem till utskottet för framställningar.

33.

Europaparlamentet betonar behovet av att fortsätta verka för ökad insyn i handläggningen av framställningar: internt genom att konstant uppgradera tillämpningen för e-framställningar – vilken ger ledamöterna direkt tillgång till filer med framställningar – och externt genom att skapa en användarvändlig interaktiv portal för framställningar så att Europaparlamentet bättre når ut till medborgarna. En portal skulle också kunna göra utskottets omröstningsrutiner och ansvarsområden tydligare för allmänheten.

34.

Europaparlamentet betonar vikten av att skapa en portal i flera steg för framställningar där medborgarna får information om vad de kan förvänta sig när de gör en framställning till Europaparlamentet och om vad parlamentet kan göra. Portalen kan också ha länkar till andra överklagandemöjligheter på EU-nivå och nationell nivå. Parlamentet efterlyser en så detaljerad som möjligt beskrivning av unionens befogenheter på olika områden, så att förväxling mellan EU:s behörigheter och nationella behörigheter kan undvikas.

35.

Europaparlamentet inser att genomförandet av ett sådant initiativ inte är gratis, men uppmanar med kraft de aktuella administrativa enheterna att samarbeta med utskottet för framställningar för att hitta de lämpligaste lösningarna eftersom en sådan portal får oerhört stor betydelse, inte bara genom att förbättra kontakten mellan parlamentet och EU:s medborgare, utan också genom att minska antalet otillåtliga framställningar.

36.

Europaparlamentet framhåller att en omedelbar förbättring av den befintliga webbplatsen är nödvändig fram till dess att man har hittat en tillfredsställande lösning på resursproblemet.

37.

Europaparlamentet välkomnar godkännandet av parlamentets nya arbetsordning och översynen av bestämmelserna om handläggningen av framställningar. Parlamentet uppmuntrar sekretariatets och de politiska företrädarnas arbete med ändrade riktlinjer för ledamöterna om interna rutiner och bestämmelser för utskottet för framställningar. Ett sådant dokument hjälper ledamöterna i deras arbete och ökar insynen i processen kring framställningar.

38.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till relevanta administrativa avdelningar att vidta de åtgärder som krävs för att skapa ett digitalt register där medborgarna i enlighet med artikel 202 kan ge eller dra tillbaka sitt stöd för en framställning.

39.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att vidarebefordra denna resolution och betänkandet från utskottet för framställningar till rådet, kommissionen, Europeiska ombudsmannen, medlemsstaternas regeringar, nationella utskott för framställningar och nationella ombudsmän eller motsvarande behöriga organ.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/29

A.

Den ekonomiska krisen har lett till en kraftig ökning av arbetslösheten i EU:s medlemsstater, och det är framför allt unga människor som har drabbats av denna utveckling. Jämfört med den genomsnittliga arbetslösheten ökar ungdomsarbetslöshet mer. I december 2009 var över 5,5 miljoner personer under 25 år arbetslösa i EU, vilket motsvarar 21,4 procent av alla unga människor. Detta skapar en paradox eftersom unga människor fortfarande lever på den ekonomiska marginalen samtidigt som de utgör en viktig hörnsten för socialförsäkringssystemen på grund av den åldrande befolkningen.

B.

Det finns få möjligheter för unga att hitta fast och reguljär anställning. Unga kommer huvudsakligen in på arbetsmarknaden genom atypiska, mycket flexibla, otrygga och ovissa anställningsformer (marginell deltid, tillfälliga eller tidsbegränsade anställningar etc.), och sannolikheten för att detta ska leda till tillsvidareanställning är låg.

C.

Praktikplatser verkar allt oftare användas av arbetsgivare för att ersätta reguljära anställningar, och därmed utnyttjar de ungdomars svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Medlemsstaterna behöver uppmärksamma sådant utnyttjande av ungdomar och snabbt åtgärda det.

D.

Fyra av de tio åtgärder som antogs vid EU:s extra toppmöte om sysselsättning i Prag 2009 gällde utbildning, yrkesutbildning, livslångt lärande, lärlings- och praktikplatser, underlättande av rörligheten och bättre prognoser för arbetsmarknadens behov och matchande kompetens.

E.

Arbetslöshet och undersysselsättning bland unga leder till stora sociala och ekonomiska kostnader för samhället och förlorade möjligheter till ekonomisk tillväxt, till ett urholkat skatteunderlag vilket slår hårt mot investeringar i infrastruktur och offentliga tjänster, till högre välfärdskostnader, underutnyttjande av investeringar i utbildning och risk för långtidsarbetslöshet och social utestängning.

F.

Det är den unga generationen som måste minska de gigantiska statsskulder som orsakats av den nuvarande generationen.

G.

Ekonomiska och demografiska beräkningar visar att 80 miljoner arbetstillfällen kommer att skapas i EU under det kommande årtiondet, varav majoriteten kommer att kräva högkvalificerad arbetskraft. Sysselsättningsgraden för personer med hög utbildning i EU är totalt omkring 85 procent, för personer med medelhög utbildning är den 70 procent och för personer med låg utbildning 50 procent.

H.

Ekonomisk tillväxt är avgörande för skapandet av arbetstillfällen, eftersom ökad ekonomisk tillväxt för med sig fler möjligheter till sysselsättning. Det är små och medelstora företag som står för över 50 procent av de nya arbetstillfällena i Europa.

I.

Övergången från utbildning till arbetsmarknad och mellan olika jobb är ett strukturellt problem för unga människor i hela EU. Lärlingsutbildning har en övervägande positiv effekt på tillgången till arbete för unga, framför allt om den innebär förvärvande av särskilda yrkeskunskaper direkt på arbetsplatsen.

J.

Utbildningsprogrammen bör förbättras avsevärt och partnerskap mellan universitet och näringsliv, effektiva lärlingsutbildningar, lån till karriärutveckling och investeringar i utbildning från arbetsgivares sida bör uppmuntras.

K.

Ungdomar diskrimineras ofta på grund av sin ålder när de ska in på arbetsmarknaden och vid neddragning av personal. Unga kvinnor löper större risk att drabbas av arbetslöshet och fattigdom än unga män eller att få otrygga eller olagliga anställningar. Å andra sidan är det unga män som har drabbats hårdast av arbetslöshet under den aktuella ekonomiska krisen. Unga människor med funktionsnedsättning har det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden.

L.

En anständig anställning innebär en övergång från socialt beroende till självförsörjning för ungdomar, räddar dem från fattigdom och gör att de aktivt kan tillföra samhället något, både ekonomiskt och socialt. Lagstiftningen i vissa medlemsstater är åldersdiskriminerande genom begränsningar av ungas rättigheter som endast bygger på ålder, t.ex. lägre minimilönenivån för ungdomar i Storbritannien, begränsad tillgång till inkomststödet i Frankrike och sänkt arbetslöshetsunderstöd för ungdomar i Danmark. Sådan lagstiftning syftar visserligen till att få unga människor i arbete, men den är oacceptabel och kan få motsatt effekt för unga människor och istället hindra dem från att börja leva ett ekonomiskt oberoende liv, särskilt i kristider med hög arbetslöshet.

M.

Lissabonstrategins riktmärken för unga och för en modernisering av yrkesutbildningen har inte uppfyllts helt och hållet.

N.

Flexicurity har varit den övergripande strategin för EU:s arbetsmarknader för att uppnå flexibla och tillförlitliga kontrakt, livslångt lärande, en aktiv arbetsmarknadspolitik och social trygghet. Tyvärr tolkar man i många länder denna strategi snävt som ”flexibilitet” och bortser helt från helhetsbilden, anställningstryggheten och den sociala tryggheten.

O.

På grund av demografiska förändringar kommer en allvarlig brist på kvalificerad arbetskraft att kraftigt belasta den europeiska ekonomin från år 2020. Denna utveckling kan motverkas endast med lämplig utbildning och omskolning.

P.

De små och medelstora företagen spelar en stor roll i Europas ekonomi dels för att de är många, dels för att de har en strategisk funktion i kampen mot arbetslösheten.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inta en rättighetsbaserad strategi i fråga om ungdomar och sysselsättning. Den kvalitativa aspekten av anständigt arbete för unga får inte äventyras, och de grundläggande arbetsnormerna och andra normer som är knutna till arbetskvalitet, exempelvis arbetstider, minimilön, social trygghet och hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, måste vara centrala faktorer i de ansträngningar som görs.

2.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att definiera en sysselsättningsstrategi för EU som kombinerar finansiella instrument med sysselsättningspolitik för att undvika en tillväxt utan nya jobb och som innebär ambitiösa riktmärken för sysselsättning bland unga. Parlamentet stöder bestämt att sysselsättningsstrategin särskilt inriktas på att utveckla ”gröna jobb” och arbetstillfällen i den sociala ekonomin, samtidigt som man ser till att parlamentet deltar i beslutsprocessen.

3.

Europaparlamentet understryker hur viktigt det är att medlemsstaterna utvecklar gröna jobb, t.ex. genom att erbjuda utbildning i miljöteknik.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skapa effektiva incitament, som t.ex. sysselsättningsbidrag eller försäkringsavgifter för unga som garanterar rimliga arbets- och levnadsförhållanden för att få arbetsgivare inom den offentliga och privata sektorn att anställa unga, investera i skapande av arbetstillfällen för unga, fortbildning och uppgradering av deras kompetens under anställningen samt att stödja företagande bland unga. Parlamentet uppmärksammar särskilt betydelsen av små och medelstora företag när det gäller sakkunskap och traditionellt kunnande. Parlamentet vill att man säkrar ungdomars tillgång till det nyligen inrättade EU-instrumentet för mikrokrediter.

5.

Europaparlamentet betonar vikten av att låta utbildning i entreprenörskap ingå som en integrerad del i den undervisning som krävs för nya anställningsformer.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att föra en ambitiös politik när det gäller utbildning av ungdomar.

7.

Mot bakgrund av de positiva nationella erfarenheterna av partnerskap mellan skolor, universitet, företag och arbetsmarknadsparter uppmanar Europaparlamentet kommissionen att främja och stödja olika pilotprojekt inom nya strategiska utvecklingsområden, som ska ge unga lämplig sysselsättningsorienterad utbildning inom naturvetenskap och teknik framför allt kvinnor, i syfte att gynna företagens innovation och konkurrenskraft. Projekten bör genomföras med hjälp av stipendier, lärlingsutbildning på högre nivå och atypiska anställningsavtal.

8.

Europaparlamentet uppmanar universiteten att på ett tidigt stadium upprätta kontakt med arbetsgivare och erbjuda studenter möjlighet att lära sig det som krävs på arbetsmarknaden.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta omfattande åtgärder för att stimulera ekonomin, såsom skattesänkningar och minskade administrativa bördor för små och medelstora företag, i syfte att uppnå tillväxt och skapa nya arbetstillfällen, särskilt för unga.

10.

Europaparlamentet hoppas att många unga ska använda sig av mikrokrediter. De som startar företag måste få tydlig och professionell rådgivning.

11.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta en riktad arbetsmarknadspolitik som omfattar alla och som garanterar att integreringen av unga sker på ett respektfullt sätt och att de ges meningsfull sysselsättning, t.ex. genom upprättande av inspirerande nätverk, praktikplatser som åtföljs av ekonomisk ersättning så att praktikanten kan flytta och bo nära den plats där praktiken genomförs, internationella yrkescentrum och ungdomscentrum för individuell rådgivning som framför allt handlar om kollektiv organisering och kunskap om rättsliga aspekter rörande utövandet.

12.

Europaparlamentet uppmärksammar ungdomars svårighet att få tillgång till finansiering för att starta och utveckla egna företag. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att anta åtgärder för att underlätta ungas tillgång till finansiering, och att i samarbete med näringslivet inrätta rådgivningsprogram för start och utveckling av företag som vänder sig till unga.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genom innovativa projekt öka kompetensen hos personer som slutat skolan i förtid och förbereda dem för arbetsmarknaden.

14.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att planera för ett samarbete mellan skola och arbetsliv på ett tidigt stadium i samband med att utbildningssystemen omstruktureras. Myndigheter på lokal nivå och distriktsnivå måste delta i utbildningsplaneringen eftersom dessa ingår i nätverk med arbetsgivare och känner till deras behov.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utöka och få ett bättre utnyttjande av Europeiska socialfondens ekonomiska kapacitet, att öronmärka minst 10 procent av denna fond för ungdomsinriktade projekt och att underlätta tillgången till fonden. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inte äventyra genomförandet av mindre och innovativa projekt genom överdriven kontroll och att se över effektiviteten och mervärdet av program som Youth in Action, när det gäller ungas sysselsättningsmöjligheter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra de åtgärder som är inriktade på unga.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att prioritera samarbete mellan företag och utbildningsanordnare för att på bästa sätt bekämpa strukturell arbetslöshet.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att intensifiera sina ansträngningar för att minska antalet unga som lämnar skolan i förtid för att nå målen i EU 2020-strategin på en genomsnittlig procentandel unga i Europa som lämnar skolan i förtid på högst 10 procent till 2012. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta en mängd åtgärder för att motverka att unga lämnar skolan i förtid och analfabetism, t.ex. att minska antalet elever per klass, och att säkra hjälp till de elever som inte har råd att fullfölja den obligatoriska utbildningen, förstärka läroplanernas praktiska dimension, införa mentorer på alla skolor och inrätta en omedelbar uppföljning av unga som lämnar skolan i förtid. Parlamentet hänvisar till Finland, som har lyckats minska antalet unga som lämnar skolan i förtid genom att med dem undersöka möjligheten till en ny inriktning och uppmanar kommissionen att samordna ett projekt för bästa metoder.

18.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra kopplingen mellan utbildningssystemet och arbetslivet och att upprätta prognossystem för behovet av färdigheter och kvalifikationer.

19.

Europaparlamentet kräver att man säkrar att alla barn alldeles från början får det stöd de behöver, och särskilt garanterar det riktade stödet till barn med språkproblem eller andra begränsningar, så att de får maximala möjligheter till utbildning och arbete.

20.

Europaparlamentet kräver fler och bättre lärlingsplatser, och hänvisar till de positiva erfarenheterna av det dubbla systemet inom yrkesutbildningen i länder som Tyskland, Österrike och Danmark där systemet ses som en viktig del av ungdomars övergång från utbildning till arbetsliv. Medlemsstaterna uppmanas att stödja lärlingsprogram och att förmå företag att tillhandahålla utbildningsmöjligheter för ungdomar även i krisperioder. Parlamentet betonar vikten av tillräcklig yrkesutbildning för att säkra den högkvalificerade arbetskraft som företag kommer att behöva i framtiden. Parlamentet betonar att praktik inte får användas som ersättning för fasta arbetstillfällen.

21.

Europaparlamentet kräver bättre och tryggade praktikplatser. Kommissionen och rådet uppmanas att, mot bakgrund av åtagandet i meddelandet KOM(2007)0498 om ”att föreslå ett initiativ till en europeisk kvalitetsstadga för praktikperioder”, inrätta en europeisk kvalitetsstadga för praktikplatser med miniminormer för praktiktjänstgöring för att garantera deras utbildningsvärde och undvika utnyttjande, med beaktande av att praktikplatser är en del av en utbildning och inte får ersätta faktiska arbetstillfällen. Dessa minimistandarder bör inkludera en sammanfattning av arbetsbeskrivningen eller de kvalifikationer som ska förvärvas, en tidsbegränsning av praktikperioderna, en minimiersättning som grundas på levnadskostnadernas nivå på den plats där praktiken genomförs och som följer nationella traditioner, försäkringar inom deras arbetsområde, socialförsäkringsförmåner enligt lokala standarder och en tydlig koppling till utbildningsprogrammet i fråga.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla statistik om praktikplatserna i varje medlemsstat, som inkluderar

och att ta fram en jämförande undersökning av de olika praktikprogrammen som finns i EU-medlemsstaterna.

23.

Europaparlamentet uppmanar varje medlemsstat att övervaka efterlevnaden.

24.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta ett europeiskt system för certifiering och erkännande av förvärvade kunskaper och färdigheter genom lärlingssystem och praktiktjänstgöring, vilket kommer att medverka till en ökning av den unga arbetskraftens rörlighet.

25.

Europaparlamentet kräver att unga ska skyddas gentemot sådana – både offentliga och privata – arbetsgivare som genom arbetslivserfarenhets-, lärlings- och praktikprogram täcker sina centrala och grundläggande behov till en låg eller obefintlig kostnad. De utnyttjar de ungas vilja att lära sig utan att erbjuda dessa ungdomar någon möjlighet att i framtiden upptas i deras personalstyrka.

26.

Europaparlamentet understryker vikten av att främja ungdomars rörlighet inom arbete och utbildning mellan medlemsstaterna, och nödvändigheten av att öka erkännandet och öppenheten när det gäller kvalifikationer, kunskaper och yrkestitlar inom EU. Parlamentet uppmanar till att man ökar arbetet med att utveckla den europeiska referensramen för kvalifikationer för livslångt lärande och den europeiska referensramen för kvalitetssäkring av yrkesutbildning, och att man stärker Leonardo da Vinci-programmet.

27.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att påskynda harmoniseringen av nationella kvalifikationssystem och europeiska kvalifikationssystem för att ytterligare öka rörligheten för unga människor på utbildnings- och arbetsområdet.

28.

Europaparlamentet betonar den roll som utbildningsanordnare inom privata sektorn har, eftersom den privata sektorn vanligtvis är mer innovativ i utformningen av kurser och mer flexibel i deras tillhandahållande.

29.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla fullständiga arbets- och försäkringsrättigheter till unga under deras praktiktjänstgöring eller lärlingstid genom att bidra med en del av deras försäkringsavgifter.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att länka samman arbetslivserfarenhets-, lärlings- och praktikprogrammen med socialförsäkringssystemen.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förstärka vägledningen på grundskole- och gymnasienivå för att hjälpa ungdomarna och deras familjer att välja en utbildning som verkligen motsvarar elevens anlag, förmåga och ambitioner för att minska risken för att eleven lämnar skolan i förtid eller misslyckas.

32.

Europaparlamentet inser att ungdomar söker sig till studier i kristider och bör uppmuntras till detta. Parlamentet uppmanar alla medlemsstater att garantera lika tillgång till utbildning genom att garantera rätt till kostnadsfri utbildning från förskolan till högskolan och säkra ekonomiskt stöd för unga studenter. Medlemsstaterna uppmanas att investera ytterligare i utbildning och fortbildning, även om det råder finanspolitiska och sociala begränsningar, att genomföra den europeiska referensramen för kvalifikationer utan dröjsmål och där det är nödvändigt fastställa nationella ramar för färdigheter.

33.

Europaparlamentet påminner om att syftet med Köpenhamnsprocessen är att uppmuntra människor att utnyttja det stora utbudet av möjligheter till yrkesutbildning (t.ex. i skolan, inom den högre utbildningen, på arbetsplatsen eller genom privata kurser).

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga gemenskapsprogram som stöder utbildning och kompetenshöjning, som programmet för livslångt lärande, Europeiska socialfonden, Marie Curie-åtgärderna, Erasmus mundus och initiativet till europeisk forskningsutbildning.

35.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta nationella projektgrupper för ungdomar för att säkra en starkare sammanhållning mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden och främja ett starkare gemensamt ansvar mellan offentlig förvaltning, arbetsgivare och individer för investering i kompetens. Medlemsstaterna uppmanas att tillhandahålla rådgivningstjänster vid alla skolor för att bidra till en smidig övergång mellan utbildning och arbetsmarknad och främja samarbete mellan offentliga och privata aktörer.

36.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att anpassa utbildningssystemet till den snabbföränderliga arbetsmarknaden och efterfrågan på nya yrken.

37.

Europaparlamentet anser att språkutbildning är mycket viktigt för att göra det lättare för unga människor att komma ut på arbetsmarknaden, för att främja deras rörlighet och säkra deras lika möjligheter.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att informera unga om arbetsmarknadens efterfrågan, under förutsättning att lämpliga kontrollmekanismer inrättas för att följa yrkenas utveckling. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att utveckla en livscykelpolitik och -strategi där utbildning och sysselsättning integreras bättre, där en trygg övergång är central och där det råder en ständig höjning av kompetensen inom arbetskraften för att den ska uppnå de nyckelkompetenser som motsvarar arbetsmarknadens behov.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sitt arbete med erkännande av yrkeskvalifikationer, inklusive informellt lärande och arbetslivserfarenhet, för att stödja ungdomars rörlighet.

40.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja erkännandet av studieresultat som förvärvats inom ramen för icke-formellt och informellt lärande så att unga människor lättare kan visa sin utbildning och kompetens, vilket krävs när man söker arbete på arbetsmarknaden.

41.

Europaparlamentet efterlyser att yrkesutbildningen ges ökat stöd och högre anseende.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att revidera flexicurity-strategin tillsammans med arbetsmarknadsparterna för att kunna placera övergångstrygghet överst på dagordningen samtidigt som man skapar rörlighet och ökad tillgång för unga. Parlamentet understryker att flexibilitet utan social trygghet inte är ett hållbart sätt att bekämpa de problem som unga människor står inför på arbetsmarknaden, utan tvärtom utgör ett sätt att kringgå ungas arbets- och försäkringsrättigheter.

43.

Europaparlamentet ber medlemsstaterna att inbegripa alla fyra komponenter i flexicurity i den nationella utformningen av en sysselsättningsstrategi för unga, nämligen

44.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna att säkra kvalitetsarbeten för att förhindra att unga människor faller i ”otrygghetsfällan”. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna att baserat på gällande nationella lagstiftningar och i samarbete med kommissionen utarbeta och införa miniminormer till skydd för dem som har en otrygg anställning eller ett lågkvalitativt arbete.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma de långsiktiga konsekvenserna av ungdomsarbetslösheten och rättvisan mellan generationer.

46.

Europaparlamentet understryker behovet av en stark och strukturerad dialog mellan arbetsmarknadsparterna på alla arbetsplatser för att skydda unga arbetstagare från utnyttjande och de ofta otrygga omständigheterna kring tillfälligt arbete. Parlamentet understryker att arbetsmarknadsparterna behöver uppmärksamma unga arbetstagare och deras särskilda behov.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra mer för att se till att direktivet om likabehandling i arbetslivet, som förbjuder diskriminering på grund av ålder vid anställning, har införlivats korrekt och genomförs effektivt. Mycket mer måste göras för att se till att både arbetstagare och arbetsgivare är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter enligt denna lagstiftning.

48.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna att börja tillämpa upplysnings- och informationsstrategier för unga om deras arbetsrättigheter samt om alternativa sätt att integreras på arbetsmarknaden.

49.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra ett närmande mellan arbetsliv och utbildning genom ett utformande av utbildningsprogram där teoretiska begrepp förenas med praktisk erfarenhet och de unga ges de allmänna kunskaper och specialkunskaper som krävs. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att investera i en informationskampanj om yrkesutbildning, tekniska studier och företagande så att dessa utbildningsprogram inte ses som ett dåligt alternativ utan som en möjlighet att komma till rätta med bristen på arbetsmarknaden på människor med teknisk utbildning, som börjar efterfrågas alltmer, samt få Europas ekonomi på fötter igen.

50.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna att öka planering och genomförande av stödprogram för ungas tillträde till arbetsmarknaden genom aktiv sysselsättningspolitik, framför allt i särskilda regioner och sektorer där man kan observera hög ungdomsarbetslöshet.

51.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att dämpa de effekter som ungdomsarbetslösheten kommer att ha på den generationens pensionsrättigheter och, genom att på ett generöst sätt ta hänsyn till skolgång, ge ungdomar incitament att gå länge i skolan.

52.

Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadsparterna att öka försöken att informera unga om deras rätt att delta i den sociala dialogen och stödja denna stora andel av den aktiva befolkningen att medverka i den organisationsstruktur som företräder dem.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att den nationella lagstiftning som påverkar unga och särskilt den nationella lagstiftning som grundas på direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG) inte används för att diskriminera ungdomar när det gäller tillgången till sociala förmåner. Parlamentet anser att mycket mer måste göras för att se till att båda anställda och arbetsgivare känner till sina rättigheter och skyldigheter enligt denna lagstiftning.

54.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta lämpliga initiativ för att garantera invandrarungdomar kunskaper i värdlandets språk, erkännande av examina från ursprungslandet, tillträde till kärnkompetenser, och därmed möjliggöra deras sociala integration och deras tillträde till arbetsmarknaden.

55.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla tillräckligt med och bättre inrättningar för barnomsorg, som t.ex. heldagskolor, för unga föräldrar till acceptabel kostnad och på acceptabla villkor, och på så sätt göra det möjligare för unga föräldrar, särskilt mödrar, att kunna delta på arbetsmarknaden.

56.

Europaparlamentet begär att det stöd som beviljas av medlemsstaterna till unga föräldrar när det gäller barnomsorg och förskola håller en tillräcklig nivå för att inte avhålla dem från att delta på arbetsmarknaden.

57.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra en insats på kort sikt som inriktas på unga arbetslösa män inom de sektorer som drabbats av krisen, men att samtidigt inte bortse från unga kvinnors långsiktiga problem med att få tillgång till arbetsmarknaden.

58.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa åtgärder för positiv särbehandling av unga på de områden av arbetsmarknaden där unga är underrepresenterade, för att undanröja följderna av tidigare åldersdiskriminering och uppnå en verkligt mångfaldig arbetskraft, med varje rimlig anpassningsåtgärd för unga människor med särskilda behov. Parlamentet hänvisar till goda erfarenheter när det gäller positiv särbehandling för att bekämpa diskriminering.

59.

Europaparlamentet framhåller behovet av att utveckla särskilda program för personer med funktionshinder för att öka deras möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.

60.

Europaparlamentet understryker vikten av att främja praktiktjänstgöring och rörlighet för unga människor som går skolor eller utbildningar för konstnärliga verksamheter, som film, musik, dans, teater eller cirkus.

61.

Europaparlamentet anser att ökat stöd bör ges till frivilliga program på olika områden, bland annat på det sociala området, kulturområdet och inom idrotten.

62.

Europaparlamentet uppmanar de olika branscherna att ta initiativ till generationspartnerskap vid företag och organisationer och därmed åstadkomma ett aktivt kunskapsutbyte och på ett produktivt sätt sammanföra olika generationers erfarenheter.

63.

Europaparlamentet erkänner betydelsen av unga människors möjligheter till ekonomiskt oberoende och uppmanar medlemsstaterna att se till att alla ungdomar individuellt har rätt till en rimlig inkomstnivå som garanterar möjligheten att skapa ett ekonomiskt oberoende liv.

64.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att de unga om de så önskar ska kunna få effektivt stöd, särskilt när det gäller deras yrkesval, kunskapen om deras rättigheter och hanteringen av deras minimilön.

65.

Europaparlamentet föreslår att rådet och kommissionen ska inrätta en EU-garanti för ungdomar som säkrar rätten för varje ung människa inom EU att bli erbjuden arbete, lärlingsplats, extra utbildning eller en kombination av arbete och utbildning efter högst sex månaders arbetslöshet.

66.

Europaparlamentet välkomnar framstegen med utformningen av EU 2020-strategin, men beklagar att det inte har gjorts någon offentlig och öppen utvärdering av Lissabonstrategin, i synnerhet av Europeiska ungdomspakten, inklusive riktmärken för ungdomar, och beklagar att arbetsmarknadsparterna, det civila samhället och ungdomsorganisationerna inte rådfrågades i tillräcklig grad under utformningen av EU 2020-strategin.

67.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna införa och bedöma nya bindande riktmärken för ungdomar. Kommissionen uppmanas att årligen utvärdera befintliga riktmärken av detta slag, samt ungdomsgarantin, för att nå resultat och göra framsteg mot bakgrund av mer uppdelad statistik, framför allt efter kön och åldersgrupp.

68.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ställa sig bakom och utarbeta nya och förbättrade förvaltningsverktyg och information för arbetet med arbetstillfällen för ungdomar.

69.

Europaparlamentet föreslår att en permanent EU-arbetsgrupp för ungdomar inrättas med deltagande av ungdomsorganisationer, medlemsstater, kommissionen, parlamentet och arbetsmarknadsparterna för att övervaka utvecklingen när det gäller arbetstillfällen för ungdomar, möjliggöra en sektoröverskridande politik, utbyta exempel på bästa metoder och lägga grunden till ny politik.

70.

Europaparlamentet framhåller vikten av att unga människor medverkar i utformningen av utbildningsstrategierna så att deras behov kan beaktas bättre. Parlamentet rekommenderar därför att kommissionen samråder med företrädare för nationella ungdomsråd om prioriteringarna för unga människor.

71.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bedöma följderna av politiken för ungdomar, inbegripa unga i alla förfaranden och inrätta ungdomsråd för övervakning av ungdomsrelaterad politik.

72.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna att föregå med gott exempel och ta bort annonseringen av obetalda praktikplatser från sina respektive webbplatser och att betala

73.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/39

A.

Atypiska anställningsformer har växt betydligt sedan 1990 och de arbetstillfällen som gått förlorade på grund av den rådande ekonomiska krisen fanns främst i den atypiska sektorn. Nya kontraktstyper med ett eller flera av följande kännetecken klassas som atypisk anställningsform: deltid, tillfälligt arbete eller visstidsarbete, arbete genom bemanningsföretag, egenföretagande, frilans- och distansarbete, deltidsanställning med en veckoarbetstid på 20 timmar per vecka eller mindre.

B.

Behovet av flexibla anställningsformer har framhållits vid flera tillfällen.

C.

Globaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen innebär långtgående ekonomisk omstrukturering vilket leder till förändrade anställningsförhållanden och uppgifter för arbetstagaren samt den ena vågen efter den andra av nya oberoende enmansföretag i alla sektorer och åldersgrupper och kräver att anställningsförhållandena revideras för att undvika snedvridningar (såsom företeelsen falskt egenföretagande).

D.

Den finansiella och ekonomiska krisen har förvandlats till en allvarlig sysselsättningskris med oerhört många förlorade arbetstillfällen och har lett till instabil arbetsmarknad och ökad fattigdom och social utslagning, särskilt för redan utsatta personer och missgynnade grupper.

E.

Antalet personer som lever i fattigdom under förvärvsarbete ökar och har nått upp till 8 procent av den europeiska arbetskraften och andelen lågavlönade arbetstagare är för närvarande ungefär 17 procent.

F.

Det bör tas fram en omfattande och kompletterande EU-strategi med starkt fokus på en effektiv förvaltning och en ömsesidigt stödjande kombination av politiska åtgärder inom ekonomi, miljö, sysselsättning och socialpolitik samt entreprenörskap. Strategin bör vara förenlig med den europeiska sysselsättningsstrategin vars syfte är att engagera medlemsstaterna i ett antal gemensamma mål som kan sammanfattas i de fyra huvudprinciperna om anställningsbarhet, företagaranda, anpassningsförmåga och lika möjligheter.

G.

Arbetslösheten i EU-27 har ökat till 10 procent (2009) och arbetslösheten förväntas inte nå sin topp före första halvåret 2011.

H.

Vid en analys av förändringar i anställningsformer sett till olika utbildningsnivåer visar det sig att antalet lågutbildade med anställning har minskat under de senare åren.

I.

Varje år byter i genomsnitt mellan en femtedel och en fjärdedel av alla europeiska arbetstagare arbete.

J.

Övergångstakten från arbetslöshet till anställning är hög och en tredjedel av de arbetslösa och 10 procent av den inaktiva delen av befolkningen hittar ett jobb inom ett år. Ett stort antal arbetstagare, framför allt de som har atypiska anställningar, förlorar jobbet utan att hitta någon ny anställning.

K.

I EU-27 varar 45 procent av samtliga arbetslöshetsperioder längre än ett år, jämfört med omkring 10 procent i Förenta staterna.

L.

Omsättningen av arbetskraft är högre bland kvinnor än män (5 procentenheters skillnad) och bland yngre arbetstagare (under 24 år), och minskar med högre utbildningsnivå, vilket visar att förändringen oftare är påtvingad än självvald och kopplad till korttidskontrakt och osäkra anställningsformer samt att unga människor ofta inte hittar ett jobb som motsvarar deras utbildning.

M.

Det uppskattas att en arbetstagare av sex har omsorgsansvar för en äldre eller beroende släkting eller vän.

N.

I vissa medlemsstater har det skett en ökning i förekomsten av odeklarerat arbete, vilket kan leda till allvarliga ekonomiska och i synnerhet skattemässiga problem, samt sociala och politiska problem.

O.

Att göra en bedömning av flexicurity är komplicerat och det är viktigt att anlägga ett helhetsperspektiv, framför allt mot bakgrund av att den aktuella krisen kan medföra att företagen förändrar sitt beteende och i större utsträckning använder sig av alltmer oskyddade och otrygga anställningsförhållanden.

P.

Inom arbetsmarknadspolitiken måste lika möjligheter för kvinnor och män samt en balans mellan arbetsliv, utbildning och familjeliv aktivt främjas, liksom principerna om icke-diskriminering.

Q.

Den sociala dialogen har utvecklats på olika sätt över Europa men på det hela taget har de växande ekonomiska svårigheterna lett till en intensivare dialog mellan arbetsmarknadens parter.

R.

Kollektivavtal är det vanligaste sättet att fastställa löner i Europa: två av tre arbetstagare omfattas av kollektivavtal på företagsnivå eller högre nivå.

S.

Slutsatserna från arbetsmarknads- och socialministrarnas informella möte om bra arbete i Berlin den 19 januari 2007 var att Europa behöver fler insatser och gemensamma insatser för att främja bra arbete. Bra arbete innebär rättigheter och deltagande för arbetstagarna, rättvisa löner, skydd av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt en familjevänlig arbetsorganisation. Bra och rättvisa anställningsförhållanden samt tillräckligt socialt skydd är nödvändigt för att medborgarna ska acceptera Europeiska unionen.

T.

Begreppet bra arbete bör vara den vägledande principen för nästa etapp i den europeiska sysselsättningsstrategin.

1.

Europaparlamentet förväntar sig att Europeiska rådet vid 2010 års vårmöte enas om tydliga riktlinjer och konkreta åtgärder för att trygga anständigt arbete och sysselsättning av god kvalitet och skapa varaktiga arbetstillfällen inom ramen för en ambitiös EU 2020-strategi med hänsyn till krisens effekter på ekonomin, samhället och arbetsmarknaden.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma de ansträngningar som gjorts av uppdraget för flexicurity och medlemsstaterna att få till stånd ett mer balanserat och rättvist genomförande av principerna för flexicurity, och menar att ömsesidig utbildning och utbyte av bästa praxis, men även den öppna samordningsmetoden, är viktiga verktyg för att kunna samordna medlemsstaternas olika syn på arbetsmarknadspolitiken. Parlamentet konstaterar dock att den öppna samordningsmetoden kan förbättras och att styrningen av den måste stärkas för att en ökad effektivitet ska kunna uppnås.

3.

Europaparlamentet konstaterar att det finns många olika arbetstraditioner, avtalsformer och företagsmodeller i medlemsstaterna, och framhåller mot denna bakgrund av mångfald att tryggandet av den europeiska sociala modellen och arbetstagarnas rättigheter bör vara en prioritering.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erkänna och stödja oberoende frilansarbetares särskilda ställning som en betydande kraft i den ekonomiska återhämtningen och som ett sätt att komma ut på arbetsmarknaden eller som ett alternativ till den. Parlamentet konstaterar att egenföretagande blir alltmer populärt, särskilt bland yngre och kvinnor och som övergång från arbete till pension. Parlamentet tycker att oberoende frilansarbetare bör betraktas som ett särskilt slags mikroföretag och uppmanar till åtgärder för att minimera den administrativa bördan, uppmuntra och stödja oberoende frilansarbetare att starta eget eller utvidga sin verksamhet samt främja livslångt lärande för denna grupp.

5.

Europaparlamentet betonar vikten av egenföretagande, särskilt genom mikro- och småföretag, och framhåller betydelsen av de fria yrkena och deras särskilda kännetecken. Parlamentet understryker att termen fritt yrke endast avser ett visst kvalificerat yrke som även kan utövas självständigt.

6.

Europaparlamentet anser att alla arbetstagare bör garanteras vissa grundläggande rättigheter oavsett vilken anställningsstatus de har. Parlamentet rekommenderar att prioriteringarna för en reform av arbetsrätten, där behov av sådan finns, ska vara följande: skyndsamt utökat skydd för arbetstagare med atypiska anställningsformer, gruppering av atypiska kontrakt i syfte att förenkla, skapande av varaktiga normala arbetsförhållanden, klargörande av vilken ram som ska gälla för anställning, inbegripet förebyggande åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet för personer med atypiska anställningsformer, åtgärder mot oredovisat arbete, stöd för skapandet av nya arbetstillfällen, däribland arbeten med atypiska anställningsformer, samt enklare övergångar mellan olika anställnings- och arbetslöshetssituationer genom främjandet av åtgärder såsom särskilda lönetillägg, livslångt lärande, omskolning och utbildning på arbetsplats. Parlamentet efterlyser ett klargörande av vad som gäller för anställningar och uppmanar kommissionen att utarbeta klara riktlinjer om anställningsförhållandets räckvidd i enlighet med Internationella arbetsorganisationen rekommendationer från 2006.

7.

Europaparlamentet ser positivt på att en del medlemsstater har infört bestämmelser för att göra det möjligt för anställda med omsorgsansvar att finna en balans mellan dessa förpliktelser och sina yrkesmässiga skyldigheter genom mer flexibla arbetsarrangemang. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att aktivt stödja anhörigvårdare i arbetslivet genom att erbjuda flexibla arbetsvillkor, däribland rätt till ledighet, flextid, deltids- och hemarbete så att fler anhörigvårdare i alla medlemsstater kan stanna kvar i eller återvända till lönearbete.

8.

Europaparlamentet noterar den åtskillnad som Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor gör mellan atypiska och mycket atypiska anställningsförhållanden. Parlamentet anser att många former av atypiska anställningsförhållanden utgör viktiga lösningar för anhörigvårdare, studerande och andra som är beroende av korttidsanställningar och deltidsarbete, t.ex. för att få extra inkomst. Parlamentet betonar att det är avgörande att arbetstagare i atypiska anställningsförhållanden har minimirättigheter och skyddas mot exploatering.

9.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att främja övergången till produktiva och givande arbeten av hög kvalitet och att utveckla en arbetsrätt där rättigheterna för personer med atypiska anställningsformer effektivt garanteras och där dessa personer får samma behandling som arbetstagare med normala heltidsanställningar genom att erbjuda dem maximal skyddsnivå.

10.

Europaparlamentet rekommenderar att arbetstagare med atypiska anställningskontrakt ska omfattas av redan gällande EU-direktiv som omfattar olika arbetstagarkategorier i EU, bland annat arbetstidsdirektivet (93/104/EG), direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (2008/104/EG), direktivet om deltidsarbete (97/81/EG) och direktivet om ramavtalet om visstidsarbete (1999/70/EG).

11.

Europaparlamentet noterar att trenden mot en ökad andel atypiska anställningsformer har en tydlig könsaspekt och generationsövergripande dimension, eftersom kvinnor, äldre och även yngre arbetstagare är oproportionerligt representerade i de särskilda anställningsformerna. Parlamentet konstaterar att vissa sektorer genomgår snabba strukturförändringar och uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att undersöka orsakerna till denna utveckling och vidta lämpliga och målinriktade åtgärder för att motverka denna obalans på de områden som berörs genom att underlätta övergången till fasta anställningar och särskilt genom att främja åtgärder för att göra det möjligt för både kvinnor och män att förena arbetsliv, familj och privatliv, lägga större fokus på den sociala dialogen med arbetstagarnas företrädare inom företagen och övervaka och offentliggöra hur dessa åtgärder framskrider. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att kontrollera att användningen av dessa särskilda eller atypiska anställningsformer inte är en täckmantel för svartarbete utan i stället, via kompetensutbyte, främjar ungdomars och arbetslösas faktiska tillträde till arbetslivet genom att ge arbetstagare och företag säker flexibilitet som både stärker deras anställbarhet och konkurrenskraft.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sörja för ett effektivare genomförande av direktiven 97/81/EG om deltidsarbete och 1999/70/EG om visstidsarbete, särskilt vad gäller den grundläggande principen om icke-diskriminering. Parlamentet betonar vikten av utbildning och livslångt lärande för att underlätta arbetsbyten, vilket är särskilt viktigt för visstidsanställda arbetstagare.

13.

Europaparlamentet framhåller att atypiska anställningsformer bör vara ett personligt val och inte ett tvång som dikteras av de ökande hindren för vissa grupper att få tillträde till arbetsmarknaden eller av bristande tillgång på kvalitetsarbeten. Särskilt för arbetstagare som är missgynnade i flera avseenden kan de individuellt utformade atypiska anställningsformer som erbjuds av företag med arbetsintegrering vara ett alternativ eftersom de innebär en första språngbräda ut i arbetslivet.

14.

Europaparlamentet välkomnar att direktiv 2008/104/EG om arbete genom bemanningsföretag har antagits och uppmanar till ett snabbt genomförande.

15.

Europaparlamentet anser att arbetstagarna bör ges rätt till utbildning i de atypiska anställningsavtalen och understryker att atypiska anställningsformer kan, om de är tillräckligt skyddade och om de omfattar ett stöd för en varaktig och skyddad anställning, utgöra en möjlighet, men att de måste åtföljas av stöd för de arbetstagare som befinner sig i en övergång från en anställning eller anställningsform till en annan, med hjälp av en riktad och aktiv sysselsättningspolitik. Parlamentet beklagar att denna aspekt ofta har försummats.

16.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utveckla en tidig och aktiv insatspolitik för att ge arbetstagare, särskilt kvinnor, som återkommer till arbetsmarknaden rätt till individuellt stöd under den period som de behöver för att vidareutbilda eller omskola sig. Arbetslösa bör stödjas såväl genom ett stabilt socialt skyddsnät som genom ett effektivt och aktivt åtgärdssystem så att de snabbt kan återvända till arbetsmarknaden, även om de tidigare haft en atypisk anställningsform, eftersom det är viktigt att se till att hålla kvar människor på arbetsmarknaden samt att främja en övergång till anständiga, varaktiga och skyddade anställningsformer av hög kvalitet. Om återkomsten sker i form av atypiska kontrakt ska dessa kontrakt garantera arbetstagarna anständiga och trygga arbetsvillkor.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hjälp från arbetsmarknadens parter analysera och övervaka de olika verktyg som utvecklats i de nationella aktiveringsåtgärderna.

18.

Europaparlamentet uppmanar unionen och medlemsstaterna att med hjälp från arbetsmarknadens parter effektivt bekämpa olaglig anställning, huvudsakligen genom förebyggande åtgärder och sanktioner i avskräckande syfte, och tror att om man även på europeisk nivå formulerar strategier som tar avstånd från olaglig anställning kan detta vara en hjälp i kampen mot olaglig anställning och för att minska de otrygga, särskilt de atypiska, anställningsformerna. Europaparlamentet anser att bekämpandet av svartarbete bör åtföljas av åtgärder för att skapa hållbara och varaktiga anställningsalternativ och för att stödja människor att få tillgång till den öppna arbetsmarknaden.

19.

Europaparlamentet understryker nödvändigheten av att skapa varaktiga och trygga arbetstillfällen av hög kvalitet, som vid behov kan föregås av en utbildningsperiod i syfte att skapa varaktiga tjänster och heltidstjänster, däribland gröna och ”vita” jobb (inom hälso- och sjukvården), och att säkerställa social sammanhållning.

20.

Europaparlamentet framhåller att alla former av atypiska anställningar inte nödvändigtvis leder till skiftande och otryggt tillfällighetsarbete med lägre socialt skydd, lägre löner och begränsad tillgång till vidareutbildning och livslångt lärande. Parlamentet påpekar dock att sådana otrygga anställningsformer ofta är förknippade med atypiska anställningskontrakt.

21.

Europaparlamentet påpekar att den höga arbetslösheten och segmenteringen av arbetsmarknaden måste övervinnas genom att man ger alla arbetstagare lika rättigheter och investerar i skapandet av arbetstillfällen, kompetenshöjning och livslångt lärande. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att avveckla alla former av otrygga anställningsförhållanden.

22.

Europaparlamentet påpekar att avvecklingen av otrygga anställningsförhållanden kräver ett starkt åtagande från medlemsstaterna att genom sin arbetsmarknadspolitik tillhandahålla tillräckliga språngbrädor för övergången från otrygga anställningar till ordinarie fasta anställningar med bättre arbetstagarrättigheter och socialt skydd.

23.

Europaparlamentet framhåller att Europeiska unionen har antagit målet att göra det möjligt för människor att kombinera arbetsliv och privatliv. Parlamentet är dock kritiskt till att kommissionen och medlemsstaterna har brustit när det gäller meningsfulla och effektiva åtgärder för att förverkliga sitt åtagande.

24.

Europaparlamentet påpekar att förbättrade möjligheter att kombinera arbetsliv och privatliv bäst uppnås genom att man moderniserar standardmodellen för anställningar: fast heltidsanställning med kortare arbetstid som den allmänna normen och nya normer för deltidsanställningar, så att endast motiverat och socialt skyddat deltidsarbete (15-25 timmar per vecka) erbjuds dem som vill arbeta deltid. Parlamentet betonar att heltids- och deltidsanställning bör likställas när det gäller timlön, rätten till utbildning och livslångt lärande, karriärmöjligheter och socialt skydd.

25.

Europaparlamentet ser det som nödvändigt att begreppet flexicurity uppdateras på europeisk nivå i ljuset av den aktuella krisen på ett sätt som bidrar till att öka både produktiviteten och arbetets kvalitet genom att garantera trygghet, bevarande av sysselsättningen och skydd av arbetstagarnas rättigheter, med särskilt stöd till personer som missgynnas på arbetsmarknaden, samtidigt som företagen ges den organisatoriska flexibilitet som krävs för att skapa eller avskaffa arbetstillfällen i takt med marknadens skiftande behov. Parlamentet anser också att ett rättvist och balanserat genomförande av principerna om flexicurity kan bidra till att göra arbetsmarknaderna mer motståndskraftiga mot strukturella förändringar. Parlamentet anser vidare att kraven på flexibilitet och trygghet och en aktiv arbetsmarknadspolitik inte står i motsättning till varandra utan att de ömsesidigt kan vara förstärkande om de fastställs genom en rättvis jämförelse av de ståndpunkter som arbetsmarknadens parter, regeringarna och EU-institutionerna för fram, tillsammans med ömsesidigt lärande och utbyte av god praxis. Parlamentet anser också att dessa krav inte har beaktats tillräckligt i resultaten för Europas sysselsättningstillväxt under de senaste åren.

26.

Europaparlamentet påpekar att det finns ett stadigt växande problem med ”falska” egenföretagare, som av sin arbetsgivare ofta tvingas att arbeta under usla villkor. De arbetsgivare som utnyttjar de ”falska” egenföretagarnas arbetskraft ska vidare åläggas påföljder.

27.

Europaparlamentet anser att flexicurity inte kan fungera ordentligt utan ett starkt socialt skydd och stöd för personer som återkommer till arbetsmarknaden, vilka är viktiga faktorer under övergång från utbildning till anställning, mellan olika arbeten och från anställning till pension.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta arbeta för ett balanserat genomförande av flexicurity-politiken genom att analysera den aktuella genomförandesituationen i medlemsstaterna och kontrollera att flexicurity-principerna i tillräcklig utsträckning åtföljs av åtgärder för arbetstagarnas säkerhet, samt genom att bistå medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter i genomförandet av flexibilitetsprinciperna så att de sociala regelverken på europeisk nivå respekteras samtidigt som hänsyn tas till de olika arbetsmarknadernas särdrag, de olika traditionerna vad gäller arbetsmarknadspolitik och kollektivavtal samt medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Parlamentet påpekar att ömsesidig utbildning, utbyte av bästa praxis och den öppna samordningsmetoden är centrala verktyg för att kunna samordna medlemsstaternas olika syn på arbetsmarknadspolitiken.

29.

Europaparlamentet anser att det särskilt under den rådande ekonomiska situationen finns ett ännu större behov av att se över genomförandet av flexicurity i medlemsstaterna och att arbetsmarknadens parter kommer att stödja arbetsmarknadslagar och arbetsmarknadsreformer endast om syftet också är att effektivt minska skillnaderna i behandling mellan olika anställningsformer. Parlamentet påpekar att tillämpningen av flexibilitetsprinciperna kräver ett adekvat socialt skydd så att människor kan leva sina liv och utvecklas, ett särskilt stöd till arbetssökande och stabila arbetsmarknadslagar för alla slags anställningar inom en klar och öppen institutionell ram, och den måste åtföljas av ökade skyddsmekanismer för att undvika problem.

30.

Europaparlamentet understryker att kravet på högre flexibilitet i arbetslivet inte får nå en nivå där livs- och utvecklingsmöjligheterna blir överdrivet begränsade och möjligheten att bilda och försörja familjer och ta hand om anhöriga samt delta i samhällslivet kraftigt försvåras.

31.

Europaparlamentet betonar betydelsen av trygghetsaspekten i flexicurity, som måste innebära att arbetstagare i övergångssituationer får stöd i sitt arbetssökande och tillförsäkras anständiga livsvillkor. Detta stöd måste inbegripa fullgoda utbildningsmöjligheter för att människor ska kunna anpassa sig till arbetsmarknadens behov.

32.

Europaparlamentet anser att företagen ständigt är rädda för en bestående obalans mellan deras behov och den kompetens som de arbetssökande erbjuder, att de saknar tillgång till krediter som skulle göra det möjligt för dem att börja anställa och göra investeringar och att de inte investerar tillräckligt i arbetsmarknaden. Parlamentet understryker, mot bakgrund av den rådande ekonomiska krisen, hur viktigt det är att det europeiska näringslivet utvecklar och genomför långtidsvisioner. Det behövs ett gynnsamt affärsklimat, tillräckliga finansiella resurser och bra arbetsvillkor, stärkt rättssäkerhet och insyn för både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller räckvidden, omfattningen och kontrollen av efterlevnaden av arbetslagstiftningen.

33.

Europaparlamentet framhåller vikten av att förebygga, upptäcka och beivra olagliga anställningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta konkreta initiativ, inbegripet särskilda bestämmelser för att komma åt brevlådeföretag, fastställa bestämmelser om solidariskt ansvar i underleverantörskedjor samt inrätta en EU-byrå som ska förebygga och upptäcka olagliga anställningar.

34.

Europaparlamentet menar att på grund av den ekonomiska krisen har företagen i vissa medlemsstater inte tillgång till de avtalsformer som är mest lämpade för att tillgodose deras behov av flexibilitet för att kunna bemöta oförutsägbara variationer i marknadens efterfrågan, hålla kostnaderna nere samt skydda arbetstagarnas säkerhet.

35.

Europaparlamentet efterlyser, inom ramen för en modern arbetsorganisation, flexibla och säkra avtalsöverenskommelser som säkerställer lika behandling. Parlamentet är fast övertygat om att tillsvidareanställningar fortfarande måste vara den huvudsakliga anställningsformen och anser att inom ramen för en modern organisering av arbetet är det lämpligt med avtal som är flexibla vad gäller tillhandahållande och säkra vad gäller skydd och rättigheter. Parlamentet anser i samband med detta att den rättsliga utformningen av ramen för tillsvidareanställningar och dess inriktning på flexicurity i nationell arbetsrättslagstiftning har en avgörande betydelse för dess acceptans hos företag och anställda.

36.

Europaparlamentet fördömer bestämt den olagliga ersättningen av reguljära arbetsförhållanden med atypiska avtal som bidrar till försämrade och osäkrare arbetsvillkor än reguljära arbetsförhållanden på allmänhetens, arbetstagarnas och konkurrenternas bekostnad. Parlamentet understryker att ett sådant olagligt förfarande strider mot den europeiska sociala modellen och kan underminera stabiliteten och uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att med alla tillgängliga medel bekämpa detta olagliga förfarande på lång sikt, t.ex. genom att införa strängare påföljder.

37.

Europaparlamentet är starkt övertygat om att varje anställningsform bör åtföljas av grundläggande rättigheter, dock med hänsyn tagen till de olika traditionerna i medlemsstaterna, och de bör omfatta följande: löner som det går att leva på och avskaffandet av löneskillnader mellan kvinnor och män och mellan etniska grupper, fullgott socialt skydd, icke-diskriminering och lika behandling när ett arbete söks och sedermera utövas, utbildning och yrkesutveckling, skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, bestämmelser om arbetstid och dygnsvila, pensionsrättigheter, förenings- och representationsfrihet, kollektiva avtalsförhandlingar, kollektiva åtgärder och tillgång till utbildning och karriärutsikter, samt skydd vid förlorad anställning.

38.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att trappa upp sina ansträngningar för att investera i kompetens och utbildning för att främja en stabil och hållbar sysselsättning. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att investera i människor genom att genomföra och finansiera strategier som är kopplade till marknadens behov samt erkänna informella färdigheter och kompetenser i ett livscykelperspektiv. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att vidta åtgärder på nationell, regional och lokal nivå för att garantera att varje ung människa som lämnar skolan får tillgång till arbete eller till högre utbildning eller får yrkesutbildning.

39.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra en politik som låter alla människor, inklusive de svagaste och mest missgynnade grupperna, få faktiskt tillträde till arbetsmarknaden och bättre kunna balansera arbets-, privat- och familjeliv, genom att se till att det finns ett stort stöd för lika möjligheter och för alla tjänster som är nödvändiga för dessa ändamål, t.ex. stödåtgärder såsom mamma- och pappaledighet, föräldraledighet, flexibla arbetstider samt barnomsorg under tillgängliga former till rimlig kostnad.

40.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta initiativ till politiska åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Parlamentet är medvetet om ansvaret och riskerna för dem som skapar sådana arbetstillfällen, inbegripet sådana med atypiska anställningsförhållanden.

41.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder som gör det möjligt för en person att börja arbeta igen efter föräldraledigheten efter att, om så behövs, ha genomgått en repetitionsutbildning.

42.

Europaparlamentet rekommenderar starkt att det europeiska sysselsättningsinitiativet bör omfatta tidiga stödinsatser för arbetslösa som genomförs redan när arbetstillfällen försvinner, inte minst för att minska risken för att personer utestängs från arbetsmarknaden samt att man förlorar det humankapital som de utgör.

43.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förstärka stödprogrammen, särskilt för de lågutbildade och funktionshindrade, genom handlingsalternativ, individbaserad rådgivning, intensiv utbildning av arbetstagare, subventionerade arbetstillfällen samt subventioner för att starta företag i mindre eller större skala. Parlamentet betonar dock att detta stöd måste vara utformat på ett sådant sätt att det inte tränger ut reguljära arbetstillfällen.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att avskaffa den administrativa bördan, om inte denna skyddar arbetstagarnas intressen, och underlätta för företagen, särskilt små och medelstora företag, men betonar vikten av att detta inte får gå ut över arbetstagarnas säkerhet eller hälsa. Parlamentet påpekar att små och medelstora företag på grund av sitt stora antal på den inre marknaden är huvudaktörer i kampen mot arbetslöshet i EU och understryker vikten av att ta hänsyn till deras särskilda behov och behoven i det område de är belägna i vid utformandet av sysselsättningspolitiken.

45.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att rapportera om hur det ser ut i nuläget vad gäller diskussionerna om och genomförandet av handlingsalternativ för flexicurity.

46.

Europaparlamentet beklagar rådets och kommissionens snäva syn på flexicurity. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att ta ställning för agendan för bra arbete och skriva in den i nästa version av de integrerade riktlinjerna och den europeiska sysselsättningsstrategin: främja arbetssäkerhet och anställningstrygghet för arbetstagarna, en rättighetsbaserad inriktning på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och politiken för livslångt lärande, omfattande skydd för hälsa och säkerhet i arbetet, universella och lika sociala rättigheter och arbetstagarrättigheter för alla, balans mellan arbetsliv och privatliv samt möjlighet att kombinera arbetsliv och livet utanför arbetet, förbättra kvaliteten på anställningarna och välbefinnandet i arbetet.

47.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte tillåta uppsägningar enkom av ekonomiska skäl förrän man på alla sätt har försökt anpassa och utbilda personalen.

48.

Europaparlamentet är övertygat om att ett formellt erkännande av rollerna för arbetsmarknadens parter i det nya fördraget innebär ett framsteg, eftersom deras autonomi erkänns och betydelsen av deras roll i främjandet av den sociala dialogen åter bekräftas, och framhåller i detta sammanhang den särskilda betydelsen för den sektoriella sociala dialogen, i vilken 40 branscher vid det här laget är representerade.

49.

Europaparlamentet är dock bekymrat över konsekvenserna av EU-domstolens dom i målen Laval, Rüffert, Viking och Luxemburg om föreningsfrihet och handlingsutrymmet för att förbättra arbetsvillkoren.

50.

Europaparlamentet är av den åsikten att erkännandet av trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning som institutionellt organ bidrar till att arbetsmarknadens parter kan delta i EU:s ekonomiska politik.

51.

Europaparlamentet tror att bidraget från de europeiska och nationella arbetsmarknadsparterna samt det civila samhällets organisationer i arbetet med Europa 2020-strategin är särskilt viktigt när det gäller att nå sysselsättningsmålen och modernisera och genomföra flexicurity-principerna.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och de nationella regeringarna att känna ansvar för den situation som ”utomstående” (anställda med atypisk eller ”mycket atypisk” anställningsform) befinner sig i och att garantera dem samma rättigheter och sociala skydd som dem som befinner sig ”innanför”.

53.

Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadsparterna på europeisk och nationell nivå att stödja investeringarna i lärande som är anpassat till marknadens behov och uppskattar det ramverk för insatser för livslångt lärande och utveckling av kompetenser och kvalifikationer (Framework of actions for the lifelong learning development of competencies and qualifications) som redan förhandlats fram av arbetsmarknadens parter.

54.

Europaparlamentet anser att människor som deltar i åtgärder för arbetsmarknadsintegration eller åtgärder som förbereder dem för att gå ut på eller återkomma till arbetsmarknaden samt det civila samhällets organisationer som tillhandahåller dessa tjänster eller företräder dem bör delta i utformningen, genomförandet och tillhandahållandet av politiska åtgärder som berör dem.

55.

Europaparlamentet noterar att det engagemang som arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets organisationer visat i utformningen av politiken och dess genomförande varierar kraftigt mellan medlemsstaterna, men att den allmänna trenden är att använda en bredare blandning av instrument för att uppnå dessa politiska mål. Parlamentet tror att kvaliteten i det sociala och institutionella erkännande som arbetsmarknadsparterna åtnjuter bör stärkas ytterligare på nationell nivå och få en väsentligare roll, eftersom detta är den huvudsakliga anledningen till kvaliteten på det bidrag de själva ger. Parlamentet betonar dock särskilt att kvaliteten på den sociala dialogen varierar kraftigt mellan olika länder och branscher och uppmanar eftertryckligen arbetsmarknadens parter att utveckla ett verkligt ”socialt partnerskap” på alla nivåer.

56.

Europaparlamentet är övertygat om att kollektivavtalen har visat sig vara ett effektivt instrument för att upprätthålla sysselsättningen och för att arbetsgivare och anställda ska kunna finna effektiva lösningar för att hantera den ekonomiska nedgången. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang vikten av ett starkt samförstånd mellan arbetsmarknadens parter i nationella system där arbetsrätten endast ger ett minimiskydd.

57.

Europaparlamentet är övertygat om att framgången för dialogen mellan parterna i arbetslivet i hög grad påverkas av de förutsättningar som arbetstagarnas företrädare har i fråga om tillgång till kvalitativ information, regelbunden utbildning och tillräckligt med tid.

58.

Europaparlamentet är övertygat om att regeringarnas roll är avgörande när det gäller att fastställa förutsättningarna för inkluderande och effektiva kollektivavtal och att stödja trepartsstrukturen för att arbetsmarknadsparternas engagemang i utformandet av den offentliga politiken ska vara institutionellt förankrat och väsentligt, på lika villkor och i linje med nationell praxis och tradition.

59.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, kommittén för socialt skydd och den europeiska sysselsättningskommittén samt till medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar och parlament.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/48

A.

Kommissionens initiativ i grönboken skapar möjligheter för gemenskapsåtgärder när det gäller hantering av bioavfall.

B.

En lämplig hantering av bioavfall ger fördelar inte bara ur miljömässig utan också social och ekonomisk synpunkt.

C.

Enligt artikel 2.4 i ramdirektivet om avfall kan det i enskilda direktiv fastställas särskilda eller kompletterande bestämmelser för att reglera hanteringen av vissa kategorier av avfall.

D.

Direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall tillhandahåller inte tillräckliga verktyg för en hållbar hantering av organiskt avfall.

E.

Bestämmelser om hanteringen av bioavfall finns spridda i lagstiftningen och nuvarande rättsakter räcker inte till för att uppfylla de uppsatta målen för en effektiv hantering av bioavfall. Det behövs därför ett särskilt direktiv för hanteringen av bioavfall. Om man samlade alla de olika bestämmelserna om hantering av bioavfall i en enda rättsakt skulle det i sig vara ett steg på vägen mot hög kvalitet på lagstiftningen och bättre lagstiftning, mot förenkling, större tydlighet och bättre övervakning och verkställande av tillämpningen samt större rättssäkerhet och därmed skulle man på lång sikt vinna offentliga och privata investerares förtroende.

F.

I slutsatserna från konferensen om återvinning av bioavfall i EU som hölls i Barcelona den 15 februari 2010, där rådet, kommissionen och Europaparlamentet deltog (13), sägs det att åtgärder måste vidtas för att skapa en europeisk rättslig ram för bioavfall, eftersom detta är ett avgörande tillfälle för att främja sådan lagstiftning.

G.

Det särskilda direktivet för bioavfall bör vara tillräckligt flexibelt för att omfatta de olika alternativa möjligheterna till hantering som finns tillgängliga, eftersom det finns en lång rad faktorer och lokala förhållanden att ta hänsyn till.

H.

Bioavfall har en outnyttjad potential som hanterats på många olika sätt i varje medlemsstat. En förbättrad hantering av detta avfall är nödvändig för en effektiv och hållbar förvaltning av resurserna. Utnyttjandet av bioavfallet bör förbättras för att kunna uppnå målen för återvinning och förnybar energi och därmed uppnå målen i Europa 2020-strategin, särskilt inom ramen för huvudinitiativet resurseffektivitet.

I.

Genom separat insamling kan man uppnå en optimal hantering av vissa typer av bioavfall, bl.a. köksavfall från hushåll och storkök, och biologiskt nedbrytbart och komposterbart avfall från restauranger som använder engångsutrustning.

J.

Kompostering av organiskt avfall möjliggör återvinning av de biologiskt nedbrytbara och komposterbara produkter som redan omfattas av ett gemenskapsinitiativ (pionjärmarknadsinitiativet).

K.

Det måste på EU-nivå fastställas kvalitetsnormer för behandling av bioavfall och kompostkvalitet. En reglering av parametrarna för kompostkvalitet, inbegripet ett helhetsgrepp som säkerställer spårbarhet, kvalitet och säker användning, kommer att göra det möjligt att skapa förtroende för denna produkt. Kompost bör indelas efter kvalitet, så att användningen av kompost inte får några skadliga effekter för mark och grundvatten och särskilt för jordbruksprodukterna från marken.

L.

Med tanke på att målen om att bioavfall inte ska deponeras inte uppnåtts i någon högre grad behövs det ytterligare lagstiftningsmässiga riktlinjer för att uppnå målen.

M.

Skyddsåtgärder kan bli nödvändiga för att se till att användningen av kompost inte leder till förorening av mark eller grundvatten.

N.

Man bör också överväga och bedöma om kompost av låg kvalitet kan användas utan att det skadar miljön eller människors hälsa. Om det på EU-nivå ordentligt definierades vad kompost av låg kvalitet kan användas till och fastställdes när kompost bör anses som en produkt respektive som avfall skulle medlemsstaterna lättare kunna fatta beslut om kompostens användningsändamål.

O.

Ett resurseffektivt Europa är ett av huvudinitiativen i Europa 2020-strategin och resurseffektivitet bör därför uppmuntras. Återvinning av bioavfall bidrar till ökad resurseffektivitet.

P.

Vått bioavfall sänker förbränningens effektivitet. Förbränning av bioavfall uppmuntras indirekt genom direktivet om el producerad från förnybara energikällor. Bioavfall kan i större utsträckning bidra till bekämpningen av klimatförändringar om det återvinns genom kompostering i syfte att förbättra markkvaliteten och uppnå koldioxidbindning, vilket inte främjas i dag genom direktivet om el producerad från förnybara energikällor.

Q.

Rötning för produktion av biogas är en effektiv metod för energiåtervinning, och rötrester kan användas för att producera kompost.

R.

Det viktigaste syftet med lämplig hantering av bioavfall måste vara resultatet, vilket innebär att alla tekniska alternativ för hantering av bioavfall bör hållas öppna för att stimulera till innovation, forskning och konkurrens.

S.

Det finns en betydande synergi mellan övergången till ett återvinningssamhälle, utvecklingen av en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och potentialen för att skapa gröna jobb inom detta område, och det måste därför avsättas resurser för att undersöka de arbetsmiljömässiga konsekvenserna av insamling och hantering av bioavfall.

T.

Kommissionen och medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att öka miljömedvetenheten på detta område, särskilt i skolorna, för att främja en hållbar hantering av fast kommunalt avfall och för att betona fördelarna med separat insamling. I detta sammanhang har kommuner och kommunala företag en viktig uppgift när det gäller att ge allmänheten råd och information om hur avfall kan förebyggas.

U.

Bioavfall utgör över 30 procent av det fasta kommunala avfallet. Mängden bioavfall i EU ökar och utgör en stor källa till växthusgasutsläpp och andra negativa miljöeffekter vid deponering under sådana omständigheter att avfallshanteringen nu blivit den fjärde största källan till växthusgaser.

V.

Det är inte enbart bioavfall från hushåll som behandlas hållbart i praktiken.

W.

Hanteringen av detta avfall bör följa avfallshierarkin, dvs. förebyggande och begränsning, återanvändning, återvinning, andra former av utnyttjande, särskilt för energiändamål, och som sista möjlighet, bortskaffande i form av deponering (enligt artikel 4 i ramdirektivet om avfall), enligt vilken återvinning av bioavfall är att föredra framför förbränning, eftersom man därmed undviker bildande av metangas och också bidrar till bekämpningen av klimatförändringar genom koldioxidbindning och förbättrad markkvalitet. Förebyggande bör vara det viktigaste målet för hanteringen av bioavfall och genom förebyggande åtgärder kan man undvika livsmedelsavfall och grönt avfall, t.ex. genom bättre planering av offentliga parker där växter och träd planteras som inte kräver mycket underhåll.

X.

För att främja en ur miljösynpunkt effektiv hantering av bioavfall är det nödvändigt att hanteringen beaktas på ett integrerat sätt i energi- och markskyddsstrategierna och i överensstämmelse med målen för begränsningen av klimatförändringarna. Ytterligare en fördel är bevarandet av den biologiska mångfalden när behandlat bioavfall används som ersättning för torv, varvid ekosystemen i våtmarker skyddas.

Y.

Rötning för produktion av biogas från bioavfall kan ge ett värdefullt bidrag till en hållbar resursförvaltning i EU och bidra till EU:s mål för förnybar energi på ett hållbart sätt.

Z.

Bioavfall måste betraktas som en värdefull naturresurs för framställning av kompost av hög kvalitet. Komposteringen bidrar därmed till att bekämpa markförstöringen i EU, bevara markproduktiviteten, minska användningen av kemiska gödningsmedel inom jordbruket, särskilt fosforbaserade sådana, och öka markens vattenhållningsförmåga.

AA.

Avfallshanteringssystemen i de enskilda medlemsstaterna skiljer sig åt och deponering är fortfarande den vanligaste metoden för bortskaffande av fast kommunalt avfall i EU, även om det är den sämsta lösningen för miljön.

AB.

Ur miljösynpunkt är det bättre att producera transportbränslen från bioavfall.

AC.

Forskning och teknisk innovation på området för hantering av bioavfall måste uppmuntras.

AD.

Separat insamling gör det i dag möjligt att undvika föroreningar och bidrar till att uppnå målet med att få kompost av hög kvalitet, leverera material av god kvalitet för återvinning av bioavfall och göra energiutvinningen effektivare.

AE.

Tillgängliga undersökningar och erfarenheterna i medlemsstaterna visar att det är viktigt med en separat insamling som är både praktiskt genomförbar och miljömässigt och ekonomiskt hållbart och som bör vara obligatoriska. Separat insamling bör vara en förutsättning för produktionen av kompost av hög kvalitet.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över gällande lagstiftning om bioavfall och i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen utarbeta ett förslag till ett särskilt direktiv innan utgången av 2010 som bland annat ska omfatta följande:

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge en kvantifiering i de nationella utsläppsplanerna av koldioxidminskningarna tack vare återvinning och kompostering av organiskt avfall.

3.

Europaparlamentet konstaterar att många medlemsstater skulle få juridisk vägledning och klarhet genom en framtida EU-ram, samt uppmuntras till att investera i hantering av bioavfall. Parlamentet uppmanar bestämt kommissionen att stödja medlemsstaterna vid införandet av system för separat insamling och att införa tvingande och ambitiösa mål för återvinningen av bioavfall.

4.

Europaparlamentet påminner om att gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram 2001-2010 av den 22 juli 2002 ålägger i artikel 8.2 iv kommissionen att utarbeta lagstiftning om biologiskt nedbrytbart avfall som en prioriterad åtgärd för att uppnå målet om hållbar användning och förvaltning av naturresurser och avfall. Åtta år senare har dock ännu inget lagstiftningsförslag lagts fram, vilket är oacceptabelt.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin konsekvensbedömning utarbeta ett förbättrat system för hantering av bioavfall när det gäller återvinning av separat insamlat bioavfall, användning av kompostering för jordbruksändamål och ekologiska ändamål, alternativ för mekanisk/biologisk behandling, och användning av bioavfall som en källa för att framställa energi. Denna konsekvensbedömning bör man använda som grund för att utarbeta en ny rättslig ram inom EU för biologiskt nedbrytbart avfall.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa kriterier tillsammans med medlemsstaterna för produktion och användning av kompost av hög kvalitet och att införa minimikrav för slutprodukter enligt artikel 6 i ramdirektivet om avfall, som tillåter kvalitetsindelning som omfattar olika slags användning av de olika formerna av kompost, som framställs vid behandlingen av bioavfall inom ramen för en strategi grundad på ett helhetsgrepp som förutom kvalitet säkerställer produkters spårbarhet och säker användning.

7.

Europaparlamentet anser att rötning är särskilt bra för bioavfall eftersom det ger näringsrikt jordförbättringsmedel, rötrester och också biogas, som är förnybar energi som kan omvandlas till biometan eller användas till att producera baslastel.

8.

Europaparlamentet menar att en viktig förutsättning för att förbränning av bioavfall ska vara ett gångbart alternativ i avfallshierarkin, är att förbränning sker med energiutvinning.

9.

Europaparlamentet betonar att när bioavfall används för energiutvinning måste man ta hänsyn till energieffektivitet och hållbar utveckling, och att dessa produkter därför i första hand bör användas så effektivt som möjligt. Parlamentet påminner om att separat insamling är mycket viktigt för att uppfylla deponeringsdirektivet (14), bidra till bra material för återvinning av bioavfall och ge högre effektivitet i energiutvinningen.

10.

Europaparlamentet noterar att för att öka bortstyrningen från deponering, återvinningen och biogasproduktionen bör alla tekniska verktyg och alternativ som maximerar materialutnyttjandet eller biogasproduktionen lämnas öppna.

11.

Europaparlamentet anser att bioavfall är en värdefull förnybar resurs för framställning av elektricitet och biobränsle för transportsektorn och för inmatning i gasnätet, genom att den biogas som utvinns renas och omvandlas till biometan (huvudsakligen metan – 50–75 procent – och koldioxid). Parlamentet uppmanar kommissionen att analysera och stödja användningen av bioavfall för att producera biogas.

12.

Europaparlamentet betonar att bioavfall i större utsträckning måste styras bort från deponering, och konstaterar i detta sammanhang att bioavfall kan bidra till EU:s mål om minst 20 procent förnybar energi senast år 2020 och också till målet i EU:s direktiv om drivmedelskvalitet. Parlamentet påminner om att direktivet om förnybara energikällor stöder användningen av alla typer av biomassa, inklusive bioavfall för energiändamål, som förnybara energikällor, och att biobränslen från avfall räknas dubbelt vid uppfyllandet av målet om 10 procent förnybar energi inom transportsektorn. Medlemsstaterna uppmanas därför att, som en del av en integrerad politik som går ut på att tillämpa avfallshierarkin, beakta energiutvinning från biologiskt nedbrytbara avfallsdelar i sin nationella lagstiftning samt att utbyta idéer om bästa metoder.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra till och stödja forskning och teknisk innovation på området för hantering av bioavfall.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra ytterligare forskning om metoder för behandling av bioavfall, för att bättre kvantifiera de markrelaterade fördelarna, energiåtervinningen och konsekvenserna för miljön.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder för att öka miljömedvetenheten om bioavfall, särskilt i skolorna och i de högre utbildningsanstalterna, för att främja beteendemönster som i större utsträckning ska förebygga avfall och en hållbar hantering av bioavfall och fast kommunalt avfall, för att öka medvetenheten om förebyggandet av avfall och återvinning samt fördelarna med separat insamling och biologisk hantering av bioavfall. I detta sammanhang betonas att städer, kommuner och kommunala företag har en viktig uppgift i att ge allmänheten upplysningar och information om hur avfallet kan minskas.

16.

Europaparlamentet anser att behandlat bioavfall bör användas för att bevara organiskt material och fullfölja kretsloppet av näringsämnen, särskilt fosfatcykeln, genom att det återvinns till jord. Parlamentet uppmanar kommissionen att erkänna att man bör undersöka hur olika strategier bidrar till att begränsa den oacceptabelt snabba förbrukningen av världens fosfattillgångar.

17.

Europaparlamentet betonar nödvändigheten av att betrakta bioavfall utan förorenade ämnen som en värdefull naturresurs för framställning av kompost av hög kvalitet.

18.

Europaparlamentet anser att jordbrukets framtid också är beroende av markbevarande och markrestaurering. Parlamentet noterar att användningen av kompost av god kvalitet inom jordbruket kan bidra till att bevara markproduktiviteten, öka vattenhållningsförmågan och kapaciteten att lagra koldioxid samt minska användningen av syntetiska gödningsmedel. Parlamentet betonar medlemsstaternas roll för att garantera användningen av sådan kompost på jordbruksmark.

19.

Europaparlamentet påminner om att det under komposteringen kan vara svårare att kontrollera utsläppen av gas från lagrade ämnen, vilket kan utgöra ett allvarligt hot mot miljön och atmosfären. Parlamentet erinrar om att korrekt genomförd kompostering, i synnerhet av kommunalt bioavfall, även kräver att grundvattnet skyddas mot lakvatten från kompostering.

20.

Europaparlamentet betonar att arbetet med att uppnå målen på olika nivåer (bekämpa klimatuppvärmning, markförstöring och markerosion samt uppnå mål om förnybar energi) utan tvekan underlättas genom en kombination av kompostering och jäsning av selektivt insamlat material, där detta är möjligt, och att detta därför bör uppmuntras.

21.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att föreslå nationella mål för återvinning av bioavfall för att begränsa mängden bioavfall som går till de minst önskvärda avfallshanteringsalternativen såsom deponering och förbränning.

22.

Europaparlamentet påminner om att hanteringen av bioavfall måste följa den övergripande avfallshierarkin, det vill säga förebyggande, återvinning, andra former av utnyttjande, bland annat för energiändamål, och som sista möjlighet bortskaffande i form av deponering (artikel 5 i direktiv 1999/31/EG och direktiv 2008/98/EG (15)). Parlamentet uppmanar kommissionen att agera striktare för att tillse att bestämmelserna om deponering följs och tillämpas i hela gemenskapen.

23.

Europaparlamentet noterar skillnaderna mellan befintliga nationella lagstiftningsåtgärder och mellan olika avfallshanteringssystem i de enskilda medlemsstaterna och det faktum att deponering fortfarande är den vanligaste metoden för bortskaffande av fast kommunalt avfall i Europeiska unionen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka sitt samarbete och att utbyta bästa praxis inom hanteringen av bioavfall.

24.

Europaparlamentet anser att mekanisk biologisk behandling (MBT) är en effektiv metod som gör det möjligt att styra bort stora mängder rötbart avfall från deponering mot kompostering, anaerob nedbrytning och energiutvinning.

25.

Europaparlamentet anser att det krävs finansiella incitament för att utöka den separata insamlingen och andra system för hantering av bioavfall som maximerar resursåtervinningen.

26.

Europaparlamentet betonar att förbättrad hantering av bioavfall samt harmoniserade kvalitetsnormer för kompost krävs för att uppmuntra utvecklingen av en europeisk kompostmarknad.

27.

Europaparlamentet anser att principen att förorenaren ska betala bör vara utgångspunkten för ersättning för kostnader som uppstår genom föroreningar, så att jordbruket inte behöver bekosta de negativa externa effekterna av spridningen av bioavfall.

28.

Europaparlamentet understryker att flera medlemsstater redan har viss infrastruktur, men att det krävs finansiella incitament för att skapa och inrätta potentiella marknader för kompost, rötrester, bioenergi och biobränsle från bioavfall.

29.

Europaparlamentet understryker att det miljömässigt sett är fördelaktigt att producera transportbränslen från bioavfall. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att mot bakgrund av avfallshierarkin ta detta i beaktande när de genomför det reviderade ramdirektivet för avfall och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till detta i sina genomföranderiktlinjer.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i alla nuvarande eller ytterligare konsekvensbedömningar i frågan ta med vilken typ av ekonomiska incitament, vilka medel och vilken hjälp som kan uppbringas eller skapas för att utveckla eller införa teknik som möjliggör en korrekt hantering av bioavfall.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/56

A.

Ersättningspolitiken i finanssektorn och vissa börsnoterade bolag för personalgrupper vars arbete väsentligt påverkar bolagets riskprofil har varit utformad för att uppmuntra transaktioner för att uppnå kortsiktiga vinster, vilket lett till att alltmera riskexponerade affärsmodeller utvecklats till skada för arbetstagare, sparare och investerare, och hållbar tillväxt i allmänhet.

B.

I kommissionens grönbok om företagsstyrning i finansiella institut och ersättningspolitik betonas det att bristen på effektiva kontrollmekanismer allvarligt bidragit till överdrivet risktagande inom finansiella institut, och att man inom företagsstyrningen bör ta hänsyn till finanssystemets stabilitet, vilket är beroende av många aktörers insatser.

C.

De olämpliga ersättningsstrukturer som vissa finansinstitut tillämpat och som skapat incitament för överdrivet och ansvarslöst risktagande var en del av de samlade risker som ledde till den nuvarande finansiella, ekonomiska och sociala krisen, och därför är detta nu en viktig fråga för politiska beslutsfattare och tillsynsmyndigheter.

D.

Som en del av sitt sociala ansvar måste finansinstituten på ett integrerat sätt ta hänsyn till den sociala miljön i de omgivningar där institutet verkar, samt till alla inblandade parters intresse, såsom kunder, aktieägare och anställda.

E.

Många initiativ har tagits på global, europeisk och nationell nivå för att ta itu med problematisk ersättningspraxis. Inte bara för att kunna skapa lika konkurrensvillkor, utan även för att säkerställa Europas globala konkurrenskraft och främja hållbar och rättvis konkurrens mellan marknader är det nödvändigt att agera på ett globalt samordnat sätt.

F.

De FSB-principer om sund ersättningspraxis som godkändes av G20-ledarna innehåller fem olika element för sund ersättningspraxis. Det är viktigt att främja ett samtidigt införande av dessa principer.

G.

De principer man kommit överens om och de redan vidtagna åtgärderna när det gäller ersättningspolitik måste kontrolleras löpande och vid behov anpassas för att skapa lika villkor i hela EU och trygga den europeiska finanssektorns internationella konkurrenskraft.

H.

Många vetenskapliga studier liksom praktiska erfarenheter har visat att icke-bindande rekommendationer får begränsad effekt på ersättningspolitik. Detta talar för att det är nödvändigt att ta i bruk starkare instrument för att säkerställa att principerna respekteras.

I.

Kommissionen fastställer i sin rapport att endast sexton medlemsstater tillämpat kommissionens rekommendation helt eller delvis, trots att krisen inneburit en stark drivkraft att genomföra en genomgripande reform när det gäller ersättningspolitik.

1.

Europaparlamentet välkomnar de initiativ som kommissionen och FSB tagit avseende ersättningspolitik inom finanssektorn och i börsnoterade företag i allmänhet. Parlamentet anser dock att finansbolagets storlek och därmed verksamhetens bidrag till systemrisken bör beaktas proportionellt när man beslutar om ytterligare regleringar i frågor som rör finansinstitutens ersättningspolitik och kapitalkrav.

2.

Europaparlamentet noterar de förslag som läggs fram i betänkandet om kapitalkravsdirektiven om bindande principer för ersättningspolitik i finanssektorn.

3.

Europaparlamentet betonar att tillsynsmyndigheter bör bestämma om finansinstitut eller börsnoterade företag bör ha en ersättningskommitté. Detta ska göras utifrån deras storlek, interna organisation och natur samt verksamhetens omfattning och komplexitet. När tillsynsmyndigheten bedömer det som lämpligt ska ersättningskommittén bestämma ersättningspolitiken. Denna ersättningskommitté måste vara oberoende och ansvarig inför aktieägare och tillsynsmyndigheter och bör ha ett nära samarbete med företagets riskkommitté för utvärderingen av de incitament som skapas genom ersättningssystemet.

4.

Europaparlamentet betonar att ersättningskommittén måste ha tillgång till innehållet i kontrakt och de kontrakt som denna kommitté kontrollerar ska vara utformade på ett sätt som gör det möjligt att bestraffa grov försummelse med minskade ersättningar. Grov vårdslöshet föreligger framför allt när man inte har vidtagit nödvändig aktsamhet. I detta fall ska ersättningskommittén se till att den minskade ersättningen inte bara är symbolisk utan också utgör ett betydande bidrag till att täcka de skador som har orsakats. Finansinstitut bör även uppmanas att utnyttja ett malussystem, vilket innebär återbetalning av resultatbaserad ersättning till följd av att undermåliga resultat upptäckts.

5.

Europaparlamentet anser att ordföranden och de röstberättigade ledamöterna i ersättningskommittén ska vara personer från ledningsorganet som inte innehar någon verkställande funktion i det berörda finansinstitutet. Parlamentet anser att direktörer och styrelseledamöter bör undvika att samtidigt vara styrelseledamöter i andra företag om det finns risk för intressekonflikter.

6.

Europaparlamentet anser att aktieägarna bör, om lämpligt, ges möjlighet att bidra till att bestämma en hållbar ersättningspolitik och kan för detta ändamål ges möjlighet att uttrycka sina synpunkter om ersättningspolitiken genom en icke-bindande omröstning om ersättningsrapporten vid företagets bolagsstämma.

7.

Europaparlamentet betonar att ersättning till styrelseledamöter som inte har någon verkställande funktion enbart bör bestå av fast ersättning och inte av resultat- eller aktiebaserad ersättning.

8.

Europaparlamentet betonar att ledamöter med riskkontroll som uppgift bör vara oberoende av de enheter som de kontrollerar, ha lämpliga befogenheter och få ersättning som är oberoende av resultaten för dessa affärsenheter.

9.

Europaparlamentet betonar att man bör anpassa ersättningar symetriskt till följderna av alla typer av risker samt beakta tidsperspektivet i de nuvarande och potentiella risker som påverkar helhetsresultatet och stabiliteten i företaget.

10.

Europaparlamentet påpekar att direktörer inte får drivas av egna privata ekonomiska intressen vid förvaltningen av börsnoterade bolag. Parlamentet anser att direktörers privata ekonomiska intressen i samband med rörlig ersättning i många fall står i konflikt med bolagets långsiktiga intressen, inklusive dess anställdas och aktieägares intressen.

11.

Europaparlamentet anser att ersättningssystemen, ska stå i proportion till finansinstitutens storlek, interna organisation och komplexitet och ska spegla skillnaderna mellan olika finanssektorer, såsom bankverksamhet, försäkring och fondförvaltning.

12.

Europaparlamentet betonar att de system för operativ riskhantering som tillämpas av ledning, risktagare och kontrollfunktioner bör ses över av tillsynsmyndigheten som också ska genomföra ingående kontroller av dem. Parlamentet anser att sådana förfaranden även bör gälla personal vars totala ersättning, inklusive pensionsavsättningar, placerar dem i samma lönekategori som dessa personalkategorier.

13.

Europaparlamentet anser att nivåerna på den rörliga ersättningen bör bygga på förhandsbestämda och mätbara prestationskriterier som ska främja företagets långsiktiga hållbarhet.

14.

Europaparlamentet understryker att prestationsbaserad ersättning bör koppla storleken på bonuspotten till företagets totalresultat och kapitalbas, medan en anställds enskilda prestationsbaserade ersättning bör bygga på en kombinerad bedömning av den enskildas, den aktuella affärsenhetens och institutets sammanlagda resultat.

15.

Europaparlamentet anser att direktörers privata ekonomiska intressen med koppling till rörlig ersättning i många fall står i konflikt med företagets långsiktiga intressen. Parlamentet betonar att ersättningspolitiken för medlemmar i företagsledningen och andra medarbetare som har ansvaret för att fatta beslut som innefattar risker bör spegla en avvägd och fungerande riskhantering. Parlamentet anser därför att fasta och rörliga ersättningar måste stå i rimlig proportion till varandra. Parlamentet efterlyser ett snabbt och generellt införande av åtgärder som gör det möjligt att minska eller helt dra tillbaka de rörliga delarna i ersättningen till personalgrupper vars arbetsinsatser gjort att företagets resultat har försämrats.

16.

Europaparlamentet anser att inte bara kvantitativa åtgärder utan även kvalitativa resultatkriterier och mänsklig bedömning bör beaktas för att bestämma nivån på den rörliga ersättningen.

17.

Europaparlamentet anser att garanterad bonus inte bör förekomma i ersättningsplanerna.

18.

Europaparlamentet anser att skillnaden mellan den högsta och lägsta ersättningen i ett företag måste vara rimlig, inte endast av etiska skäl utan även med hänvisning till social rättvisa och ekonomisk hållbarhet.

19.

Europaparlamentet betonar att företag bör inrätta ett internt förfarande som godkänns av tillsynsmyndigheten för att hantera tvister som kan uppstå mellan deras riskhanteringsfunktioner och operativa enheter.

20.

Europaparlamentet betonar att dessa principer bör utsträckas till ersättningen till alla personer som i tjänsten utövar ett väsentligt inflytande på riskprofilen för det företag som de arbetar för, däribland ledningen, risktagare, kontrollfunktioner och den personal vars totala ersättning inklusive pensionsavsättningar, placerar dem i samma lönekategori som dessa personalkategorier.

21.

Europaparlamentet betonar att vd- och styrelseansvarsförsäkringar, som är avsedda att skydda direktörer, styrelseledamöter och höga chefer mot krav på grund av riskfyllda eller vårdslösa beslut och åtgärder i egenskap av företagsledare, inte är förenliga med en hållbar riskhantering på ersättningsområdet.

22.

Europaparlamentet betonar att det måste finnas en balans mellan rörlig och fast ersättning.

23.

Europaparlamentet anser att rörlig ersättning endast bör betalas om den är hållbar utifrån institutets finansiella situation och kapitalbas, och motiverad utifrån företagets långsiktiga resultat. Parlamentet anser att behöriga tillsynsmyndigheter bör ha rätt att för finansinstitut begränsa det totala värdet på ersättningen för att stärka det egna kapitalet.

24.

Europaparlamentet betonar att en betydande del av den rörliga ersättningskomponenten bör spridas ut över en lämplig tidsperiod. Storleken på den uppskjutna andelen och längden på denna period bör fastställas i enlighet med konjunkturcykeln, affärsverksamhetens natur, dess risker och den berörda medarbetarens verksamhet. Ersättning som betalas ut enligt ett system med uppskjuten betalning bör inte bli en förvärvad rättighet snabbare än ersättning som betalas ut tidsproportionellt. Åtminstone 40 procent av den rörliga ersättningskomponenten ska skjutas upp. För en rörlig ersättningskomponent som uppgår till ett särskilt högt belopp bör minst 60 procent av beloppet skjutas upp under en tidsperiod på minst fem år.

25.

Europaparlamentet anser att en betydande andel av den rörliga ersättningen bör ges i andra instrument än pengar, såsom förlagslån, villkorat kapital, aktier eller aktierelaterade instrument, så länge dessa instrument skapar incitament som är förenliga med långsiktigt värdeskapande och tidshorisonten för riskerna.

26.

Europaparlamentet anser att ersättningspolitiken ska gälla den totala ersättningen inklusive pensionsavsättningar och löner för att undvika godtycklig bonus. Parlamentet anser dessutom att pensionsbonusar ska ges i andra instrument än pengar, såsom efterställda fordringar, villkorat kapital, aktier eller aktierelaterade instrument för att skapa långsiktiga incitament.

27.

Europaparlamentet föreslår att en övre gräns motsvarande två år av den fasta komponenten av direktörers ersättning avsätts för avgångsvederlag (”gyllene fallskärmar”) då anställningen upphör i förtid och att avgångsvederlag vid misslyckanden eller frivilliga uppsägningar förbjuds.

28.

Europaparlamentet kräver att jämställdhetsaspekter ska beaktas vid utformandet av lönepolitiken.

29.

Europaparlamentet upprepar vikten av att sanktionera alla former av diskriminering i företagen, särskilt i fråga om lönepolicy, karriärutveckling och förfaranden för rekrytering av personer i ledande ställning.

30.

Europaparlamentet anser att företagen bör lämna klar, fullständig och aktuell information om sin ersättningspraxis och att tillsynsmyndigheterna bör få tillgång till all den information som de behöver för att bedöma huruvida denna praxis är förenlig med tillämpliga principer.

31.

Europaparlamentet kräver även fullständig insyn i de statligt ägda företagens, liksom i övriga företags, ersättningspolitik och bonusprogram.

32.

Europaparlamentet kräver även att företagens pensionsavtal eller pensionstilläggsavtal offentliggörs, och att detta också ska gälla statligt ägda företag.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skärpa sina rekommendationer av den 30 april 2009 om betalningsstruktur och riskanpassning enligt de principer som fastställdes av rådet för finansiell stabilitet som G20-länderna ställde sig bakom i september 2009.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anta strikta bindande principer för ersättningspolitiken i finanssektorn som bygger på förslagen om bankverksamhet i betänkandet om kapitalkravsdirektivet och ett system med rapporteringskrav baserat på ett förfarande enligt principen ”följ eller förklara” för börsnoterade företag som inte respekterar dessa principer.

35.

Europaparlamentet uppmanar tillsynsorganen i finanssektorn att genomföra de utvärderingsmetoder för ersättningsprinciper och ersättningsstandarder som föreslogs av Baselkommittén för banktillsyn i januari 2010.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja en gemensam internationell struktur för att visa information om hur många personer som befinner sig i lönekategorier från 1 miljon euro och uppåt, inklusive de huvudsakliga faktorerna lön, bonus, långsiktig ersättning och pensionsavgift.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över både de interna och externa revisorernas roller som ett led i arbetet med att fullt ut nå en effektiv företagsstyrning.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om man kan förstärka de företagsexterna styrelseledamöternas roll genom att bland annat se till att företagen löpande erbjuder utbildning och oberoende ersättningspaket som speglar de företagsexterna styrelseledamöternas oberoende ställning, och samtidigt ger tillsynsmännen befogenhet att fråga ut ”godkända personer”.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina lagförslag förtydliga tillsynsmyndigheternas roll för ersättningspolitiken.

40.

Europaparlamentet understryker att rörliga ersättning inte bör betalas ut med hjälp av verktyg eller metoder som gör det lättare att undvika att betala inkomstskatt på denna ersättning.

41.

Europaparlamentet begär att man ser till att denna ersättning, när den ska regleras, inte bryter mot de grundläggande rättigheter som är garanterade i fördragen, särskilt inte mot den rätt som tillerkänts parter på arbetsmarknaden att – i enlighet med nationella lagar och rutiner – ingå och tillämpa kollektivavtal.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skapa en europeisk krishanteringsram så att nya finansiella kriser kan undvikas, och därvid beakta de initiativ som internationella organ som G20-länderna och IMF har tagit.

43.

Europaparlamentet ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att påminna de börsnoterade företagen och företagen inom finanssektorn om deras samhällsansvar och skadade image och att de måste verka på ett föredömligt sätt i ett internationellt välfärdssamhälle.

44.

Europaparlamentet anser att upprätthållande av verksamhet eller dotterbolag i icke-samarbetsvilliga länder strider mot företagens övergripande långsiktiga intressen, och begär att en EU-strategi för att bekämpa skatteparadis utarbetas i syfte att konkretisera de åtaganden som gjordes av G20-länderna i London och Pittsburgh.

45.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och de nationella och europeiska tillsynsmyndigheterna.

2.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 351/61

A.

Det finns en inre marknad för banktjänster i unionen och inte bara en rad av varandra oberoende tjänster, och denna inre marknad är av avgörande betydelse för unionens globala konkurrenskraft.

B.

Den internationella reglering av krishantering inom banksektorn som finns i dag är otillräcklig.

C.

Befintliga europeiska och internationella tillsynsmekanismer för finanssektorn har visat sig vara ineffektiva när det gäller att förebygga eller i tillräcklig grad stoppa spridningseffekter.

D.

Kostnaderna för att hantera krisen drabbade i alltför hög utsträckning skattebetalarna, tillväxten och sysselsättningen.

E.

Det är avgörande att i första hand aktieägarna och i andra hand borgenärerna är med och delar bördorna så att sådana kostnader för skattebetalarna som uppstår genom eventuella kriser på finansmarknaderna och i finansinstituten kan reduceras till ett minimum.

F.

Bristande eller svag reglering och övervakning på EU-nivå har resulterat i åtgärder som vidtagits av nationella myndigheter utan samordning och ökat risken för protektionism och snedvriden konkurrens, bland annat genom statligt stöd, och äventyrat inrättandet av en inre marknad för finansiella tjänster.

G.

En enhetlig strategi för att förhindra att bankgrupper går i konkurs skulle ligga mer i linje med begreppet för en inre marknad.

H.

En stark inre marknad för finansiella tjänster är av avgörande betydelse för EU:s globala konkurrenskraft.

I.

Det ansvar som bankaktörerna måste ta bör bidra till det viktigaste målet, nämligen en omstöpning av finansmarknaderna som kan tjäna den långsiktiga finansieringen av ekonomin.

J.

Som en följd av krisen finns det ett behov av, och en förväntan hos medborgarna, att EU-institutionerna, i en dialog med G-20 och andra internationella fora, snarast inrättar ett lämpligt system som vid kriser bevarar den finansiella stabiliteten, minimerar kostnaderna för skattebetalarna, bevarar grundläggande banktjänster och skyddar insättarna.

K.

Finansiell stabilitet och integrerade finansmarknader kräver gränsöverskridande tillsyn över gränsöverskridande och systemviktiga finansinstitut.

L.

Europaparlamentet anser att målsättningen med en EU-ram för gränsöverskridande krishantering är att ge myndigheterna fullmakt att vidta åtgärder, däribland ingripande i förvaltningen av bankgrupper, när detta är nödvändigt (i synnerhet, men inte enbart, i depositionsbanker där en eventuell systemrisk föreligger).

M.

Målsättningen med en EU-ram för gränsöverskridande krishantering är också att reglera gränsöverskridande bankgrupper och enskilda banker som enbart bedriver gränsöverskridande verksamhet genom filialer. Gränsöverskridande bankgrupper bör också underställas en enhetlig reglering.

N.

Ett kraftfullt svar på krisen kräver en samordnad och övergripande strategi med bättre tillsyn (genomförande av EU:s nya tillsynsstruktur), bättre regelverk (pågående initiativ som direktiv 2006/48/EG, direktiv 2006/49/EG, direktiv 94/19/EG och chefsersättningar), och en effektiv EU-ram för krishantering i finansinstitut.

O.

Principen om att förorenaren betalar måste utsträckas till att även gälla finanssektorn på grund av misslyckandens förödande effekter på hela länder, näringssektorer och ekonomin i stort.

P.

Tidiga ingripanden i bankkriser och lösningen av dem bör inledas på grundval av tydligt fastställda kriterier, däribland underkapitalisering, reducerad likviditet eller försämring av tillgångarnas kvalitet och värde. Ingripanden bör kopplas till systemen för insättargarantier.

Q.

Det behövs en stram europeisk uppförandekod för företagsledningar och mekanismer för att hindra olämpligt beteende och denna bör utarbetas i enlighet med liknande internationella initiativ.

R.

Det är viktigt att göra fullständiga konsekvensbedömningar i samband med alla diskussioner om huruvida det vore lämpligt att utarbeta nya riktlinjer för företagsledning.

S.

Kommissionen ska senast tre år efter att en europeisk bankmyndighet (EBA), ett EU-system för avveckling av banker, en EU-fond för finansiell stabilitet och en avvecklingsenhet har påbörjat sin verksamhet, undersöka om det är lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för ramen för krishantering till att omfatta andra finansinstitut än banker, bland annat, men inte begränsat till, försäkringsföretag och kapital- och fondförvaltare, och kommissionen ska även undersöka genomförbarheten och lämpligheten när det gäller att inrätta ett nätverk av nationella stabilitetsfonder för alla institut som inte deltar i EU:s fond för finansiell stabilitet, i enlighet med rekommendation 3 i bilagan.

T.

Moralisk risk måste undvikas för att förebygga överdrivet risktagande, och det behövs en ram som skyddar systemet, inte de brottsliga deltagarna i systemet. I synnerhet bör inga medel som är avsedda för avveckling användas för att rädda bankernas aktieägare eller för att belöna ledningen för det egna misslyckandet. De institut som utnyttjar en EU-avvecklingsfond för banker i detta sammanhang bör som en konsekvens av detta bli föremål för administrativa åtgärder och återställningsåtgärder. Elimineringen av moralisk risk måste därför vara en ledande princip i den framtida finansiella tillsynen.

U.

De nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala problemen, och de många nya kraven på en reglering av bankerna, kräver stegvisa och försiktiga åtgärder, men bör inte hindra ett ambitiöst och skyndsamt åtgärdsprogram.

V.

Överföring av tillgångar inom en bankgrupp får inte i något fall hota det överförande företagets finansiella eller likvida stabilitet och bör genomföras till en rimlig marknadsvärdering eller till ett rimligt marknadspris. Det bör utvecklas tydliga principer för värderingen av osäkra tillgångar och för behandlingen av dotterföretag och filialer med hemvist i värdländer.

W.

EU måste skapa en gemensam uppfattning om vem som ska göra vad, när och hur när finansinstitut drabbas av kriser.

X.

De åtgärder som vidtas för banksektorn bör stödja den reala ekonomins behov när det gäller långsiktig och kortsiktig finansiering och investeringar.

Y.

Den stora klyftan mellan nationella lagstiftnings- och insolvensförfaranden måste överbryggas genom ett harmoniserat system och en stärkt dialog mellan nationella tillsynsorgan och myndigheter inom ramen för grupper för gränsöverskridande finansiell stabilitet.

Z.

Den ökande storleken, sammansättningen och sammankopplingen på både regional och global nivå har visat att institut som går i konkurs, oavsett storlek, kan leda till spridningseffekter i hela det finansiella systemet. Det behövs därför en effektiv ram för krislösning som införs i en gradvis process för alla banker. Denna bör till en början inriktas på de institut där risken är som högst. En sådan ram för krislösning bör i så stor utsträckning som möjligt ta hänsyn till liknande ansträngningar i internationella fora.

AA.

Ett begränsat antal banker (gränsöverskridande systemviktiga banker) står för en extremt hög nivå på systemrisken på grund av sin storlek, sammansättning och kopplingar i hela unionen, vilket gör att det krävs snabba och riktade specialåtgärder. Mer allmänt krävs det rättvisa avvecklingssystem för andra gränsöverskridande finansinstitut.

AB.

En EU-ram för krishantering kräver ett gemensamt regelverk, lämpligt expertkunnande och ekonomiska resurser för att kunna vara effektivt som stöd till åtgärder som vidtas. Den bör därför också utgöra hörnstenen i det föreslagna prioriteringssystemet för gränsöverskridande systemviktiga banker.

AC.

Tillsyn, befogenhet att göra tidiga ingripanden och åtgärder i samband med avveckling bör betraktas som tre sammankopplade steg inom en gemensam ram.

AD.

Den särskilda snabbramen för gränsöverskridande systemviktiga banker bör tas fram på medellång/lång sikt och leda till ett övergripande regelverk som täcker samtliga gränsöverskridande finansinstitut i EU, och den bör inbegripa ett harmoniserat insolvensförfarande.

AE.

En eventuell stabilitetsfond som utvecklas på alleuropeisk grund måste reserveras uteslutande för framtida krislösning, och inte användas för återbetalning av tidigare ingripanden eller problem som har sin grund i den finansiella krisen 2007/2008.

1.

Europaparlamentet begär att kommissionen inför parlamentet, senast den 31 december 2010, utifrån artiklarna 50 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, lägger fram ett eller flera förslag till lagstiftning eller förslag till en EU-ram för krishantering, en EU-fond för finansiell stabilitet och en enhet för avveckling i enlighet med rekommendationerna i den bifogade bilagan, med beaktande av initiativ som tagits av internationella organ såsom G20 och Internationella valutafonden, med syftet att uppnå lika villkor, och som grundar sig på en djupgående analys av alla till buds stående alternativ, inklusive en konsekvensbedömning.

2.

Europaparlamentet bekräftar att rekommendationerna respekterar subsidiaritetsprincipen och medborgarnas grundläggande rättigheter.

3.

Europaparlamentet anser att de finansiella konsekvenserna av det begärda förslaget bör täckas genom lämpliga anslag ur budgeten (och inte omfattas av bidrag från fonden som ska vara deltagande bankers ansvar).

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen, rådet och medlemsstaternas parlament och regeringar.