28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/1

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/2

1)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” – som återfinns i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som fastställer de grundläggande principerna om jämlikhet och icke-diskriminering – med avseende på bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/72/EG (1) när det gäller att bland annat eftersträva en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad där ingripanden endast får ske med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, hinder för införande av skatter som uteslutande åläggs elproduktionsföretag som använder kärnenergi, när det huvudsakliga syftet med dessa skatter inte är miljömässigt utan att öka elenergisektorns intäktsvolym genom att dessa företag, jämfört med andra företag som bedriver samma verksamhet, bidrar mer för att finansiera det taxerelaterade underskottet?

2)

På en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad, medger unionslagstiftningen åläggande av miljöskatter med hänvisning till de föroreningar som orsakas av kärnkraft, trots att detta inte anges i lagstiftningen utan i lagens ingress, på så sätt att när det gäller skatten på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utelämnas internaliseringen av de kostnader som ska täckas i den normativa lagtexten, och det finns en bristande tydlighet även beträffande förvaring av radioaktivt avfall, eftersom kostnaderna för hantering och förvaring redan täcks av andra skatter, och med tanke på att det saknas ett tydligt användningsområde för uppbörden och att de berörda företagen är skyldiga att påta sig ett skadeståndsansvar på upp till 1 200 miljoner?

3)

Uppfylls kravet i artikel 3.2 i nämnda direktiv om att de åligganden som ska införas med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara, när det miljömässiga syftet med och de egenskaper som kännetecknar miljöskatterna inte framgår tydligt av den normativa delen av lagbestämmelsen?

4)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2005/89/EG (2), i den mån de avser att garantera att ”den inre marknaden för el fungerar väl”, genom att uppmana medlemsstaterna att se till ”att de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv inte är diskriminerande och inte utgör någon orimlig belastning för marknadsaktörerna”, hinder för en nationell lagstiftning som lägger finansieringen av det taxerelaterade underskottet på samtliga företag i elsektorn, men som ålägger kärnkraftsföretagen (med undantag för de vattenkraftsföretag vars energi anses vara förnybar) särskilt höga skatter, varigenom dessa företag alltså åläggs en högre skattebörda i jämförelse med andra företag som verkar på energimarknaden och som inte ålagts dessa förpliktelser men som i vissa fall ger upphov till mer föroreningar, och varigenom dessa extra höga skatter motiveras med hänvisning till miljöskyddet, till följd av den risk och osäkerhet som bedrivande av kärnkraftsverksamhet medför, men utan att precisera några kostnader och utan att fastställa hur uppbörden ska användas för att skydda miljön, och med beaktande av att hanteringen och förvaringen av avfallet redan är föremål för andra skatter och kärnkraftsföretagen har ett skadeståndsansvar samt att den fria konkurrensen snedvrids på den liberaliserade inre marknaden till förmån för andra elproducenter som använder produktionskällor som ger upphov till mer föroreningar men som inte behöver betala några miljöskatter?

5)

Är en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av generering av kärnenergi, som endast behöver betalas av kärnkraftsföretag och som inte omfattar andra sektorer som skulle kunna ge upphov till sådant avfall, förenlig med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ”principen om att förorenaren ska betala”, trots att andra företag som använder sådana ämnen eller källor i sin verksamhet inte beskattas även om de inverkar på den miljö som ska skyddas?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/3

1)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala”, som återfinns i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artiklarna 20 och 21 i [Europeiska unionens stadga] om de grundläggande rättigheterna, som fastställer de grundläggande principerna om jämlikhet och icke-diskriminering, med avseende på bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/72/EG (1), när det gäller att bland annat eftersträva en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad där ingripanden endast får ske med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, hinder för införande av skatter som uteslutande åläggs elproduktionsföretag som använder kärnenergi, när det verkliga syftet med dessa skatter inte är miljömässigt utan att öka elenergisektorns intäktsvolym genom att dessa företag, jämfört med andra företag som bedriver samma verksamhet, bidrar mer för att finansiera det taxerelaterade underskottet?

2)

På en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad, utgör den omnämnda europeiska lagstiftningen hinder för åläggande av miljöskatter med hänvisning till de föroreningar som orsakas av kärnkraft, trots att detta inte anges i lagstiftningen utan i lagens ingress, på så sätt att när det gäller skatten på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utelämnas internaliseringen av de kostnader som ska täckas i den normativa lagtexten, och det finns en bristande tydlighet även beträffande förvaring av radioaktivt avfall, eftersom kostnaderna för hantering och förvaring redan täcks av andra skatter, och med tanke på att det saknas ett tydligt användningsområde för uppbörden och att de berörda företagen är skyldiga att påta sig ett skadeståndsansvar på upp till 1 200 miljoner?

3)

Utgör artikel 3.2 i direktiv 2009/72/EG, enligt vilken kärnkraftsföretagens särskilda åligganden ska införas med hänvisning till det allmänna intresset, inbegripet miljöskydd, och vara tydligt definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara, hinder för de skatter som föreskrivs i lag 15/2012, när det miljömässiga syftet med och de egenskaper som kännetecknar miljöskatterna inte framgår tydligt av den normativa delen av lagbestämmelsen?

4)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2005/89/EG (2), som avser att garantera att ”den inre marknaden för el fungerar väl”, genom att uppmana medlemsstaterna att se till ”att de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv inte är diskriminerande och inte utgör någon orimlig belastning för marknadsaktörerna”, hinder för en nationell lagstiftning som lägger finansieringen av det taxerelaterade underskottet på samtliga företag i elsektorn, men som ålägger kärnkraftsföretagen (med undantag för de vattenkraftsföretag vars energi anses vara förnybar) särskilt höga skatter, varigenom dessa företag alltså åläggs en högre skattebörda i jämförelse med andra företag som verkar på energimarknaden och som inte ålagts dessa förpliktelser men som i vissa fall ger upphov till mer föroreningar, och varigenom dessa extra höga skatter motiveras med hänvisning till miljöskyddet, till följd av den risk och osäkerhet som bedrivande av kärnkraftsverksamhet medför, men utan att precisera några kostnader och utan att fastställa hur uppbörden ska användas för att skydda miljön, och med beaktande av att kostnaden för hantering och förvaring av avfall redan är föremål för andra skatter, och kärnkraftsföretagen tar på sig ett skadeståndsansvar samt att den fria konkurrensen snedvrids på den liberaliserade inre marknaden till förmån för andra elproducenter som trots att de använder produktionskällor som ger upphov till mer föroreningar inte behöver betala dessa skatter?

5)

Utgör artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där principen om att ”förorenaren ska betala” fastställs, hinder för en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av generering av kärnenergi, som endast behöver betalas av kärnkraftsföretag och som inte omfattar andra sektorer som skulle kunna ge upphov till sådant avfall, trots att andra företag som använder sådana ämnen eller källor i sin verksamhet därmed inte beskattas trots att de inverkar på miljöskyddsvärdena?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/4

1)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” – som återfinns i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som fastställer de grundläggande principerna om jämlikhet och icke-diskriminering – med avseende på bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/72/EG (1), när det gäller att bland annat eftersträva en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad där ingripanden endast får ske med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, hinder för införande av skatter som uteslutande åläggs elproduktionsföretag som använder kärnenergi, när det huvudsakliga syftet med dessa skatter inte är miljömässigt utan att öka elenergisektorns intäktsvolym genom att dessa företag, jämfört med andra företag som bedriver samma verksamhet, bidrar mer för att finansiera det taxerelaterade underskottet?

2)

På en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad, medger unionslagstiftningen åläggande av miljöskatter med hänvisning till de föroreningar som orsakas av kärnkraft, trots att detta inte anges i lagstiftningen utan i lagens ingress, på så sätt att när det gäller skatten på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utelämnas internaliseringen av de kostnader som ska täckas i den normativa lagtexten, och det finns en bristande tydlighet även beträffande förvaring av radioaktivt avfall, eftersom kostnaderna för hantering och förvaring redan täcks av andra skatter, och med tanke på att det saknas ett tydligt användningsområde för uppbörden och att de berörda företagen är skyldiga att påta sig ett skadeståndsansvar på upp till 1 200 miljoner?

3)

Uppfylls kravet i artikel 3.2 i nämnda direktiv om att de åligganden som ska införas med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara, när det miljömässiga syftet med och de egenskaper som kännetecknar miljöskatterna inte framgår tydligt av den normativa delen av lagbestämmelsen?

4)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2005/89/EG (2), i den mån de avser att garantera att ”den inre marknaden för el fungerar väl”, genom att uppmana medlemsstaterna att se till ”att de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv inte är diskriminerande och inte utgör någon orimlig belastning för marknadsaktörerna”, hinder för en nationell lagstiftning som lägger finansieringen av det taxerelaterade underskottet på samtliga företag i elsektorn, men som ålägger kärnkraftsföretagen (med undantag för de vattenkraftsföretag vars energi anses vara förnybar) särskilt höga skatter, varigenom dessa företag alltså åläggs en högre skattebörda i jämförelse med andra företag som verkar på energimarknaden och som inte ålagts dessa förpliktelser men som i vissa fall ger upphov till mer föroreningar, och varigenom dessa extra höga skatter motiveras med hänvisning till miljöskyddet, till följd av den risk och osäkerhet som bedrivande av kärnkraftsverksamhet medför, men utan att precisera några kostnader och utan att fastställa hur uppbörden ska användas för att skydda miljön, och med beaktande av att hanteringen och förvaringen av avfallet redan är föremål för andra skatter och kärnkraftsföretagen har ett skadeståndsansvar samt att den fria konkurrensen snedvrids på den liberaliserade inre marknaden till förmån för andra elproducenter som använder produktionskällor som ger upphov till mer föroreningar men som inte behöver betala några miljöskatter?

5)

Är en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av generering av kärnenergi, som endast behöver betalas av kärnkraftsföretag och som inte omfattar andra sektorer som skulle kunna ge upphov till sådant avfall, förenlig med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ”principen om att förorenaren ska betala”, trots att andra företag som använder sådana ämnen eller källor i sin verksamhet inte beskattas även om de inverkar på den miljö som ska skyddas?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/6

1)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” – som återfinns i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som fastställer de grundläggande principerna om jämlikhet och icke-diskriminering – med avseende på bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2009/72/EG (1), när det gäller att bland annat eftersträva en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad där ingripanden endast får ske med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, hinder för införande av skatter som uteslutande åläggs elproduktionsföretag som använder kärnenergi, när det huvudsakliga syftet med dessa skatter inte är miljömässigt utan att öka elenergisektorns intäktsvolym genom att dessa företag, jämfört med andra företag som bedriver samma verksamhet, bidrar mer för att finansiera det taxerelaterade underskottet?

2)

På en konkurrensutsatt och icke-diskriminerande elmarknad, medger unionslagstiftningen åläggande av miljöskatter med hänvisning till de föroreningar som orsakas av kärnkraft, trots att detta inte anges i lagstiftningen utan i lagens ingress, på så sätt att när det gäller skatten på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utelämnas internaliseringen av de kostnader som ska täckas i den normativa lagtexten, och det finns en bristande tydlighet även beträffande förvaring av radioaktivt avfall, eftersom kostnaderna för hantering och förvaring redan täcks av andra skatter, och med tanke på att det saknas ett tydligt användningsområde för uppbörden och att de berörda företagen är skyldiga att påta sig ett skadeståndsansvar på upp till 1 200 miljoner?

3)

Uppfylls kravet i artikel 3.2 i nämnda direktiv om att de åligganden som ska införas med hänvisning till det allmänna ekonomiska intresset, inbegripet miljöskydd, ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara, när det miljömässiga syftet med och de egenskaper som kännetecknar miljöskatterna inte framgår tydligt av den normativa delen av lagbestämmelsen?

4)

Utgör principen om att ”förorenaren ska betala” i artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2005/89/EG (2), i den mån de avser att garantera att ”den inre marknaden för el fungerar väl”, genom att uppmana medlemsstaterna att se till ”att de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv inte är diskriminerande och inte utgör någon orimlig belastning för marknadsaktörerna”, hinder för en nationell lagstiftning som lägger finansieringen av det taxerelaterade underskottet på samtliga företag i elsektorn, men som ålägger kärnkraftsföretagen (med undantag för de vattenkraftsföretag vars energi anses vara förnybar) särskilt höga skatter, varigenom dessa företag alltså åläggs en högre skattebörda i jämförelse med andra företag som verkar på energimarknaden och som inte ålagts dessa förpliktelser men som i vissa fall ger upphov till mer föroreningar, och varigenom dessa extra höga skatter motiveras med hänvisning till miljöskyddet, till följd av den risk och osäkerhet som bedrivande av kärnkraftsverksamhet medför, men utan att precisera några kostnader och utan att fastställa hur uppbörden ska användas för att skydda miljön, och med beaktande av att hanteringen och förvaringen av avfallet redan är föremål för andra skatter och kärnkraftsföretagen har ett skadeståndsansvar samt att den fria konkurrensen snedvrids på den liberaliserade inre marknaden till förmån för andra elproducenter som använder produktionskällor som ger upphov till mer föroreningar men som inte behöver betala några miljöskatter?

5)

Är en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av generering av kärnenergi, som endast behöver betalas av kärnkraftsföretag och som inte omfattar andra sektorer som skulle kunna ge upphov till sådant avfall, förenlig med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ”principen om att förorenaren ska betala”, trots att andra företag som använder sådana ämnen eller källor i sin verksamhet inte beskattas även om de inverkar på den miljö som ska skyddas?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/7

1)

Kan artikel 12.1 i rambeslut 2006/783/RIF (1) tolkas så, att ett beslut om förverkande som övertagits från en utfärdande stat får verkställas i Nederländerna i form av en frihetsberövande åtgärd i den mening som avses i artikel 577c i straffprocesslagen, trots att Hoge Raad i ett avgörande av den 20 december 2011 (2) konstaterade att en frihetsberövande åtgärd ska betraktas som ett straff i den mening som avses i artikel 7.1 i Europakonventionen?

2)

Har det för möjligheten att vidta frihetsberövande åtgärder någon betydelse huruvida möjligheten att utdöma alternativa frihetsstraff även finns i den utfärdande staten?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/8

—

ogiltigförklara tribunalens dom av den 30 november 2017 (T-475/16), och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/8

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/9

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/9

1)

Ska artikel 6.2 c i direktiv 2002/65/EG (1) tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser eller nationell praxis, såsom de i målet vid den nationella domstolen, enligt vilka ångerrätten inte är utesluten med avseende på låneavtal som ingåtts på distans, när båda parter har fullgjort avtalet i dess helhet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt?

2)

Ska artiklarna 4.2, 5.1, 6.1, 6.2 andra strecksatsen och 6.6 i direktiv 2002/65/EG tolkas så, att bedömningen av om den information som föreskrivs i nationell rätt enligt artiklarna 5.1 och 3.1 punkt 3 a i direktiv 2002/65/EG ska anses ha erhållits på föreskrivet sätt och av konsumentens utövande av ångerrätten enligt nationell rätt uteslutande ska göras i förhållande till en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i samband med att detta avtal ingicks?

Om frågorna 1 och 2 besvaras nekande:

3)

Ska artikel 7.4 i direktiv 2002/65/EG tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse i vilken föreskrivs att leverantören efter utövandet av ångerrätten vid ett konsumentkreditavtal som ingåtts på distans, utöver det belopp som denne erhållit från konsumenten enligt distansavtalet även ska utge nyttjandeersättning med avseende på detta belopp?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/10

1.

Ska artikel 3.2, 3.4 och 3.5 i förordning (EG) nr 1484/95 (1) jämförd med artikel 141 i förordning (EG) nr 1234/2007 (2) tolkas så, att den däri beskrivna kontrollmekanismen, även när det rör sig om en efterhandskontroll, inte syftar till något annat än att säkerställa att de behöriga myndigheterna i tid får kännedom om fakta och omständigheter beträffande ett antal på varandra följande transaktioner som kan föranleda ett ifrågasättande av huruvida det angivna cif-importpriset är korrekt och som kan ge anledning till en närmare undersökning?

Eller är det ett annat synsätt som är riktigt och ska således den kontrollmekanism som beskrivs i artikel 3.2, 3.4 och 3.5 i förordning nr 1484/95, även när det rör sig om en efterhandskontroll, tolkas så att en importörs vidareförsäljning eller vidareförsäljningar på gemenskapsmarknaden till ett pris som understiger det angivna cif-importpriset för sändningen, uppräknat med importtullsbeloppet, inte uppfyller (avsättnings)villkoren på gemenskapsmarknaden med följden att detta räcker som skäl för att tilläggstullar ska tas ut? Är det för svaret på den sistnämnda frågan av betydelse huruvida importörens ovannämnda vidareförsäljning eller vidareförsäljningar har skett till ett pris som understiger det gällande representativa priset? Är det i detta sammanhang av betydelse att det representativa priset under perioden före den 11 september 2009 beräknades på ett annat sätt än under perioden efter detta datum? Spelar det för svaret på dessa frågor någon roll huruvida avnämarna inom unionen utgörs av till importören närstående bolag?

2.

Om det av svaren på frågorna ovan i punkt 1 följer att vidareförsäljning med förlust utgör en sådan indikation som räcker för att det angivna cif-importpriset ska kunna underkännas, hur ska då beloppet för tilläggstullarna fastställas? Ska denna grund fastställas enligt de metoder som föreskrivs för fastställandet av tullvärdet i artiklarna 29–31 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen? Eller ska den grunden endast fastställas på basis av det gällande representativa priset? Utgör artikel 141.3 i förordning (EG) nr 1234/2007 under den period som föregick den 11 september 2009 hinder för användning för det representativa pris som fastställdes under den perioden?

3.

Om det av svaret på frågorna 1 och 2 följer att det för frågan huruvida det föreligger en skyldighet att erlägga tilläggstullar är av avgörande betydelse att de importerade produkterna har sålts vidare på gemenskapsmarknaden med förlust, och beräkningen av tilläggstullsbeloppet då ska ske på grundval av det representativa priset, är då artikel 3.2, 3.4 och 3.5 i förordning (EG) nr 1484/95 förenlig med artikel 141 i förordning (EG) nr 1234/2007, detta mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 13 december 2001 i mål Kloosterboer Rotterdam B.V., C-317/99, ECLI:EU:C:2001:681?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/11

1)

Ska artikel 8.2 i förordning nr 261/2004 (1) tolkas så, att en passagerare som i enlighet med direktiv [90/314/EEG] (2) om paketresor (vilket har införlivats med nationell rätt) har rätt att rikta anspråk om återbetalning av sin biljett mot sin researrangör, inte längre kan rikta anspråk om återbetalning mot lufttrafikföretaget?

2)

Om fråga 1 ska besvaras jakande, kan en passagerare trots detta rikta anspråk om återbetalning av sin biljett mot lufttrafikföretaget, om det är troligt att vederbörandes researrangör, för det fall denna ställs till ansvar, saknar ekonomiska medel för att faktiskt återbetala biljetten och inte heller har vidtagit några åtgärder för att garantera återbetalning?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/12

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/12

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/13

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/13

1.

det förvärvade föremålet, genom omvandling och en senare överlåtelse, kommer att vara avsett för detta företags egna ekonomiska verksamhet,

2.

detta företag eller näringsidkare kommer att genomföra transaktioner som omfattas av mervärdesskatt genom att återinföra den förvärvade egendomen i det företagsekonomiska kretsloppet och

3.

den i samma stat tillämpliga lagstiftningen inte tillåter företaget eller den enskilde näringsidkaren att vid sådana transaktioner dra av det belopp som betalats i skatt vid det första av de ovannämnda förvärven?

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/14

—

fastställa att Republiken av Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och enligt artiklarna 5a och 9.1 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) genom att i artikel 13 punkterna 1–3 i Ustawa z dnia 12 lipca 2017 r o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag av den 12 juli 2017 om ändring av lagen om organisationen av allmänna domstolar) göra en åtskillnad mellan pensionsåldern för män och kvinnor som arbetar som domare i allmän domstol och Högsta domstolen samt som åklagare, och

—

att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket i Fördraget om Europeiska unionen, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att pensionsåldern med stöd av artikel 13.1 i ovannämnda lag sänkts för domare i allmän domstol samtidigt som justitieministern enligt artikel 1.26 b och c i denna lag ges rätt att besluta huruvida perioden för aktiv tjänst som domare ska förlängas,

—

förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/15

—

”sale and lease back”-transaktionen inneburit en kombination av att ett beskattningsbart företag upplåtit en tomträtt (det vill säga en temporär sakrättslig rättighet) i fastigheten till två finansinstitut och att dessa samtidigt har leasat fastigheten tillbaka till företaget;

—

denna ”sale and lease back”-transaktion utgör ett enbart finansiellt arrangemang som syftat till att öka den skattskyldiges likviditet;

—

”sale and lease back”-transaktionen inte var föremål för mervärdesskatt;

—

egendomen förblev i det beskattningsbara företagets besittning och användes för företagets verksamhet som var mervärdesskattepliktig utan avbrott och varaktigt, såväl före transaktionen som efteråt.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/16

—

fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 43 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (1) genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet eller, i vart fall, genom att inte underrätta kommissionen om sådana bestämmelser,

—

förplikta Republiken Polen att i enlighet med artikel 260.3 FEUF erlägga vite för underlåtenhet att anmäla de åtgärder som införlivar direktiv 2014/26/EU, med ett belopp som uppgår till 87 612 euro per dag från och med dagen för domen i förevarande mål,

—

förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/17

—

upphäva den överklagade domen;

—

avgöra den talan som väckts i första instans och bifalla densamma och därmed ogiltigförklara artiklarna 1–5 i kommissionens beslut (EU) 2016/154 av den 22 juli 2015 om statligt stöd SA.13869 (C 68/2002) (ex NN 80/2002) (1);

—

slutligt avgöra målet såvitt avser den första grunden och den första delen av den andra grunden för talan i första instans och bifalla dessa, och därmed slå fast att principen om en operatör i en marknadsekonomi är tillämplig på den omtvistade åtgärden;

—

återförvisa målet till tribunalen med en annan sammansättning för prövning av övriga grunder och argument som klaganden åberopat i sin ansökan av den 22 december 2015, samt förordna att beslut om rättegångskostnaderna i första instans ska anstå;

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/18

—

upphäva, i enlighet med artiklarna 56 och 58 i domstolens stadga, den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 25 januari 2018 (delgiven den 29 januari 2018) i mål T-91/16, angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2015)9413 av den 17 december 2015 (delgivet den 18 december 2015) om nedsättning av det stöd som beviljats av Europeiska socialfonden till det regionala operativa programmet för Sicilien, som ingår i gemenskapens strukturåtgärder i italienska regioner som omfattas av mål 1 (POR Sicilien 2000–2006), och ogiltigförklara det beslutet.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/20

1)

Talan ogillas.

2)

H ska ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/20

1)

Talan avvisas.

2)

Alcogroup och Alcodis ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

3)

Orde van Vlaamse Balies, Ordre des barreaux francophones et germanophone och Ordre français des avocats du barreau de Bruxelles ska bära sina rättegångskostnader i första instans.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/21

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Beslutet av den 10 november 2016, Valencia Club de Fútbol/kommissionen (T-732/16 R) upphävs.

3)

Frågan om rättegångskostnaderna anstår.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/22

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Beslutet av den 10 november 2016, Hércules Club de Fútbol/kommissionen (T-766/16 R) upphävs.

3)

Frågan om rättegångskostnaderna anstår.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/22

1)

Talan avvisas.

2)

Eco-Bat Technologies Ltd, Berzelius Metall GmbH och Société traitements chimiques des métaux (STCM) ska ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/23

1)

Talan avvisas.

2)

UD ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/23

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet i sin helhet, och

—

bifalla registeringsansökan.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 1001/2017

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/24

—

ogiltigförklara debetnota nr 2017-1635, utställd av Europaparlamentets generalsekreterare, och

—

ogiltigförklara beslutet av Europaparlamentets generalsekreterare av den 30 november 2017, att återkräva ett belopp på 264 196,11 euro.

1.

Första grunden: Slutsatserna i generalsekreterarens beslut om ersättning för resekostnader och ackrediterade parlamentsassistenter överensstämmer inte med de faktiska omständigheterna. Sökanden begärde endast ersättning för resekostnader i de fall då han var berättigad därtill enligt Europaparlamentets presidiums beslut nr 2009/C 159/01 om genomförandeåtgärder för stadgan för Europaparlamentets ledamöter.

De ackrediterade parlamentassistenter som avses i beslutet och som innehar kontraktsanställning vid Europaparlamentet assisterade sökanden, vid utövandet av hans ämbete som ledamot, i Bryssel och Strasbourg.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av principen om parternas likställdhet

Sökanden har inte haft tillgång till de bevis som använts till stöd för omständigheterna i generalsekreterarens beslut. Trots att sökanden skriftligen begärde ut dessa bevis, underlät generalsekreteraren att ge ut dem till sökanden, som därför aldrig har kunnat invända mot dessa. Generalsekreterarens beslut, vilket ligger till grund för debetnotan, är en rättsakt som berör sökanden och som antagits i strid med principerna om en opartisk och rättvis rättegång, parternas likställdhet i processen och sökandens rätt till försvar.

3.

Tredje grunden: Generalsekreterarens beslut innehåller en felaktig rättstillämpning såvitt avser bevisbörden. I motsats till konstaterandet i generalsekreterarens beslut saknar argumenten i punkt 54 i förstainstansrättens dom av den 10 oktober 2014, Marciani mot parlamentet, T-479/13, relevans i förevarande mål. Även om så kallade PEAM-bestämmelserna (bestämmelser om kostnadsersättning och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter) var tillämpliga i ledamoten Marcianis fall, hade, under sökandens tid som ledamot, rådets förordning (EG) nr 160/2009 nämligen redan trätt i kraft.

4.

Fjärde grunden: Avsaknad av rättslig grund för återkravet av utbetald lön till ackrediterade parlamentsassistenter. Denna grund är uppdelad i två delar:

Den första delen av den fjärde grunden avser det faktum att det inte finns något rättsförhållande mellan sökanden och Europaparlamentet. Från och med ikraftträdandet av förordning (EG) nr 160/2009 är det Europaparlamentet och inte ledamoten som har ett rättsförhållande med den ackrediterade parlamentsassistenten och Europaparlamentet ersätter inga kostnader utan betalar ut lön. I avsaknad av såväl rättsförhållande som rättslig grund föreligger ingen skyldighet för sökanden att återgälda Europaparlamentet.

Den andra delen av den fjärde grunden avser det faktum att arbetsuppgifter som inte ingår i den ackrediterade parlamentsassistenters tjänsteutövning inte ger rätt till återbetalning av utbetald lön. Enligt artikel 12 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen är det inte förbjudet att utöva bisysslor, utan det enda som krävs är ett tillstånd från tillsättningsmyndigheten för att göra detta. I avsaknad av tillståndsansökan föreskrivs dock inga sanktioner i form av full återbetalning av utbetald lön.

5.

Femte grunden: Den femte grunden avser förbudet mot retroaktiv tillämpning av bestämmelser om skyldigheter. I punkt 8 i motiveringen till generalsekreterarens beslut hänvisas till artikel 39a i genomförandebestämmelserna, trots att Europaparlamentets presidiums beslut nr 2015/C 397/03 om ändring av genomförandebestämmelserna till stadgan för Europaparlamentets ledamöter, trädde i kraft den 1 januari 2016 och därför saknar relevans i detta ärende.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av såväl motiveringsskyldigheten som proportionalitetsprincipen såvitt avser fastställandet av beloppet. Det krävda beloppet är inte specificerat, ingen beräkningsmetod har använts och utgångspunkten har varit parlamentsassistenten aldrig arbetade för sökanden.

7.

Sjunde grunden: Den sjunde grunden avser den omständigheten att den handling på vilken resans datum anges och som bifogats begäran om ersättning för resekostnaderna, har bedömts på ett sätt som dels är frikopplat från föremålet för handlingen dels har lett till en ogrundad slutsats.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/26

—

förplikta svarandena att till sökandena betala de belopp som framgår av den tabell som bilagts ansökan, jämte ränta från och med den 26 mars 2013 till dess att tribunalen meddelar dom, och

—

förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

—

fastställa att Europeiska unionen och/eller svarandeinstitutionerna har ådragit sig utomobligatoriskt ansvar,

—

fastställa vilket förfarande som ska tillämpas för att konstatera den ersättningsgilla skada som sökandena faktiskt har orsakats, och

—

förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/26

—

enligt artikel 263 FEUF, ogilla Europeiska centralbankens beslut SNC-2016-0026 av den 14 mars 2018,

—

enligt artikel 277 FEUF, slå fast att artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 (1) är rättsstridig och således ogiltigförklara nämnda beslut,

—

förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: ECB har åsidosatt artikel 18.6 i förordning nr 1024/2013 och artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att ålägga administrativa sanktionsavgifter med stöd av bestämmelser som grundas på unionsrätt och nationella bestämmelser som saknar direkt effekt.

2.

Andra grunden: ECB har åsidosatt artikel 132.1 b i förordning nr 468/2014 (4) genom att besluta att den administrativa sanktionsavgiften ska offentliggöras på en icke-anonym basis.

3.

Tredje grunden: artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 är rättsstridig och innebär ett åsidosättande av artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 47 i stadgan genom att det däri föreskrivs en skyldighet att offentliggöra en administrativ sanktionsavgift oavsett om sökanden har för avsikt att väcka talan vid tribunalen inom den i artikel 263 sjätte stycket FEUF stadgade fristen, eller ej.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/28

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

fastställa att Gemenskapsformgivning nr 1 783 655-0002 tillhörande innehavaren är ogiltig av samtliga de skäl som anförs inom ramen för denna talan

—

förplikta motparten och innehavaren av den aktuella gemenskapsformgivningen att ersätta de kostnader som är hänförliga till förfarandet vid överklagandenämnden i enlighet med artikel 190 i tribunalens rättegångsregler,

—

förplikta EUIPO och den eventuella andra motparten att ersätta rättegångskostnaderna i detta förfarande.

—

Felaktig tolkning och tillämpning av artikel 6 i förordningen om gemenskapsformgivning.

—

Åsidosättande av artikel 25.1 e i förordningen om gemenskapsformgivning.

—

Åsidosättande av artikel 25.1 f i förordningen om gemenskapsformgivning.

28.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 182/29

—

fastställa att talan kan tas upp till sakprövning och att den är välgrundad,

—

ogiltigförklara beslutet av den 26 mars 2018, varigenom Europeiska kommissionen avvisade anbudet från det konsortium där sökanden är ansvarig för del 3 i anbudsinfordran ”Framework contract for the implementation of external aid 2018 (SIEA EUROPAID/138778/DH/SER/MULTI” (nedan kallad anbudsinfordran) gällande ett ramavtal för tillhandahållande av tjänster till förmån för tredje länder som har beviljats externt stöd från EU och tilldelat tio andra anbudsingivare denna del av upphandlingen,

—

som en åtgärd för processledning (se artikel 55 i tribunalens rättegångsregler) anmoda svaranden att presentera (i) de egenskaper och relativa fördelarna av de 10 valda anbuden avseende del 3 samt deras poäng för punkterna 1.1, 1.2, 1.3, 1.4, 1.5 och 1.6 under rubriken ”Allmän organisation och metodologi” (”Global Organisation and Methodology”), och de poäng som de tio valda anbuden erhållit avseende del 3 för punkterna ”Teknik” (”Technical score”) och ”Finansiering” (”Financial score”) samt (ii) utvärderingskommittéens detaljerade rapport,

—

fastställa att begäran om skadestånd på ett bruttobelopp om 2 400 000 euro kan tas upp till sakprövning och är välgrundad, och

—

förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 106 i Europaparlamentets och Rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen) och artikel 4 i instruktionerna till anbudsingivarna (”Instructions to Tenderers”) (nedan kallade instruktionerna). Kommissionen har gjort sig skyldig till detta åsidosättande i den mån den har underlåtit att utesluta en av de anbudsgivare som tillhör ett av de konsortia som tilldelats avtalet till följd av oegentligheter.

2.

Andra grunden: Kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning och åsidosatt artikel. 10.5 i budgetförordningen, artikel 151 i Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen), den skyldighet som följer av artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att iaktta god förvaltningssed, och artikel 15.3 i instruktionerna i den mån kommissionen inte har gjort en tillräckligt noggrann bedömning av onormalt låga anbud.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt 113.2 i budgetförordningen och artikel 161.1 i tillämpningsförordningen.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och lojal konkurrens enligt artikel 102.1 och 102.2 i budgetförordningen på grund av att de föreskrifter som följer av artikel 7 i instruktionerna är rättsstridiga.

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av god förvaltningssed enligt artikel 41 i stadgan på grund av att de föreskrifter som följer av artikel 7.3 i instruktionerna är rättsstridiga.