1)

Överklagandet ogillas.

2)

Mowi ASA ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att villkoret i ett avtal om hypotekslån som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket den räntesats som är tillämplig på lånet grundar sig på ett av de officiella referensindex som anges i den nationella lagstiftningen och som kreditinstituten kan tillämpa på hypotekslån, omfattas av direktivets tillämpningsområde i de fall då det i denna lagstiftning varken föreskrivs att tillämpningen av indexet är bindande oberoende av avtalsparternas val eller att det ska tillämpas som en dispositiv bestämmelse om inget annat har avtalats mellan dessa parter.

2)

Direktiv 93/13, och särskilt artiklarna 4.2 och 8 i detta, ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat är skyldig att kontrollera huruvida ett avtalsvillkor som rör avtalets huvudföremål är klart och begripligt. Detta gäller oavsett om artikel 4.2 i direktivet har införlivats med denna medlemsstats rättsordning.

3)

Direktiv 93/13, och särskilt artiklarna 4.2 och 5 i detta, ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som fastställer en rörlig räntesats inom ramen för ett avtal om hypotekslån – för att uppfylla kravet på tydlighet i ett avtalsvillkor – inte bara ska vara begripligt i formellt och grammatiskt avseende, utan även ska ge en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument möjlighet att förstå hur metoden för att beräkna räntesatsen konkret fungerar och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser. Följande omständigheter är särskilt relevanta för den bedömning som den nationella domstolen ska göra i detta avseende: dels att de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av räntesatsen är lättillgängliga för alla som överväger att teckna ett hypotekslån, eftersom beräkningsmetoden för den räntesatsen har offentliggjorts, dels att information tillhandahålls om den tidigare utvecklingen av det index som ligger till grund för beräkningen av nämnda räntesats.

4)

Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att den nationella domstolen, för det fall att ett oskäligt avtalsvillkor som fastställer ett referensindex för beräkningen av den rörliga räntan på ett lån är ogiltigt, ersätter detta index med ett lagstadgat index som ska tillämpas om inget annat har avtalats mellan parterna till avtalet, i den mån det aktuella avtalet om hypotekslån inte kan bestå om det oskäliga villkoret upphävs och en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle medföra att konsumenten drabbas av mycket negativa konsekvenser.

1)

Europeiska unionens tribunals dom av den 6 december 2017, Tulliallan Burlington/EUIPO – Burlington Fashion (Burlington) (T-120/16, EU:T:2017:873), dom av den 6 december 2017, Tulliallan Burlington/EUIPO – Burlington Fashion (BURLINGTON THE ORIGINAL) (T-121/16, ej publicerad, EU:T:2017:872), dom av den 6 december 2017, Tulliallan Burlington/EUIPO – Burlington Fashion (Burlington), (T-122/16, ej publicerad, EU:T:2017:871) och dom av den 6 december 2017, Tulliallan Burlington/EUIPO – Burlington Fashion (BURLINGTON) (T-123/16, ej publicerad, EU:T:2017:870) upphävs.

2)

De beslut som fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) meddelade den 11 januari 2016 (ärenden R 94/2014–4, R 2501/2013–4, R 2409/2013–4 och R 1635/2013–4) angående fyra invändningsförfaranden mellan Tulliallan Burlington Ltd och Burlington Fashion GmbH ogiltigförklaras.

3)

Burlington Fashion GmbH och Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ska, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, till lika del ersätta de kostnader som uppkommit för Tulliallan Burlington Ltd såvitt avser såväl målen T-120/16 P–T-123/16 i första instans som målen om överklagande.

1)

Begreppet ”juridisk person” i bland annat artikel 1 a och artikel 9.3 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas enligt lagen i den stat som har utfärdat beslutet om bötesstraff.

2)

Rambeslut 2005/214, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat inte är skyldig att inte tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, eftersom sistnämnda bestämmelse saknar direkt effekt. Den hänskjutande domstolen är likväl skyldig att så långt det är möjligt tolka nationell rätt konformt med unionsrätten, för att uppnå ett resultat som är förenligt med det ändamål som eftersträvas genom rambeslut 2005/214 i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299.

1)

Artikel 132.1 b i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, vid bedömningen av huruvida vårdtjänster som tillhandahålls av ett privat sjukhus, vilka är av allmänintresse, tillhandahålls under sociala betingelser som är jämförbara med dem som gäller för offentligrättsliga organ, i den mening som avses i samma bestämmelse, kan beakta den omständigheten att dessa tjänster tillhandahålls inom ramen för avtal som ingåtts med offentliga myndigheter i den medlemsstaten, till priser som fastställs i dessa avtal och vars kostnader delvis täcks av institutionerna för social trygghet i den medlemsstaten.

2)

Artikel 391 i direktiv 2006/112, jämförd med artikel 377 i samma direktiv och principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och principen om skatteneutralitet, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att tillämpa ett undantag från mervärdesskatteplikt på vårdtjänster som tillhandahålls av ett privat sjukhus och som omfattas av artikel 132.1 b i direktivet på grund av en ändring av villkoren för utövandet av verksamheten som har inträtt efter det att det privata sjukhuset valde att omfattas av den skatteordning som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, i vilken det föreskrivs att varje beskattningsbar person som har gjort ett sådant val ska fortsätta att omfattas av den ordningen under en viss tidsperiod, i de fall då denna tidsperiod ännu inte har löpt ut.

1)

Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 24 januari 2018, Constantin Film Produktion/EUIPO (Fack Ju Göhte) (T-69/17, ej publicerad, EU:T:2018:27) upphävs.

2)

Det beslut som femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) meddelade den 1 december 2016 (ärende R 2205/2015–5), angående en ansökan om registrering som EU-varumärke av ordkännetecknet ”Fack Ju Göthe”, ogiltigförklaras.

3)

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Constantin Film Produktion GmbH:s rättegångskostnader avseende förfarandet såväl i första instans i mål T-69/17 som i målet om överklagande.

1)

Den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 7 mars 2018, Equivalenza Manufactory/EUIPO – ITM Entreprises (BLACK LABEL BY EQUIVALENZA) (T-6/17, ej publicerad, EU:T:2018:119) upphävs.

2)

Den talan om ogiltigförklaring som Equivalenza Manufactory SL väckt vid Europeiska unionens tribunal i mål T-6/17 ogillas.

3)

Equivalenza Manufactory SL ska bära sina rättegångskostnader, såväl i första instans i mål T-6/17 som i överklagandet, och ersätta Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets (EUIPO) kostnader i samma förfaranden.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Buonotourist Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

CSTP Azienda della Mobilità SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken innehavaren av ett tillstånd till tullager, för det fall varor som hänförts till tullagerförfarandet har stulits, åläggs en lämplig sanktionsavgift för en överträdelse av tullagstiftningen.

2)

Artikel 42.1 i förordning nr 952/2013 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken innehavaren av ett tillstånd till tullager, för det fall varor som hänförts till tullagerförfarandet har undandragits från tullövervakning, är skyldig att, utöver en sanktionsavgift, betala ett belopp motsvarande dessa varors värde.

1)

Den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 25 september 2018 – Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi/EUIPO – M. J. Dairies (BBQLOUMI) (T-328/17, ej publicerad, EU:T:2018:594) upphävs.

2)

Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.

3)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

1)

Artikel 22.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning om förlängning, för år 1998, av skyldigheten för ett telekommunikationsföretag som innehade en auktorisation som gällde när direktivet trädde i kraft att betala en avgift beräknad på grundval av omsättningen och inte enbart på grundval av de administrativa kostnaderna för utfärdande, handläggning, kontroll och tillsyn av systemet med allmän auktorisation och individuella tillstånd.

2)

Unionsrätten ska tolkas så, att den inte innebär en skyldighet för en nationell domstol att underlåta att tillämpa nationella processuella bestämmelser som tillerkänner domstolsavgöranden rättskraft, även om detta skulle göra det möjligt att avhjälpa ett åsidosättande av en unionsrättslig bestämmelse, vilket inte utesluter möjligheten för berörda parter att väcka talan om skadeståndsansvar för staten för att på detta sätt erhålla ett rättsligt skydd för sina rättigheter enligt unionsrätten.

1)

Artikel 132.1 c i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att tjänster som tillhandahålls per telefon och som består i hälso- och sjukdomsrelaterad rådgivning, kan omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i den bestämmelsen, förutsatt att de har ett terapeutiskt syfte, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Artikel 132.1 c i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den omständigheten att sjuksköterskor och vårdassistenter ger sjukvårdande behandling per telefon inte innebär att dessa sjuksköterskor och vårdassistenter måste omfattas av ytterligare krav på yrkeskvalifikationer för att de tjänster som de därvidlag tillhandahåller ska omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i denna bestämmelse, förutsatt att tjänsterna kan anses vara av samma kvalitet som de tjänster som andra yrkeskategorier också tillhandahåller per telefon, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Credito Fondiario SpA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Gemensamma resolutionsnämndens rättegångskostnader.

3)

Republiken Italien och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

1)

En förmån såsom det rehabiliteringsbidrag som avses i det nationella målet utgör en förmån vid sjukdom i den mening som avses i artikel 3.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012.

2)

Förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt 465/2012, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en situation, där en person som har upphört att vara ansluten till systemet för social trygghet i ursprungsmedlemsstaten efter att ha avslutat sin yrkesverksamhet där och flyttat till en annan medlemsstat, där personen i fråga har arbetat och förvärvat större delen av sina försäkringsperioder, nekas en förmån, såsom det rehabiliteringsbidrag som avses i det nationella målet, av det behöriga organet i ursprungsmedlemsstaten, då personen i fråga inte omfattas av ursprungsmedlemsstatens lagstiftning utan av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten.

1)

Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF, genom att inte, inom den frist som Europeiska kommissionen fastställde i sin formella underrättelse, det vill säga den 5 december 2017, vidta nödvändiga åtgärder för att följa domstolens dom av den 23 april 2015, kommissionen/Republiken Grekland (C-149/14, ej publicerad, EU:C:2015:264).

2)

Republiken Grekland ska till Europeiska kommissionen betala ett schablonbelopp på 3 500 000 euro på det konto som kommission anvisar.

3)

Republiken Grekland ska ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara domen av den 12 september 2019 (T-225/18),

—

pröva talan på nytt och bifall de yrkanden som klaganden framställt i första instans,

—

förplikta CdT att ersätta rättegångskostnaderna avseende förfarandet i båda instanserna.

1.

Ska artikel 56 FEUF tolkas på så sätt att det vid bedömningen av en koncessionshavares reklammetoder, vilka i EU-domstolens fasta praxis har ansetts otillåtna när det finns ett statligt hasardspelsmonopol har betydelse huruvida marknaden för hasardspel totalt sett faktiskt har växt under den relevanta perioden, eller räcker det att reklamen syftar till att locka till aktivt deltagande i spelet, till exempel genom att spelet banaliseras, genom att det skapas en positiv image för spelet genom att intäkterna används för verksamhet av allmänintresse eller genom att dess dragningskraft förstärks genom anslående reklambudskap där stora spelvinster förespeglas?

2.

Ska artikel 56 FEUF vidare tolkas på så sätt att en monopolhavares reklammetoder under alla omständigheter innebär att monopolordningen inte är konsekvent, eller kan monopolinnehavaren, om privata aktörer genomför motsvarande reklamaktiviteter, också locka till aktivt deltagande i spelet, till exempel genom att spelet banaliseras, genom att spelet ges en positiv image eller genom att intäkterna används för verksamhet av allmänintresse eller genom att dess dragningskraft förstärks genom anslående reklambudskap där stora spelvinster förespeglas?

3.

Ska en domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa artikel 56 FEUF vara skyldig att ex officio säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som enligt dess uppfattning strider häremot, även om det i ett konstitutionellt förfarande har fastställts att dessa bestämmelser är förenliga med unionsrätten?

a)

Ska artiklarna 6 och 38.4 i förfarandedirektivet samt skäl 34 i direktivet, som föreskriver en skyldighet att pröva ansökningar om internationellt skydd, mot bakgrund av artikel 18 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), tolkas så, att den behöriga asylmyndigheten i en medlemsstat ska garantera sökanden en möjlighet att inleda ett asylförfarande för det fall myndigheten inte har prövat asylansökan med hänvisning till den avvisningsgrund som anges i den första tolkningsfrågan och därefter föreskrivit att sökanden ska återvända till en tredjestat som emellertid har nekat till att ta emot sökanden?

b)

För det fall fråga 2 a besvaras jakande, vilken är då den exakta innebörden av denna skyldighet? Innebär den en skyldighet att säkerställa att en ny asylansökan kan lämnas in, som ett undantag från den negativa verkan av att lämna in en efterföljande ansökan som anges i artiklarna 33.2 d och 40 i förfarandedirektivet eller innebär den att asylförfarandet ska inledas eller handläggas ex officio?

c)

För det fall fråga 2 a besvaras jakande, och med beaktande även av artikel 38.4 i förfarandedirektivet, kan medlemsstaten, utan att de faktiska omständigheterna har ändrats, göra en ny prövning av huruvida ansökan kan tas upp till prövning inom ramen för detta nya förfarande (och därmed ha möjlighet att använda sig av vilket som helst av de tillvägagångssätt som anges i kapitel III och, till exempel, tillämpa en ny grund för avvisning) eller ska den pröva asylansökan i sak i förhållande till ursprungslandet?

d)

Krävs det enligt artiklarna 33.1, 33.2 b och c, 35 och 38 i förfarandedirektivet, mot bakgrund av artikel 18 i stadgan, att ett kumulativt villkor är uppfyllt, nämligen att ett tredjeland tillåter att personen reser in på nytt i det landet, för att det ska vara möjligt att tillämpa en avvisningsgrund, det vill säga för att kunna fatta ett beslut baserat på en sådan grund, eller räcker det att kontrollera att detta villkor är uppfyllt i samband med att ett sådant beslut verkställs?

a)

Ska artikel 43 i förfarandedirektivet tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att hålla sökanden i förvar inom ett transitområde i mer än fyra veckor?

b)

Ska artikel 2 h i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning) (2) (nedan kallat mottagandedirektivet), som är tillämpligt enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, mot bakgrund av artikel 6 och artikel 52.3 i stadgan, tolkas så att en inkvartering inom ett transitområde under sådana omständigheter som i det nationella målet (ett område som inte lagligen kan lämnas i någon riktning på frivillig basis) för en period som överstiger de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet utgör förvar?

c)

Är det förenligt med artikel 8 i mottagandedirektivet, som är tillämplig enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, att sökanden placeras i förvar för en längre tid än de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet endast på grund av att sökanden inte kan tillgodose sina behov (av kost och logi) eftersom han eller hon saknar materiella medel för detta?

d)

Är det förenligt med artiklarna 8 och 9 i mottagandedirektivet, vilka är tillämpliga enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, att den inkvartering som i praktiken innebär att personen hålls i förvar under en längre period än de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet inte har förordnats genom ett beslut om förvar, att det saknas garanti för att lagenligheten av beslutet att placera och hålla personen i förvar kan överklagas till domstol, att personen har placerats i vad som i praktiken utgör förvar utan att det har prövats huruvida det är nödvändigt eller proportionerligt, eller om det finns eventuella alternativ, och att det inte har fastställts hur lång tid förvarsperioden ska vara, eller när den ska upphöra?

e)

Kan artikel 47 i stadgan tolkas så, att en domstol i en medlemsstat, när det är fråga om en uppenbart olaglig förvarsåtgärd, som en säkerhetsåtgärd till dess att det administrativa förfarandet har avslutats kan ålägga myndigheten att till förmån för tredjelandsmedborgaren utse en vistelseplats som ligger utanför transitområdet och som inte är en plats för förvar?

a)

Ska skälen 17 och 24 samt artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (3) (nedan kallat återvändandedirektivet), mot bakgrund av artiklarna 6 och 52.3 i stadgan, tolkas så, att inkvartering inom ett transitområde under sådana omständigheter som i det nationella målet (ett område som inte lagligen kan lämnas i någon riktning på frivillig basis) utgör ett frihetsberövande i den mening som avses i dessa bestämmelser?

b)

Är det förenligt med skäl 16 och artikel 15.1 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 6 och 52.3 i stadgan, att placera en sökande från tredjeland i förvar endast på grund av att han eller hon är föremål för en återvändandeåtgärd och inte har några materiella medel för att tillgodose sina behov (kost och logi)?

c)

Är det förenligt med skäl 16 och artikel 15.2 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 6, 47 och 52.3 i stadgan, att den inkvartering som i praktiken utgör ett förvar inte har förordnats genom ett beslut om förvar, att det saknas garanti för att lagenligheten av beslutet att placera och hålla personen i förvar kan överklagas till domstol och att personen har tagits i vad som i praktiken utgör förvar utan att det har prövats huruvida det är nödvändigt eller proportionerligt, eller om det finns eventuella alternativ?

d)

Kan artikel 15.1 och 15.4–6 samt skäl 16 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 1, 4, 6 och 47 i stadgan, tolkas så, att de utgör hinder för att en förvarsåtgärd äger rum utan att det har fastställts hur länge placeringen i förvar ska pågå eller när den ska upphöra?

e)

Kan unionsrätten tolkas så, att en domstol i en medlemsstat, när det är fråga om en uppenbart olaglig förvarsåtgärd, som en säkerhetsåtgärd till dess att det administrativa förfarandet har avslutats kan ålägga myndigheten att till förmån för tredjelandsmedborgaren utse en vistelseplats som ligger utanför transitområdet och som inte är en förvarsplats?

a)

Ska artiklarna 6 och 38.4 i förfarandedirektivet samt skäl 34 i direktivet, som föreskriver en skyldighet att pröva ansökningar om internationellt skydd, mot bakgrund av artikel 18 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), tolkas så, att den behöriga asylmyndigheten i en medlemsstat ska garantera sökanden en möjlighet att inleda ett asylförfarande för det fall myndigheten inte har prövat asylansökan med hänvisning till den avvisningsgrund som anges i den första tolkningsfrågan och därefter föreskrivit att sökanden ska återvända till en tredjestat som emellertid har nekat till att ta emot sökanden?

b)

För det fall fråga 2 a besvaras jakande, vilken är då den exakta innebörden av denna skyldighet? Innebär den en skyldighet att säkerställa att en ny asylansökan kan lämnas in, som ett undantag från den negativa verkan av att lämna in en efterföljande ansökan som anges i artiklarna 33.2 d och 40 i förfarandedirektivet eller innebär den att asylförfarandet ska inledas eller handläggas ex officio?

c)

För det fall fråga 2 a besvaras jakande, och med beaktande även av artikel 38.4 i förfarandedirektivet, kan medlemsstaten, utan att de faktiska omständigheterna har ändrats, göra en ny prövning av huruvida ansökan kan tas upp till prövning inom ramen för detta nya förfarande (och därmed ha möjlighet att använda sig av vilket som helst av de tillvägagångssätt som anges i kapitel III och, till exempel, tillämpa en ny grund för avvisning) eller ska den pröva asylansökan i sak i förhållande till ursprungslandet?

d)

Krävs det enligt artiklarna 33.1, 33.2 b och c, 35 och 38 i förfarandedirektivet, mot bakgrund av artikel 18 i stadgan, att ett kumulativt villkor är uppfyllt, nämligen att ett tredjeland tillåter att personen reser in på nytt i det landet, för att det ska vara möjligt att tillämpa en avvisningsgrund, det vill säga för att kunna fatta ett beslut baserat på en sådan grund, eller räcker det att kontrollera att detta villkor är uppfyllt i samband med att ett sådant beslut verkställs?

a)

Ska artikel 43 i förfarandedirektivet tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att hålla sökanden i förvar inom ett transitområde i mer än fyra veckor?

b)

Ska artikel 2 h i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning) (2) (nedan kallat mottagandedirektivet), som är tillämpligt enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, mot bakgrund av artikel 6 och artikel 52.3 i stadgan, tolkas så att en inkvartering inom ett transitområde under sådana omständigheter som i det nationella målet (ett område som inte lagligen kan lämnas i någon riktning på frivillig basis) för en period som överstiger de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet utgör förvar?

c)

Är det förenligt med artikel 8 i mottagandedirektivet, som är tillämplig enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, att sökanden placeras i förvar för en längre tid än de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet endast på grund av att sökanden inte kan tillgodose sina behov (av kost och logi) eftersom han eller hon saknar materiella medel för detta?

d)

Är det förenligt med artiklarna 8 och 9 i mottagandedirektivet, vilka är tillämpliga enligt artikel 26 i förfarandedirektivet, att den inkvartering som i praktiken innebär att personen hålls i förvar under en längre period än de fyra veckor som anges i artikel 43 i förfarandedirektivet inte har förordnats genom ett beslut om förvar, att det saknas garanti för att lagenligheten av beslutet att placera och hålla personen i förvar kan överklagas till domstol, att personen har placerats i vad som i praktiken utgör förvar utan att det har prövats huruvida det är nödvändigt eller proportionerligt, eller om det finns eventuella alternativ, och att det inte har fastställts hur lång tid förvarsperioden ska vara, eller när den ska upphöra?

e)

Kan artikel 47 i stadgan tolkas så, att en domstol i en medlemsstat, när det är fråga om en uppenbart olaglig förvarsåtgärd, som en säkerhetsåtgärd till dess att det administrativa förfarandet har avslutats kan ålägga myndigheten att till förmån för tredjelandsmedborgaren utse en vistelseplats som ligger utanför transitområdet och som inte är en plats för förvar?

a)

Ska skälen 17 och 24 samt artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (3) (nedan kallat återvändandedirektivet), mot bakgrund av artiklarna 6 och 52.3 i stadgan, tolkas så, att inkvartering inom ett transitområde under sådana omständigheter som i det nationella målet (ett område som inte lagligen kan lämnas i någon riktning på frivillig basis) utgör ett frihetsberövande i den mening som avses i dessa bestämmelser?

b)

Är det förenligt med skäl 16 och artikel 15.1 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 6 och 52.3 i stadgan, att placera en sökande från tredjeland i förvar endast på grund av att han eller hon är föremål för en återvändandeåtgärd och inte har några materiella medel för att tillgodose sina behov (kost och logi)?

c)

Är det förenligt med skäl 16 och artikel 15.2 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 6, 47 och 52.3 i stadgan, att den inkvartering som i praktiken utgör ett förvar inte har förordnats genom ett beslut om förvar, att det saknas garanti för att lagenligheten av beslutet att placera och hålla personen i förvar kan överklagas till domstol och att personen har tagits i vad som i praktiken utgör förvar utan att det har prövats huruvida det är nödvändigt eller proportionerligt, eller om det finns eventuella alternativ?

d)

Kan artikel 15.1 och 15.4–6 samt skäl 16 i återvändandedirektivet, mot bakgrund av artiklarna 1, 4, 6 och 47 i stadgan, tolkas så, att de utgör hinder för att en förvarsåtgärd äger rum utan att det har fastställts hur länge placeringen i förvar ska pågå eller när den ska upphöra?

e)

Kan unionsrätten tolkas så, att en domstol i en medlemsstat, när det är fråga om en uppenbart olaglig förvarsåtgärd, som en säkerhetsåtgärd till dess att det administrativa förfarandet har avslutats kan ålägga myndigheten att till förmån för tredjelandsmedborgaren utse en vistelseplats som ligger utanför transitområdet och som inte är en förvarsplats?

1.

Ska bestämmelserna om kompensation vid inställd flygning i artikel 5 i förordning nr 261/2004, (1) jämförd med artikel 7 i den förordningen, tolkas på så sätt att även passagerare som erbjuds ombokning och omdirigeras till den slutliga bestämmelseorten mer än en timme före den tidtabellsenliga ankomsttiden och som med den alternativa flygningen således ankommer tidigare till den slutliga bestämmelseorten än vad som hade varit fallet med den planerade (inställda) flygningen har rätt till kompensation, enligt en analog tillämpning av artikel 7 i förordningen?

2.

1.

Omfattar uttrycket ”nya fakta eller uppgifter som har framkommit eller har lagts fram av sökanden” i artikel 40.2 och 40.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (1) (omarbetning), även omständigheter som förelåg redan innan det tidigare asylförfarandet slutgiltigt avgjordes?

Om svaret på fråga 1 är jakande:

2.

Är det, i det fall då nya omständigheter eller ny bevisning framkommer som utlänningen utan egen förskyllan var oförmögen att åberopa i det tidigare förfarandet, tillräckligt att en asylsökande kan ansöka om att ett tidigare förfarande som slutgiltigt avgjorts ska återupptas?

3.

Kan myndigheten, när asylsökanden bär ansvaret för att inte ha åberopat de nya omständigheterna redan under det tidigare asylförfarandet, avvisa en efterföljande ansökan med stöd av en nationell bestämmelse, som fastställer en allmän förvaltningsrättslig princip, trots att medlemsstaten, i avsaknad av särskilda föreskrifter, inte har genomfört bestämmelserna i artikel 40.2 och 40.3 i direktiv 2013/32 på ett korrekt sätt och därmed inte heller uttryckligen har använt sig av möjligheten i artikel 40.4 i samma direktiv att införa ett undantag från skyldigheten att pröva en efterföljande ansökan?

1)

Är det förenligt med icke-bindningsprincipen i artikel 6.1 i direktivet (1) med en rättslig tolkning (enligt vilken återbetalningen av belopp som felaktigt har betalats ut enligt kostnadsvillkor i avtal om hypotekslån som har ingåtts med en konsument, inte följer av ogiltigförklaringen av villkoret utan det krävs en separat talan som omfattas av en preskriptionsfrist) som medför att konsumenten i slutändan kan bli bunden av kostnadsvillkoret, eftersom denne inte kan få beloppen återbetalade om preskriptionsfristen har löpt ut?

2)

Är preskription av återbetalningskravet gällande felaktigt utbetalda belopp enligt det villkor som förklarats oskäligt, förenligt med icke-bindningsprincipen i den mån preskriptionen kan medföra förlust av rätten till återbetalning trots att villkoret har ogiltigförklarats?

3)

För det fall den föregående frågan besvaras jakande: Ska begreppet ”rimlig preskriptionsfrist” som EU-domstolen har hänvisat till, tolkas enbart mot bakgrund av nationella förhållanden eller ska rimligheten vara knuten till något slags krav, för att skapa en lägsta skyddsnivå för konsumenter som tar lån inom hela Europeiska unionen, och inte påverka det materiella innehållet i rätten att inte vara bunden av ett villkor som har förklarats vara oskäligt?

4)

Om preskriptionsfristens rimlighet ska vara knuten till vissa minimikrav: Kan rimligheten vara beroende av vid vilken tidpunkt den nationella lagstiftningen föreskriver att talan får väckas? Är det rimligt att preskriptionsfristen börjar löpa den dag då avtalet ingås eller kräver principen att oskäliga villkor inte ska vara bindande att kostnadsvillkoret dessförinnan eller samtidigt ogiltigförklaras, för att låntagaren ska medges en rimlig frist för att väcka talan om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp?

1)

Ska artikel 30 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna tolkas på så sätt att arbetstagare vid rättsstridig kollektiv uppsägning har rätt till ett faktiskt, effektivt och ändamålsenligt skydd med avskräckande verkan, eftersom dessa parametrar kännetecknar de sanktioner som fastställs i ”unionsrätten”, vilka ska bidra till iakttagandet av grundläggande värden, vilket innebär att den nationella lagstiftning eller praxis som innehåller den konkreta sanktionsåtgärden mot uppsägning utan giltigt skäl ska vara förenlig med dessa parametrar? Utgör dessa parametrar därför en yttre gräns som är av betydelse och som kan åberopas vid de nationella domstolarna i förfaranden som gäller anpassningen av nationell lagstiftning eller praxis om genomförande av direktiv 98/59/EG (1) till unionsrätten?

2)

Ska artikel 30 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna i samband med fastställandet av vilken skyddsnivå som föreskrivs i unionsrätten vid rättsstridig kollektiv uppsägning tolkas på så sätt att det ”vederbörligen” ska tas hänsyn till, och därmed tillmätas betydelse åt, den materiella innebörden av artikel 24 i den reviderade europeiska sociala stadgan, till vilket förklaringarna till EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna hänvisar, såsom den innebörden följer av besluten av Europeiska kommittén för sociala rättigheter, och utgör unionsrätten mot denna bakgrund hinder för en nationell lagstiftning och praxis där det i stället för återinsättande i tjänst föreskrivs ett skydd som enbart består i en ersättning som har ett tak, vilket är kopplat till huvudkriteriet om anställningstid, och där arbetstagaren inte ges någon ersättning till följd av inkomstbortfall?

3)

Ska nationella domstolar, i samband med bedömningen av i vilken omfattning den nationella lagstiftning som genomför eller närmare bestämt fastställer skyddet mot rättsstridig kollektiv uppsägning (till följd av åsidosättande av urvalskriterierna) är förenlig med unionsrätten, beakta innehållet i europeiska sociala stadgan, såsom det återges i besluten av de behöriga organen, och under alla omständigheter se till att arbetstagaren ges ett skydd som säkerställer en fullständig eller så gott som fullständig kompensation för de ekonomiska konsekvenserna till följd av den förlorade anställningen?

4)]

Utgör artiklarna 20, 21, 34 och 47 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna hinder för att en medlemsstat inför en lagstiftning eller praxis om genomförande av direktiv 98/59/EG där det stadgas ett sanktionssystem enligt vilket arbetstagare som har anställts efter den 7 mars 2015 – till skillnad från arbetstagare som berörs av samma uppsägningsförfarande men som anställdes före nämnda datum – inte har rätt till återinsättande i tjänst och under inga omständigheter har rätt till ersättning för konsekvenserna till följd av förlusten av lön och socialförsäkringsförmåner, utan enbart rätt till ersättning med ett belopp som huvudsakligen fastställs utifrån anställningstiden, med den följden att sanktionen differentieras mot bakgrund av anställningsdatumet och att det därmed införs olika skyddsnivåer baserade på ovannämnda kriterium och inte på de faktiska konsekvenserna av orättvist inkomstbortfall?

1.

Ska artikel 10.2 led l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (1) tolkas på så sätt att

2.

Ska artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48/EG tolkas på så sätt att det i kreditavtalet ska anges en konkret, för konsumenten begriplig metod för beräkning av kompensation vid förtidsåterbetalning av lånet, så att konsumenten åtminstone kan göra en ungefärlig beräkning av kompensationen vid uppsägning i förtid?

3.

Ska artikel 10.2 led s i direktiv 2008/48/EG tolkas på så sätt att

1)

– Utgör klausul 5 i det ramavtal som återfinns som bilaga till direktiv 1999/70/EG (rådets direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, nedan kallat direktivet), (1) som har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, jämförd med skälen 6 och 7 i direktivet och med klausul 4 i ramavtalet (”Principen om icke-diskriminering”), samt mot bakgrund av principerna om likvärdighet, effektivitet och unionsrättens ändamålsenliga verkan, hinder för en nationell lagstiftning, närmare bestämt artiklarna 24.3 a och 22.9 i lag nr 240/2010, enligt vilken universiteten utan några kvantitativa begränsningar kan använda sig av treåriga visstidanställningsavtal för forskare som kan förlängas i två år, utan att avtalets ingående och förlängning är villkorade av några objektiva omständigheter som hänger samman med tillfälliga eller särskilda behov vid det universitet som beslutar att ingå sådana avtal och enligt vilken den enda begränsningen för att ingå flera visstidsanställningsavtal med en och samma person utgörs av den sammanlagda varaktigheten, som inte får överstiga tolv år, vilka inte behöver vara sammanhängande?

2)

– Utgör ovannämnda klausul 5 i ramavtalet, jämförd med skälen 6 och 7 i direktivet och med ovannämnda klausul 4 i ramavtalet, samt mot bakgrund av principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan, hinder för en nationell lagstiftning (närmare bestämt artiklarna 24 och 29.1 i lag nr 240/2010) enligt vilken universiteten får rekrytera forskare enbart genom visstidsanställningsavtal, utan att det aktuella beslutet är villkorat av tillfälliga eller särskilda behov, och utan några begränsningar, vilket innebär att universitetens ordinarie undervisnings- och forskningsbehov tillgodoses genom användning av en potentiellt oändlig rad av visstidsanställningsavtal?

3)

– Utgör klausul 4 i ramavtalet hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning såsom artikel 20.1 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 (såsom den har tolkats i ovannämnda ministeriella cirkulär nr 3/2017) enligt vilken anställningsförhållandet för visstidsanställda forskare vid offentliga forskningsinstitut kan omvandlas till tillsvidareanställning – men enbart om de berörda personerna per den 31 december 2017 har varit anställda i minst tre år – medan visstidsanställningsavtal för universitetsforskare inte kan omvandlas till tillsvidareanställning enbart av det skälet att det i artikel 22.16 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 stadgas att deras anställningsförhållande omfattas av ”förvaltningsrättsliga bestämmelser”, trots att det enligt lag grundar sig på ett anställningsavtal, och även om forskare vid forskningsinstituten och universiteten i enlighet med artikel 22.9 i lag nr 240/2010 omfattas av samma regel om den övre tidsgränsen för visstidsanställningar, som universiteten och forskningsinstituten kan använda sig av, närmare bestämt genom att ingå avtal i enlighet med artikel 24 i nämnda lag eller tilldela forskningsstipendier enligt nämnda artikel 22?

4)

– Utgör principerna om likvärdighet, effektivitet och unionsrättens ändamålsenliga verkan, med avseende på ovannämnda ramavtal, samt principen om icke-diskriminering, som fastställs i klausul 4 i ramavtalet, hinder för en nationell lagstiftning (artikel 24.3 a i lag nr 240/2010 samt artikel 29.2 d och 29.4 i lagstiftningsdekret nr 81/2015), i vilken det – trots att alla offentlig- och privatanställda omfattas av samma regelverk, i dess senaste lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 81/2015, där den övre tidsgränsen för en visstidsanställning (från och med 2018) är fastställd till 24 månader (inklusive förlängning och förnyelse) och där villkoret för att den offentliga förvaltningen ska få använda sig av dessa typer av anställningar är att det föreligger ”tillfälliga och särskilda behov” – stadgas att universiteten får rekrytera forskare genom treåriga visstidsanställningsavtal som kan förlängas i två år efter positiv bedömning av den under treårsperioden utförda undervisningen och forskningen, utan att ingåendet av det första avtalet och förlängningen därav ska vara villkorade av sådana tillfälliga eller särskilda behov vid det berörda universitetet, med den följden att nämnda universitet i slutet av denna femårsperiod kan ingå ytterligare ett visstidsanställningsavtal av samma typ med samma person eller med andra personer för att tillgodose samma undervisnings- och forskningsbehov som var kopplat till det föregående avtalet?

5)

– Utgör klausul 5 i ovannämnda ramavtal, även mot bakgrund av principerna om effektivitet och likvärdighet samt av ovannämnda klausul 4, hinder för en nationell lagstiftning (artikel 29.2 d och 29.4 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 samt artikel 36.2 och 36.5 i lagstiftningsdekret nr 165/2001) enligt vilken universitetsforskare med treåriga visstidsanställningsavtal som kan förlängas i två år (enligt nämnda artikel 24.3 a i lag nr 240/2010) inte ges någon möjlighet att senare ingå ett tillsvidareanställningsförhållande, när det i den italienska rättsordningen inte finns några andra effektiva åtgärder att tillgripa för att undvika och beivra universitetens missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning?

a)

Ska klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (1), som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999, tolkas på så sätt att de anställningstider vid myndigheten som en visstidsanställd har fullgjort med identiska arbetsuppgifter som en tillsvidareanställd som är placerad i motsvarande tjänstekategori vid samma myndighet ska beaktas i samband med fastställandet av den tidigare anställningstiden, även om tillsvidareanställning sker efter ett offentligt uttagningsprov och trots att särdragen i uttagningsförfarandet, såsom anförts i skälen till förevarande beslut om hänskjutande, innebär en fullständig förnyelse av anställningsförhållandet och att det – efter det att deltagaren i uttagningsförfarandet har accepterat att det föregående anställningsförhållandet upplöses – ingås ett nytt anställningsförhållande som kännetecknas av en myndighetsakt om tjänsteplacering samt speciella skyldigheter och särskilt ökad anställningstrygghet?

b)

För det fall svaret på fråga a) är jakande: Ska den tidigare anställningstiden beaktas till fullo eller finns det objektiva grunder som till följd av ovannämnda särdrag kan motivera att det tillämpas differentierade kriterier enligt vilka anställningstiden inte beaktas till fullo?

c)

För det fall svaret på fråga b) är nekande: På grundval av vilka kriterier ska den tidigare anställningstiden bedömas för att det inte ska uppstå diskriminering?

1)

Kan samtliga befintliga eller potentiella ekonomiska följder för en fysisk eller juridisk person som inte är helt osannolika anses tillräckliga för att motivera ett sådant berättigat intresse i den mening som avses i artikel 53.2 första stycket jämförd med artikel 49.3 första stycket och 49.4 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (1) som krävs för att framföra invändningar mot ansökan eller överklaga ett positivt beslut om ansökan i förfaranden om ändring av specifikationen som inte rör mindre ändringar?

2)

Om fråga 1 besvaras nekande:

Kan (enbart) aktörer som tillverkar produkter eller livsmedel som är jämförbara med dem för de aktörer för vilka en geografisk skyddad beteckning är registrerad anses ha ett berättigat intresse i den mening som avses i artikel 53.2 första stycket jämförd med artikel 49.3 första stycket och 49.4 andra stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 i förfaranden om ändring av specifikationen som inte rör mindre ändringar?

3)

Om fråga 2 besvaras nekande:

1)

Får artikel 13.2 och 13.6 i direktiv 2012/34 (1) (artikel 15.5 och 15.6 i förordning 2017/2177) (2) tillämpas på så sätt att tillsynsmyndigheten kan ålägga en infrastrukturägare, som inte är tjänsteleverantören, en skyldighet att garantera tillgång till tjänsterna?

2)

Ska artikel 13.6 i direktiv 2012/34 (artikel 15.5 och 15.6 i förordning 2017/2177) tolkas på så sätt att den tillåter en byggnadsägare att säga upp ett hyresavtal och göra en omläggning av en anläggning för tjänster?

3)

Ska artikel 13.6 i direktiv 2012/34 (artikel 15.5 och 15.6 i förordning 2017/2177) tolkas på så sätt att den enda skyldighet som den medför för tillsynsmyndigheten är att kontrollera huruvida tjänsteleverantören (i förevarande fall ägaren av anläggningen för tjänster) verkligen har beslutat att göra en omläggning av den?

1)

Utgör ett rättsmedel i nationell rätt – till förmån för en asylsökande som anmodats att låta sin ansökan om internationellt skydd prövas i en annan medlemsstat – som inte har suspensiv verkan och som endast kan få suspensiv verkan vid ett frihetsberövande inför en omedelbart förestående överföring, ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 27 i Dublin III-förordningen (1)?

2)

Ska effektivt rättsmedel enligt artikel 27 i Dublin III-förordningen förstås så, att det endast innebär ett hinder för genomförandet av en påtvingad överföringsåtgärd under prövningen av ett överklagande av överföringsbeslutet eller så, att det innebär ett förbud mot alla förberedande åtgärder för avlägsnande, såsom förflyttning till en förläggning för genomförande av en återresa för en asylsökande som anmodats att låta sin asylansökan prövas i ett annat europeiskt land?

1)

Utgör ett rättsmedel i nationell rätt – till förmån för en asylsökande som anmodats att låta sin ansökan om internationellt skydd prövas i en annan medlemsstat – som inte har suspensiv verkan och som endast kan få suspensiv verkan vid ett frihetsberövande inför en omedelbart förestående överföring, ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 27 i Dublin III-förordningen (1)?

2)

Ska effektivt rättsmedel enligt artikel 27 i Dublin III-förordningen förstås så, att det endast innebär ett hinder för genomförandet av en påtvingad överföringsåtgärd under prövningen av ett överklagande av överföringsbeslutet eller så, att det innebär ett förbud mot alla förberedande åtgärder för avlägsnande, såsom förflyttning till en förläggning för genomförande av en återresa för en asylsökande som anmodats att låta sin asylansökan prövas i ett annat europeiskt land?

1)

Utgör ett rättsmedel i nationell rätt – till förmån för en asylsökande som anmodats att låta sin ansökan om internationellt skydd prövas i en annan medlemsstat – som inte har suspensiv verkan och som endast kan få suspensiv verkan vid ett frihetsberövande inför en omedelbart förestående överföring, ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 27 i Dublin III-förordningen (1)?

2)

Ska effektivt rättsmedel enligt artikel 27 i Dublin III-förordningen förstås så, att det endast innebär ett hinder för genomförandet av en påtvingad överföringsåtgärd under prövningen av ett överklagande av överföringsbeslutet eller så, att det innebär ett förbud mot alla förberedande åtgärder för avlägsnande, såsom förflyttning till en förläggning för genomförande av en återresa för en asylsökande som anmodats att låta sin asylansökan prövas i ett annat europeiskt land?

1)

Ska regel 3 a i de allmänna bestämmelserna för tolkning av [Kombinerade nomenklaturen] i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1754 (1) av den 6 oktober 2015 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan tolkas så, att det för klassificering av sådana produkter som de som avses i det nationella målet, vilka är sammansatta av olika material, alltid är det HS-nummer som omfattar det ämne som till kvantitet (volym) är det övervägande som anses vara det ”HS-nummer som har den mest specificerade varubeskrivningen”, eller är en sådan tolkning endast möjlig om kvantiteten (volymen) uttryckligen omnämns som en förutsättning i motsvarande HS-nummer och det således ger en mera specificerad och fullständigare eller noggrannare beskrivning av varan?

2)

Beroende på svaret på den första frågan och med hänsyn till de förklarande anmärkningarna till [Harmoniserade systemet] beträffande HS-nummer 4410 och 4419: Ska genomförandeförordning (EU) 2015/1754 tolkas så, att HS-nummer 4419 inte omfattar artiklar av spånskiva (fiber) i vilka bindemedlet (värmehärdande harts) överstiger 15 procent av skivans vikt?

3)

Ska genomförandeförordning (EU) 2015/1754 tolkas så, att varor som de som avses i det nationella målet, nämligen bägare som tillverkas av ett kompositmaterial som till 72,33 procent består av vegetabiliska lignucellolosafibrer och till 25,2 procent består av bindemedel (melaminplast), ska klassificeras enligt undernummer 3924 10 00 i bilaga I?

—

bifalla talan enligt klagandenas ansökan den 31 juli 2019, utan återförvisning av det överklagade beslutet till tribunalen,

—

ogiltigförklara det beslut, registrerat under nr 923557, som Europeiska unionens tribunal (nionde avdelningen) meddelade den 11 dcember 2019 avseende ovannämnda talan samt bifall denna talan i des helhet,

—

ogiltigförklara förordning (EU) 2019/1157 av den 20 juni 2019, (1) och

—

förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden: Det överklagade beslutet strider mot artikel 26 fjärde stycket FEUF, artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, proportionalitetsprincipen, ingressen samt artiklarna 47 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 5.1 och 5.4 FEU (betraktad för sig och jämförd med protokoll nr 2 avseende tillämpningen av proportionalitetsprincipen) jämte därmed sammanhängande rättspraxis, genom att klagandenas talan där avvisades och genom att det där slogs fast att ”den angripna förordningen inte påverkar sökandens, som är fysiska personer, till följd av särskilda egenskaper som är specifika för dem eller till följd av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra, utan till följd av deras övertygelser, vilka faktiskt eller potentiellt uttrycks av ett obestämt antal personer. Sökandena är följaktligen inte personligen berörda av den angripna förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.” Klagandena gör nämligen i sin talan gällande att den angripna förordningen kränker deras mänskliga rättigheter, inklusive de grundläggande rättigheterna enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (människans värdighet, religionsfriheten, samvetsfrihet på religiös grund, respekt för privatlivet, skydd för personuppgifter och krav på uttryckligt samtycke för behandling) och att förordningen därför berör dem direkt och personligen och att de till följd just av de berörda rätigheternas karaktär av grundläggande mänskliga rättigheter har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring vid tribunalen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som den instans bland unionsdomstolarna som har att kontrollera om förordningar är ogiltiga på grund av åsidosättande av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

2.

Den andra grunden: Tribunalen har gjort en felaktig tolkning, emot lagens bokstav, av artikel 19 domstolens stadga samt åsidosatt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna liksom proportionalitetsprincipen och de relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen avsedda garantera denna, när den i det överklagade beslutet att den sjätte sökandens ombud, advokaten Christos Papasotiriou, inte kunde godtas som ombud, eftersom ”den sjätte sökanden inte låtit sig företrädas av en utomstående advokat utan uppträtt i eget namn, själv undertecknat talan och använt sig av sin ställning som advokat på grundval av legitimationshandlingen enligt artikel 51. 2 i rättegångsreglerna”.

1.

Utgör artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkad mot bakgrund av artikel 4 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, hinder för en kumulering av straffrättsliga förfaranden och administrativa förfaranden av straffrättslig karaktär vilka avser en enda gärning (telefonförsäljning) enligt två olika kvalificeringar?

2.

Om svaret är jakande, vilket innebär ett enda förfarande för en och samma gärning, krävs det inte då enligt artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken avser principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff, tolkad mot bakgrund av rättigheterna och friheterna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, att villkoren och kriterierna för lagföring genom ett enda förfarande har fastställts i förväg med hänsyn till bland annat överträdelsens allvar?

3.

Om svaret är nekande, vilket innebär en kumulering av förfaranden, krävs det inte då enligt artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken avser principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff, tolkad mot bakgrund av rättigheterna och friheterna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, att kumulering av straffrättsliga förfaranden och administrativa förfaranden av straffrättslig karaktär avseende samma gärning (telefonförsäljning) är begränsad till de allvarligaste fallen och, i sådant fall, att kriterierna avseende överträdelsens allvar har fastställts i förväg?

—

samma nationella lagstiftning, i förevarande fall den belgiska lagstiftningen, inte innebär att arbetsgivare är skyldiga att inrätta ett tillförlitligt system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare,

—

och arbetsgivaren inte självmant har inrättat ett sådant system,

—

och därmed försätter arbetstagaren i en situation där det är materiellt omöjligt att visa att arbetstiden har överskridits?

1)

Ska principen om non bis in idem, som garanteras i artikel 50 i stadgan, tolkas så, att den inte utgör hinder för den behöriga administrativa myndigheten i en medlemsstat att ålägga böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt, i en situation som den i det aktuella fallet, där samma juridiska person redan slutligt har befriats från skyldigheten att erlägga en administrativ sanktionsavgift som den nationella posttillsynsmyndigheten meddelade för en påstådd överträdelse av postlagstiftningen mot bakgrund av samma eller liknande faktiska omständigheter, om kriteriet på att det skyddade rättsliga intresset ska vara detsamma inte är uppfyllt på grund av att förevarande mål avser två olika överträdelser av två olika lagstiftningar som omfattas av två separata rättsområden?

2)

Ska principen om non bis in idem, som garanteras i artikel 50 i stadgan, tolkas så, att den inte utgör hinder för den behöriga administrativa myndigheten i en medlemsstat att ålägga böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt, i en situation som den i det aktuella fallet, där samma juridiska person redan slutligt har befriats från skyldigheten att erlägga en administrativ sanktionsavgift som den nationella posttillsynsmyndigheten meddelade för en påstådd överträdelse av postlagstiftningen mot bakgrund av samma eller liknande faktiska omständigheter, med anledning av att det är motiverat att avgränsa principen non bis in idem på grund av att den konkurrensrättsliga lagstiftningen eftersträvar ett kompletterande allmänintresse, nämligen att säkerställa och upprätthålla ett system utan snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, och går inte utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå det legitima syfte som lagstiftningen eftersträvar och/eller för att skydda näringsidkares rätt att bedriva näringsverksamhet och näringsfrihet med stöd av artikel 16 i stadgan?

—

fastställa att Europeiska unionens institutioner allvarligt åsidosatte sina skyldigheter och orsakade sökanden skada av följande skäl:

—

fastställa att svaranden till sökanden ska utge ett belopp på 4 800 000 euro som ersättning för den skada som orsakats av ovanstående, inom tre dagar från den dag då domen vinner laga kraft, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökanden åsamkades skada på grundval av EU:s utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF).

Som ett resultat av det offentliga stöd som gavs sökandens konkurrenter i strid med FEUF skadades sökandens företag konkurrensmässigt på ett sådant sätt som först ledde till en minskning av företagets årliga omsättning och till en minskning av den årliga vinsten med flera miljoner tjeckiska kronor. Med beaktande av den omständigheten att varaktigheten av det statliga stödet, och följaktligen den otillfredställande ekonomiska situationen för företaget, uppgick till flera år fattades ett beslut om konkurs av behörig domstol i Republiken Tjeckien.

För det fall kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 (allmän gruppundantagsförordning) var rättstridig, innebär det att det stöd som tilldelades selektivt och på ett diskriminerande sätt inom ramen för OPPI-stödprogrammet orsakade sökanden särskild och exceptionell skada, vilken helt och hållet överskrider den ekonomiska risk som är förknippad med den ekonomiska verksamhet som bedrivs av sökandens företag.

2.

Andra grunden: Kommissionen antog förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 (allmän gruppundantagsförordning) i en form som strider mot artikel 107 FEUF.

Enligt artikel 109 FEUF är rådet behörigt att genom förordning ange de områden på vilka standardförfarandet, i vilket kommissionen utvärderar förslaget till statligt stöd och prövar det enligt artikel 107 FEUF, inte ska tillämpas. Rådet antog förordning nr 659/1999 och i den förordningen bemyndigades kommissionen (i enlighet med artikel 108.4 FEUF) att anta förordningar rörande villkoren för statligt stöd utanför standardförfarandet med ad hoc-prövning. Kommissionen antog förordning nr 70/2001, därefter förordning nr 800/2008 och därefter förordning nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning).

I förordningarna kan däremot varken rådet eller kommissionen överskrida ramarna i artikel 107 FEUF. Deras roll måste bestå i att slå fast villkor för statligt stöd så att medlemsstater som beviljar statligt stöd på områden som undantagits inte kan bevilja statligt stöd som skulle strida mot principen om icke-inblandning i konkurrensen, även om stödet är undantaget från standardförfarandet vid kommissionen. Detta är ett annat skäl till att kommissionen utövar tillsyn (som stadgas och säkerställs i FEUF) av statliga stöd även på områden som är undantagna, till att (åtminstone i teorin) förfaranden för återbetalning av rättsstridiga stöd är tillgängliga och till att EU fortfarande anser sig vara en marknadsekonomi, vilket är en ekonomi som producerar varor och tjänster som kunder frivilligt förvärvar i ett försök att optimera förhållandet mellan inkomster och kostnader och inte varor och tjänster som bestämts av politiker och tjänstemän.

3.

Tredje grunden: Kommissionen antog beslutet av den 3 december 2007 om det operationella programmet (OPPI) i strid med fördragen och stadgan och offentlggjorde inte det beslutet.

Kommissionen är den enda EU-institution som är behörig att pröva att statligt stöd beviljas i överensstämmelse med artikel 107 FEUF.

Kommissionen prövade inte, med beaktande av det antagna operationella programmet, huruvida och varför det förelåg ett marknadsmisslyckande, vilket är en förutsättning för statligt stöd. Kommissionen frågade inte heller Republiken Tjeckien om en analys av kostnader och fördelar, objektiva indikatorer, en analys av påverkan på konkurrensen och andra faktorer som enligt sökanden utgör villkor för beviljande av statligt stöd. Kommissionens beslut var därför rättsstridigt och i strid med kommissionens uppdrag.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen mottog ett antal klagomål från sökanden, inklusive detaljerade analyser som visar rättstridigheten hos de stöd som beviljats på grundval av OPPI. Kommissionen agerade inte i överensstämmelse med rådets förordning (EG) nr 659/1999 och iakttog inte principen om god förvaltning som sökanden garanteras enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Utan att vidta några åtgärder för att kontrollera dem och utan att begära några kompletterande handlingar underlät kommissionen att pröva sökandens klagomål med motiveringen att den inte prima facie såg några oegentligheter i samband med genomförandet av OPPI-stödprogrammet.

5.

Femte grunden: Europeiska unionens domstol gjorde sig skyldig till rättsvägran genom överdriven formalism.

Sökanden väckte talan vid EU-domstolen om ogiltigförklaring av de tre allmänna gruppundantagsförordningarna med åberopande av att de stred mot fördragen och stadgan. EU-domstolen ogillade sökandens talan om ogiltigförklaring av de tre allmänna gruppundantagsförordningarna såsom uppenbart ogrundad. Skälet till ogillandet var underlåtenheten att iaktta den tvåmånadersfrist som anges i artikel 263 FEUF. EU-domstolen prövade inte på något sätt talan i sak utan tillämpade på ett helt formalistiskt sätt tidsfristen för väckande av talan. Sökanden gjorde emellertid gällande att den omständigheten att kommissionens kontrollmekanism inte fungerade korrekt endast framgick av kommissionens svar på sökandens klagomål. I ansökan gjorde sökanden gällande att denne var av uppfattningen att fristen började löpa från kommissionens vägran att i detalj pröva sökandens klagomål.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1973 av den 27 november 2019 om att inte godkänna silverkopparzeolit som existerande verksamt ämne för användning i biocidprodukter i produkttyperna 2 och 7, (1) och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

2.

3.

4.

—

ogiltigförklara det beslut från generaldirektörern för sysselsättning, socialpolitik och inkludering som framgår av ett e-postmeddelande av den 2 juli 2019 från behörig HR-korrespondent, genom vilket begäran från Det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) om en tredje förlängning av sökandens utstationering avslogs,

—

ogiltigförklara tillsättningsmyndighetens beslut av den 23 januari 2020 om avslag på det klagomål som sökanden ingett med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Det administrativa förfarandet har inte genomförts på ett korrekt sätt, vilket lett till att tillsättningsmyndigheten inte gjort en korrekt omprövning av det angripna beslutet av den 2 juli 2019.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 38 i tjänsteföreskrifterna.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av den allmänna omsorgsplikten, som ingår i principen om god förvaltning. Omsorgsplikten har åsidosatts genom att de faktiska omständigheterna inte beaktats och genom att motiveringen är otillräcklig.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till skydd för familjen, vilken stadfästs i artikel 33 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

—

i första hand, med stöd av artikel 263 FEUF,

—

i andra hand, med stöd av artikel 272 FEUF,

1.

Första grunden vad avser yrkandet enligt artikel 263 FEUF: Svaranden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felaktig tillämpning av kriterierna för beviljande av bidrag till små och medelstora företaqg enligt förordning nr 1290/2013. (1)

2.

Andra grunden vad avser yrkandet enligt artikel 263 FEUF: Svaranden har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom det angripna beslutet strider mot likabehandlingsprincipen.

3.

Tredje grunden vad avser yrkandet enligt artikel 263 FEUF: Det angripna beslutet strider mot rättssäkerhetsprincipen och mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

4.

Enda grunden vad avser yrkandet enligt artikel 272 FEUF: Det angripna beslutet innebär en felaktig tolkning och ett åsidosättande av svarandens avtalsenliga skyldigheter gentemot sökanden, bland annat genom felaktig tolkning av tillämplig lagstiftning och diskriminerande praxis.

—

ogiltigförklara beslut av den 18 december 2019 som fattats med stöd av artikel 4 i genomförandebestämmelserna till förordning (EG) nr 1049/2001 (1) om avslag på sökadens förnyade ansökan av den 13 november 2019 om tillgång till handlingar med stöd av nämnda förordning,

—

förplikta kommissionen att ge sökanden tillgång till de icke-konfidentiella delarna av de handlingar med namn på personer som omfattas av gynnande skattebeslut som Luxemburg tilhandahöll den 22 december 2014 som svar på kommissionens skrivelse av den 19 juni 2013, till vilken det hänvisas i punkt 4 i kommissionens beslut av den 7 mars 2019 om att inleda ett formellt granskningsförfarande i ärende om statligt stöd SA.50400 (2019/NN-2) – Luxembourg – Möjligt statligt stöd och de skattebeslut som meddelats av skattemyndigheten i Luxemburg, och som kommissionen har hänvisat till i punkterna 4 och 7 i nämnda beslut av den 7 mars 2019, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser om kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att anta att den almänna presumtionen att avslå en ansökan om tillgång till handlingar, vilken framgår av rättspraxis, gäller för sökandens ansökan om att få tillgång till de berörda handlingarna.

2.

Andra grunden avser om den omständigheten att – såvitt det antas att presumtionen för avslag på ansökan om tillgång till handlingar gäller i förevarande fall (vilket inte är korrekt) – inte kan påföra de intressen som skyddas i artikel 4.2 första och tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 någon skada, innebär att denna förordning inte kan tillämpas (den andra grundens första del).Sökanden gör dessutom gällande att tillämpningen av denna förordning under alla omständigheter är utesluten, eftersom det föreligger mera tungt vägande intressen vilka motiverar att de önskade handlingarna lämnas ut (den andra grundens andra del).

3.

Tredje grunden avser om kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten i artikel 296 FEUF och sökandens rätt till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet med undantag för fastställandet att det omtvistade EU-varumärket ska kvarstå för varorna ”Vanliga metaller och deras legeringar” i klass 6, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 jämförd med artikel 60.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av motiveringsskyldigheten i det omtvistade beslutet.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av förfarandereglerna i artikel 24 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2018/626.

—

Åsidosättande av förfarandereglerna i artikel 7.1 i kommissionens delgerade förordning (EU) nr 2018/625.

—

Åsidosättande av rätten till försvar.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara följande delar i den angripna rättsakten: i) Artikel 1 b och 2 b i bilaga VI, i den del det där föreskrivs att ”[d]essa värden betraktas som de deklarerade värdena för verifieringsförfarandet i bilaga IX”; ii) punkt 2 a i bilaga IX, i den del det där föreskrivs att ”deklarerade värden” motsvarar ”de värden som anges i den tekniska dokumentationen”; och iii) punkt 2 b i bilaga IX, och

—

ogiltigförklara tabell 9 angående ”Kontrolltoleranser” i bilaga IX i den del denna tabell innehåller parametrar som inte ingår i bilaga VI och som inte förtecknas i bilaga V, närmare bestämt följande: ”EW, full, EW,½, EW,¼, EWD, full, EWD,½” och ”WW, full, WW,½ WW, ¼, WWD, full, WWD,½”, samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna rättsakten strider mot artiklarna 3, 12 och 16 i ramförordningen (2) och kommissionen har agerat utanför sina befogenheter genom att uppställa osammanhängande krav vad gäller den tekniska dokumentation leverantörer måste ladda upp till databasen och den kontroll marknadsövervakningsmyndigheterna har rätt att göra.

2.

Andra grunden: Den angripna rättsakten strider mot rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen, eftersom den angripna rättsakten inte innehåller någon klart och enhetligt reglerarande ramverk, vilket gör att det blir omöjligt för leverantörerna att avgöra vilka skyldigheter de har vad avser de uppgifter som ska anges i den tekniska dokumentationen och att avgöra vilken kontroll som ska göras av uppgifternas tillförlitlighet.

—

ogiltigförklara följande delar av den angripna rättsakten: i) artikel 1.42 i bilaga I, med definition av begreppet of ”deklarerat värde”, ii) punkt 2.2 a i bilaga IX, i den del det där anges att ”deklarerade värden” motsvarar ”de värden som anges i den tekniska dokumentationen”, och iii) punkt 2.2 b i bilaga IX,

—

ogiltigförklara tabell 9 om ”Kontrolltoleranser” i bilaga IX, i den del denna innehåller parametrar som ingår i bilaga VI och som inte är förtecknade i bilaga V, nämligen ”Total strålningseffekt ηTM”, ”Ljusflödesförhållande (för FL och HID)”, ”Livslängdsfaktor” (för FL och HID)” och ”Spektral renhet”, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna rättsakten strider mot artiklarna 3, 12 och 16 i ramförordningen (2), och kommissionen har överskridit sina befogenheter genom att införa osammanhängande krav vad gäller vilken teknisk dokumentation som leverantörer måste ladda upp till databasen och vilket kontrollförfarande som marknadsövervakningsmyndigheterna har befogenhet att genomföra.

2.

Andra grunden: Den angripna rättsakten strider mot rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen, eftersom den inte innehåller ett klart och otvetydigt regelverk, vilket gör att leverantörerna inte kan avgöra vilka skyldigheter de har, vad avser vilka data som ska tillhandahållas i den tekniska dokumentationen och vilket kontrollförfarande som gäller för deras tillförlitlighet.

—

ogiltigförklara följande delar av den angripna rättsakten: i) punkt 3.2 a i bilaga IX, i den del det där anges att ”deklarerade värden” motsvarar ”de värden som anges i den tekniska dokumentationen”, och iii) punkt 3.2 b i bilaga IX,

—

ogiltigförklara tabell 8 om ”Kontrolltoleranser för uppmätta parametrar” i bilaga IX, i den del denna innehåller parametrar som ingår i bilaga VI och som inte är förtecknade i bilaga V, nämligen ”E16, E32” och ”Eaux”, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna rättsakten strider mot artiklarna 3, 12 och 16 i ramförordningen (2), och kommissionen har överskridit sina befogenheter genom att införa osammanhängande krav vad gäller vilken teknisk dokumentation som leverantörer måste ladda upp till databasen och vilket kontrollförfarande som marknadsövervakningsmyndigheterna har befogenhet att genomföra.

2.

Andra grunden: Den angripna rättsakten strider mot rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen, eftersom den inte innehåller ett klart och otvetydigt regelverk, vilket gör att leverantörerna inte kan avgöra vilka skyldigheter de har, vad avser vilka data som ska tillhandahållas i den tekniska dokumentationen och vilket kontrollförfarande som gäller för deras tillförlitlighet.

—

ogiltigförklara följande delar av den angripna rättsakten: i) artikel 1 b i bilaga VI, i den del det där anges att ”[d]essa värden betraktas som de deklarerade värdena för verifieringsförfarandet i bilaga IX”, ii) punkt 3.2 a i bilaga IX, i den del det där anges att ”deklarerade värden” motsvarar ”de värden som anges i den tekniska dokumentationen”, och iii) punkt 3.2 b i bilaga I, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den angripna rättsakten strider mot artiklarna 3, 12 och 16 i ramförordningen (2), och kommissionen har överskridit sina befogenheter genom att införa osammanhängande krav vad gäller vilken teknisk dokumentation som leverantörer måste ladda upp till databasen och vilket kontrollförfarande som marknadsövervakningsmyndigheterna har befogenhet att genomföra.

2.

Andra grunden: Den angripna rättsakten strider mot rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen, eftersom den inte innehåller ett klart och otvetydigt regelverk, vilket gör att leverantörerna inte kan avgöra vilka skyldigheter de har, vad avser vilka data som ska tillhandahållas i den tekniska dokumentationen och vilket kontrollförfarande som gäller för deras tillförlitlighet.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/2131 av den 28 november 2019 om ändring av genomförandeförordning (EU) 2019/1198 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina efter en översyn vid giltighetstidens utgång i enlighet med artikel 11.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen åsidosatte artikel 13.3, jämförd med artikel 5.10 och 5.11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (grundförordningen) samt artiklarna 6.1, 6.2 och 12.1 i WTO:s antidumpingöverenskommelse, principen om icke-diskriminering och principen om skydd för berättigade förväntningar genom att inte ta upp sökanden i den uttömmande förteckningen över exportörer i den förordning som inledde undersökningen om överträdelse och därefter utvidga undersökningen till att också omfatta sökanden.

2.

Andra grunden: Kommissionen saknade rättslig grund för att uppta sökanden i den angripna förordningen, eftersom artikel 13.3 i grundförordningen inte omfattar införande av åtgärder för överträdelser på grund av blotta risken för en överträdelse och vidare kräver föregående registrering av all aktuell import. Dessutom är den motivering som kommissionen lämnade ologisk och ogrundad och beaktar inte väsentlig bevisning och utgör därför en uppenbart felaktig bedömning.

3.

Tredje grunden: Kommissionen åsidosatte rätten till försvar och principen om icke-diskriminering genom att grunda sitt slutliga beslut på två nya sakomständigheter om vilka sökanden inte hade möjlighet att yttra sig under undersökningen.