7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/1

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/3

(1)

De representativa priserna och tilläggsbeloppen för import av vitsocker, råsocker och vissa sockerlösningar för regleringsåret 2009/10 har fastställts genom kommissionens förordning (EG) nr 877/2009 (3). Priserna och tillläggen ändrades senast genom kommissionens förordning (EG) nr 928/2009 (4).

(2)

De uppgifter som kommissionen för närvarande har tillgång till medför att dessa belopp bör ändras i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 951/2006,

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/5

(1)

I rådets förordning (EG) nr 1322/2008 av den 28 november 2008 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön (3), fastställs kvoter för 2009.

(2)

Enligt de uppgifter som kommissionen har mottagit har fångsterna av det bestånd som anges i bilagan till den här förordningen, gjorda av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som för den medlemsstatens flagg, medfört att kvoten för 2009 är uppfiskad.

(3)

Det är därför nödvändigt att förbjuda fiske efter detta bestånd samt förvaring ombord, omlastning och landning av fångster av detta bestånd.

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/7

(1)

I rådets förordning (EG) nr 43/2009 av den 16 januari 2009 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs (3) fastställs kvoter för 2009.

(2)

Enligt de uppgifter som kommissionen har mottagit har fångsterna av det bestånd som anges i bilagan till den här förordningen, gjorda av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som seglar under den medlemsstatens flagg, medfört att kvoten för 2009 är uppfiskad.

(3)

Det är därför nödvändigt att förbjuda fiske efter detta bestånd samt förvaring ombord, omlastning och landning av fångster av detta bestånd.

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/9

(1)

I sitt beslut nr 1/98 av den 25 februari 1998 beträffande handelsordningen för jordbruksprodukter (3) upprättade associeringsrådet EG–Turkiet en förmånsordning tillämplig på import till gemenskapen av jordbruksprodukter med ursprung i Turkiet.

(2)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1383/2007 av den 26 november 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 779/98 beträffande öppnande och förvaltning av vissa tullkvoter avseende import till gemenskapen av fjäderfäkött med ursprung i Turkiet (4), vilken ersatte förordning (EG) nr 1396/98 (5), öppnades tullkvoter för import av fjäderfäköttprodukter och fastställdes bestämmelser för kvoternas förvaltning.

(3)

”Först till kvarn”-principen har visat sig fördelaktig inom andra jordbrukssektorer, och i syfte att underlätta administrationen bör därför bör den kvot som denna förordning avser förvaltas enligt den metod som anges i artikel 144.2 a i förordning (EG) nr 1234/2007. Detta bör ske i enlighet med artiklarna 308a, 308b och 308c.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (6).

(4)

På grund av de särskilda förhållanden som uppstår vid övergången från ett förvaltningssystem till ett annat, bör den kvot som denna förordning avser betraktas som icke-kritisk i den mening som avses i artikel 308c i förordning (EEG) nr 2454/93. Det går emellertid inte att utesluta att kvoten blir kritisk i den mening som avses i den artikeln till följd av nya omständigheter.

(5)

Förordning (EG) nr 1383/2007 bör därför upphöra att gälla och ersättas med en ny förordning. Förordning (EG) nr 1383/2007 bör dock fortsätta att vara tillämplig på de importlicenser som utfärdats under importkvotperioderna före dem som omfattas av den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna.

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/11

(1)

Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (3), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (4), rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (5), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (6) har ändrats flera gånger på väsentliga punkter (7). För att skapa klarhet och överskådlighet bör dessa fyra direktiv samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (8) kodifieras.

(2)

Ansvarsförsäkring för motorfordon (motorfordonsförsäkring) har stor betydelse för EU-medborgarna, både som försäkringstagare och som skadelidande. Även för försäkringsföretagen är sådan försäkring av stort intresse, eftersom den står för en stor del av skadeförsäkringsrörelsen inom gemenskapen. Motorfordonsförsäkringen påverkar också den fria rörligheten för personer och fordon. Det bör därför vara ett viktigt mål för gemenskapens åtgärder på området för finansiella tjänster att den inre marknaden för motorfordonsförsäkring förstärks och befästs.

(3)

Varje medlemsstat bör vidta de åtgärder som är ändamålsenliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.

(4)

För att undvika möjliga feltolkningar av detta direktiv och underlätta försäkring av fordon med tillfälliga registreringsskyltar bör definitionen av det territorium där fordonet är normalt hemmahörande avse territoriet i den stat vars registreringsskylt fordonet bär, oavsett om denna skylt är permanent eller tillfällig.

(5)

Utan avsteg från det allmänna kriteriet att det är registreringsskylten som avgör inom vilket territorium fordonet ska anses vara normalt hemmahörande, bör en specialbestämmelse införas för olyckor som vållas av fordon utan registreringsskylt eller med en registreringsskylt som inte, eller inte längre, tillhör fordonet. I sådana fall, och endast i skaderegleringssyfte, bör det territorium där olyckan inträffade anses vara det territorium inom vilket fordonet är normalt hemmahörande.

(6)

Ett förbud mot systematiska kontroller av innehav av motorfordonsförsäkring bör gälla fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och fordon som är normalt hemmahörande inom tredjelands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstat. Endast icke-systematiska kontroller som inte är diskriminerande och som utförs inom ramen för en kontroll som inte uteslutande syftar till försäkringskontroll får tillåtas.

(7)

Kontroll av gröna kort för fordon, som är normalt hemmahörande i en medlemsstat och som passerar in på en annan medlemsstats territorium, kan avskaffas genom en överenskommelse mellan de nationella försäkringsbyråerna, varigenom varje försäkringsbyrå garanterar ersättning enligt den nationella lagstiftningen för förlust eller skada som berättigar till ersättning och som orsakats inom dess territorium av ett sådant fordon, oavsett om detta är försäkrat eller ej.

(8)

En sådan överenskommelse om garanti förutsätter att alla motorfordon som är hemmahörande i gemenskapen och som färdas inom gemenskapens territorium är försäkrade. Varje medlemsstats nationella lagstiftning bör därför innehålla bestämmelser om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon. Denna försäkring ska gälla inom hela gemenskapen.

(9)

Det regelsystem som ställs upp i detta direktiv bör även kunna omfatta fordon som är normalt hemmahörande i ett tredjeland med vilket de nationella byråerna i medlemsstaterna träffar en motsvarande överenskommelse.

(10)

Medlemsstaterna bör kunna förordna om undantag från det allmänna kravet på obligatorisk försäkring när det gäller fordon tillhöriga särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata. Vid olyckor som orsakats av dessa fordon bör den medlemsstat som förordnar om undantag utse en myndighet eller ett organ som ersätter skadelidande vid olyckor i en annan medlemsstat. Inte endast skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands bör erhålla vederbörlig ersättning, utan även skadelidande vid olyckor som sker i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, oberoende av om de är bosatta på den statens territorium eller inte. Dessutom bör medlemsstaterna se till att den förteckning över personer som är befriade från försäkringsplikt och de myndigheter eller organ som ansvarar för ersättning till skadelidande vid olyckor som orsakats av sådana fordon meddelas kommissionen för offentliggörande.

(11)

En medlemsstat bör kunna göra undantag från det allmänna kravet på obligatorisk motorfordonsförsäkring när det gäller vissa slag av fordon eller vissa fordon med särskild registreringsskylt. I detta fall får de andra medlemsstaterna vid inresan på deras territorium kräva innehav av ett giltigt grönt kort eller att en gränsförsäkring tecknats för att garantera ersättning till skadelidande vid en olycka som dessa fordon kan orsaka på deras territorium. Eftersom avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen inte gör det möjligt att säkerställa att fordon som korsar gränsen har försäkringsskydd, kan ersättning därför inte garanteras för skadelidande vid olyckor som vållas utomlands. Det bör dessutom säkerställas att skadelidande får vederbörlig ersättning inte endast vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands utan även vid olyckor i den medlemsstaten där fordonet är normalt hemmahörande. I detta syfte bör medlemsstaterna behandla skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon på samma sätt som skadelidande vid de olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon. Ersättning av skadelidande vid olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon bör betalas av skadeersättningsorganet i den medlemsstat där olyckan ägde rum. Vid utbetalning till skadelidande vid olyckor med fordon för vilka undantaget tillämpas bör skadeersättningsorganet ha ett ersättningskrav mot skadeersättningsorganet i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande. Sedan denna möjlighet till undantag genomförts och tillämpats under en viss period bör kommissionen mot bakgrund av erfarenheterna därav vid behov lägga fram förslag som syftar till att ersätta det eller upphäva det.

(12)

Medlemsstaternas skyldighet att se till att försäkringen omfattar åtminstone vissa minimibelopp utgör ett viktigt inslag för att säkerställa skydd av skadelidande. Minimibeloppet för täckning av personskador bör beräknas så att full och rättvis ersättning utgår till skadelidande med mycket svåra skador, under beaktande av att olyckor med flera skadelidande är ovanliga och att antalet olyckor där flera skadelidande fått mycket svåra skador vid ett och samma tillbud är lågt. Det bör finnas ett minimibelopp för varje skadelidande eller för varje skadehändelse. För att underlätta införandet av dessa minimibelopp bör en övergångsperiod fastställas. En tidsfrist som är kortare än denna övergångsperiod bör finnas, där medlemsstaterna bör kunna öka beloppen till åtminstone hälften av nivåerna.

(13)

För att säkerställa att minimibeloppet för täckningskapaciteten inte urholkas med tiden bör en klausul om regelbunden översyn finnas, varvid man bör använda som referens det europeiska konsumentprisindexet (EKPI) som offentliggörs av Eurostat i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2494/95 av den 23 oktober 1995 om harmoniserade konsumentprisindex (9). Förfarandet för en sådan översyn bör också fastställas.

(14)

Det är nödvändigt att införa bestämmelser om ett organ som garanterar att skadelidande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat. Det är viktigt att den skadelidande får möjlighet att direkt och i första hand vända sig till detta organ. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att förordna om vissa begränsade undantag beträffande utbetalning av ersättning från detta organ och att ersättning för sakskador orsakade av oidentifierade fordon ska begränsas eller innehållas, detta med hänsyn till risken för bedrägeri.

(15)

Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olyckshändelsen. För fall då ett fordon stulits eller tillgripits med våld får medlemsstaterna föreskriva att ersättning ska utbetalas av det ovannämnda organet.

(16)

För att lätta den ekonomiska bördan för detta organ får medlemsstaterna införa bestämmelser om viss självrisk i de fall organet svarar för ersättning för sakskador orsakade av oförsäkrade fordon eller, där det är motiverat, fordon som stulits eller tillgripits med våld.

(17)

Möjligheten att välja att begränsa eller hindra berättigade ersättningar till skadelidande med motiveringen att fordonet inte identifierats bör inte kunna tillämpas om organet har utbetalt ersättning för betydande personskador till en skadelidande från den olycka där sakskadan uppstod. Medlemsstaterna kan, i fråga om sakskador, föreskriva en självrisk för den skadelidande upp till den nivå som fastställs i detta direktiv. Villkoren för att personskador ska betraktas som betydande bör fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar. Vid fastställandet av dessa villkor får medlemsstaten beakta bland annat om skadan har krävt sjukhusvård.

(18)

När en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon har organ som ersätter skadelidande vid olyckor orsakade av fordon som inte är försäkrade eller kan identifieras bättre möjligheter än den skadelidande att göra krav gällande mot den som vållat skadan. Det finns därför anledning att föreskriva att organet inte ska kunna kräva att den skadelidande, för att denne ska få ersättning, kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala.

(19)

I händelse av tvist mellan det organ som avses ovan och en försäkringsgivare som meddelar ansvarsförsäkring, om vem av dessa som ska ersätta den skadelidande, bör medlemsstaterna, för att undvika att betalning av ersättning till den skadelidande fördröjs, se till att en av dessa har att i första hand svara för betalning av ersättning i avvaktan på att tvisten löses.

(20)

De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar.

(21)

Familjemedlemmar till försäkringstagaren, till föraren eller till annan person som är ansvarig bör beredas samma skydd som annan tredje man, i vart fall beträffande personskador.

(22)

Personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter, vilka är den minst skyddade parten vid olyckor, bör omfattas av den obligatoriska försäkringen för det fordon som är inblandat i olyckan om de skadelidande är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna bestämmelse ska inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller nivån på skadestånden vid en enskild olycka enligt nationell lagstiftning.

(23)

Att samtliga passagerare i ett fordon omfattas av försäkringen är ett viktigt framsteg som uppnåtts genom nu gällande lagstiftning. Detta förhållande skulle dock äventyras om passagerare uteslöts från försäkringsskyddet enligt nationell lagstiftning eller vissa villkor i ett försäkringsavtal på grund av att de hade, eller borde ha haft, kännedom om att föraren av fordonet vid tillfället för olyckan var påverkad av alkohol eller av något annat berusningsmedel. En passagerare har vanligen inte förutsättningar för att kunna avgöra graden av berusning hos föraren. Målet att motverka att personer som är påverkade av ett berusningsmedel kör bil uppnås inte genom att minska försäkringsskyddet för passagerare som drabbas av en olycka. Skyddet för dessa passagerare genom den obligatoriska motorfordonsförsäkringen påverkar dock varken det ansvar som passagerarna kan ha ådragit sig enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen eller nivån på eventuella skadestånd vid en enskild olycka.

(24)

All obligatorisk fordonsförsäkring bör omfatta hela gemenskapens territorium.

(25)

Vissa försäkringsgivare inför i sina avtal klausuler enligt vilka avtalet upphör att gälla om fordonet befinner sig utanför den medlemsstat där det är registrerat under längre tid än en viss angiven period. En sådan praxis strider mot den princip som fastställs i detta direktiv, enligt vilken den obligatoriska motorfordonsförsäkringen ska omfatta hela gemenskapens territorium på grundval av en enda premie. Det bör därför särskilt anges att försäkringsskyddet ska fortsätta att gälla under hela avtalstiden, oavsett om fordonet under någon tid befinner sig i en annan medlemsstat, dock utan att detta påverkar kraven på registrering av motorfordon i den nationella lagstiftningen i en medlemsstat.

(26)

I den försäkrades intresse bör varje försäkringsavtal vara sådant att en och samma premie ger det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning eller det skydd som krävs i den medlemsstat där fordonet normalt är hemmahörande, om detta skydd är högre.

(27)

Åtgärder bör vidtas för att göra det lättare att skaffa försäkringsskydd för fordon som importeras från en medlemsstat till en annan, även om fordonet ännu inte registrerats i införselmedlemsstaten. Ett tillfälligt undantag bör kunna ges från den allmänna regeln för fastställandet av den medlemsstat där risken är belägen. Under en period av 30 dagar från och med det datum då fordonet levererades, ställdes till förfogande eller avsändes till köparen bör införselmedlemsstaten anses vara den medlemsstat där risken är belägen.

(28)

Den som önskar ingå ett nytt avtal om motorfordonsförsäkring med ett annat försäkringsföretag bör kunna styrka olyckor och försäkringsfall som inträffat under tiden för det föregående avtalet. Försäkringstagaren bör ha rätt att när som helst begära ett intyg om ersättningskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav. Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg bör förse försäkringstagaren med detta intyg inom 15 dagar från det att intyget begärdes.

(29)

För att säkerställa ett tillfredsställande skydd av skadelidande vid trafikolyckor bör medlemsstaterna inte tillåta försäkringsföretag att ta ut självrisk av en skadelidande part.

(30)

Rätten att åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget är av stor betydelse för skyddet av personer som skadas i varje slag av trafikolycka. För att underlätta snabb och effektiv skadereglering och för att kostsamma rättsliga förfaranden så långt möjligt ska kunna undvikas bör en rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen utsträckas till alla som drabbas av trafikolyckor.

(31)

För att ge ett tillräckligt skydd av skadelidande vid trafikolyckor bör ett förfarande med motiverat ersättningsanbud utsträckas till att omfatta varje slag av trafikolycka. Samma förfarande bör också gälla på motsvarande sätt om olyckan behandlas via systemet av nationella försäkringsbyråer.

(32)

Enligt artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (10), jämförd med artikel 9.1 b i samma förordning, kan den skadelidande framställa sitt krav till den ansvariga partens försäkringsbolag i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt.

(33)

Genom systemet med byråer för grönt kort säkerställs en oproblematisk skadereglering i den skadelidandes hemland, även i de fall då motparten kommer från ett annat europeiskt land.

(34)

Skadelidande som drabbas av förlust eller skada till följd av en olycka med motorfordon som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde och som inträffar i en annan stat än den där de är bosatta bör kunna få möjlighet att i den medlemsstat där de är bosatta framställa ersättningskrav mot en skaderegleringsrepresentant som utsetts där av den ansvariga partens försäkringsföretag. Denna lösning skulle göra det möjligt att handlägga en skada som uppstår utanför den medlemsstat där den skadelidande är bosatt genom ett förfarande som denne är förtrogen med.

(35)

Detta system med skaderegleringsrepresentanter i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt påverkar varken den materiella rätt som ska tillämpas i det enskilda fallet eller frågan om domstols behörighet.

(36)

Rätten att rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget för den part som har lidit förlust eller skada är ett logiskt komplement till att sådana representanter utses och förstärker dessutom den rättsliga ställningen för skadelidande i olyckor med motorfordon som inträffar utanför den medlemsstat där den skadelidande är bosatt.

(37)

Det bör föreskrivas att den medlemsstat i vilken försäkringsföretaget är auktoriserat kräver att företaget utser skaderegleringsrepresentanter som är bosatta eller etablerade i de andra medlemsstaterna för att samla all information som krävs i samband med ersättningskrav som härrör från denna typ av olyckor och att vidta lämpliga åtgärder för att reglera anspråken på försäkringsföretagets vägnar och för dess räkning, inbegripet utbetalning av ersättning. Skaderegleringsrepresentanten bör ha tillräcklig befogenhet för att företräda försäkringsföretaget gentemot personer som har lidit skada i samband med sådana olyckor samt för att företräda försäkringsföretaget inför nationella myndigheter och, om så krävs, även inför domstol, i den mån detta är förenligt med bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

(38)

Skaderegleringsrepresentantens verksamhet är otillräcklig för att utgöra grund för domstols behörighet i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt om detta inte föreskrivs i bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet.

(39)

Ett av villkoren för tillträde till och bedrivande av sådan försäkringsverksamhet som omfattas av klass 10 i punkt A i bilagan till rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (11), utom fraktförares ansvar, bör vara att försäkringsföretaget utser representanter med ansvar för skaderegleringen. Detta villkor bör därför omfattas av den övergripande officiella auktorisation som beviljas av myndigheterna i den medlemsstat där försäkringsföretaget etablerar sitt huvudkontor, enligt avdelning II i direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (12). Detta villkor bör gälla även för försäkringsföretag som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen men som har fått en auktorisation som ger dem tillträde till att bedriva försäkringsverksamhet i en av gemenskapens medlemsstater.

(40)

Utöver att det säkerställs att försäkringsföretaget har en representant i den stat där den skadelidande är bosatt, bör även den skadelidandes särskilda rätt att få sina anspråk reglerade snabbt garanteras. Därför måste det i nationell lag införas lämpliga effektiva och systematiska, ekonomiska eller motsvarande administrativa sanktioner – såsom domstolsföreläggande kombinerat med administrativa böter, regelbunden rapportering till övervakande myndigheter, kontroller på platsen, offentliggörande i den nationella officiella tidningen samt i pressen, tillfälligt förbud för företaget att driva verksamhet (förbud att ingå nya kontrakt under en viss tid), utnämning av en särskild företrädare hos de övervakande myndigheterna med ansvar för att kontrollera att rörelsen drivs i enlighet med försäkringslagstiftningen, indragning av auktorisation att bedriva denna sorts verksamhet, sanktioner mot direktörer och ledning – i de fall då försäkringsföretaget eller dess representant inte uppfyller sin skyldighet att lägga fram ett ersättningsanbud inom rimlig tid. Detta bör inte utesluta användning av andra åtgärder – särskilt i enlighet med tillsynsregler – som kan anses lämpliga. Emellertid är det ett villkor att ansvaret, ersättningen och skadorna inte är tvistiga, så att försäkringsföretaget kan lämna ett motiverat anbud inom den föreskrivna tiden. Det motiverade ersättningsanbudet bör vara skriftligt samt innehålla grunderna för hur ansvar och skador har bedömts.

(41)

Förutom dessa sanktioner är det lämpligt att föreskriva att ränta bör utgå på det ersättningsbelopp som den skadelidande har erbjudits av försäkringsföretaget eller tillerkänts av domstol om anbudet inte har givits inom den föreskrivna tiden. Om medlemsstaterna har gällande nationella regler som omfattar kravet på dröjsmålsränta kan denna bestämmelse överföras genom en hänvisning till dessa regler.

(42)

Skadelidande som drabbas av förlust eller skada till följd av en olycka med motorfordon har ibland svårt att få reda på vilket försäkringsföretag som meddelat ansvarsförsäkring för användning av motorfordon som är inblandade i en olycka.

(43)

I de skadelidandes intresse bör medlemsstaterna inrätta informationscentrum för att se till att information om varje olycka där ett motorfordon är inblandat snabbt blir tillgänglig. Dessa informationscentrum bör också förse de skadelidande med information om skaderegleringsrepresentanterna. Det är nödvändigt att dessa centrum samarbetar med varandra och snabbt besvarar förfrågningar om information om skaderegleringsrepresentanter från informationscentrum i andra medlemsstater. Det verkar lämpligt att sådana centra hämtar in information om när försäkringsskyddet faktiskt har slutat gälla, men inte om när det ursprungliga försäkringsavtalet löper ut om avtalet har förlängts därför att det inte sagts upp.

(44)

Särskilda bestämmelser bör fastställas för sådana fordon (till exempel statliga eller militära fordon) som är undantagna från skyldigheten att ha ansvarsförsäkring.

(45)

När den skadelidande har ett legitimt intresse av att bli informerad om identiteten hos fordonets ägare som vanligtvis kör fordonet eller den registrerade innehavaren, till exempel om han kan få ersättning endast från dessa personer på grund av att fordonet inte är försäkrat i vederbörlig ordning eller skadan överstiger försäkringsbeloppet, bör denna information också lämnas.

(46)

Vissa uppgifter som lämnas, till exempel namn på och adress till ägaren eller den som vanligtvis kör fordonet samt försäkringsbrevets nummer eller fordonets registreringsnummer, är personuppgifter i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (13). Behandlingen av sådana uppgifter som krävs enligt det här direktivet bör därför överensstämma med de nationella åtgärder som vidtas enligt direktiv 95/46/EG. Namn och adress på den som vanligtvis kör fordonet bör endast lämnas ut om detta föreskrivs i nationell lagstiftning.

(47)

Det är nödvändigt att det finns ett skadeersättningsorgan till vilket den skadelidande kan vända sig i fall då försäkringsföretaget inte har utsett en representant eller uppenbarligen förhalar skaderegleringen eller då försäkringsföretaget inte kan identifieras för att säkerställa att den skadelidande inte blir utan den ersättning han har rätt till. Ingripande från skadeersättningsorganet bör begränsas till sällsynta enskilda fall när försäkringsföretaget har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter trots de hotande sanktionernas avhållande effekt.

(48)

Skadeersättningsorganets uppgift ska vara att reglera anspråket på ersättning för förlust eller skada som den skadelidande drabbats av utomlands endast i fall som är möjliga att bedöma objektivt, och därför bör detta organ begränsa sin verksamhet till att kontrollera att skaderegleringsrepresentanten har lämnat ett ersättningsanbud i enlighet med fastställda tidsfrister och förfaranden, utan att vidta en bedömning i sak.

(49)

Juridiska personer som enligt lag övertar den skadelidandes ersättningsanspråk mot den som bär ansvaret för olyckan eller den sistnämndes försäkringsföretag (t.ex. annat försäkringsföretag eller socialförsäkringsorgan) bör inte ha rätt att framställa motsvarande anspråk hos skadeersättningsorganet.

(50)

Skadeersättningsorganet bör ha rätt att överta den skadelidandes ersättningskrav i den utsträckning som organet har betalat ersättning till den skadelidande. För att underlätta för det skadeersättningsorgan som har betalat ersättning i den skadelidandes stat att göra sina krav på försäkringsföretaget gällande när detta företag inte har tillsatt en representant eller uppenbarligen förhalar skaderegleringen, bör detta organ också ha rätt att automatiskt få ersättning från motsvarande organ i den stat där försäkringsföretaget är etablerat, i utbyte mot att den skadelidandes ersättningskrav överförs till det sistnämnda organet. Detta organ befinner sig i ett bättre läge för att väcka talan om återkrav mot försäkringsföretaget.

(51)

Även om medlemsstaterna får föreskriva att anspråket mot skadeersättningsorganet kan vara subsidiärt bör den skadelidande inte vara skyldig att framställa anspråk mot den som bär ansvaret för olyckan innan anspråket framställs mot skadeersättningsorganet. Den skadelidandes ställning bör i detta fall vara åtminstone densamma som i samband med anspråk mot garantifonden.

(52)

Detta system kan göras funktionsdugligt genom ett avtal mellan de skadeersättningsorgan som inrättats eller godkänts av medlemsstaterna om deras uppgifter, skyldigheter och ersättningsförfaranden.

(53)

Om det är omöjligt att identifiera försäkringsgivaren för fordonet bör det föreskrivas att den som slutligen ska utge det belopp som betalats ut som ersättning till den skadelidande ska vara den garantifond som finns i den medlemsstat där det icke försäkrade fordon, vars användning orsakat olyckan, är normalt hemmahörande. Om det inte är möjligt att identifiera fordonet måste bestämmelser införas så att den som slutligen ska utge beloppet är den garantifond som finns i den medlemsstat där olyckan skett.

(54)

Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av de direktiv som anges i bilaga I del B.

a)

territoriet för den stat med vars registreringsskylt fordonet är försett, oavsett om skylten är permanent eller tillfällig, eller

b)

i de fall där registrering inte krävs för ett visst slags fordon men fordonet ska vara försett med en försäkringsskylt eller ett märke motsvarande en registreringsskylt: den stats territorium där försäkringsskylten eller märket utfärdas, eller

c)

i de fall där varken registreringsskylt, försäkringsskylt eller märke krävs för särskilda slags fordon, den stats territorium inom vilket den person som har hand om fordonet har sin stadigvarande bostad, eller

d)

i de fall där fordon som saknar registreringsskylt eller har en registreringsskylt som inte, eller inte längre, motsvarar fordonet blivit inblandade i en olycka, den stats territorium inom vilket olyckan inträffade, när det gäller skadereglering enligt artikel 2 a eller enligt artikel 10,

a)

efter det att en överenskommelse träffats mellan de nationella försäkringsbyråerna enligt vilken varje nationell byrå garanterar att det i överensstämmelse med dess nationella lagstiftning om obligatorisk försäkring sker skadereglering avseende olyckshändelser inom dess territorium orsakade av fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium, oavsett om sådana fordon är försäkrade eller ej,

b)

från den dag som fastställs av kommissionen, sedan denna i nära samarbete med medlemsstaterna förvissat sig om att en sådan överenskommelse träffats,

c)

under den tid överenskommelsen gäller.

a)

Förlust eller skada som orsakas inom en annan medlemsstats territorium, enligt där gällande lag.

b)

Förlust eller skada som orsakas medborgare i medlemsstaterna vid direkt färd mellan två territorier i vilka fördraget gäller, om det inte finns någon nationell försäkringsbyrå som är ansvarig för det territorium som passeras. I ett sådant fall ska förlusten eller skadan täckas enligt den lag om obligatorisk försäkring som gäller i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande.

a)

upplysning om var fordonet är normalt hemmahörande och om dess registreringsnummer, om sådant finns,

b)

upplysning, så långt möjligt, om fordonets försäkring, i den mån sådana uppgifter framgår av grönt kort som innehas av den som omhänderhar fordonet, och i den utsträckning dessa uppgifter krävs av den medlemsstat inom vars territorium fordonet är normalt hemmahörande.

a)

Vid personskador: ett minimibelopp på 1 000 000 EUR för varje skadelidande eller 5 000 000 EUR per skadehändelse oavsett antalet skadelidande.

b)

Vid sakskador: 1 000 000 EUR för varje skadehändelse oavsett antalet skadelidande.

a)

personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,

b)

personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet,

c)

personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet.

a)

på grundval av en enda premie och för hela avtalstiden omfatta hela gemenskapens territorium, även under perioder när fordonet befinner sig i andra medlemsstater under avtalstiden, och

b)

på grundval av denna enda premie tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta är högre.

a)

försäkrat genom ett etableringsställe i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad, och

b)

normalt hemmahörande i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.

a)

försäkringsföretaget för den som har orsakat olyckan eller detta företags skaderegleringsrepresentant är skyldig att lämna ett motiverat ersättningsanbud i sådana fall då ansvaret inte bestrids och skadeersättningen har beräknats, eller

b)

det försäkringsföretag som ersättningsanspråket ställts till eller detta företags skaderegleringsrepresentant är skyldig att lämna ett motiverat svar på vad som anförts i anspråket i sådana fall då ansvaret bestrids eller inte klart har fastställts eller skadeersättningen inte har beräknats fullständigt.

a)

föra ett register över

b)

eller samordna sammanställningen och spridningen av dessa uppgifter, samt

c)

hjälpa behöriga personer att erhålla den information som omnämns i led a i–v.

a)

Försäkringsföretagets namn och adress.

b)

Försäkringsbrevets nummer.

c)

Namn och adress på försäkringsföretagets skaderegleringsrepresentant i den stat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.

a)

försäkringsföretaget, eller

b)

fordonsregistret.

a)

om försäkringsföretaget eller dess skaderegleringsrepresentant, inom tre månader från det datum då den skadelidande framförde sitt ersättningsanspråk till försäkringsföretaget för det fordon vars användning orsakade olyckan eller till dess skaderegleringsrepresentant, inte har lämnat ett motiverat svar på vad som anges i ersättningsanspråket, eller

b)

om försäkringsföretaget har underlåtit att utse en skaderegleringsrepresentant i den medlemsstat i vilken den skadelidande har sin stadigvarande bostad i enlighet med artikel 20.1; i detta fall får skadelidande inte framföra ersättningsanspråk till skadeersättningsorganet, om de har framfört ett ersättningsanspråk direkt till försäkringsföretaget för det fordon vars användning orsakade olyckan och om de har mottagit ett motiverat svar inom tre månader efter det att de framförde anspråket.

a)

försäkringsföretaget för det fordon vars användning har orsakat olyckan eller skaderegleringsrepresentanten,

b)

skadeersättningsorganet i den medlemsstat där det försäkringsföretag som har utfärdat försäkringsbrevet är etablerat,

c)

den som orsakade olyckan, om denne är känd,

a)

efter det att ett avtal ingåtts mellan de skadeersättningsorgan som har inrättats eller godkänts av medlemsstaterna om deras uppgifter, skyldigheter och ersättningsförfaranden,

b)

från och med den dag som kommissionen fastställer efter det att den i nära samarbete med medlemsstaterna har förvissat sig om att ett sådant avtal ingåtts.

a)

i de fall då försäkringsföretaget inte kan identifieras, mot garantifonden i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande,

b)

i de fall då det rör sig om ett oidentifierat fordon, mot garantifonden i den medlemsstat där olyckan inträffade,

c)

i de fall då det rör sig om ett fordon från tredjeland, mot garantifonden i den medlemsstat där olyckan inträffade.

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/32

(1)

Medlemsstaternas skyldighet enligt artiklarna 28–36 i direktiv 2006/123/EG att bistå varandra och samarbeta effektivt förutsätter informationsutbyte mellan deras behöriga myndigheter. För att samarbetet mellan medlemsstaterna ska fungera väl måste det få stöd av tekniska medel som möjliggör direkt, snabb kommunikation mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Enligt artikel 34.1 i direktiv 2006/123/EG ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna inrätta ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsstaterna med hänsyn tagen till befintliga informationssystem.

(2)

Informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som inrättats med stöd av Europaparlamentets och rådets beslut 2004/387/EG av den 21 april 2004 om interoperabelt tillhandahållande av alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (2), är ett elektroniskt verktyg avsett att stödja en rad rättsakter som rör den inre marknaden och som förutsätter informationsutbyte mellan medlemsstaternas förvaltningar. Eftersom IMI möjliggör säkert och strukturerat informationsutbyte på elektronisk väg mellan de behöriga myndigheterna och eftersom det också gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att enkelt finna rätt samarbetspartner i andra medlemsstater och kommunicera med denna snabbt och effektivt bör IMI användas för informationsutbyte i enlighet med direktiv 2006/123/EG.

(3)

För att medlemsstaternas behöriga myndigheter effektivt ska kunna utbyta information på elektronisk väg måste praktiska rutiner för sådan kommunikation via IMI fastställas.

(4)

Utöver förfrågningar om information eller kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar stadgas i direktiv 2006/123/EG om två särskilda former av informationsutbyte: informationsutbyte om allvarliga specifika skeenden och omständigheter som har samband med en tjänsteverksamhet och som skulle kunna orsaka allvarlig skada för människors hälsa eller säkerhet eller för miljön (nedan kallade varningar) i enlighet med artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG, och informationsutbyte om undantagsvisa åtgärder avseende tjänsters säkerhet (nedan kallade undantag i enskilda fall) i enlighet med artiklarna 18 och 35 i direktiv 2006/123/EG.

(5)

Eftersom varningar rör allvarliga hot mot människors hälsa eller säkerhet eller mot miljön är det viktigt med nära samarbete mellan de olika medlemsstaternas behöriga myndigheter för att undanröja hotet och hålla myndigheterna tillräckligt underrättade om andra myndigheters åtgärder och om hotet undanröjts eller kvarstår. För att de behöriga myndigheterna ska kunna utöva effektiv tillsyn över tjänsteleverantörerna och deras tjänster och ombesörja ett adekvat skydd av personuppgifter i varningarna, måste bestämmelser fastställas om avslutande av en varning som ingetts av en medlemsstat med stöd av direktiv 2006/123/EG när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 inte längre föreligger. Medlemsstaterna bör ges möjlighet att invända mot förslag om avslutande av en varning om hot om allvarlig skada av människors hälsa eller säkerhet eller av miljön kvarstår.

(6)

Enligt artikel 43 i direktiv 2006/123/EG ska man vid genomförandet och tillämpningen av det direktivet, och då särskilt av bestämmelserna om tillsyn, följa reglerna om skydd av personuppgifter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (3) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (4). Således bör informationsutbytet på elektronisk väg mellan medlemsstaterna ske enligt reglerna om skydd av personuppgifter i direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av uppgifter bör utföras enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (5).

(7)

För att ge personuppgifter ett starkt skydd inom IMI har kommissionen antagit beslut 2008/49/EG av den 12 december 2007 om genomförandet av informationssystemet för den inre marknaden (IMI) med avseende på skyddet av personuppgifter (6) och rekommendation 2009/329/EG av den 26 mars 2009 om riktlinjer för skyddet av personuppgifter i informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (7).

(8)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 40 i direktiv 2006/123/EG.

a)

förfrågningar om information och kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar enligt kapitel VI i direktiv 2006/123/EG,

b)

varningar i enlighet med artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG,

c)

förfrågningar och anmälningar i enskilda fall i enlighet med förfarandet i artikel 35.2, 35.3 och 35.6 i direktiv 2006/123/EG.

a)

sändning av förfrågningar,

b)

sändning av och begäran om ytterligare information,

c)

mottagning av förfrågningar,

d)

vidarebefordran av förfrågningar,

e)

svar på förfrågningar.

a)

sändning av varningar när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG föreligger,

b)

sändning av och begäran om ytterligare information om varningar,

c)

återkallelse av varningar som sänts utan att förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG föreligger,

d)

rättelse av information i varningar,

e)

sändning av förslag om avslutning av varningar,

e)

invändning mot förslag om avslutning av varningar,

g)

avslutning av varningar när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG inte längre föreligger.

a)

sändning av förfrågningar till etableringsmedlemsstaten enligt artikel 35.2 i direktiv 2006/123/EG,

b)

svar på förfrågningar som sänts enligt artikel 35.2 i direktiv 2006/123/EG,

c)

sändning av anmälningar till kommissionen och etableringsmedlemsstaten enligt artikel 35.2 och 35.6 i direktiv 2006/123/EG,

d)

automatisk underrättelse till en samordnare om de åtgärder som avses i punkterna a, b och c.

7.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 263/35

(1)

Enligt beslut 2008/477/EG måste medlemsstaterna senast den 13 december 2008 på icke-exklusiv grund anvisa frekvensbandet 2 500–2 690 MHz och därefter göra det tillgängligt för markbundna system som kan tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med vissa parametrar.

(2)

I artikel 2.2 i beslut 2008/477/EG anges att medlemsstaterna genom undantag från bestämmelserna får begära övergångsperioder som kan omfatta frekvensdelningsarrangemang i enlighet med artikel 4.5 i beslut nr 676/2002/EG.

(3)

Frankrike har meddelat kommissionen att på grund av det faktum att det aktuella bandet för närvarande utnyttjas exklusivt för mobila elektroniska kommunikationstjänster för nationella säkerhetsändamål (Rubis-systemet) kan Frankrike inte uppfylla de krav som fastställs i beslut 2008/477/EG inom tidsfristen.

(4)

Genom en skrivelse av den 15 december 2008 begärde Frankrike därför ett tillfälligt undantag från dessa krav för att man ska kunna fortsätta att använda denna utrustning under den tid som ny utrusning som använder olika frekvensband installeras. Genom en skrivelse av den 29 juni 2009 tillhandahölls ytterligare förtydliganden avseende denna begäran.

(5)

Frankrike har lämnat in ett tillräckligt tekniskt underlag för sin begäran som framför allt grundar sig på behovet av att utan något avbrott hålla det nuvarande Rubis-kommunikationssystemet i fullt driftsdugligt skick under övergångsperioden och att införskaffa och installera ny utrustning.

(6)

Den första genomförandefasen löper fram till den 1 januari 2012 och innebär att frekvensbandet 2 500–2 690 MHz i enlighet med beslut 2008/477/EG blir tillgängligt i de mest tätbefolkade områdena i Frankrike. Den andra fasen omfattar alla övriga områden som inte inbegrips i den första fasen och kommer att göra frekvensbanden tillgängliga senast den 31 december 2013. Enda undantaget är Korsika där spektrumet kommer att bli tillgängligt senast den 31 maj 2014.

(7)

Med hänsyn till den tid som övergången beräknas ta och för att denna ska kunna ske så snabbt som möjligt påbörjade de franska myndigheterna denna process den 1 juli 2009.

(8)

För att säkra att övergångsperioden förvaltas korrekt bör det lämnas en rapport om hur övergången fortskrider och i vilken mån åtagandena uppfylls.

(9)

Ledamöterna i radiospektrumkommittén angav vid sitt sammanträde den 2 oktober 2008 att de inte har några invändningar mot detta övergångsundantag.

(10)

Det begärda undantaget skulle inte försena genomförandet av beslut 2008/477/EG på något orimligt sätt eller ge upphov till orimliga skillnader vad gäller konkurrensvillkor eller rättslig situation mellan medlemsstaterna. Begäran är motiverad och ett övergångsundantag är lämpligt för att underlätta ett fullständigt genomförande av beslut 2008/477/EG.