6.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 295/1

(1)

Inrättandet av ett område med fri rörlighet för personer över de inre gränserna är en av unionens viktigaste landvinningar. Inom ett område utan inre gränskontroll måste man ha ett gemensamt svar på situationer som utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i det området, eller i delar av det, eller i en eller flera medlemsstater, genom att ge möjlighet till tillfälligt återinförande av inre gränskontroll vid exceptionella omständigheter, dock utan att detta äventyrar principen om fri rörlighet för personer. Med tanke på de konsekvenser sådana åtgärder, som tillgrips som en sista utväg, kan få för alla personer som har rätt att fritt förflytta sig inom området utan inre gränskontroll bör det fastställas villkor och förfaranden för att återinföra sådana åtgärder, så att deras exceptionella karaktär säkerställs och proportionalitetsprincipen respekteras. Omfattningen och varaktigheten av det tillfälliga återinförandet av sådana åtgärder bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att bemöta ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten.

(2)

Fri rörlighet för personer inom området utan inre gränskontroll är en av unionens viktiga landvinningar. Eftersom fri rörlighet för personer påverkas när beslut om ett tillfälligt återinförande av inre gränskontroll fattas, bör alla beslut att återinföra sådan kontroll fattas i enlighet med gemensamt fastställda kriterier och bör i vederbörlig ordning meddelas kommissionen eller rekommenderas av en unionsinstitution. Ett återinförande av inre gränskontroll bör dock förbli en exceptionell åtgärd och endast genomföras som en sista utväg och gälla endast i begränsad omfattning, under en begränsad tidsperiod, som fastställs på grundval av specifika objektiva kriterier och en nödvändighetsbedömning som bör övervakas på unionsnivå. När det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten som kräver att man vidtar omedelbara åtgärder bör en medlemsstat ha möjlighet att återinföra gränskontroll vid sina inre gränser under en period av högst tio dagar. En eventuell förlängning av den tidsperioden måste övervakas på unionsnivå.

(3)

Behovet och proportionaliteten av återinförandet inre gränskontroll bör vägas mot det hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten som utlöste behovet av ett sådant återinförande, vilket även bör ske i fråga om alternativa åtgärder som kan vidtas på nationell nivå eller unionsnivå, eller båda delarna, och inverkan av en sådan kontroll på den fria rörligheten för personer inom området utan inre gränskontroll.

(4)

Det kan i undantagsfall vara nödvändigt att återinföra inre gränskontroll om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten på nivån utan inre gränskontroll eller på nationell nivå, särskilt till följd av terroristhändelser eller terroristhot eller på grund av hot som kommer från den organiserade brottsligheten.

(5)

Migration och det faktum att ett stort antal tredjelandsmedborgare passerar de yttre gränserna bör inte i sig betraktas som ett hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten.

(6)

I enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol måste ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för personer tolkas strikt och ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen föreligga för att man ska kunna hänvisa till begreppet allmän ordning.

(7)

Utifrån den erfarenhet som hittills gjorts med avseende på funktionssättet för området utan inre gränskontroll och för att bidra till att säkerställa den enhetliga tillämpningen av Schengenregelverket kan kommissionen utarbeta riktlinjer för återinförande av inre gränskontroll i fall där sådana åtgärder krävs tillfälligt och i fall där omedelbara insatser krävs. Dessa riktlinjer bör innehålla tydliga indikatorer som underlättar bedömningen av de omständigheter som skulle kunna utgöra allvarliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten.

(8)

Om allvarliga brister i kontrollerna vid de yttre gränserna påvisas i en utvärderingsrapport som är upprättad enligt rådets förordning (EU) nr 1053/2013 av den 7 oktober 2013 om inrättandet av en utvärderings- och övervakningsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket (2) uppfylls, och i syfte att säkerställa att rekommendationerna som antagits enligt den förordningen efterlevs bör kommissionen ges genomförandebefogenheter att rekommendera att den utvärderade medlemsstaten vidtar specifika åtgärder, vilka kan inbegripa utplacering av europeiska gränsbevakningsteam, överlämnande av strategiska planer eller, som en sista utväg med beaktande av situationens allvar, stängning av ett visst gränsövergångsställe. Dessa genomförandebefogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (3). Med hänsyn till lydelsen i artikel 2.2 b iii i den förordningen, är granskningsförfarandet tillämpligt.

(9)

Ett tillfälligt återinförande av gränskontroll vid vissa inre gränser enligt ett särskilt förfarande på unionsnivå skulle även kunna vara motiverat under exceptionella omständigheter och som en sista utväg, när det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll är utsatt för risk till följd av ihållande allvarliga brister avseende kontroll av yttre gränser, vilka konstaterats vid en rigorös utvärderingsprocess i enlighet med artiklarna 14 och 15 i förordning (EU) nr 1053/2013, om dessa omständigheter utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i det området eller delar av det. Ett sådant särskilt förfarande för tillfälligt återinförande av gränskontroll vid vissa inre gränser skulle också, på samma villkor, kunna utlösas om den utvärderade medlemsstaten allvarligt försummar sina skyldigheter. Med hänsyn till att sådana åtgärder som berör nationella verkställighetsbefogenheter och befogenheter att ingripa i fråga om inre gränskontroll är politiskt känsliga, bör genomförandebefogenheterna att anta rekommendationer enligt det specifika förfarandet på unionsnivå ges till rådet, som fattar beslut på förslag från kommissionen.

(10)

Innan rekommendationer antas om tillfälligt återinförande av gränskontroll vid vissa inre gränser bör man först till fullo och i god tid undersöka vilka möjligheter som finns att vidta antingen åtgärder som syftar till att avhjälpa de bakomliggande orsakerna, bl.a. stöd från unionens organ eller byråer som den Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), inrättad genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 (4), eller den Europeiska polisbyrån (Europol), inrättad genom rådets beslut 2009/371/RIF (5), och tekniska eller ekonomiska stödåtgärder på nationell nivå, unionsnivå eller båda. Där en allvarlig brist upptäcks kan kommissionen genom ekonomiska stödåtgärder ha möjlighet att hjälpa den berörda medlemsstaten. Dessutom bör rekommendationer från kommissionen och rådet grunda sig på välgrundade uppgifter.

(11)

Kommissionen bör ha möjlighet att anta genomförandeakter med omedelbar verkan om det, i vederbörligen motiverade fall med avseende på behovet av att förlänga gränskontroll vid de inre gränserna, är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skyndsamhet.

(12)

De utvärderingsrapporter och rekommendationer som avses i artiklarna 14 och 15 i förordning (EU) nr 1053/2013 bör ligga till grund för utlösande av de särskilda åtgärderna i fall av allvarliga brister avseende kontroll av yttre gräns och av det särskilda förfarandet vid exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll enligt denna förordning. Medlemsstaterna och kommissionen genomför gemensamt regelbundna, objektiva och opartiska utvärderingar för att kontrollera att denna förordning tillämpas korrekt och kommissionen samordnar utvärderingarna i nära samarbete med medlemsstaterna. Utvärderingsmekanismen består av följande: fleråriga program och årsprogram för utvärdering, förhandsanmälda och oanmälda besök på plats av en mindre grupp bestående av företrädare för kommissionen och experter utsedda av medlemsstaterna, rapporter om utvärderingsresultaten som antas av kommissionen och rekommendationer till åtgärder för att avhjälpa brister, som ska antas av rådet på förslag från kommissionen, lämplig uppföljning, övervakning och rapportering.

(13)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa gemensamma regler för tillfälligt återinförande av inre gränskontroll under exceptionella omständigheter, endast kan uppnås på unionsnivå kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EUF-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel, går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket, ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(15)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (6). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(16)

Denna förordning innebär en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (7). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(17)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket (8) som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i rådets beslut 1999/437/EG (9) om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet.

(18)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket (10) som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (11).

(19)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket (12) som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EG (13).

(20)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar eller som på annat sätt har samband med Schengenregelverket i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(21)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar eller på annat sätt har samband med Schengenregelverket i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

(22)

När det gäller Kroatien utgör denna förordning en akt som utvecklar eller på annat sätt har samband med Schengenregelverket i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt.

(23)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat rätten till fri rörlighet för personer och vistelse. Denna förordning måste genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(24)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (14) bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I avdelning II ska följande kapitel läggas till:

”KAPITEL IVa

Särskilda åtgärder i fall av allvarliga brister vad avser kontrollen av yttre gräns

Artikel 19a

Åtgärder vid yttre gränserna och stöd från byrån

1.   Om allvarliga brister i kontrollerna vid yttre gräns påvisas i en utvärderingsrapport som upprättats i enlighet med artikel 14 i rådets förordning (EU) nr 1053/2013 av den 7 oktober 2013 om inrättandet av en utvärderings- och övervakningsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket (15) och för att säkerställa att de rekommendationer som avses i artikel 15 i den förordningen uppfylls, kan kommissionen genom en genomförandeakt besluta att rekommendera att den utvärderade medlemsstaten vidtar vissa specifika åtgärder, inbegripna en eller båda av följande:

Den genomförandeakten ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 33a.2.

2.   Kommissionen ska regelbundet informera den kommitté som har inrättats i enlighet med artikel 33a.1 om framstegen vid genomförandet av de åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel och om hur de bidrar till att avhjälpa de fastställda bristerna.

Den ska även informera Europaparlamentet och rådet.

3.   Om det i en utvärderingsrapport som avses i punkt 1 har konstaterats att den utvärderade medlemsstaten allvarligt försummar sina skyldigheter och därför är tvungen att rapportera om genomförandet av den relevanta handlingsplanen inom tre månader i enlighet med artikel 16.4 i förordning (EU) nr 1053/2013, och om kommissionen efter denna tremånadersperiod finner att situationen kvarstår, får den när samtliga villkor för detta är uppfyllda, utlösa det förfarande som anges i artikel 26 i den här förordningen.

2.

Artiklarna 23–27 ska ersättas med följande:

”Artikel 23

Allmän ram för tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna

1.   Om det i området utan inre gränskontroll föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i en medlemsstat, får den medlemsstaten exceptionellt återinföra gränskontroll vid hela gränsen, eller endast ett visst avsnitt, under en begränsad tidsperiod på högst 30 dagar eller så länge som det allvarliga hotet kan förväntas kvarstå om varaktigheten överstiger 30 dagar. Omfattningen och varaktigheten av det tillfälliga återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna får inte överskrida vad som är absolut nödvändigt för att bemöta det allvarliga hotet.

2.   Gränskontroll vid de inre gränserna ska endast återinföras som en sista utväg och i enlighet med artiklarna 24, 25 och 26. De kriterier som anges i artikel 23a respektive 26a ska beaktas inför varje beslut om återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna övervägs i enlighet med artikel 24, 25 respektive 26.

3.   Om det allvarliga hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i den berörda medlemsstaten kvarstår efter den tidsperiod som anges i punkt 1 i denna artikel, får den medlemsstaten förlänga gränskontroll vid sina inre gränser, med beaktande av de kriterier som avses i artikel 23a och i enlighet med artikel 24, på samma grunder som anges i punkt 1 i denna artikel och, med hänsyn till nya omständigheter, i förnybara perioder på högst 30 dagar.

4.   Ett återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna får totalt sett endast gälla i högst sex månader, medräknat förlängningar enligt punkt 3 i denna artikel. När det förekommer exceptionella omständigheter som avses i artikel 26 får den totala perioden utsträckas till som mest två år i enlighet med punkt 1 i den artikeln.

Artikel 23a

Kriterier för ett tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna

När en medlemsstat som en sista utväg beslutar att tillfälligt återinföra gränskontroll vid en eller flera av dess inre gränser eller avsnitt av inre gränser, eller beslutar att förlänga ett sådant återinförande, i enlighet med artikel 23 eller 25.1, ska den bedöma i vilken utsträckning en sådan åtgärd på ett adekvat sätt kan avhjälpa hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten samt om åtgärden står i proportion till hotet. Vid en sådan bedömning ska medlemsstaten särskilt beakta följande:

Artikel 24

Förfarande vid ett tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna enligt artikel 23.1

1.   Om en medlemsstat planerar att återinföra gränskontroll vid sina inre gränser enligt artikel 23.1, ska den meddela övriga medlemsstater och kommissionen senast fyra veckor före det planerade återinförandet, eller inom en kortare tidsfrist om de omständigheter som föranledde behovet av att återinföra gränskontroll vid de inre gränserna blev kända mindre än fyra veckor innan det planerade återinförandet. I detta syfte ska medlemsstaten lämna följande uppgifter:

Ett meddelande enligt första stycket får även lämnas in gemensamt av två eller flera medlemsstater.

Kommissionen får, om det är nödvändigt, begära ytterligare uppgifter från de berörda medlemsstaterna.

2.   De uppgifter som avses i punkt 1 ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet samtidigt som den meddelas till de övriga medlemsstaterna och till kommissionen i enlighet med den punkten.

3.   Medlemsstater som lämnar ett meddelande enligt punkt 1 får, när så är nödvändigt och i enlighet med nationell rätt, besluta att vissa uppgifter ska vara säkerhetsskyddsklassificerade.

En sådan säkerhetsskyddsklassificering ska inte utesluta att uppgifterna görs tillgängliga av kommissionen för Europaparlamentet. Översändandet av uppgifterna och handlingarna till Europaparlamentet enligt punkt 1 ska följa de regler om vidarebefordran och hantering av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ska tillämpas mellan Europaparlamentet och kommissionen.

4.   Kommissionen eller en annan medlemsstat får avge ett yttrande efter ett meddelande från en medlemsstat enligt punkt 1 i denna artikel och inför det samråd som avses i punkt 5 i denna artikel, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 72 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Om kommissionen, med hänsyn till uppgifterna i meddelandet eller ytterligare inkomna uppgifter, har farhågor rörande behovet eller proportionaliteten av det planerade återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna, eller om den anser att det vore lämpligt med samråd om någon aspekt av meddelandet, ska den avge ett yttrande med sådan innebörd.

5.   De uppgifter som avses i punkt 1 och ett yttrande från kommissionen eller en medlemsstat enligt punkt 4, ska vara föremål för samråd, i förekommande fall inbegripet gemensamma möten, mellan den medlemsstat som planerar att återinföra gränskontroll vid inre gränser, övriga medlemsstater, särskilt de som påverkas direkt av sådana åtgärder, och kommissionen, i syfte att, om så är lämpligt, organisera ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaterna och undersöka om åtgärderna står i proportion till de händelser som ger upphov till återinförande av gränskontroll och hotet mot allmän ordning eller inre säkerhet.

6.   Det samråd som avses i punkt 5 ska äga rum minst tio dagar före det datum då man planerar att återinföra gränskontroll.

Artikel 25

Särskilt förfarande i fall där omedelbara åtgärder krävs

1.   När ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i en medlemsstat kräver att omedelbara åtgärder vidtas, får den berörda medlemsstaten i ett exceptionellt fall omedelbart återinföra gränskontroll vid de inre gränserna, under en begränsad period på högst tio dagar.

2.   När en medlemsstat återinför gränskontroll vid sina inre gränser ska den samtidigt meddela detta till övriga medlemsstater och kommissionen samt lämna de uppgifter som anges i artikel 24.1, inbegripet skälen för att använda det förfarande som fastställs i den här artikeln. Så snart som kommissionen har mottagit meddelandet får den samråda med de övriga medlemsstaterna.

3.   Om det allvarliga hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten kvarstår efter den period som anges i punkt 1, får medlemsstaten besluta att förlänga gränskontrollen vid de inre gränserna för förnybara perioder på upp till 20 dagar. Den berörda medlemsstaten ska, när den gör detta, beakta de kriterier som avses i artikel 23a, inbegripet en uppdaterad bedömning av nödvändigheten av åtgärden och dess proportionalitet samt ska beakta alla eventuella nya aspekter.

Vid en sådan förlängning, ska bestämmelserna i artikel 24.4 och 24.5 gälla i tillämpliga delar, och samrådet ska äga rum utan dröjsmål efter det att beslutet om förlängning har meddelats kommissionen och medlemsstaterna.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4 ska ett återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna inte överstiga två månader totalt, medräknat den första perioden enligt punkt 1 och förlängningar enligt punkt 3.

5.   Kommissionen ska utan dröjsmål underrätta Europaparlamentet om meddelanden som gjorts enligt denna artikel.

Artikel 26

Särskilt förfarande vid exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll

1.   Under exceptionella omständigheter, om det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll är utsatt för risk till följd av ihållande allvarliga brister avseende kontrollen av de yttre gränserna enligt artikel 19a, och i den mån dessa omständigheter utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten inom området utan inre gränskontroll, eller inom delar av detta, får gränskontroll vid de inre gränserna återinföras i enlighet med punkt 2 i denna artikel under en period på högst sex månader. Den perioden får förlängas högst tre gånger, för ytterligare en period på högst sex månader, om de exceptionella omständigheterna kvarstår.

2.   Rådet får, som en sista utväg och som en åtgärd för att skydda de gemensamma intressena inom området utan inre gränskontroll, när alla andra åtgärder, särskilt de som avses i artikel 19a.1, är verkningslösa för att minska det allvarliga hot som föreligger, rekommendera att en eller flera medlemsstater beslutar att återinföra gränskontroll vid alla eller vissa avsnitt av sina inre gränser. Rådets rekommendation ska grunda sig på ett förslag från kommissionen. Medlemsstaterna kan begära att kommissionen lägger fram ett sådant förslag till rekommendation för rådet.

I sin rekommendation ska rådet åtminstone ange de uppgifter som avses i artikel 24.1 a–e.

Rådet får rekommendera en förlängning i enlighet med de villkor och förfaranden som fastställs i denna punkt.

Innan en medlemsstat återinför gränskontroll vid alla eller vissa avsnitt av sina inre gränser enligt denna punkt, ska den underrätta övriga medlemsstater, Europaparlamentet och kommissionen om detta.

3.   Om en medlemsstat inte genomför den rekommendation som avses i punkt 2 ska den medlemsstaten utan dröjsmål informera kommissionen skriftligt om skälen till detta.

I ett sådant fall ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och för rådet med en bedömning av de skäl som den berörda medlemsstaten angett och av effekterna på skyddet för de gemensamma intressena i området utan inre gränskontroll.

4.   När det föreligger vederbörligen motiverade skäl till skyndsamhet, i situationer där de omständigheter som nödvändiggör en förlängning av gränskontroll vid de inre gränserna i enlighet med punkt 2 först blir kända mindre än tio dagar före utgången av den föregående förlängningsperioden, får kommissionen anta nödvändiga rekommendationer genom genomförandeakter med omedelbar verkan i enlighet med det förfarande som avses i artikel 33a.3. Inom 14 dagar från antagandet av sådana rekommendationer ska kommissionen förelägga rådet ett förslag till rekommendation i enlighet med punkt 2.

5.   Denna artikel ska inte påverka åtgärder som kan komma att antas av medlemsstaterna i händelse av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten enligt artiklarna 23, 24 och 25.

Artikel 26a

Kriterier för ett tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna när exceptionella omständigheter utgör en risk för det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll

1.   När rådet, som en sista utväg och i enlighet med artikel 26.2, rekommenderar ett tillfälligt återinförande av gränskontroll vid en eller flera inre gränser eller vid avsnitt av dessa, ska det göra en bedömning av i vilken utsträckning en sådan åtgärd sannolikt kan avhjälpa hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten inom området utan inre gränskontroll på ett tillfredsställande sätt, och ska bedöma huruvida åtgärden står i proportion till hotet i fråga. Den bedömningen ska grunda sig på närmare uppgifter från den eller de berörda medlemsstaterna och kommissionen samt andra relevanta uppgifter, inbegripet sådana som erhållits i enlighet med punkt 2 i den här artikeln. Vid bedömningen ska särskilt följande överväganden beaktas:

2.   Innan kommissionen antar ett förslag till rådets rekommendation i enlighet med artikel 26.2, får den

Artikel 27

Information till Europaparlamentet och rådet

Kommissionen och den eller de berörda medlemsstaterna ska informera Europaparlamentet och rådet snarast möjligt om alla skäl som kan utlösa tillämpningen av artiklarna 19a och 23–26a.

3.

Artiklarna 29 och 30 ska ersättas med följande:

”Artikel 29

Rapport om återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna

Inom fyra veckor från det att gränskontroll vid de inre gränserna har upphävts, ska den medlemsstat som återinfört gränskontroll vid de inre gränserna överlämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och kommissionen om återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna i vilken den särskilt redogör för den inledande bedömningen av och iakttagandet av kriterierna i artiklarna 23a, 25 och 26a, hur kontrollerna genomförts, det praktiska samarbetet med grannmedlemsstater, följderna för den fria rörligheten för personer, om återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna varit effektivt, inbegripet en efterhandsbedömning av om återinförandet av gränskontroll uppfyller kravet på proportionalitet.

Kommissionen får avge ett yttrande om denna efterhandsbedömning av det tillfälliga återinförandet av gränskontroll vid en eller flera inre gränser eller vid avsnitt av dessa.

Kommissionen ska minst en gång om året översända en rapport till Europaparlamentet och rådet om hur området utan inre gränskontroll fungerar. Rapporten ska innehålla en förteckning över alla de beslut om återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna som fattats under det berörda året.

Artikel 30

Information till allmänheten

Kommissionen och den berörda medlemsstaten ska på ett samordnat sätt informera allmänheten om varje beslut om att återinföra gränskontroll vid de inre gränserna, med angivande av första och sista giltighetsdag, om det inte föreligger tvingande säkerhetsskäl för att inte göra detta.”

4.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 33a

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (18).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt, och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

3.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011, jämförd med artikel 5 i samma förordning, tillämpas.

5.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 37a

Utvärderingsmekanism

1.   I enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om Europeiska unionen och utan att deras bestämmelser om överträdelseförfaranden påverkas ska varje medlemsstats tillämpning av denna förordning utvärderas genom en utvärderingsmekanism.

2.   Bestämmelserna för utvärderingsmekanismen anges i förordning (EU) nr 1053/2013. I enlighet med den utvärderingsmekanismen ska medlemsstaterna och kommissionen gemensamt genomföra regelbundna, objektiva och opartiska utvärderingar för att kontrollera att denna förordning tillämpas korrekt, och kommissionen ska samordna utvärderingarna i nära samarbete med medlemsstaterna. Enligt den mekanismen ska varje medlemsstat utvärderas minst vart femte år av en mindre grupp bestående av företrädare för kommissionen och av experter utsedda av medlemsstaterna.

Utvärderingarna kan bestå av föranmälda eller oanmälda besök på plats vid de yttre eller inre gränserna.

I enlighet med den utvärderingsmekanismen ska kommissionen ansvara för att anta de fleråriga och årliga utvärderingsprogrammen och utvärderingsrapporterna.

3.   Vid eventuella brister kan rekommendationer till åtgärder för att avhjälpa dessa brister riktas till de berörda medlemsstaterna.

Om allvarliga brister i kontrollerna vid de yttre gränserna påvisas i en utvärderingsrapport som antagits av kommissionen i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 1053/2013 ska artiklarna 19a och 26 i den här förordningen tillämpas.

4.   Europaparlamentet och rådet ska informeras i alla skeden av utvärderingen och tillsändas alla relevanta dokument, i enlighet med bestämmelserna för sekretessbelagda handlingar.

5.   Europaparlamentet ska omedelbart och på ett fullständigt sätt informeras om alla förslag om att ändra eller ersätta bestämmelserna i förordning (EU) nr 1053/2013.”

6.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 295/11

(1)

Inrättandet av ett europeiskt gränsövervakningssystem (nedan kallat Eurosur) är nödvändigt för att stärka utbytet av information och det operativa samarbetet mellan medlemsstaternas nationella myndigheter och med Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser som inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 (2) (nedan kallad byrån). Eurosur kommer att förse de myndigheterna och byrån med den infrastruktur och de verktyg som behövs för att förbättra deras situationsmedvetenhet och reaktionsförmåga vid unionens medlemsstaters yttre gränser (nedan kallade yttre gränser) i syfte att upptäcka, förhindra och bekämpa olaglig invandring och gränsöverskridande brottslighet och bidra till att säkerställa skydd för och att rädda migranters liv.

(2)

Användningen av små, sjöodugliga båtar har lett till en dramatisk ökning av antalet drunknade migranter vid de södra yttre havsgränserna. Eurosur bör märkbart förbättra byråns och medlemsstaternas operativa och tekniska förmåga att upptäcka och spåra sådana små båtar samt förbättra medlemsstaternas reaktionsförmåga, och därigenom bidra till en minskning av antalet migranter som förlorar sina liv.

(3)

Det konstateras i denna förordning att migrationsrutter även används av personer i behov av internationellt skydd.

(4)

Medlemsstaterna bör inrätta nationella samordningscentraler för att förbättra informationsutbytet och samarbetet för gränsövervakning dem emellan och med byrån. För att Eurosur ska kunna fungera korrekt är det nödvändigt att alla nationella myndigheter som enligt den nationella lagstiftningen har ansvar för övervakning av yttre gränser samarbetar via nationella samordningscentraler.

(5)

Denna förordning bör inte förhindra att medlemsstaterna ger sina nationella samordningscentraler ansvar även för samordning av informationsutbytet och samarbetet i samband med övervakning av luftgränser och för kontroller vid gränsövergångsställen.

(6)

Byrån bör förbättra informationsutbytet och samarbetet med unionens övriga organ och byråer, såsom Europeiska sjösäkerhetsbyrån och Europeiska unionens satellitcentrum, för att på bästa sätt använda uppgifter, resurser och system som redan finns att tillgå på europeisk nivå, till exempel det europeiska jordövervakningsprogrammet.

(7)

Denna förordning är en del av den europeiska modellen för ett integrerat gränsförvaltningssystem för de yttre gränserna och av strategin för den inre säkerheten i Europeiska unionen. Eurosur kommer också att bidra till utvecklingen av den gemensamma miljön för informationsutbyte (Cise) för övervakning av unionens sjöbevakningsområde och skapa en vidare ram för medvetenheten om situationen till sjöss genom informationsutbyte mellan offentliga myndigheter inom olika sektorer i unionen.

(8)

För att garantera att uppgifterna inom Eurosur är så fullständiga och aktuella som möjligt, särskilt med avseende på situationen i tredjeländer, bör byrån samarbeta med Europeiska utrikestjänsten. I detta syfte bör unionens delegationer och kontor tillhandahålla all information som är relevant för Eurosur.

(9)

Byrån bör tillhandahålla nödvändigt bistånd för att utveckla och driva Eurosur och vid behov för att utveckla Cise, inklusive kompatibiliteten mellan systemen, särskilt genom att inrätta, upprätthålla och samordna Eurosur-ramverket.

(10)

Byrån bör få lämpliga ekonomiska resurser och personalresurser för att på ett adekvat sätt utföra de ytterligare uppgifter som tilldelas den enligt denna förordning.

(11)

Denna förordning överensstämmer med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i artiklarna 2 och 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt principerna om respekten för människans värdighet, rätten till liv, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, förbudet mot människohandel, rätten till frihet och säkerhet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till tillgång till handlingar, rätten till asyl, och till skydd mot avvisning eller utvisning, non-refoulement, icke-diskriminering och barns rättigheter. Medlemsstaterna och byrån bör tillämpa förordningen i enlighet med de rättigheterna och principerna.

(12)

I enlighet med förordning (EG) nr 2007/2004 bör ombudet för de grundläggande fri- och rättigheterna och det rådgivande forumet som inrättats genom den förordningen ha tillgång till alla uppgifter om respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna i samband med byråns samtliga verksamheter som utförs inom ramverket för Eurosur.

(13)

Utbyte av personuppgifter i den europeiska situationsbilden och den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna bör utgöra ett undantagsfall. Det bör ske på grundval av befintliga bestämmelser i nationell rätt och unionsrätt och följa de specifika kraven på skydd av uppgifter i denna rätt. Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (3), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (4) och rådets rambeslut 2008/977/RIF (5) är tillämpliga i de fall mer specifika instrument, som förordning (EG) nr 2007/2004, inte ger fullt skydd av personuppgifter.

(14)

För att gradvis genomföra Eurosur geografiskt bör skyldigheten att utse och driva nationella samordningscentraler börja gälla i två på varandra följande etapper: först för medlemsstater vid de södra och östra yttre gränserna och därefter för de återstående medlemsstaterna.

(15)

I denna förordning ingår bestämmelser om samarbete med angränsande tredjeländer, eftersom ett välstrukturerat och bestående informationsutbyte och samarbete med de länderna, särskilt i Medelhavsområdet, är nyckelfaktorer för att uppnå målen för Eurosur. Det är avgörande att allt informationsutbyte och allt samarbete mellan medlemsstater och angränsande tredjeländer sker helt i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna, särskilt med principen om non-refoulement.

(16)

Denna förordning innehåller bestämmelser om möjligheterna till nära samarbete med Irland och Förenade kungariket som kan bidra till att bättre uppnå målen för Eurosur.

(17)

Byrån och medlemsstaterna bör vid genomförandet av denna förordning på bästa sätt utnyttja befintlig kapacitet i form av personalresurser och teknisk utrustning, både på unionsnivå och på nationell nivå.

(18)

Kommissionen bör regelbundet utvärdera resultaten av genomförandet av denna förordning för att fastställa i vilken utsträckning målen för Eurosur har uppnåtts.

(19)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(20)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar, i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (6). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(21)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar, i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (7). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(22)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket  (8), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i rådets beslut 1999/437/EG (9). Norge bör inrätta en nationell samordningscentral i enlighet med denna förordning från och med den 2 december 2013.

(23)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket  (10), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (11).

(24)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket  (12), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket, som omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (13).

(25)

Tillämpningen av denna förordning påverkar inte kompetensfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater eller medlemsstaternas skyldigheter enligt Förenta nationernas havsrättskonvention, internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss, internationella sjöräddningskonventionen, Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll mot människosmuggling land- luft- och sjövägen, konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och andra relevanta internationella instrument.

(26)

Tillämpningen av denna förordning påverkar inte Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 (14) eller reglerna om övervakning av yttre sjögränser i samband med operativt samarbete som samordnas av byrån.

(27)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen inrättandet av Eurosur, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

a)

Nationella samordningscentraler.

b)

Nationella situationsbilder.

c)

Ett kommunikationsnätverk.

d)

En europeisk situationsbild.

e)

En gemensam underrättelsebild av situationen före gränserna.

f)

Gemensam tillämpning av övervakningsverktyg.

a)

garantera utbyte av information och samarbete i god tid mellan alla nationella myndigheter som har ansvar för yttre gränsövervakning samt med andra nationella samordningscentraler och byrån,

b)

garantera utbyte av information i god tid med räddningstjänsten, brottsbekämpande myndigheter samt asyl- och invandringsmyndigheter på nationell nivå,

c)

bidra till en effektiv och ändamålsenlig förvaltning av resurser och personal,

d)

skapa och upprätthålla den nationella situationsbilden i enlighet med artikel 9,

e)

ge stöd till planering och genomförande av nationell gränsövervakningsverksamhet,

f)

samordna det nationella gränsövervakningssystemet, i enlighet med nationell rätt,

g)

bidra till regelbunden mätning av effekterna av den nationella gränsövervakningsverksamheten vid tillämpning av denna förordning,

h)

samordna operativa åtgärder med andra medlemsstater, utan att detta påverkar byråns och medlemsstaternas befogenheter.

a)

inrätta och upprätthålla kommunikationsnätverket för Eurosur i enlighet med artikel 7,

b)

skapa och upprätthålla den europeiska situationsbilden i enlighet med artikel 10,

c)

skapa och upprätthålla den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna i enlighet med artikel 11,

d)

samordna den gemensamma tillämpningen av övervakningsverktyg i enlighet med artikel 12.

a)

bilateralt och multilateralt informationsutbyte i nära realtid,

b)

audio- och videokonferenser,

c)

säker hantering, lagring, överföring och behandling av uppgifter som är känsliga men inte säkerhetsskyddsklassificerade,

d)

säker hantering, lagring, överföring och behandling av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter upp till nivån RESTREINT UE/EU RESTRICTED eller motsvarade nationell nivå för säkerhetsskyddsklassificering, så att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter hanteras, bevaras, överförs och behandlas i en separat och vederbörligen ackrediterad del av kommunikationsnätverket.

a)

Ett händelseskikt.

b)

Ett operativt skikt.

c)

Ett analysskikt.

a)

Nationella gränsövervakningssystem i enlighet med nationell rätt.

b)

Fasta och mobila sensorer som drivs av nationella myndigheter med ansvar för övervakning av yttre gräns.

c)

Gränspatrullering och andra övervakningsinsatser.

d)

Lokala, regionala och andra samordningscentraler.

e)

Andra relevanta nationella myndigheter och system, inbegripet sambandsmän, operativa centraler och kontaktpunkter.

f)

Byrån.

g)

Nationella samordningscentraler i andra medlemsstater.

h)

Myndigheter i tredjeländer på grundval av de bilaterala eller multilaterala avtal och regionala nätverk som avses i artikel 20.

i)

Fartygsrapporteringssystem i enlighet med deras respektive rättsliga grund.

j)

Andra relevanta europeiska och internationella organisationer.

k)

Andra källor.

a)

Ett delskikt för obehörig gränspassage, inklusive information som är tillgänglig för den nationella samordningscentralen om händelser som är förknippade med en risk för migranters liv.

b)

Ett delskikt för gränsöverskridande brottslighet.

c)

Ett delskikt för krissituationer.

d)

Ett delskikt för övriga händelser, som innehåller information om oidentifierade och misstänkta fordon, fartyg och andra transportmedel och personer som befinner sig vid, längs eller i närheten av den berörda medlemsstatens yttre gränser, samt om alla andra händelser som i betydande grad kan påverka kontrollen av de yttre gränserna.

a)

Ett delskikt för egna resurser, inbegripet militära resurser som bistår brottsbekämpningsuppdrag och insatsområden, som innehåller information om positionen, statusen och typen av egna resurser och om vilka myndigheter som är involverade. När det gäller militära resurser som bistår brottsbekämpningsuppdrag kan den nationella samordningscentralen vid begäran från den nationella myndighet som ansvarar för sådana resurser besluta att begränsa tillgång till sådan information på grundval av principen om behovsenlig behörighet.

b)

Ett delskikt för miljöinformation, som innehåller eller ger tillträde till information om terräng- och väderförhållanden vid den berörda medlemsstatens yttre gränser.

a)

Ett delskikt för information, som innehåller information om den huvudsakliga utvecklingen och om indikatorer som är relevanta med avseende på tillämpningen av denna förordning.

b)

Ett delskikt för analys, som innehåller analytiska rapporter, risknivåtrender, regionala övervakningar och informationsblad som är relevanta med avseende på tillämpningen av denna förordning.

c)

Ett delskikt för underrättelser, som innehåller analyserad information som är relevant med avseende på tillämpningen av denna förordning, särskilt tilldelningen av påverkansgrader för de yttre gränsavsnitten.

d)

Ett delskikt för bilder och geodata, som innehåller referensbilder, bakgrundskartor, validering av analyserad information och förändringsanalys (jordobservationsbilder) samt förändringsdetektering, georefererade uppgifter och kartor över yttre gränsers genomtränglighet.

a)

incidenter och andra signifikanta händelser i händelseskiktet,

b)

taktiska riskanalysrapporter som finns i analysskiktet.

a)

Nationella situationsbilder i den mån som krävs i denna artikel.

b)

Byrån.

c)

Strategisk information från kommissionen om gränskontroll, inbegripet brister vid genomförandet av kontroller vid yttre gränser.

d)

Unionens delegationer och kontor.

e)

Andra relevanta unionsorgan och -byråer samt internationella organisationer enligt artikel 18.

f)

Andra källor.

a)

Incidenter och andra händelser som finns med i den nationella situationsbildens händelselager.

b)

Incidenter och andra händelser som finns med i den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna.

c)

Incidenter i insatsområdet för gemensamma insatser, pilotprojekt eller snabba insatser som samordnas av byrån.

a)

Ett delskikt för egna resurser, som innehåller information om position, tid, status och typ av resurser som deltar i byråns gemensamma insatser, pilotprojekt eller snabba insatser, eller som byrån förfogar över, samt insatsplanen, inbegripet insatsområde, patrulleringsscheman och kommunikationskoder.

b)

Ett delskikt för insatser, som innehåller information om de gemensamma insatser, pilotprojekt och snabba insatser som samordnas av byrån, inbegripet uppdragsbeskrivning, lokalisering, status, varaktighet, information om de medlemsstater och andra aktörer som är involverade, dagliga och veckovisa situationsrapporter, statistiska uppgifter och informationspaket till medierna.

c)

Ett delskikt för miljöinformation, som innehåller information om terräng- och väderförhållanden vid de yttre gränserna.

a)

Nationella samordningscentraler, inklusive information och rapporter som mottagits från medlemsstaternas sambandsmän via de behöriga nationella myndigheterna.

b)

Unionens delegationer och kontor.

c)

Byrån, inklusive information och rapporter från dess sambandsmän.

d)

Andra relevanta unionsorgan och -byråer samt internationella organisationer som avses i artikel 18.

e)

Myndigheter i tredjeländer på grundval av de bilaterala eller multilaterala avtal och regionala nätverk som avses i artikel 20, via de nationella samordningscentralerna.

f)

Andra källor.

a)

selektiv övervakning av utpekade tredjeländers hamnar och kuststräckor som genom riskanalys och information har identifierats som embarkerings- eller transitpunkter för fartyg eller andra transportmedel som används vid olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet,

b)

spårning av fartyg eller andra transportmedel på det fria havet som används eller misstänks användas för olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet,

c)

övervakning av utpekade områden inom sjöområdet för att upptäcka, identifiera och spåra fartyg och andra transportmedel som används eller misstänks användas för olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet,

d)

miljöbedömning av utpekade områden inom sjöområdet och vid den yttre landgränsen för att optimera övervaknings- och patrulleringsinsatserna,

e)

selektiv övervakning av vissa områden före de yttre gränserna, som genom riskanalys och information har identifierats som potentiella avrese- eller transitområden för olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet.

a)

Fartygsrapporteringssystem i enlighet med deras respektive rättsliga grunder.

b)

Satellitövervakning.

c)

Sensorer monterade på olika fordon, fartyg eller andra transportmedel.

a)

Påverkansgrad låg om incidenter i samband med olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet som inträffar vid det relevanta gränsavsnittet har en obetydlig påverkan på säkerheten vid gränserna.

b)

Påverkansgrad medel om incidenter i samband med olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet som inträffar vid det relevanta gränsavsnittet har en måttlig påverkan på säkerheten vid gränserna.

c)

Påverkansgrad hög om incidenter i samband med olaglig invandring eller gränsöverskridande brottslighet som inträffar vid det relevanta gränsavsnittet har en betydande påverkan på säkerheten vid gränserna.

a)

Om ett yttre gränsavsnitt har tilldelats påverkansgraden låg, ska de nationella myndigheterna med ansvar för övervakningen av yttre gräns organisera regelbunden övervakning på grundval av riskanalys och se till att tillräckliga resurser och personal hålls i beredskap vid gränsområdet för spårning, identifiering och ingripande.

b)

Om ett yttre gränsavsnitt har tilldelats påverkansgraden medel ska de nationella myndigheterna med ett ansvar för övervakning av yttre gräns utöver de åtgärder som vidtas i enlighet med led a se till att lämpliga övervakningsåtgärder genomförs vid det gränsavsnittet. När sådana övervakningsåtgärder vidtas ska den nationella samordningscentralen informeras om detta. Den nationella samordningscentralen ska samordna eventuellt stöd i enlighet med artikel 5.3.

c)

Om ett yttre gränsavsnitt har tilldelats påverkansgraden hög ska den berörda medlemsstaten utöver de åtgärder som vidtas i enlighet med led b genom den nationella samordningscentralen säkerställa att de nationella myndigheter som är verksamma vid det gränsavsnittet får allt nödvändigt stöd och att förstärkta övervakningsåtgärder vidtas. Medlemsstaten i fråga kan begära stöd från byrån på de villkor för inledande av gemensamma insatser eller snabba insatser som fastställs i förordning (EG) nr 2007/2004.

a)

ge den företräde i samband med den gemensamma tillämpningen av övervakningsverktyg,

b)

samordna utplaceringen av europeiska gränskontrollenheter i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 2007/2004,

c)

se till att den tekniska utrustning som byrån förfogar över placeras ut i enlighet med förordning (EG) nr 2007/2004,

d)

samordna eventuellt ytterligare stöd som erbjuds av andra medlemsstater.

a)

Europeiska polisbyrån (Europol) för att utbyta information om gränsöverskridande brottslighet som ska inkluderas i den europeiska situationsbilden.

b)

Europeiska unionens satellitcentrum, Europeiska sjösäkerhetsbyrån och Europeiska fiskerikontrollbyrån vid den gemensamma tillämpningen av övervakningsverktyg.

c)

Kommissionen, Europeiska utrikestjänsten samt unionsorgan och -byråer, inbegripet Europeiska stödkontoret för asylfrågor som kan förse byrån med information som är relevant för att upprätthålla den europeiska situationsbilden och den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna.

d)

Internationella organisationer som kan förse byrån med information som är relevant för att upprätthålla den europeiska situationsbilden och den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna.

a)

Information som ingår i en medlemsstats nationella situationsbild i den omfattning som den överförts till byrån i fråga om den europeiska situationsbilden och den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna.

b)

Information som samlats in av Irland och Förenade kungariket och som är relevant för den europeiska situationsbilden och den gemensamma underrättelsebilden av situationen före gränserna.

c)

Information som avses i artikel 9.9.

1.

Artikel 2.1 i ska ersättas med följande:

2.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 11ca

Behandling av personuppgifter inom ramverket för Eurosur

Byrån får behandla personuppgifter i enlighet med artikel 13.2 i förordning (EU) nr 1052/2013, som ska tillämpas i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 11a i denna förordning. Vid behandlingen av sådana uppgifter ska särskilt nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen följas, och det ska vara förbjudet att vidarebefordra eller på annat sätt överföra sådana personuppgifter som behandlas av byrån till tredjeländer.”

6.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 295/27

(1)

Schengenområdet utan gränskontroller vid de inre gränserna bygger på att medlemsstaterna effektivt och ändamålsenligt tillämpar kompletterande åtgärder för yttre gränser, viseringspolitik, Schengens informationssystem, uppgiftsskydd, polissamarbete, samarbete i straffrättsliga frågor och narkotikafrågor.

(2)

Verkställande kommittén inrättade genom sitt beslut av den 16 september 1998 (2) (SCH/Com-ex (98) 26 def) (nedan kallat beslutet av den 16 september 1998) en ständig kommitté för utvärdering och genomförande av Schengenkonventionen. Den ständiga kommittén gavs i uppdrag att kontrollera dels att de stater som vill ansluta sig till Schengenområdet uppfyller alla villkor för avskaffande av gränskontroller vid de inre gränserna, dels att de stater som redan genomför Schengenregelverket fullt ut tillämpar det på ett korrekt sätt.

(3)

För att bibehålla ett gott ömsesidigt förtroende mellan de medlemsstater som ingår i området utan gränskontroller vid de inre gränserna, och mot bakgrund av behovet att garantera en hög och jämn standard vid den praktiska tillämpningen av Schengenregelverket, är det nödvändigt att införa en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism för kontroll av tillämpningen av det. En sådan mekanism bör bygga på ett nära samarbete mellan kommissionen och dessa medlemsstater.

(4)

I Haagprogrammet (3) uppmanas kommissionen att, så snart kontrollerna vid de inre gränserna har avskaffats, lägga fram ett förslag om att komplettera den befintliga utvärderingsmekanismen i Schengen med en övervakningsmekanism som ska säkerställa fullt deltagande av medlemsstaternas experter och inbegripa oanmälda inspektioner.

(5)

I Stockholmsprogrammet (4) anses det att utvärderingen av Schengenområdet även i fortsättningen kommer att vara av central betydelse och att den därför bör förbättras genom att man förstärker Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), som inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 (5), på detta område.

(6)

Mot denna bakgrund bör den utvärderingsmekanism som inrättades genom beslutet av den 16 september1998 ses över och beslutet av den 16 september 1998 upphävas.

(7)

Erfarenheterna från det tidigare utvärderingsarbetet visar på ett behov av att ha en samordnad utvärderingsmekanism som omfattar alla områden av Schengenregelverket, utom de där det inom unionsrätten redan finns en särskild utvärderingsmekanism.

(8)

I enlighet med artikel 70 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bör medlemsstaterna, i samarbete med kommissionen, genomföra en objektiv och opartisk utvärdering av hur unionens politik genomförs på området med frihet, säkerhet och rättvisa. En ordentlig utvärderingsprocess bör för att vara effektiv inbegripa en ordentlig uppföljning och övervakning av utvärderingsrapporterna, vilket kommissionen bör säkerställa.

(9)

För att utvärderingsmekanismen ska kunna bli effektivare bör dessutom enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning säkerställas. I det syftet bör vissa genomförandebefogenheter tilldelas kommissionen och andra tilldelas rådet.

(10)

Befogenheterna att förbereda och planera utvärderingarna och befogenheten att anta utvärderingsrapporten bör tilldelas kommissionen. Ett antal av dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (6). Mot bakgrund av vad som anges i artikel 2.2. b iii i den förordningen är granskningsförfarandet tillämpligt för antagandet av sådana akter.

(11)

För att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, säkerställa bättre samordning på unionsnivå och stärka kollegialt tryck dem emellan, bör rådet tilldelas genomförandebefogenheten att anta rekommendationerna om åtgärder för att avhjälpa eventuella brister som konstaterats i utvärderingsrapporterna. En sådan genomförandebefogenhet återspeglar de specifika befogenheter som rådet, enligt artikel 70 i EUF-fördraget, tilldelats på området ömsesidig utvärdering av hur unionens politik genomförs inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Den speglar på ett lämpligt sätt syftet med en utvärderingsmekanism som grundar sig på denna lex specialis, vilket inom detta särskilda område, jämsides med kommissionens generella befogenhet att under Europeiska unionens domstols tillsyn genom överträdelseförfaranden övervaka hur unionslagstiftningen tillämpas, är att fylla den kompletterande funktionen att genom kollegiala granskningar övervaka hur verkningsfull den praktiska tillämpningen av unionspolitiken är.

En sådan genomförandebefogenhet som tilldelas rådet bidrar dessutom till förverkligandet av den önskan som Europeiska rådet uttryckte i sina slutsatser av den 23 och 24 juni 2011, nämligen att samarbete på Schengenområdet skulle stärkas ytterligare genom att öka ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, och att medlemsstaterna skulle ansvara för att säkerställa att alla Schengenregler tillämpas på ett effektivt sätt i enlighet med de överenskomna gemensamma standarderna och med grundläggande principer och normer. En sådan genomförandebefogenhet bidrar också, i överensstämmelse med rådets slutsatser av den 8 mars 2012, till att förbättra förvaltningen av Schengenområdet genom politiska diskussioner på ministernivå om Schengenområdets korrekta funktionssätt, inbegripet diskussioner i situationer där utvärderingsrapporter visat på allvarliga brister. Sådana diskussioner som förs inom den gemensamma kommittén, som består av EU:s medlemsstater och de stater som är anslutna till Schengensamarbetet, bör hjälpa rådet att fatta beslut inom ramen för sin behörighet att säkerställa att Schengenområdet fungerar effektivt. Att rådet tilldelas en sådan genomförandebefogenhet innebär slutligen att tillräcklig hänsyn tas till att rekommendationerna kan vara politiskt känsliga och ofta berör nationella genomförandebefogenheter och befogenheter att ingripa.

(12)

Utvärderingsmekanismens regler för metoderna för utvärderingen, anlitande av högt kvalificerade experter för genomförandet av besök på platsen samt uppföljning av utvärderingsresultaten, bör vara verkningsfulla, klara och begripliga. Utvärderingsmetoden bör särskilt omfatta oanmälda besök på platsen som ett komplement till förhandsanmälda besök, särskilt i fråga om gränskontroller och visering.

(13)

Utvärderings- och övervakningsmekanismen bör täcka samtliga aspekter av Schengenregelverket. Vad gäller frågan om gränser bör utvärderings- och övervakningsmekanismen täcka både verkningskraften av gränskontroller vid yttre gränser och avsaknaden av gränskontroller vid de inre gränserna.

(14)

Under utvärderingen och övervakningen bör det särskilt uppmärksammas att de grundläggande rättigheterna respekteras vid tillämpningen av Schengenregelverket.

(15)

Genom utvärderingen bör det garanteras att medlemsstaterna tillämpar Schengenbestämmelserna effektivt och i överensstämmelse med grundläggande principer och regler. Därför bör utvärderingsmekanismen omfatta all tillämplig lagstiftning och all operativ verksamhet som bidrar till att området utan gränskontroller vid de inre gränserna fungerar väl.

(16)

I syfte att stärka utvärderingsmekanismens ändamålsenlighet och tillförlitlighet bör man vid alla utvärderingar ta hänsyn till huruvida de myndigheter som tillämpar relevanta delar av Schengenregelverket fungerar på ett korrekt sätt. Detta kommer att öka utvärderingsmekanismens förmåga när det gäller att garantera att medlemsstaterna tillämpar Schengenreglerna på ett effektivt sätt i enlighet med grundläggande principer och normer så som Europeiska rådet begärde i dess slutsatser av den 23 och 24 juni 2011. Det kommer att överensstämma med Europeiska rådets begäran enligt dess slutsatser av den 1 och 2 mars 2012 att utvärderingsmekanismen bör omfattar hur de institutioner som deltar i tillämpningen av Schengenregelverket fungerar.

(17)

Frontex bör bistå vid genomförandet av utvärderingsmekanismen, särskilt genom riskanalyser i frågor som rör de yttre gränserna. Utvärderingsmekanismen bör också kunna förlita sig på stöd från Frontex expertis i samband med de besök på platsen som utförs vid de yttre gränserna på ad hoc-basis.

(18)

Andra unionsorgan, byråer och enheter, som exempelvis europeiska polisbyrån (Europol) inrättad genom rådets beslut 2009/371/RIF (7) och Eurojust, inrättad genom rådets beslut 2002/187/RIF (8), bör i förekommande fall stödja mekanismens genomförande på områden som omfattas av deras uppdrag. Mekanismen bör också, i förekommande fall, kunna förlita sig på expertis från unionsorgan, byråer och enheter i samband med att de bistår vid besök på plats när det gäller områden av Schengenregelverket som omfattas av deras uppdrag. Detta bör till exempel vara fallet med Europeiska datatillsynsmannen vad gäller utvärderingar avseende uppgiftsskydd, i vilket fall även nationella dataskyddsmyndigheter får inbegripas i arbetet.

(19)

Medlemsstaterna och kommissionen bör säkerställa att de experter som ställs till förfogande för besöken på platsen har den erfarenhet och har genomgått den särskilda utbildning som krävs för det ändamålet, inbegripet med avseende på grundläggande rättigheter. Lämplig utbildning bör anordnas av berörda unionsorgan, byråer eller enheter, så som Frontex, och medlemsstaterna bör inom ramen för unionens befintliga finansiella instrument eller en vidareutveckling av dessa erbjudas ekonomiskt stöd för att anordna utbildning som är särskilt inriktad på utvärdering av Schengenregelverket.

(20)

Med tanke på den särskilda uppgift som Europaparlamentet och de nationella parlamenten ges inom ramen för artikel 70 sista meningen i EUF-fördraget, vilken också framhålls i artikel 12 c i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) i fråga om de nationella parlamenten, är det nödvändigt att föreskriva att rådet och kommissionen lämnar fullständig information till Europaparlamentet och de nationella parlamenten om innehållet i och resultatet av utvärderingen. Dessutom, om kommissionen skulle lägga fram ett förslag om ändring av denna förordning skulle rådet i enlighet med artikel 19.7 h i sin arbetsordning samråda med Europaparlamentet för att i möjligaste mån kunna beakta dess åsikt före antagandet av en slutgiltig text.

(21)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida man ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(22)

Förenade kungariket deltar i denna förordning i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och i enlighet med artikel 8.2 i rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (9).

(23)

Irland deltar i denna förordning i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket, införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och i enlighet med artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (10).

(24)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 i rådets beslut 1999/437/EG (12) om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet.

(25)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som omfattas av artikel 1 i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (14).

(26)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (15), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (16).

(27)

Eftersom Cyperns utvärdering redan kommer att ha påbörjats enligt beslutet av den 16 september 1998 när denna förordning träder i kraft, kommer denna förordning inte att tillämpas på Cypern förrän den 1 januari 2016.

(28)

Mot bakgrund av att kontrollen i enlighet med tillämpliga Schengenutvärderingsförfaranden för Bulgarien och Rumänien redan har slutförts enligt artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt, kommer kontrollen enligt artikel 1.1 b i denna förordning inte att genomföras för dessa medlemsstater.

(29)

Experter från Cypern, Bulgarien, Rumänien och Kroatien bör dock delta i utvärderingen av alla delarna av Schengenregelverket.

a)

Att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket i de medlemsstater där det tillämpas fullt ut samt i de medlemsstater där det tillämpas delvis, i enlighet med relevanta protokoll till EU-fördraget och EUF-fördraget.

b)

Att kontrollera att de nödvändiga förutsättningarna för tillämpningen av samtliga berörda delar i Schengenregelverket uppfylls av dessa medlemsstater, med avseende på vilka rådet inte fattat något beslut om att bestämmelserna i Schengenregelverket ska tillämpas helt eller delvis, med undantag för de medlemsstater vars utvärdering redan kommer att ha slutförts vid tidpunkten för ikraftträdandet av denna förordning.

a)

hur en enskild medlemsstat tillämpat Schengenregelverket eller delar av det, såsom tidigare har preciserats i det fleråriga utvärderingsprogrammet, och

b)

i förekommande fall, hur särskilda delar av Schengenregelverket tillämpats i flera medlemsstater (t.ex. tematiska utvärderingar).

a)

minst sex veckor före ett förhandsanmält besök,

b)

minst 24 timmar före ett oanmält besök.

a)

Full efterlevnad.

b)

Efterlevnad, men förbättringar är nödvändiga.

c)

Otillräcklig efterlevnad.