5.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 139/1

(1)

För att lämna utrymme åt nya initiativ inom området skattetransparens på unionsnivå har rådets direktiv 2011/16/EU (3) ändrats vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. I detta sammanhang infördes i rådets direktiv 2014/107/EU (4) en gemensam rapporteringsstandard (nedan kallad CRS) som har tagits fram inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) för upplysningar om finansiella konton inom unionen. I CRS föreskrivs automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton som innehas av personer utan skatterättslig hemvist, och den fastställer ett ramverk för det utbytet i hela världen. Direktiv 2011/16/EU ändrades genom rådets direktiv (EU) 2015/2376 (5), som föreskriver automatiskt utbyte av upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och genom rådets direktiv (EU) 2016/881 (6), som föreskriver obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar om land-för-land-rapportering av multinationella företag mellan skattemyndigheter. Mot bakgrund av den användning som skattemyndigheter kan ha av information om penningtvätt innehåller rådets direktiv (EU) 2016/2258 (7) en skyldighet för medlemsstaterna att ge skattemyndigheterna tillgång till förfaranden för kundkännedom som tillämpas av finansinstitut enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (8). Även om direktiv 2011/16/EU har ändrats flera gånger i syfte att förbättra de metoder som skattemyndigheterna kan använda för att reagera mot aggressiv skatteplanering finns det fortfarande ett behov av att stärka vissa särskilda transparensaspekter i det befintliga skatteramverket.

(2)

Medlemsstaterna finner det allt svårare att skydda sina nationella skattebaser från att urholkas eftersom skatteplaneringsstrukturerna har utvecklats till att bli synnerligen sofistikerade och ofta drar fördel av den ökade rörligheten för både kapital och personer på den inre marknaden. Sådana strukturer består vanligen av arrangemang som utvecklats i olika jurisdiktioner och som flyttar beskattningsbara vinster till mer fördelaktiga skattesystem eller får till effekt att minska skattebetalarens totala skattebörda. Detta har lett till att medlemsstaterna ofta upplever betydande minskningar av sina skatteintäkter, vilket hindrar dem från att genomföra en tillväxtvänlig skattepolitik. Det är därför avgörande att medlemsstaternas skattemyndigheter får fullständiga och relevanta uppgifter om potentiellt aggressiva skattearrangemang. Sådan information skulle göra det möjligt för dessa myndigheter att snabbt reagera mot skadlig skattepraxis och täppa till kryphål genom att anta lagstiftning eller göra lämpliga riskbedömningar och skatterevisioner. Det faktum att skattemyndigheterna inte reagerar mot ett rapporterat arrangemang bör dock inte tolkas som ett godtagande av giltigheten av detta arrangemang.

(3)

Med tanke på att de flesta potentiellt aggressiva skatteplaneringsarrangemangen sträcker sig över fler än en jurisdiktion skulle ett lämnande av upplysningar om dessa arrangemang ge ytterligare positiva resultat om den informationen också utbyts mellan medlemsstaterna. Det automatiska utbytet av upplysningar mellan skattemyndigheter är avgörande för att förse dessa myndigheter med den information som de behöver för att vidta åtgärder när de konstaterar aggressiva skattemetoder.

(4)

Eftersom ett transparent ramverk för utveckling av näringsverksamhet kan bidra till att motverka skatteflykt och skatteundandragande på den inre marknaden, har kommissionen uppmanats att ta initiativ som rör obligatoriskt lämnande av uppgifter om potentiellt aggressiva skatteplaneringsarrangemang i linje med åtgärd 12 i OECD:s projekt om skattebaserosion och flyttning av vinster (BEPS). I detta sammanhang har Europaparlamentet efterlyst kraftfullare åtgärder mot förmedlare som bistår med arrangemang som kan leda till skatteundandragande och skatteflykt. Det är också viktigt att notera att OECD i den deklaration om bekämpning av skattebrott och andra olagliga finansiella flöden som G7 antog i Bari den 13 maj 2017 uppmanades att börja diskutera möjliga vägar för att ta itu med arrangemang som är utformade för att kringgå rapportering enligt CRS eller som syftar till att tillhandahålla verkliga huvudmän skydd genom icke-transparenta strukturer, och även överväga en modell för obligatoriska regler om lämnande av upplysningar som delvis bygger på den strategi för skatteflyktsarrangemang som anges i rapporten om åtgärdspunkt 12 i handlingsplanen mot skattebaserosion och flyttning av vinster (BEPS).

(5)

Det är nödvändigt att erinra om hur vissa finansiella förmedlare och andra som tillhandahåller skatterådgivning förefaller att aktivt ha hjälpt sina kunder att dölja pengar i fonder med säten i offshorecentrum. Även om CRS som infördes genom direktiv 2014/107/EU är ett viktigt steg framåt när det gäller att införa ett regelverk för skattetransparens inom unionen, åtminstone i fråga om upplysningar om finansiella konton, kan den fortfarande förbättras.

(6)

Rapportering av upplysningar om potentiellt aggressiva gränsöverskridande skatteplaneringsarrangemang kan effektivt bidra till de insatser som görs för att skapa ett klimat med rättvis beskattning på den inre marknaden. Mot denna bakgrund skulle en skyldighet för förmedlare att informera skattemyndigheterna om vissa gränsöverskridande arrangemang, som eventuellt skulle kunna nyttjas för aggressiv skatteplanering, utgöra ett steg i rätt riktning. För att utveckla en mer övergripande politik skulle det också vara nödvändigt att skattemyndigheterna, som ett andra steg efter rapporteringen av upplysningar, delar informationen med sina motsvarigheter i andra medlemsstater. Sådana arrangemang skulle också öka effektiviteten av CRS. Det skulle dessutom vara av avgörande betydelse att kommissionen ges tillräcklig information för att kunna övervaka en korrekt tillämpning av detta direktiv. Att ge kommissionen sådan tillgång till information löser inte medlemsstaten från skyldigheten att anmäla alla former av statligt stöd till kommissionen.

(7)

Det kan konstateras att rapporteringen av upplysningar om potentiellt aggressiva gränsöverskridande skatteplaneringsarrangemang skulle ha en bättre chans att uppnå sin planerade avskräckande verkan om den relevanta informationen nådde skattemyndigheterna i ett tidigt skede, dvs. innan sådana arrangemang genomförs i praktiken. För att underlätta arbetet för medlemsstaternas förvaltningar skulle ett automatiskt utbyte av upplysningar om sådana arrangemang kunna göras varje kvartal.

(8)

För att säkerställa en väl fungerande inre marknad och för att förhindra kryphål i det föreslagna regelverket bör rapporteringsskyldigheten också gälla alla aktörer som vanligen deltar i utformningen, marknadsföringen, anordnandet eller hanteringen av genomförandet av en rapporteringspliktig gränsöverskridande transaktion eller en serie av sådana transaktioner, samt de som tillhandahåller hjälp eller råd. Det bör inte bortses från att rapporteringsskyldigheten i vissa fall inte kan göras gällande för en förmedlare på grund av yrkesmässiga privilegier, eller om det inte finns någon förmedlare, till exempel därför att skattebetalaren själv utformar och inför ett system. Under sådana omständigheter är det av avgörande betydelse att skattemyndigheterna inte går miste om möjligheten att få information om skattearrangemang som potentiellt kan vara kopplade till aggressiv skatteplanering. Det skulle därför vara nödvändigt att föra över rapporteringsskyldigheten till den skattebetalare som gynnas av arrangemangen i sådana fall.

(9)

Aggressiva skatteplaneringsarrangemang har under årens lopp utvecklats till att bli alltmer komplexa och är alltid föremål för ständiga ändringar och anpassningar som en reaktion på möjliga motåtgärder från skattemyndigheterna. Med hänsyn till detta vore det mer ändamålsenligt att försöka fånga upp potentiellt aggressiva skatteplaneringsarrangemang genom att sammanställa en förteckning över de egenskaper och inslag i transaktioner som utgör en tydlig indikation på skatteflykt eller skattemissbruk snarare än att definiera begreppet aggressiv skatteplanering. Dessa indikationer ska betecknas kännetecken.

(10)

Eftersom det primära målet med detta direktiv beträffande rapporteringen av potentiellt aggressiva skatteplaneringsarrangemang bör vara att säkerställa en väl fungerande inre marknad är det av avgörande betydelse att inte lagstifta på unionsnivå går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de avsedda syftena. Därför är det nödvändigt att begränsa eventuella gemensamma regler om rapportering till gränsöverskridande situationer, det vill säga antingen situationer i mer än en medlemsstat eller i en medlemsstat och ett tredjeland. Det är därför bara under sådana omständigheter, som på grund av den potentiella inverkan på den inre marknadens funktion, som man kan motivera behovet av att anta en gemensam uppsättning regler i stället för att hantera frågan på nationell nivå. En medlemsstat kan vidta ytterligare nationella rapporteringsåtgärder av liknande slag, men alla uppgifter som samlas in utöver de som är rapporteringspliktiga enligt detta direktiv bör inte överföras automatiskt till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater. Detta informationsutbyte kan ske på begäran eller spontant enligt tillämpliga regler.

(11)

Med tanke på att de rapporterade arrangemangen bör ha en gränsöverskridande dimension är det viktigt att dela relevant information med skattemyndigheterna i övriga medlemsstater för att säkerställa maximal effektivitet i detta direktiv vad gäller att avskräcka från aggressiva skatteplaneringsmetoder. Mekanismen för informationsutbyte i samband med förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om prissättning bör också användas för att rymma det obligatoriska och automatiska utbytet av rapporterad information om potentiellt aggressiva gränsöverskridande skatteplaneringsarrangemang mellan skattemyndigheter i unionen.

(12)

För att underlätta det automatiska informationsutbytet och stärka ett effektivt nyttjande av resurser bör utbyten göras genom det gemensamma kommunikationsnät (nedan kallat CCN-nätet) som unionen har utformat. Informationen ska registreras i en säker central medlemskatalog för administrativt samarbete i fråga om beskattning. Medlemsstaterna bör även genomföra en serie praktiska arrangemang, inbegripet åtgärder för att standardisera lämnandet av all nödvändig information genom skapandet av ett standardformulär. Detta bör också inbegripa att man specificerar språkkraven för det planerade informationsutbytet och uppgraderar CCN-nätet i enlighet med detta.

(13)

För att minimera kostnaderna och den administrativa bördan för både skattemyndigheter och förmedlare och för att säkerställa att detta direktiv blir verkningsfullt när det gäller att hindra aggressiv skatteplanering, bör räckvidden för automatiskt utbyte av upplysningar i förhållande till rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang inom unionen vara i linje med den internationella utvecklingen. Ett specifikt kännetecken bör införas för att hantera arrangemang som är utformade för att kringgå rapporteringsskyldigheter som rör automatiskt informationsutbyte. Vid tillämpningen av det kännetecknet bör avtal om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton enligt CRS betraktas som likvärdiga med de rapporteringsskyldigheter som fastställs i artikel 8.3a i direktiv 2014/107/EU och i bilaga I därtill. Vid genomförandet av de delar av detta direktiv som behandlar arrangemang för undvikande av CRS och arrangemang som rör juridiska personer eller rättsliga konstruktioner eller andra liknande konstruktioner kan medlemsstaterna använda OECD:s arbete, närmare bestämt OECD:s modellregler för obligatoriskt lämnande av upplysningar för att ta itu med arrangemang för att undvika CRS och för att skapa icke-transparenta utländska ägarstrukturer samt kommentaren till modellreglerna, som en källa till illustration eller tolkning för att säkerställa konsekvens mellan medlemsstaterna vad gäller tillämpningen, om texterna är anpassade till bestämmelserna i unionsrätten.

(14)

Samtidigt som direkt beskattning även fortsättningsvis omfattas av medlemsstaternas befogenhet är det lämpligt att hänvisa till förekomsten av bolagsskatt med en skattesats på noll eller nära noll, med det enda syftet att tydligt fastställa tillämpningsområdet för det kännetecken som täcker arrangemang som inbegriper gränsöverskridande överföring, som förmedlaren, eller eventuellt skattebetalaren, bör vara skyldig att rapportera i enlighet med direktiv 2011/16/EU och som de behöriga myndigheterna automatiskt bör utbyta upplysningar om. Dessutom är det lämpligt att erinra om att gränsöverskridande arrangemang för aggressiv skatteplanering med det huvudsakliga syftet eller ett av de huvudsakliga syftena att få en skattefördel som motverkar målet eller syftet med tillämplig skatterätt omfattas av den allmänna regeln mot missbruk i artikel 6 i rådets direktiv (EU) 2016/1164 (9).

(15)

För att förbättra utsikterna för detta direktivs ändamålsenlighet bör medlemsstaterna fastställa sanktioner för överträdelser av nationella regler som genomför detta direktiv. Sådana sanktioner bör vara effektiva, proportionerliga, avskräckande och icke-diskriminerande.

(16)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv och i synnerhet för det automatiska utbytet av information mellan skattemyndigheter, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta ett standardformulär med ett begränsat antal komponenter, inbegripet språkordningen. Av samma orsak bör genomförandebefogenheter också tilldelas kommissionen för att anta de praktiska arrangemang som är nödvändiga för att uppgradera en central medlemskatalog för administrativt samarbete i fråga om beskattning. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(17)

I enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 har samråd ägt rum med Europeiska datatillsynsmannen (11). All behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för detta direktiv måste vara förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (12) och med förordning (EG) nr 45/2001.

(18)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(19)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förbättra den inre marknadens funktion genom att avskräcka från användningen av aggressiva gränsöverskridande skatteplaneringsarrangemang inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av att det riktar sig mot system som utvecklas för att eventuellt dra fördel av ineffektivitet på marknaden som har sitt ursprung i samspelet mellan olika nationella skatteregler, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, särskilt med tanke på att det är begränsat till gränsöverskridande arrangemang som berör antingen mer än en medlemsstat eller en medlemsstat och ett tredjeland.

(20)

Direktiv 2011/16/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

2.

Följande artikel ska läggas till:

”Artikel 8ab

Tillämpningsområde och villkor för obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang

1.   Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att förmedlaren till de behöriga myndigheterna lämnar upplysningar, som de har kännedom om, äger eller kontrollerar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang, inom 30 dagar räknat från

beroende på vilket som inträffar först.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket ska de förmedlare som avses i artikel 3.21 andra stycket också vara skyldiga att lämna upplysningar inom 30 dagar räknat från dagen efter det att de, direkt eller genom andra personer, tillhandahöll hjälp, bistånd eller rådgivning.

2.   Vad gäller marknadsförbara arrangemang ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att förmedlaren var tredje månad upprättar en rapport med en uppdatering som innehåller nya rapporteringspliktiga upplysningar som avses i punkt 14 a, d, g och h och som har blivit tillgängliga sedan den senaste rapporteringen.

3.   Om en förmedlare är skyldig att lämna upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang till de behöriga myndigheterna i mer än en medlemsstat ska sådana upplysningar endast lämnas i den medlemsstat som avses först enligt nedan:

4.   När det enligt punkt 3 föreligger en skyldighet att rapportera flera gånger ska förmedlaren vara undantagen från skyldigheten att lämna upplysningar om denne, i enlighet med nationell lagstiftning, kan bevisa att samma upplysningar har lämnats i en annan medlemsstat.

5.   Varje medlemsstat får vidta nödvändiga åtgärder för att ge förmedlare rätten till ett undantag från skyldigheten att lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang om den rapporteringsskyldigheten skulle strida mot de yrkesmässiga privilegierna enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten. Under sådana omständigheter ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att förmedlarna utan dröjsmål underrättar eventuella andra förmedlare eller, om ingen sådan förmedlare finns, berörda skattebetalare om deras rapporteringsskyldighet i enlighet med punkt 6.

Förmedlare får bara vara berättigade till ett undantag enligt det första stycket i den mån de bedriver verksamhet inom ramen för de relevanta nationella lagar som styr deras yrken.

6.   Om det inte finns någon förmedlare eller om förmedlaren underrättar den berörda skattebetalaren eller en annan förmedlare om tillämpningen av ett undantag i enlighet med punkt 5, ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att den andra underrättade förmedlaren eller, om ingen sådan finns, den berörda skattebetalaren, ska vara skyldig att lämna upplysningar om ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang.

7.   Den berörda skattebetalare som är ålagd rapporteringsskyldigheten ska lämna upplysningar inom 30 dagar, med början dagen efter det att det rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemanget görs tillgängligt för genomförande av den berörda skattebetalaren, eller är redo för genomförande av den berörda skattebetalaren, eller när det första steget av genomförandet har tagits med avseende på den berörda skattebetalaren, beroende på vilket som inträffar först.

Om en berörd skattebetalare är skyldig att lämna upplysningar om det rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemanget till de behöriga myndigheterna i mer än en medlemsstat ska sådana upplysningar endast lämnas till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som avses först enligt nedan:

8.   När det enligt punkt 7 föreligger en skyldighet att rapportera flera gånger ska den berörda skattebetalaren vara undantagen från skyldigheten att lämna upplysningar om denne, i enlighet med nationell lagstiftning, kan bevisa att samma upplysningar har lämnats i en annan medlemsstat.

9.   Om det finns mer än en förmedlare ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att samtliga förmedlare som deltar i samma rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang ska vara skyldiga att lämna upplysningar om det arrangemanget.

En förmedlare ska endast undantas från skyldigheten att lämna upplysningar om denne, i enlighet med nationell lagstiftning, kan bevisa att samma upplysningar som avses i punkt 14 redan har lämnats av en annan förmedlare.

10.   Om rapporteringsskyldigheten åligger den berörda skattebetalaren och det finns mer än en berörd skattebetalare ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att den berörda skattebetalare som ska lämna upplysningar i enlighet med punkt 6 är den som avses först enligt nedan:

En berörd skattebetalare ska endast undantas från skyldigheten att lämna upplysningar om denne, i enlighet med nationell lagstiftning, kan bevisa att samma upplysningar som avses i punkt 14 redan har lämnats av en annan berörd skattebetalare.

11.   Varje medlemsstat får vidta nödvändiga åtgärder för att ålägga varje berörd skattebetalare att lämna upplysningar om sin användning av arrangemanget till skattemyndigheten under vart och ett av de år som denne använder det.

12.   Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att ålägga förmedlare och berörda skattebetalare att lämna upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang där det första steget genomfördes mellan den dag då detta direktiv träder i kraft och den dag då det börjar tillämpas. Förmedlare och berörda skattebetalare, beroende på vad som är tillämpligt, ska senast den 31 augusti 2020 lämna upplysningar om dessa rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang.

13.   Den behöriga myndigheten i en medlemsstat i vilken upplysningar har lämnats in i enlighet med punkterna 1–12 i den här artikeln ska, genom automatiskt utbyte, lämna de upplysningar som specificeras i punkt 14 i den här artikeln till de behöriga myndigheterna i alla andra medlemsstater, i enlighet med de praktiska arrangemang som antagits i enlighet med artikel 21.

14.   De upplysningar som den behöriga myndigheten i en medlemsstat ska lämna enligt punkt 13 ska omfatta följande, beroende på vad som är tillämpligt:

15.   Det faktum att skattemyndigheterna inte reagerar mot ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang ska inte innebära ett godtagande av giltigheten eller den skattemässiga behandlingen av detta arrangemang.

16.   För att underlätta det utbyte av upplysningar som avses i punkt 13 i den här artikeln ska kommissionen anta de praktiska arrangemang som krävs för att genomföra denna artikel, inbegripet åtgärder för att standardisera lämnandet av de upplysningar som anges i punkt 14 i den här artikeln, som en del av förfarandet för att fastställa det standardformulär som anges i artikel 20.5.

17.   Kommissionen ska inte ha tillgång till de upplysningar som avses i punkt 14 a, c och h.

18.   Det automatiska utbytet av upplysningar ska äga rum inom en månad från slutet av det kvartal under vilket upplysningarna lämnades. De första upplysningarna ska utbytas senast den 31 oktober 2020.”

3.

Artikel 20.5 ska ersättas med följande:

”5.   Standardformulär, inbegripet språkordningen, ska antas av kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 26.2 i följande fall:

Dessa standardformulär ska inte gå utöver de komponenter för utbyte av upplysningar som förtecknas i artiklarna 8a.6 och 8ab.14 och andra besläktade områden med anknytning till dessa komponenter som är nödvändiga för att man ska uppnå målen med artikel 8a respektive 8ab.

Den språkordning som avses i första stycket ska inte hindra medlemsstaterna från att lämna de upplysningar som avses i artiklarna 8a och 8ab på något av unionens officiella språk. I denna språkordning kan emellertid föreskrivas att de centrala delarna av sådana upplysningar också ska lämnas på något annat av unionens officiella språk.”

4.

Artikel 21.5 ska ersättas med följande:

”5.   Kommissionen ska senast den 31 december 2017 utveckla och tillhandahålla tekniskt och logistiskt stöd till en säker central medlemsstatskatalog för administrativt samarbete i fråga om beskattning där upplysningar som ska lämnas inom ramen för artikel 8a.1 och 8a.2 ska registreras för att uppfylla kraven för det automatiska utbyte som föreskrivs i dessa punkter.

Kommissionen ska senast den 31 december 2019 utveckla och med tekniskt och logistiskt stöd tillhandahålla en säker central medlemsstatskatalog för administrativt samarbete i fråga om beskattning där upplysningar som ska lämnas inom ramen för artikel 8ab.13, 8ab.14 och 8ab.16 ska registreras för att uppfylla det automatiska utbyte som föreskrivs i dessa punkter.

De behöriga myndigheterna i alla medlemsstaterna ska ha tillgång till de upplysningar som registreras i denna katalog. Kommissionen ska också ha tillgång till de upplysningar som registreras i denna katalog, dock med de begränsningar som anges i artiklarna 8a.8 och 8ab.17. De nödvändiga praktiska arrangemangen ska antas av kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 26.2.

Fram till dess att denna säkra centrala katalog tas i drift ska det automatiska utbyte som föreskrivs i artiklarna 8a.1, 8a.2, 8ab.13, 8ab.14 och 8ab.16 utföras i enlighet med punkt 1 i den här artikeln och tillämpliga praktiska arrangemang.”

5.

Artikel 23.3 ska ersättas med följande:

”3.   Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en årlig utvärdering av ändamålsenligheten hos det automatiska utbyte av upplysningar som avses i artiklarna 8, 8a, 8aa och 8ab samt de praktiska resultat som uppnåtts. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa former och villkor för hur denna årliga utvärdering ska lämnas. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 26.2.”

6.

Artikel 25a ska ersättas med följande:

”Artikel 25a

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv vad avser artiklarna 8aa och 8ab och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

7.

Artikel 27 ska ersättas med följande:

”Artikel 27

Rapportering

1.   Vart femte år efter den 1 januari 2013 ska kommissionen lämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv till Europaparlamentet och rådet.

2.   Vartannat år efter den 1 juli 2020 ska medlemsstaterna och kommissionen utvärdera relevansen av bilaga IV och kommissionen lägga fram en rapport för rådet. Den rapporten ska om så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag.”

8.

Bilaga IV, som återges i bilagan till detta direktiv, ska läggas till.

5.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 139/14

(1)

Efter att ha gjort en antisubventionsundersökning (nedan kallad ursprunglig undersökning) införde kommissionen, genom genomförandeförordning (EU) 2015/309 (2), slutgiltiga utjämningstullar på import av viss regnbåge (nedan kallade gällande åtgärder) med ursprung i Republiken Turkiet (nedan kallad Turkiet).

(2)

Den 13 mars 2017 begärde Aegean Exporters Association (nedan kallad sökanden) en partiell interimsöversyn av utjämningsåtgärderna.

(3)

Begäran innehöll bevisning för att en ändring som gjordes i införandet av direkta produktionssubventioner 2016 lett till en betydande minskning av subventionsnivån för regnbågsproducenter i Turkiet och att åtgärderna därför inte längre var nödvändiga för att kompensera för subventionen. Sökanden framhöll även att ändringen var av bestående karaktär. Sökanden ansåg följaktligen att de gällande åtgärderna måste ses över.

(4)

Efter att ha fastställt att det förelåg tillräcklig bevisning för att inleda en partiell interimsöversyn offentliggjorde kommissionen den 20 juli 2017 ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning om inledande (nedan kallat tillkännagivande om inledande) (3) av en partiell interimsöversyn i enlighet med artikel 19 i grundförordningen.

(5)

Översynsperioden var mellan den 1 juli 2016 och den 30 juni 2017. För att bedöma huruvida subventionerna för regnbågsproducenter minskat sedan den ursprungliga undersökningen och huruvida ändringen var av bestående karaktär, analyserade kommissionen även utvecklingen av de totala subventionsbelopp som de turkiska myndigheterna beviljat regnbågsproducenter efter den ursprungliga undersökningsperioden (från den 1 januari till den 31 december 2013).

(6)

Kommissionen underrättade sökanden, kända exporterande producenter i Turkiet, unionsproducenter, användare och handlare som man visste var berörda, unionsproducenters intresseorganisationer och de turkiska myndigheterna om inledandet av den partiella interimsöversynen.

(7)

Berörda parter gavs möjlighet att inom den tid som angavs i tillkännagivandet om inledande av en översyn lämna skriftliga synpunkter och begära att bli hörda.

(8)

Två berörda parter gjorde en inlaga för att försvara nödvändigheten att bibehålla de gällande åtgärderna. En av parterna, Dansk Akvakultur (som företrädde klaganden i den ursprungliga undersökningen), ansåg inte att villkoren i artikel 19 i grundförordningen var uppfyllda. Denna part hävdade att begäran innehöll ofullständig information som gav en felaktig bild av subventionerna till regnbågsproducenter i Turkiet och att de ändringar som de turkiska myndigheterna infört inte kunde anses vara ”av bestående karaktär”. Den andra parten, ett spanskt vattenbruksföretag, hävdade också att utjämningsåtgärderna måste bibehållas och att priserna för turkisk import är lägre än priserna för regnbågsproducenter i unionen.

(9)

Med tanke på det stora antalet exporterande producenter meddelade kommissionen, i tillkännagivandet om inledande, att kommissionen eventuellt skulle genomföra ett stickprovsförfarande avseende exporterande producenter, i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(10)

För att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i sådana fall göra ett urval bad kommissionen alla kända exporterande producenter i Turkiet att lämna de uppgifter som angavs i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom Turkiets delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta andra eventuella exporterande producenter som skulle kunna vara intresserade av att medverka i undersökningen. De uppgifter som angavs i tillkännagivandet om inledande skickades till mer än totalt 70 företag i Turkiet.

(11)

27 exporterande producenter lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett preliminärt urval av fem exporterande producenter/producentgrupper, varav tre exporterande producenter/producentgrupper som stod för den största exportvolymen till unionen och två mindre exporterande producenter/producentgrupper. Kommissionen ansåg att det föreslagna urvalet var representativt.

(12)

Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet. Två grupper av exporterande tillverkare, KLC Group och Sagun Group, begärde att få ingå i urvalet. Med tanke på KLC Groups stora exportvolym beslutade kommissionen att ta med bolaget i urvalet för att kunna göra en riktig bedömning av det ändrade systemets inverkan på sektorn. Kommissionen beslutade dock att ge avslag på Group Saguns (4) begäran om att få ingå i urvalet, på grund av den begränsade tid som fanns till förfogande för undersökningen.

(13)

Det slutliga urvalet bestod därmed av följande exporterande producenter/grupper av exporterande producenter och deras närstående företag:

(14)

Det slutliga urvalet utgjorde nästan 71 procent av importvolymen för den produkt som översynen gäller som exporterades till unionen under översynsperioden. Kommissionen ansåg att urvalet var representativt och att kommissionen utifrån detta skulle kunna göra en riktig analys av verkningarna av de turkiska myndigheternas ändringar för samtliga företag inom sektorn.

(15)

Kommissionen begärde och kontrollerade alla de uppgifter som ansågs nödvändiga för att bedöma ändringarnas verkningar på genomförandet av det system för direkta subventioner som de turkiska myndigheterna infört.

(16)

Kommissionen skickade frågeformulär till de sex exporterande producenter/producentgrupper som ingick i urvalet och till de turkiska myndigheterna. Fullständiga svar på frågeformuläret inkom från alla dessa parter.

(17)

Kommissionen gjorde kontrollbesök på plats hos en av de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet, nämligen Alima Group. Kommissionen gjorde även kontrollbesök på plats hos de turkiska myndigheterna. Med tanke på slutsatserna i kapitel 4.3.4 beslutade kommissionen att inte göra några besök hos övriga företag som ingick i urvalet.

(18)

Den 21 februari 2018 meddelande kommissionen alla berörda parter de viktigaste omständigheterna och övervägandena i undersökningen och uppmanade dem att senast den 18 mars 2018 inkomma med skriftliga synpunkter och/eller begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(19)

De turkiska myndigheterna, sökanden, de fyra exporterande producenter som ingick i urvalet och Dansk Akvakultur lämnade synpunkter efter meddelandet av uppgifter. Ett hörande mellan kommissionen, de turkiska myndigheterna och sökanden ägde rum den 23 mars 2018. Ett hörande mellan kommissionen och Dansk Akvakultur ägde rum den 16 april 2018.

(20)

Den produkt som översynen gäller är regnbåge (Oncorhynchus mykiss):

med ursprung i Turkiet och som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 0301 91 90, ex 0302 11 80, ex 0303 14 90, ex 0304 42 90, ex 0304 82 90 och ex 0305 43 00 (Taric-nummer 0301919011, 0302118011, 0303149011, 0304429010, 0304829010 och 0305430011) (nedan kallad den produkt som översynen gäller).

(21)

I den ursprungliga undersökningen drog kommissionen slutsatsen att de produkter som framställdes i unionen och de som framställdes i Turkiet är likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(22)

I den ursprungliga undersökningen granskade kommissionen en rad åtgärder som de turkiska exporterande regnbågsproducenterna omfattades eller kan ha omfattats av under den ursprungliga undersökningsperioden (2013) (se skäl 37 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1195/2014 (5) om införande av en provisorisk utjämningstull).

(23)

De subventioner som de turkiska regnbågsproducenterna framför allt omfattades av under den ursprungliga undersökningsperioden var direkta subventioner per kilo till alla regnbågsproducenter på mellan 7 % och 9,6 %. Två av de företag som ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen åtnjöt subventionerade lån. Kommissionen konstaterade ett subventionsbelopp genom subventionerade lån för det ena företaget (Kilic) på 0,1 % och att det för det andra företaget (Özpekler) på 0,3 %.

(24)

Kommissionen konstaterade att förmånerna inom alla övriga subventionsåtgärder som granskades under den ursprungliga undersökningsperioden var obefintliga eller försumbara. De åtgärder som införts för regnbågsproducenter jämnade därför i huvudsak ut de direkta subventionerna.

(25)

Under den ursprungliga undersökningsperioden (2013) beviljades regnbågsproducenter direkta subventioner på grundval av dekret nr 2013/4463 av den 7 mars 2013 om jordbrukssubventioner 2013 (nedan kallat 2013 års dekret). Detta dekret omfattade regnbåge som producerades 2013.

(26)

Enligt 2013 års dekret beviljades subventioner för alla regnbågsproducenter som hade en giltig produktionslicens för en viss fiskodlingsenhet. En produktionslicens skulle kunna avse en viss produktion till havs eller i en damm eller inlandsproduktion. En regnbågsproducent skulle kunna ha flera produktionslicenser (fiskodlingsenheter) i en och samma damm eller i ett och samma område till havs. Enligt 2013 års dekret var produktion inom var och en av dessa licenser subventionsberättigad upp till följande gränser: Regnbågsproducenterna fick 0,65 turkiska lira/kg vid produktion på upp till 250 ton per år, inom varje produktionslicens. För produktion på mellan 251 och 500 ton, fick regnbågsproducenterna hälften av det beloppet (0,325 turkiska lira/kg). Inga subventioner erhölls för produktion över 500 ton.

(27)

Subventioner för regnbågsproduktion regleras genom ett dekret som den turkiska regeringen antar på årlig basis. I dekretet anges grundläggande villkor och subventionernas storlek för vattenbruksproduktion i Turkiet. Förfarandena och principerna för genomförandet av dekretet fastställs vidare genom årliga kommunikéer från livsmedels-, jordbruks- och djurhållningsministeriet.

(28)

Eftersom översynsperioden omfattade andra halvåret av 2016 och första halvåret av 2017 undersökte kommissionen för det första storleken på och villkoren för de subventioner som getts eller skulle ges till regnbågsproducenter 2016 och 2017 (se kapitel 4.2).

(29)

För det andra analyserade kommissionen den allmänna utvecklingen av storleken på de subventioner som Turkiet beviljat från den ursprungliga undersökningen och fram till i dag (se kapitel 4.3). För det tredje bedömde kommissionen huruvida en väsentlig ändring skett i subventionsnivån och huruvida ändringen skulle kunna anses vara ”av bestående karaktär” (se kapitel 4.4).

(30)

Under 2016 beviljades subventioner till regnbågsproducenter på grundval av dekret nr 2016/8791 (6) om jordbrukssubventioner 2016 (nedan kallat 2016 års dekret). Vidare fastställs utförliga villkor för beviljandet av subventionerna i kommuniké nr 2016/33 (7) om vattenbruksstöd.

(31)

Medan storleken på subventioneringen mätt i turkiska lira/kg låg kvar på 2013 års nivåer, undantogs licensierade odlingar som fanns i samma potentiella område som ministeriet fastställt, i samma dammreservoar eller i en regionaliserad dammreservoar i samma område från subventioner genom en ny artikel 4.16.

(32)

Om en regnbågsproducent hade mer än en produktionslicens (eller ”fiskodlingsenhet”) i samma potentiella havsområde, enligt ministeriets definition, i samma reservoar (damm) eller i samma reservoarer i samma regioner, vilken tillhörde samma person eller samma företag, betraktades sådana licenser eller fiskodlingsenheter, i enlighet med den artikeln och till skillnad från situationen under den ursprungliga undersökningsperioden, som en enda licens eller enhet tillhörande nämnda företag, och den direkta subventionen skulle då betalas enligt den tolkningen. Sökanden hävdade att artikeln hade lett till att den subventionsberättigade produktionsvolymen minskade, vilket resulterade i att subventionerna till regnbågsproducenterna minskade kraftigt. Kommissionen konstaterade emellertid att detta villkor hade två begränsningar.

(33)

För det första visade undersökningen att begränsningen i artikel 4.16 i 2016 års dekret, enligt uppgift från de turkiska myndigheterna, enbart avsåg regnbågsproduktion i dammreservoarer eller till havs men inte landbaserad produktion, vilken enligt uppgift från de turkiska myndigheterna utgör cirka 20 % av all regnbågsproduktion (8). Efter meddelandet av uppgifter bekräftade de turkiska myndigheterna också att 65 % av alla produktionsanläggningar (fiskodlingar) är belägna i inlandet och endast 35 % av produktionsanläggningarna (fiskodlingar) är belägna i dammreservoarer eller till havs.

(34)

Begränsningen i artikel 4.16 i 2016 års dekret hade därför ingen inverkan på 20 % av regnbågsproduktionen och inte heller på 65 % av produktionsanläggningarna eller fiskodlingarna. Detta gällde exempelvis ett av företagen i urvalet, Mittos, som hade sin regnbågsodling belägen i inlandet. Även en annan företagsgrupp som ingick i urvalet, Özpekler group, hade odlingar belägna i olika dammreservoarer. Enligt de uppgifter som lämnats av dessa företag/företagsgrupper (och som kontrollerats på regeringsnivå) var följaktligen båda berättigade till subventioner för lika många produktionslicenser (sex licenser i det ena fallet och tre i det andra) under 2015 (före lagändringen) som 2016 (när den nya lagstiftningen redan var i kraft). Lagändringen hade därför inte någon betydande inverkan på dessa företag.

(35)

För det andra tillämpades begränsningen per juridisk enhet, vilket innebar att varje företag i en grupp av närstående företag kunde ansöka om subventioner upp till de gränser som fastställts i dekretet. Detta innebar att om en företagsgrupp utgjordes av olika juridiska enheter med produktionsställen (licenser) i samma område skulle varje företag i gruppen kunna åtnjuta subventionen separat, även om företaget hade produktionsställen i samma område genom ett annat närstående företag. De turkiska myndigheterna bekräftade att så var fallet med en av de grupper som ingick i urvalet, nämligen Alima Group. Båda de närstående företagen i denna grupp hade rätt att begära subventioner trots att deras odlingar låg i samma område.

(36)

Dessa särdrag gjorde att begränsningens allmänna påverkan inte ledde till någon betydande minskning av antalet mottagare. Enligt uppgift från de turkiska myndigheterna minskade antalet odlingslicenser berättigade till direkt subventionering från 947 odlingslicenser 2015 till 837 odlingslicenser 2016 och 817 odlingslicenser 2017. Så som förklaras i skäl 34 såg vissa företag en minskning i antalet individuella stödberättigade licenser mellan 2015 och 2016 medan andra, till exempel Özpekler Group och Mittos, hade lika många stödberättigade licenser före och efter ändringen.

(37)

Utöver den lagändring som infördes genom artikel 4.16 i 2016 års dekret, införde de turkiska myndigheterna genom samma dekret även en ny direkt subvention för slutna produktionssystem från och med den 1 januari 2016 (9). I artikel 4.6 i dekretet fastställdes att målet var ”att till fullo utnyttja vattenresurserna i landet, i syfte att säkerställa odling av vattenbruksprodukter och olika arter på platser med begränsade vattenresurser”.

(38)

Subventioner för slutna produktionssystem skulle också kunna beviljas producenter av andra fiskarter som anges i dekretet, till exempel havsruda och havsabborre. Storleken på subventionen var 0,5 turkiska lira per kg fisk som producerats inom systemet, oavsett fiskart.

(39)

I linje med metoden att varje år anta nya dekret och kommunikéer om subventioner för regnbågsproducenter, ersattes 2016 års dekret 2017 med dekret nr 2017/10465 (10) om jordbruksstödet för 2017 (nedan kallat 2017 års dekret). Vidare fastställs utförliga villkor för beviljandet av subventionerna i kommuniké nr 2017/38 (11) om vattenbruksstöd.

(40)

Bestämmelserna i artikel 4.16 om antalet stödberättigade licenser bibehölls i 2017 års dekret. Samtidigt infördes ett högre belopp för direkta subventioner för regnbågsproduktion. De nya subventionsbeloppen var följande:

(41)

Även i 2017 års dekret infördes nya subventioner. Enligt uppgift från de turkiska myndigheterna ersatte och kompletterade dessa nya subventioner delvis de direkta subventioner som var föremål för utjämning i den ursprungliga undersökningen och syftade till att stödja fiskkonsumtionen i Turkiet, främja uppfyllandet av miljöstandarder, kampen mot sjukdomar, livsmedelskvalitet, diversifiering och spårbarhet. De nya subventionerna var följande:

(42)

Syftet med subventioner för produktion av regnbåge på över 1 kg var att främja produktdiversifiering. Subventionsbeloppet fastställdes till 0,25 turkiska lira/kg för en produktion på upp till 250 ton och till halva beloppet (0,125 turkiska lira/kg) för en produktion på 250–500 ton. Begränsningen för de behörighetskriterier som anges i artikel 4.16, och som förklaras närmare i skäl 32–35, tillämpades även för denna subventionstyp.

(43)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade de turkiska myndigheterna och sökanden att subventionen för regnbåge på över 1 kg enbart gäller den berörda produkten om dess vikt ligger mellan 1 och 1,2 kg. De hävdade att regnbåge som väger mer än 1,2 kg inte längre omfattas av definitionen för den berörda produkten. Enligt de turkiska myndigheterna kommer jordbruksministeriet dessutom att i den kommande kommunikén, med villkoren för subventionssystemen för 2018 års produktion, begränsa subventionen till att gälla regnbåge som väger över 1,25 kg. Därför bör subventionen för regnbåge som väger över 1 kg inte beaktas vid bedömningen av utvecklingen av subventionsbeloppen till regnbågsproducenter under både 2017 och 2018.

(44)

Kommissionen höll med om att regnbåge som sålts i form av hel fisk som väger 1,2 kg eller mer inte är den berörda produkten. Därför är subventioner till produktion av sådan fisk, som bara skulle tjäna en annan marknad, inte utjämningsbara enligt de gällande åtgärderna.

(45)

Produktion av regnbåge som väger mellan 1 kg och 1,2 kg drog emellertid fördel av systemet 2017 och omfattas av produktdefinitionen. Enligt artikel 4 f i kommunikén nr 2017/38 beviljas en fiskodlare dessutom subventionen när ”fisken tas upp”. Även om de turkiska myndigheterna avsåg att begränsa subventionen för regnbåge som väger mer än 1,25 kg under 2018, finns det inga rättsliga kriteriet i dekretet som undantar subventionen när regnbågen säljs i en annan form. Enligt den erhållna informationen är det allmän praxis i branschen att bereda en del av de stora regnbågar som tagits upp och sälja dem som den berörda produkten, t.ex. i form av filéer. Motsvarande belopp från subventionssystemet gynnar således den berörda produkten. I sin bedömning kan kommissionen dessutom endast grunda sig på relevanta slutliga lagar och författningar, som gäller fullt ut i det exporterande landet. Eftersom den kommuniké som definierar villkoren för 2018 ännu inte antagits, kan de planerade villkor som de turkiska myndigheterna redogjort för inte beaktas i detta skede. Kommissionen beslutade därför att inte undanta detta system från sin övergripande analys, och befäste snarare sina slutsatser avseende systemets ekonomiska verkan (se skäl 67).

(46)

Subventioner för märkning av fisk i syfte att främja fiskens spårbarhet och kvalitet. Subventionsbeloppet var 0,02 turkiska lira/kg för en produktion på upp till 250 ton och halva beloppet (0,01 turkiska lira) för en produktion på 250–500 ton. Gränsen tillämpades per produktionslicens. Begränsningen för de behörighetskriterier som anges i artikel 4.16, och som förklaras närmare i skäl 32–35, tillämpades även för denna subventionstyp. Subventioner för märkning av fisk skulle också kunna beviljas producenter av andra fiskarter som anges i dekretet, till exempel havsruda och havsabborre. De berörda parterna har inte ifrågasatt denna slutsats efter meddelandet av uppgifter.

(47)

Subventioner för goda fiskodlingsmetoder avseende uppfyllandet av vissa standarder med koppling till miljö, livsmedelssäkerhet, fiskens välbefinnande och spårbarhet. Varje företag var tvunget att genomgå en revision för att vara berättigat till subventionering. När revisionen genomförts skulle ett intyg eventuellt utfärdas. De institut som kontrollerade uppfyllandet av standarderna var tvungna att vara certifierade av ministeriet. Företagen skulle ansöka om behörighet för produktion av regnbåge som producerats 2017 senast den 31 mars 2018. Subventionsbeloppet fastställdes till 0,25 turkiska lira/kg för en produktion på upp till 250 ton. Gränsen tillämpades per juridisk enhet. De berörda parterna har inte ifrågasatt denna slutsats efter meddelandet av uppgifter.

(48)

Det verkar som att volymen av den regnbågsproduktion som får omfattas av direkta subventioner har minskat efter den lagändring som infördes genom artikel 4.16 i 2016 års dekret. Utifrån de uppgifter som de turkiska myndigheterna lämnade och den information som finns om saken var det dock svårt att bedöma de faktiska verkningarna av lagändringen 2016 vad gäller volymen på och värdet av den stödberättigade produktionen jämfört med det system som gällde innan dekretet trädde i kraft, och verkningarna var beroende av de produktionsvolymer som uppnåddes inom respektive licens.

(49)

Konsekvenserna var dessutom olika för olika företag, beroende på företagens egen produktionssituation. Från och med 2016 kunde de företag som hade mer än en licens i samma region eller område enligt det gamla systemet endast få direkt subventionering för en licens. Andra företag med inlandsproduktion (som Mittos) eller som hade verksamhet i olika områden eller regioner (som Özpekler) mottog direkta subventioner i lika stor eller till och med större omfattning än före 2016, eftersom de hade fler än en licens. Eftersom begränsningen i artikel 4.16 i 2016 års dekret tillämpades per juridisk enhet påverkade även gruppens utformning lagändringens konsekvenser för en viss företagsgrupp. Även om företagsgrupper som GMS Group och KLC Group var de som påverkades mest av lagändringen, påverkades företag eller företagsgrupper som Alima, Mittos och Özpekler och alla småföretag, som svarar för mer än 65 % av alla företag, endast i begränsad omfattning eller inte alls.

(50)

Dessutom konstaterade kommissionen att det faktiska beloppet för direkta subventioner för regnbågsproducenter ökade 2017 (se skäl 40). Vidare infördes det genom 2016 och 2017 års dekret en rad nya subventioner som regnbågsproducenter kan ta del av (se kapitlen 4.2.1 och 4.2.2 ovan).

(51)

Även om de begränsningar som infördes 2016 kan ha lett till en minskning av subventioneringen via de direkta subventionerna, införde de turkiska myndigheterna samtidigt nya och/eller ändrade befintliga subventionsåtgärder. En viktig fråga var därmed om huruvida det ökade beloppet för direkta subventioner och de nyligen införda subventionerna skulle kompensera för den begränsning som infördes i 2016 års dekret. Om så var fallet skulle den totala subventioneringen kunna vara lika stor eller större än den beräknade subventioneringen när de ursprungliga utjämningstullarna infördes. Även om en producent fick mindre ersättning genom de direkta subventionerna 2016 eftersom företagets olika licenser eller fiskodlingsenheter betraktades som en enda, behöver inte ändringen nödvändigtvis ha medfört en minskning av den totala subventioneringsnivån jämfört med situationen före lagändringen 2016 (se skälen 62–65).

(52)

Kommissionen ansåg därför att den måste bedöma inverkan av samtliga subventionsåtgärder som regnbågsproducenterna i Turkiet kan ha dragit fördel av (eller kan dra fördel av i framtiden), liksom den generella subventioneringsnivån på nationell nivå. Kommissionen undersökte därför inte lagändringens specifika verkningar under undersökningsperioden för vart och ett av de företag som ingick i urvalet, utan gjorde i stället en helhetsbedömning och bekräftade samtidigt sina slutsatser med hänsyn till den information som hade tillhandahållits av de exporterande producenter som ingick i urvalet.

(53)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade de turkiska myndigheterna och sökanden att kommissionen borde ha gjort en ny beräkning av subventionsmarginalerna för varje enskilt företag som ingick i urvalet. Kommissionen instämde inte i detta påstående. Sökanden begärde en omprövning av de minskade subventionerna till alla regnbågsproducenter i Turkiet efter lagändringen år 2016. Utan en varaktig förändring av omständigheterna på nationell nivå, ansåg kommissionen inte att det var lämpligt att beräkna motsvarande individuella subventionsbelopp. Ändringarna föreföll inte tillräckliga för att visa att subventioneringens storlek förändrats väsentligt och var av bestående karaktär. Denna slutsats bekräftades dessutom av undersökningen av subventioneringen på nationell nivå samt de beräknade subventionsbeloppen under 2018.

(54)

Mellan 2013 och 2016 beviljades regnbågsproducenter följande subventionsbelopp:

Tabell

Direkta subventioner till regnbågsproducenter

(55)

Mellan 2013 och 2016 minskade den totala subventionsvolymen med 37 procent.

(56)

Den största minskningen (20 %) i subventionernas storlek inträffade mellan 2013 och 2015, det vill säga innan lagändringen infördes genom 2016 års dekret. Minskningen mellan dessa år motsvarar den minskade regnbågsproduktionen (17 %) under samma period.

(57)

Minskningen i subventionernas storlek mellan 2015 och 2016 (före och efter ändringen) var 20,6 %.

(58)

Under 2016 beviljades regnbågsproducenter faktiska direkta subventioner på totalt 39 762 389 turkiska lira.

(59)

Alla de subventionsåtgärder som regnbågsproducenterna kunde omfattas av 2017 hade inte genomförts fullt ut när kontrollbesöket gjordes. Kommissionen baserade således sina preliminära undersökningsresultat på den planerade budgeten för 2017 för var och en av åtgärderna på allmän nivå.

(60)

Budgeten för direkta subventioner 2017 uppgick till 52 500 000 turkiska lira. Enligt de preliminära uppgifter som de turkiska myndigheterna tillhandahöll i samband med kontrollbesöket skulle 90 % av budgeten användas (47 250 000 turkiska lira).

(61)

Vidare planerades följande budget för de nya subventionsåtgärder som infördes 2017:

(62)

Budgeten för slutna produktionssystem, märkning av fisk och goda fiskodlingsmetoder inbegrep även subventioner för produktion av andra arter som havsruda och havsabborre. Baserat på de turkiska myndigheternas statistik om den totala vattenbruksproduktionen 2016, utgjorde regnbågsproduktionen 41,2 % av den stödberättigade fiskproduktionen.

(63)

Med utgångspunkt i den planerade budgeten, en budgetanvändning på 90 % och det faktum att en del av åtgärderna syftade till att främja produktionen av andra arter än regnbåge, uppskattade kommissionen till en början att det sammanlagda subventionsbeloppet till regnbågsproducenter under 2017 skulle kunna överskrida 50 miljoner turkiska lira. Denna uppskattning baserades på de turkiska myndigheternas uppgifter, enligt vilka 90 % av budgeten för direkta subventioner skulle spenderas. Dessutom tillämpade kommissionen samma procentandel för budgetutgifterna för att bedöma subventionernas storlek för de ytterligare subventionsåtgärder som infördes 2017 (se skäl 61). Avslutningsvis tillämpade kommissionen procentsatsen 41,2 % för regnbågsproduktion inom stödberättigad fiskproduktion, med avseende på budgetrubrikerna för andra stödberättigade fiskarter (dvs. subventioner för slutna produktionssystem, regnbåge på över 1 kg, märkning av fisk och goda fiskodlingsmetoder).

(64)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade sökanden att ingen av de turkiska regnbågsproducenterna gynnats av subventionerna för slutna produktionssystem eller märkning av fisk 2017, främst på grund av de inledande investeringskostnaderna och svårighet att tillämpa åtgärderna. Det maximala stödet för goda fiskodlingsmetoder 2017 låg på bara 592 250 turkiska lira och 83 % av den planerade budgeten användes faktiskt, i jämförelse med 90 % i de turkiska myndigheternas ursprungliga beräkning.

(65)

Kommissionen gick med på att ompröva det samlade subventionsbeloppet till regnbågsproducenterna med utgångspunkt i det faktiska belopp som de mottog under 2017. På grundval av detta nya belopp för subventionsåtgärderna var det nya samlade subventionsbeloppet till regnbågsproducenter omkring 48,5 miljoner turkiska lira under 2017.

(66)

De turkiska myndigheterna gjorde vidare gällande att subventionssystemet för regnbåge som väger över 1 kilo inte borde ingå i beräkningen av regnbågsproducenternas fördel. Enligt de beräkningar som presenterades i samband med hörandet, skulle subventionsbeloppet till produktionen av den berörda produkten i så fall uppgå till cirka 43 miljoner under 2017.

(67)

Kommissionen konstaterade emellertid att systemet kan vara till fördel för tre olika kategorier av regnbåge: 1) regnbåge som väger mellan 1 kg och 1,2 kg, 2) regnbåge som väger mer än 1,2 kg som kan sluta som den berörda produkten efter beredning och 3) regnbåge som väger mer än 1,2 kg som används på en annan marknad än den berörda produkten. I avsaknad av exakta uppgifter om subventionsbudgetens fördelning kunde kommissionen inte beräkna det exakta beloppet för var och en av de tre kategorierna. Även om man antar att 100 % av denna subvention skulle gå till den tredje kategorin, och alltså inte inverka på den berörda produkten, skulle den övergripande slutsatsen inte ändras. Beloppet 43 miljoner turkiska lira för 2017 skulle nämligen fortfarande utgöra en ökning på 4 miljoner turkiska lira jämfört med 2016. En sådan ökning skulle neutralisera en betydande del av effekterna av minskningen 2016, som sökanden ansåg vara en förändring som motiverar en översyn av åtgärderna.

(68)

Subventionerna till regnbågsproducenter minskade med 37 % mellan den ursprungliga undersökningsperioden (2013) och 2016. Minskningen av subventionsbeloppet sedan 2013 var emellertid inte enbart ett resultat av lagändringen 2016 utan också av den allmänt minskade regnbågsproduktionen (se skäl 54). Subventionerna till regnbågsproducenter steg igen efter 2016.

(69)

Under 2017 uppgick det sammanlagda subventionsbeloppet till regnbågsproducenter till mellan 43 och 48,5 miljoner turkiska lira. Kommissionen drog därför slutsatsen att subventionsbeloppet efter 2016 närmar sig beloppet från före lagändringen.

(70)

Kommissionen drog följaktligen slutsatsen att minskningen av de befintliga subventionerna efter lagändringen 2016 var tillfällig och att det samlade subventionsbeloppet liksom driftstödet per ton har ökat igen sedan 2016.

(71)

Mot bakgrund av slutsatserna i kapitel 4.3.4 vidhöll kommissionen därför att den minskade subventioneringen till regnbågsproducenter 2016 endast var av tillfällig karaktär. Den vidhöll också att, eftersom de turkiska myndigheterna såg över villkoren och storleken på subventionerna varje år, de införda ändringarna inte kunde anses vara varaktiga, i synnerhet som

Kommissionen uppskattar att de samlade subventionerna till regnbågsproducenter kan uppgå till 56 miljoner turkiska lira 2018, dvs. cirka 6 miljoner turkiska lira mer än 2015, som är året före lagändringen (12).

(72)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade de turkiska myndigheterna och sökanden att subventionen för att bekämpa sjukdomar i samband med yngelproduktion som infördes 2018 inte hade något samband med den berörda produkten. De kunde dock inte styrka sitt påstående. Kommissionen anser att det inte finns något särskilt skäl till varför denna subvention inte skulle hänföra sig till den berörda produkten. Det är slående att även jordbruksministeriet presenterade den nya subventionen som en subvention till regnbågsproducenter i samband med kontrollbesöket. Kommissionen avslog därför denna begäran.

(73)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade de turkiska myndigheterna och sökanden dessutom att subventionerna till slutna produktionssystem och märkning av fisk borde uteslutas från bedömningen, eftersom de inte utnyttjades under 2017 och eftersom det var dyrt och svårt att använda dem (se skäl 64). Kommissionen noterade i detta avseende att subventionsbeloppet för märkning av fisk var 0,02 turkiska lira/enhet för produktion på upp till 250 ton under 2017, men verkar ha ökat till 0,03 turkiska lira/enhet 2018 (13). Det förefaller således som att de turkiska myndigheterna gör åtgärderna mer attraktiva. Kommissionen avvisade därför kravet att dessa nya subventionsåtgärder bör undantas från beräkningarna av subventioner under 2018 och den närmaste framtiden.

(74)

Enligt de uppgifter som kommissionen har till sitt förfogande behöver regnbågsproducenterna dessutom i själva verket göra startinvesteringar och/eller bli föremål för revisioner för att kunna anpassa sina affärsmetoder till behörighetskriterierna för de nyligen införda subventionsåtgärderna. Även om budgeten för dessa åtgärder inte utnyttjas under det eller de första tillämpningsåren, kommer den sannolikt att utnyttjas i större utsträckning nästkommande år så snart företagen har gjort sin verksamhet stödberättigad.

(75)

De turkiska myndigheterna och sökanden hävdade slutligen att kommissionen borde ha tagit hänsyn till deprecieringen av den turkiska liran på 90 % under de senaste åren. Enligt dem var deprecieringen av bestående karaktär.

(76)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Deprecieringen av den turkiska liran, en fritt konvertibel valuta med ett fluktuerande växelkurs, kan inte hänföras till de turkiska myndigheterna. Dessutom kan växelkurserna följa en viss tendens över en given period, men de kan också vända under andra perioder. Den nödvändiga stabilitet och förutsägbarhet som utgör förändrade omständigheter av bestående karaktär föreligger därför inte.

(77)

Mot bakgrund av dessa överväganden höll kommissionen därför fast vid sin uppfattning att systemet för införande av direkta subventioner präglas av ständiga förändringar i den rättsliga grunden, behörighetskriterierna och de faktiska subventionsbeloppen. Även om det faktiska beloppen för 2018 avviker från kommissionens uppskattning förändras systemet för genomförande av stödåtgärder ständigt, och sådana förändringar kan inte anses vara av bestående karaktär. Kommissionen vidhöll också i detta avseende att den minskade subventionering som konstaterades mellan 2013 och 2016 bara var av tillfällig karaktär, eftersom subventionsbeloppen för 2017 och 2018 uppskattades nå en nivå jämförbar med den 2013. Därför, och i strid mot sökandens påstående, drog kommissionen slutsaten att den minskning som konstaterades 2016 inte kunde anses vara av bestående karaktär.

(78)

På grundval av kommissionens slutsatser i fråga om ändringarna i genomförandet av de direkta subventionerna till regnbågsproducenter i Turkiet och avsaknaden av en bestående karaktär i dessa ändringar, befanns begäran om en partiell interimsöversyn ogrundad och den partiella interimsöversynen bör därför avslutas.

(79)

De gällande åtgärderna, som infördes genom genomförandeförordning (EU) 2015/309, bör därför bibehållas.

(80)

Alla parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för avsikten att avsluta undersökningen. De gavs även möjlighet att lämna synpunkter inom en viss tid efter meddelandet av uppgifter. Alla inlagor och synpunkter beaktades noggrant när så var berättigat.

(81)

Förordningen överensstämmer med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 (14).

5.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 139/25

(1)

Den 2 augusti 2017 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) en antidumpningsundersökning beträffande import till unionen av ferrokisel med ursprung i Egypten och Ukraina och offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande av detta i Europeiska unionens officiella tidning (2).

(2)

Undersökningen inleddes till följd av ett klagomål som ingavs av Euroalliages (nedan kallad klaganden) såsom företrädare för fyra unionsproducenter, nämligen Ferropem, Ferroatlántica SL, OFZ och Huta Laziska SA, som svarar för mer än 90 % av unionens sammanlagda produktion av ferrokisel. Klagomålet innehöll prima facie-bevisning för skadevållande dumpning som ansågs vara tillräcklig för att motivera inledandet av undersökningen.

(3)

Kommissionen underrättade klaganden, kända exporterande producenter i Egypten och Ukraina, kända importörer och användare, andra parter som såvitt känt var berörda samt företrädare för Egypten och Ukraina om att undersökningen hade inletts. De berörda parterna gavs tillfälle att inom den tidsfrist som anges i tillkännagivandet om inledande skriftligen lämna synpunkter och begära att bli hörda.

(4)

Kontrollbesök gjordes mellan december 2017 och februari 2018 på plats hos de fyra unionsproducenterna, samarbetsvilliga exporterande producenter i Egypten respektive Ukraina och en samarbetsvillig närstående importör i unionen.

(5)

Klaganden återkallade sitt klagomål per e-post till kommissionen av den 27 februari 2018.

(6)

I enlighet med artikel 9.1 i grundförordningen kan förfarandet avslutas när klagomålet återkallas, såvida inte ett sådant avslutande strider mot unionens intresse.

(7)

Av undersökningen har inte framgått något som tyder på att ett sådant avslutande skulle strida mot unionens intresse. Därför ansåg kommissionen att den aktuella undersökningen borde avslutas.

(8)

Berörda parter har underrättats om detta och har getts tillfälle att lämna synpunkter. Kommissionen har dock inte tagit emot några synpunkter som visar att det skulle strida mot unionens intresse att avsluta förfarandet.

(9)

Kommissionen drar därför slutsatsen att antidumpningsförfarandet beträffande import till unionen av ferrokisel, en ferrolegering som innehåller minst 20 viktprocent men högst 96 viktprocent kisel och minst 4 % järn, med ursprung i Egypten och Ukraina, bör avslutas utan införande av åtgärder.

(10)

Detta beslut är förenligt med yttrandet från den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen.