Den värsta Påsken - Dagbok del 10

Min pojkvän kommer in genom dörren. Han lämnar över mitt barn till mig och går direkt in på toaletten och spyr. Han är 2 meter lång och är urstark både i psyket och kroppen. Men den anspänning som det innebar att "fri-ta" barnet från sin pappa som manipulerat sönder henne, var enorm.

Det började på Långfredagen. Pappan hade lockat 12-åringen med hennes favoritmat för att få henne att komma hem till honom. Det var min umgängesvecka men han brukade boka in saker på min tid. Det hände aldrig omvänt, att jag fick träffa barnen på hans vecka.

Äldsta dottern ringer från pappan och säger att hon vill stanna hos pappan. Hon låter helt mekanisk och livlös på rösten. Jag hör att hon pratar i högtalartelefon och att pappan viskar sufflerande i bakgrunden. Detta är inte första gången och jag vet i vilket miserabelt psykiskt skick hon kommer att vara när hon kommer tillbaka till mig. Jag får panik. Vi ska iväg på eftermiddagen och jag vill inte lämna henne där. Jag säger ett skarpt nej till att hon ska få stanna hos pappan och att jag kommer och hämtar henne om 10 min.

När jag stannar utanför huset så kommer dotter ut. Hon har inte sina egna ytterkläder eller skor på sig utan pappas alldeles för stora tofflor. Hon säger med mekanisk röst att hon vill stanna hos pappa och gå till kyrkan på kvällen. Jag ger upp. Hon får stanna. Efteråt så förstår jag att pappan tänkt ut att oddsen skulle öka om han skickade ut henne utan sina ytterkläder. Och jag gick på det. Jag ångrar än idag att jag inte tvingade in henne i bilen och åkte.

Nästa dag ringer jag för att bestämma när och var jag ska hämta upp henne. Samma sak upprepas. Dotter säger med mekanisk röst på högtalartelefon att hon vill stanna och pappan sufflerar i bakgrunden. Jag är helt knäckt. Jag hör på rösten hur hon mår och jag vet vilket mentalt järngrepp hon sitter fast i. En psykologisk rävsax utan möjlighet för en 12-åring att komma loss själv. Jag säger, riktat till pappan, att jag inte accepterar detta och att vi hämtar henne vid färjeläget kl 12.

Jag och min pojkvän Thomas överlägger om hur vi ska göra. Thomas är en lugn och stabil person och vi kommer överens om att han är bäst lämpad att hämta dottern. Jag säger till honom att han under inga omständigheter får ge sig in i diskussioner. Pappan kommer med största sannolikhet att göra en ljudinspelning under detta mötet och han kommer att göra precis allt vad han kan för att trigga Thomas för att få honom ur balans och då ha det inspelat.

Thomas tog egna båten istället för färjan för att slippa tidspressen med att hinna till nästa avgång. Väl framme så står pappan och barnet på kajen. Barnet stirrar bara rakt fram. Hejar men ger inga andra uttryck trots att de känner varandra mycket väl.

Pappan börjar genast säga att barnet vill vara kvar hos honom och barnet säger efter honom: -Jag vill stanna hos pappa! Hon upprepar det gång på gång. Mekaniskt som en robot och med blicken stirrande rakt fram.

Pappan övergår till att försöka trigga Thomas att tappa fattningen. Han säger saker som: - Varför är du ihop med Maria. Är det för hon har tre flickor? Vad vill du med dem?

Det finns nog inget som kan trigga en man så mycket som att bli beskylld för att vara pedofil. Men Thomas har bestämt sig för att inte gå i svaromål och lyckas svara avvärjande på alla angrepp utan att gå in i diskussion. Barnet krymper ihop mer där hon står bredvid sin pappa. Till slut böjer sig Thomas ner och fångar hennes blick och säger: - Nu frågar jag dig en sista gång. Vill du stanna hos pappa eller vill du följa med mig med båten så åker vi till mamma?

Då tar hon ett kliv framåt och fattar Thomas hand, vänder sig om och säger - Hejdå pappa! och hoppar i båten.

När de kommer in genom dörren så har jag väntat länge, utom mig av oro. Jag vet vilken fruktansvärd anspänning och manipulation de varit med om. Thomas går in på toaletten och spyr. Jag kramar barnet men hon är tom och kraftlös. Ljuset i ögonen har slocknat. Det är ingen hemma där. Hon är psykiskt helt nedmonterad. Hon är ett skal. Hennes kropp finns där men det är inte hon. Som förälder så är detta en skräckupplevelse. Man är helt maktlös. Trots att man gör allt man kan så förtvinar barnet framför ögonen.

Hon kurar ihop sig på vår säng. Vi har bjudit vänner med barn på middag. Vi pratar igenom situationen men kommer överens om att fullfölja middagen. Våra vänner är införstådda med vilket kaos vi lever i och att detta är vår vardag. Då är det viktigt att ha vänner runt sig. Men dotter orkar inte vara med. Hon ligger apatisk på sängen hela dagen och jag går emellan henne och vännerna för att å ena sidan upprätthålla någon form av normalitet i livet och på andra sidan väggen återuppväcka ett barns psykologiska motståndskraft.

Denna händelsen blev början till slutet på eftervåldet. Dottern kommer senare att ta egna beslut som leder utvecklingen i en ny riktning för oss alla. Mer om det i ett kommande inlägg.

Storhelger och lov är absolut skit när man har barn och lever i eftervåld. Det finns inga gränser för vad ett Ex kan hitta på för att förstöra glädje och istället plantera oro och ångest.

Detta är mina reflektioner utifrån dagböcker som jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation. Dagboksinläggen är inte skrivna i kronologisk ordning utan är skrivna utifrån händelser som jag vill belysa extra mycket. Jag skriver för att människor ska få mer kunskap om mekanismerna bakom våld i nära relation. Kanske kommer du att förstå att en vän har det så här, eller du själv. Om du vill läsa fler inlägg som detta, följ mig gärna på LinkedIn.

För er som undrar. Det gick bra för mig och mina barn till slut. Men det tog sex år att få ordning på allt eftervåld.

Lev väl! / Maria Larsson