Mammor kan inte skjuta luftgevär

Om hur en liten fågelfjäder kan hjälpa andra att briljera.

”Mammor kan inte skjuta luftgevär” sa min manlige nära släkting till min son.

Jag sa ifrån. Vilken idiotisk jävla grej att säga.

Men sen, när jag stod där för att skjuta, kände jag pulsen gå upp. Plötsligt representerade jag alla mammor i hela världen. Nu var det upp till mig att bevisa att vi kan skjuta luftgevär. Och hörni fellow-mothers – det kunde vi den här gången. Riktigt bra faktiskt.

Fram tills helt nyligen visste jag inte att det finns ett ord för det där. Att det till och med är ett fenomen som det har forskats på och skrivits en massa avhandlingar om. Stereotyphot heter det. Det är den där oron som en person kan uppleva över att bekräfta förutfattade negativa uppfattningar om en grupp man identifierar sig med. Eller vet att andra identifierar en med. Den där oron som i värsta fall gör att man också presterar sämre. Så att det blir en självuppfyllande profetia.

Jag känner verkligen igen mig i det. Ångestpåslaget som kommer när den enda parkeringen som är ledig är den där lilla luckan precis där den där gruppen personer står och pratar. De som tänker att tjejer inte kan köra bil, tänker jag. För min hjärna är ju också full av fördomar. Plötsligt blir det oerhört viktigt att göra värsta perfekta fickparkeringen. Plötsligt är det som att jag aldrig har gjort en fickparkering förut.

Eller när tekniken strular i en workshop. Tekniken FÅR inte strula för mig. Större delen av min uppväxt har jag fått höra att tjejer inte kan det där med teknik. Det får får får inte vara sant.

Jag kan också vara sjukt snabb på att duscha och göra mig i ordning efter en träning. Vill ju inte bekräfta några fördomar om att tjejer skulle ta en evighet på sig. För det är ju liksom en dålig sak. Man får helt enkelt duscha och sminka sig samtidigt för att det inte ska verka som att det tar mer tid än att bara duscha.

Det här är ju så dumt på så många sätt. Jag blir arg på mig själv för att jag låtit (och låter) den här oron ta plats. Jag blir också ledsen över att någonstans känns det också som ett svek mot den grupp jag uppenbarligen identifierar mig med. Att jag inte vill bli identifierad med den. Fast det handlar ju inte om det. Det är ju fördomarna jag inte vill bli identifierad med och heller inte vara en del av att förstärka dem.

Det här handlar så klart inte bara om grupperna ”kvinnor” och ”män”. Det kan vara precis vilken grupp som helst där det förekommer förutfattade meningar om gruppen. Om du är i ett sammanhang där du är avvikande ökar risken att du identifierar dig med en stereotyp som du skulle kunna representera i rummet. Om du är den enda mannen eller enda kvinnan, om alla andra har en annan hudfärg än du, har en annan bakgrund än du, är mycket äldre eller yngre än du osv. Ni fattar.

Vad gör vi åt det här då? Hur kan vi hjälpa varandra att ta bort den där destruktiva oron? En lösning skulle ju kunna vara att alltid skapa helt homogena grupper. Perfekt! Ingen sticker ut - alla tänker ungefär lika - ingen känner av något stereotyphot!

Okej, det är en lösning, men en ganska dålig. Jag tänker så här:

I en grupp med människor är det viktigt att ingen känner sig ensam. Så om du tror att det finns en risk för att någon känner sig som en udda fågel - fokusera då inte på skillnaden utan fokusera på det gemensamma.

Om jag tar mig själv som exempel. Jag har genom åren rört mig i många traditionellt manliga miljöer. Jag har ofta varit den udda fågeln. Någon sorts papegoja bland pingviner. Om vi ses i ett sånt sammanhang - fokusera då inte på hur olika vi är. Även om det görs i välmening som i form av glada utrop över att det är en papegoja på plats som ska prata tech. Fokusera på likheterna. Vi kanske är ingenjörer båda två? Vi kanske båda är intresserade av det sammanhanget handlar om? Eller nästan vad som helst. Vi är i grunden extremt snabba att börja identifiera oss som att tillhöra samma grupp. Bara vi hittar någon liten gemensam nämnare så brukar det lösa sig. Det räcker med att den gemensamma nämnaren är en liten liten fjäder.

ps

Det fina i kråksången är också att om vi hittar den där lilla fjädern som gemensam nämnare så kommer fler människor våga vara sig själva i högre utsträckning. Brokiga papegojor slutar kränga på sig pingvindräkter för att passa in. Jag är övertygad om att vi vågar vara mer olika om vi känner oss inkluderade. Då kommer fler perspektiv fram, fler idéer och bättre samarbeten.