Han styrde oss med ögonen - Dagbok nr 16

-Jag tycker det är jobbigt när pappa har på sig solglasögon, säger min dotter, för då ser man inte vad han vill.

Jag blir illamående när hon säger det och slungas tillbaka till tiden när vi var en familj, en kärnfamilj. Hon satte fingret på något som jag inte hade tänkt på. Något som både var nästan osynligt och subtilt för andra. Samtidigt brutalt tydligt för oss, hans familj. Vi var så "vältrimmade" att han inte ens behövde säga något. Det var räckte med ett ögonkast. En blick. Inget mer. Det räckte för att vi skulle förstå om han gillade eller inte. Om han godkände eller inte, oftast inte.

Han styrde oss med ögonen!

Hela vår tillvaro gick ut på att han skulle gilla/godkänna eller åtminstone inte ogilla det vi gjorde eller sa. Om, eller rättare sagt, när vi gjorde något som han ogillade så såg han dessutom till att vi skulle förstå att vi var dåliga, inte det vi gjorde utan vi som person.

Ibland kunde han leka och busa med barnen. Men det var alltid på hans villkor och barnen visste det. De visste att det var en lek som måste lekas med stor hänsyn så att inte pappa blev arg, besviken eller kränkt. För då vände det snabbt. Barnen lärde sig att läsa av tecken. Att berömma och fjäska med pappa så att han skulle tycka att det var roligt att vara med sina barn. Att leken skulle sluta lyckligt var barnens ansvar.

Och åter till inledningen, att åka på semester var ingen dans på rosor, särskilt inte om det var skid- eller solsemester. Pappan var ju inte medveten att han enbart kommunicerade med ögonen. Så det blev alltid kaos på denna typ av semester. Det gick inte att förstå vad han menade eftersom vi inte kunde se hans ögon och han blev bara argare och argare ju mer fel vi gjorde. Vi sprang stressade runt och försökte göra rätt men det går inte att göra rätt när det väl har börjat att gå fel.

Att leva i skuggan av en person som ständigt är missnöjd, som aldrig blir nöjd och som alltid har offerkoftan på sig. Det är våld och det skadar närstående på både kort och lång sikt. Men det finns hjälp att få. Trauma och PTSD-behandling får du via din vårdcentral. Sök hjälp idag så att du kan få ett gott liv efter våldet!

Detta är mina reflektioner utifrån dagböcker som jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation. Dagboksinläggen är inte skrivna i kronologisk ordning utan är skrivna utifrån händelser som jag vill belysa extra mycket. Jag skriver för att människor ska få mer kunskap om mekanismerna bakom våld i nära relation. Kanske kommer du att förstå att en vän har det så här, eller du själv. Om du vill läsa fler inlägg som detta, följ mig gärna på LinkedIn.

För er som undrar. Det gick bra för mig och mina barn till slut. Men det tog sex år att få ordning på allt eftervåld.

Jag har även en podcast där du kan lyssna på intervjuer och samtal med syfte att sprida kunskap och hitta lösningar. Den heter Mörkertalet och du hittar den där poddar finns.

Lev väl! / Maria Larsson